2011-75: Liza Marklund: Du gamla, du fria

Du gamla, du fria är den senaste boken i Liza Marklunds serie om journalisten Annika Bengtzon. Sedan vi träffade på henne senast har hon varit en sväng som korrespondent i USA och återförenats med sin exman Thomas (även om hon är medveten om att han är otrogen).

När den här boken börjar är Thomas på konferens i Nairobi, och under en resa kidnappas både han och resten av delegationen. Annika tvingas i princip ha en gisslanförhandlare boende hos sig eftersom kidnapparna kan ringa när som helst och ställa nya krav, och samtidigt börjar det dyka upp mördade kvinnor i Stockholms förorter.

Här verkar finnas upplagt för en hel del dramatik, men det känns som att Marklund bara låter det hela rinna mellan fingrarna. Jag ska inte säga att boken är tråkig. Marklund är en för driven författare och journalist för att det ska hända, men här saknas definitivt något. Kidnappningshistorien tar upp det allra mesta av Annikas tid och tankar och även det mesta av boken, så till den grad att de döda kvinnorna i förorterna känns som en parentes. Annika gör några inpass om dem på redaktionen helt i linje med vad man förväntar sig, men ärligt talat känns det hela mest som en distraktion som inte har något syfte.

Om man läser bakgrundstexten får man intrycket att boken ska kommentera hur den gamla världen bygger murar mot den nya men här finns väldigt lite av det också. Visst, en person har några repliker åt det hållet men det handlar om en halv sida eller så. På det hela taget handlar boken om kidnappningen utifrån Annikas perspektiv. Vi ser väldigt lite av kidpparnas perspektiv och motiv. Vad Thomas får vara med om rapporteras i korta kapitel här och där, men han reflekterar väldigt lite. Hur barnen reagerar framgår inte alls, och även kollegor och det officiella Sverige är förvånansvärt tysta. Bokens upplägg hade kunnat göras till ett drama där den av kidnapparna påtvingade misären hos Thomas ställs mot den av västvärlden påtvingade misären hos kidnapparna, och där det är framgår att saker och ting väldigt sällan är svarta eller vita. Som det är nu så är kidnappningen ett problem som påtvingas Annika utan några motiv och den är allt igenom ond och fel, helt utan problematisering. Det hade gått att göra mycket mer av detta.

Det känns som om den här serien har övergått från att vara kriminalromaner med inslag av vardagsdrama till att vara vardagsromaner med inslag av kriminalromaner. Det är en gradskillnad, men det känns om att det numer är Annika och det som händer runt henne som är det väsentliga i böckerna snarare än brotten. Jag säger inte att det är en dålig sak i sig, men jag misstänker att det påverkar vilka som är intresserade av boken. Med tanke på vad som händer precis i slutet av den här boken kan man också ana att den här tendensen kommer att fortsätta framöver.

Liza Marklund: Du gamla, du fria
Piratförlaget, 2011
403 sidor
ISBN: 978-91-642-0334-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, liza marklund, du gamla du fria, annika bengtzon
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, liza marklund, du gamla du fria, annika bengtzon
intressant.se

Liza Marklund censurerar gärna, bara det ger pengar

Liza Marklund har skapat sig en plattform i media genom krönikor och romaner genom att ta parti för människor i underläge. Tyvärr verkar det som om hon nu övergett den ambitionen och istället använder sin plattform för att cementera ett överspelat oligopol och ivra för censur.

I sin senaste krönika i Konkurrenten Expressen ondgör hon sig över att hennes kompisar i bandet Stockholm Stoner inte sålt mer än 379 exemplar av sin senaste skiva, men att den laddats ner 80000 gånger. Man kan ju tycka att det här låter som skrämmande siffror, och det är det. Framför allt för att de inte betyder vad Marklund vill påskina att de gör. Roger har nämligen undersökt hur det ligger till. Skivan finns bara på Coop Forum, och inte ens i alla deras affärer. Den går inte att beställa på nätet. Det går inte att betala för att ladda ner den. Det betyder i praktiken att de inte är speciellt intresserade av att sälja den. Om man inte tillhandahåller det man vill sälja där folk vill köpa det så blir det inte sålt. Ännu roligare är att det visar sig att siffrorna för nedladdningen inte stämmer. Roger har letat runt på stora fildelningssajter och konstaterar att skivan inte laddas ner därifrån, för ingen har ens laddat upp den dit. Möjligen kan det bero på att papperspressen (den som Marklund vurmar för) skrivit ner den.

Det finns dock en annan möjlighet. Om man tittar på bandets sida på Myspace så har den lite över 80000 profilvisningar. Det här är bandets egen reklamsida, skapad av dem själva. Siffran betyder att sidan har visats 80000 gånger, inte att något laddats ner. På den sidan finns också några av bandets låtar (upplagda av dem själva) som man kan provlyssna på (men inte ladda ner). Det totala antalet låtspelningar är i storleksordningen 40000. Min gissning är att Marklund sett siffran 80000 på den här sidan och stoppat in den i sin artikel. Om hon inte förstår att den här sidan A) är bandets egen och B) inte erbjuder någon nedladdning eller om hon helt enkelt bortser från sådana besvärliga fakta låter jag vara osagt.

Det är inte det som är det väsentliga. Problemet är Marklunds lösning för att se till att hennes kompisar får en "blygsam lön för sitt arbete". Den uppenbara lösningen borde vara att marknadsföra skivan och se till att den går att köpa, samt att åka på turné. Nu har man fått gratis marknadsföring av Marklund. De övriga två punkterna kräver insatser från bandet, så vi får se hur det blir med dem.

Det är nu det farliga kommer. Marklund skriver

Internetleverantörerna måste ta fullt ansvar för vad de skickar ut. Om deras bredband används för att stjäla, eller att sprida barnporr, bombrecept eller självmordsreklam så ska de bötfällas. Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju.

Hon har alltså mage att dra fram Kinas censur av det fria ordet som ett föredöme. Strax innan säger hon dock något vettigt:

Samma regler måste gälla på nätet som i verkligheten.

Det håller jag med om. Posten och Telia har inget som helst ansvar för om någon skickar barnporr eller terroristrecept med dem. Detsamma ska gälla internet!

Marklund avslutar med en fråga till sin musikerkompis:

Så vad tycker du om den nya Ipredlagen? frågar jag.
- Allt som kan stoppa stölderna är bra.

Att staten får bygga en databas över exakt vem du pratar med och hur länge, vem du skriver mejl till, vilka sidor på nätet du surfar till och var du befinner dig (det vet din mobiltelefon) är helt i sin ordning. Den personliga integriteten är inget att bekymra sig om. Bara Lizas kompisar får en "blygsam lön för sitt arbete".

[Via Petra på En annan sida.]

Andra bloggar om: musik, nedladdning, copyright, det fria ordet, liza marklund, internet, ipred, personlig integritet, censur
Technorati tags: musik, nedladdning, copyright, det fria ordet, liza marklund, internet, ipred, personlig integritet, censur

Liza Marklund skriver ihop med James Patterson

Liza Marklund ska skriva en "internationell thriller" tillsammans med den för mig okände James Patterson (uppenbarligen en av världens mest säljande författare). Det intressanta tycker jag är pressmeddelandet som Piratförlaget har på sin webbsida:

Samarbetet mellan Liza Marklund och James Patterson är helt unikt. Aldrig tidigare har två av världens bästsäljande författare, från två olika världsdelar, skrivit en bok tillsammans.

Utan att lägga någon särskild eftertanke på det kommer jag på paret Stephen King (USA) och Peter Straub (England) som samarbetade om The Talisman och paret Terry Pratchett (England) och Neil Gaiman (britt utflyttad till USA) som samarbetade om Good Omens. Fler exempel lär gå att hitta för den som letar lite.

För att ge lite perspektiv på "två av världens bästsäljande författare" försökte jag hitta siffror på hur många böcker de ovan nämnda skrivit:

Stephen King: 300 miljoner
James Patterson: 150 miljoner
Terry Pratchett: 55 miljoner
Neil Gaiman: 7 miljoner Sandman-album; romanerna hittar jag inga siffror för
Peter Straub: 10 miljoner
Liza Marklund: 7.5 miljoner

(De högsta siffrorna jag hittade var för William Shakespeare och Agatha Christie som listas för 2-4 miljarder böcker vardera. Det är rätt många träd.)

[Via Deckarbiten.]

Andra bloggar om: böcker, läsning, thriller, liza marklund, james patterson, stephen king, peter straub, terry pratchett, neil gaiman
Technorati tags: böcker, läsning, thriller, liza marklund, james patterson, stephen king, peter straub, terry pratchett, neil gaiman
intressant.se

Liza Marklund i blåsväder

För ett par dagar släppte Liza Marklund sin senaste roman om journalisten Annika Bengtzon, och det har naturligtvis lett till en hel del skriverier (intervju i DN, min recension, recension i DN, recension i SvD, bokhoras recension i Expressen, etc).

Nu verkar det dock som om publiciteten för Marklunds senaste deckare håller på att överskuggas av hennes byte av agent, från Bengt Nordin Agency till Solomonsson Agency. Att byta agent är naturligtvis inget konstigt i sig för en författare, men i det här fallet finns det specialomständigheter. Å ena sidan har vi Liza Marklund som engagerat sig mot kvinnomisshandel i kolumner, boken Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra och för den delen Annika Bengtzon-boken Paradiset. Å andra sidan har vi det faktum att hon byter agent till Salomonsson Agency med Niclas Salomonsson i spetsen. Problemet är att Salomonsson är dömd för misshandel av Unni Drougge och har nyligen blivit anmäld igen av en före detta kollega.

Marklunds kommentar till det här är

om alla vi som någon gång har begått ett privat misstag skulle få yrkesförbud, då skulle det inte vara så många som jobbade

Jag har svårt att bestämma mig för om hennes attityd tyder på en imponerande förmåga att förlåta eller bara vanlig dumhet. Jag lutar allt mer åt det senare.

Andra bloggar om: böcker, läsning, liza marklund, annika bengtzon, kvinnomisshandel, bengt nordin, niclas salomonsson
Technorati tags: böcker, läsning, liza marklund, annika bengtzon, kvinnomisshandel, bengt nordin, niclas salomonsson
intressant.se

2008-92: Liza Marklund: En plats i solen

En plats i solen är den åttonde boken i Liza Marklunds serie om journalisten Annika Bengtzon. Den är en direkt fortsättning på Livstid som i sin tur var en direkt fortsättning på Nobels testamente. Innan dess var Marklunds böcker i princip fristående (även om Annika Bengtzons liv naturligtvis utvecklades från bok till bok). I de senaste tre böckerna har händelserna i en bok följt väldigt direkt på de i den förra, och de förvecklingar som utgjort handlingen har haft sin grund i saker som hänt i tidigare böcker. Jag tror att det är dumt att läsa de senaste två-tre böckerna i fel ordning, medan det knappast spelar någon roll med böcker tidigare i serien. För den som vill hoppa in i en pågående serie är väl det här ett hinder, men för den trogne läsaren är det nog inte någon brist. Det är ju faktiskt så verkligheten fungerar rätt ofta. Det man gör beror av det som hänt tidigare, och detsamma gäller även för brottslingar och poliser: ett brott är nog sällan helt frikopplat från alla andra brott utan har kopplingar bakåt i tiden.

Det finns dock inte bara fördelar med att anknyta till historien. I den här boken så anges redan i baksidestexten att handlingen har kopplingar till Nazityskland och Sörmland på 1950-talet, och det står alltså klart att Marklund har kliver in i de fotspår som Camilla Läckberg och många andra gått i tidigare; att till synes alla deckare måste ha sin upprinnelse i något som hände en mansålder bakåt i tiden. Jag tycker att det greppet är överanvänt på sistone, men Marklund har fram tills nu varit rätt fri från det (med undantag för Nobels testamente).

Som om det inte var nog så har hon antagit ytterligare ett av den moderna deckarens obligatoriska manér: de korta kursiverade kapitlen här och där som är skrivna av någon som man inte får reda på vem det är. OK, texten är inte kursiv utan satt med ett annat typsnitt, men det är helt klart samma ohyra som tycks drabba nästan alla deckarförfattare.

Texten är som vanligt helt från Annikas perspektiv (utom de kursiva bitarna, då), med hennes interna monolog uppblandad med det vanliga berättandet. Det är deckarhandlingen som står i fokus, men en Annika Bengtzons liv och hennes problem att få det att gå ihop med jobbet, barnen som ska delas med Thomas efter skilsmässan och så vidare är också en väsentlig del. Livspusslet och de svårigheter det leder till är alltid närvarande, även när spåret efter bovarna ska följas. Det förvånar mig närmast att det får gå så pass lätt (både känslomässigt och praktiskt) att hantera barnen medan Annika reser i skytteltrafik mellan Sverige och Spanien för att bevaka ett brott på solkusten. Med tanke på att Annikas kärleksliv är ovanligt trassligt i den här boken så ställer det till förvånansvärt lite problem, men å andra sidan finns det också ett rätt tydligt upplägg för vad som kommer att hända i nästa bok här.

Handlingen är komplicerad och svår att referera utan att avslöja saker i onödan, men inledningen till det hela är att Annika får åka ner till Spanien för att göra ett reportage om en familj som dött av att man gjort inbrott i deras hus. Tjuvarna har använt sig av gas för att söva familjen (en metod som är vanlig men som inte brukar leda till dödsfall). Det visar sig snart att inbrottet inte bara är ett enkelt inbrott utan toppen på ett isberg av brottslighet: knarkhandel, pengatvätt och annat.

Det är svårt att hitta en lagom nivå på beskrivningar av hur något går till när information ska letas fram, och det är något som Annika Bengtzon sysslar med hela tiden. Ibland låter texten nästan som en datorhandbok när nästan varje handgrepp i en sökning beskrivs detaljerat. Det hade varit bättre att hålla de här delarna på ett mer generellt plan istället för att som nu ibland mest låta förvirrat.

Det här låter som en väldig massa invändningar, men riktigt så illa är det inte. I huvudsak är det här en väl ihopsatt deckare med några lagom oväntade vändningar i handlingen. Man får dock se till att vara skärpt om man ska lyckas hålla ordning på alla de personer som förekommer och hur de hänger ihop.

DN har passat på att intervjua Liza Marklund inför En plats i solen. Där får man bland annat reda på att hon planerar tre böcker till med Annika Bengtzon och redan har klart för sig vad som ska hända i dem, men sedan är det slut. Vad Liza Marklund tänker sig att skriva efter de tre sista böckerna om Annika Bengtzon (och hon nu tänker fortsätta skriva) frågas däremot inte.

Liza Marklund: En plats i solen
Piratförlaget, 2008
470 sidor
ISBN: 9789164202666

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, liza marklund, en plats i solen, annika bengtzon
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, liza marklund, en plats i solen, annika bengtzon

Verkligheten bakom Paradiset

Liza Marklund har publicerat de dokumentära böckerna Gömda och Asyl om en kvinna som flyr från en misshandlande man i samarbete med Maria Eriksson. Efter det har även Mias hemlighet publicerats av Maria Eriksson ensam.

Nu annonseras en ny bok om samma händelser: Vingklippt av Elisabeth Hermon (skriven tillsammans med journalisten Stefan Lundström, det vill säga samma upplägg som Asyl). Den sägs visa den sanna bilden av vad som hände till skillnad från den falska som presenteras i Marklunds böcker. De böcker som refereras till är dock Asyl och Annika Bengtzon-deckaren Paradiset, inte Gömda.

Paradiset handlar om hur Annika Bengtzon snubblar över en organisation, Paradiset, som hjälper kvinner som behöver gömma sig. Eller det är i alla fall vad organisationen hävdar; vilken hjälp de verkligen ställer upp med verkar mer tveksamt. Deras verksamhet är svår att ge insyn i eftersom det ligger i sakens natur att de vill dölja så mycket som möjligt av sin verksamhet för männen som jagar kvinnorna Paradiset skyddar. Problemet är naturligtvis att detta också gör det svårt för den som vill granska verksamheten.

När det gäller Asyl så presenteras den som en berättelse om verkligheten, så jag är inte så förvånad över att Elisabeth Hermon nu vill presentera en alternativ version. Det är däremot lite intressant att hon också drar in Paradiset eftersom den vad jag kan minnas presenteras som en helt fiktiv historia. Genom att på det här sättet argumentera mot en roman känns det som om Elisabeth Hermon snarast erkänner att den inte är fiktion utan har verklighetsbakgrund. Är hon verkligen betjänt av det? Å andra sidan: all publicitet är god publicitet. Så fort Liza Marklund säger det uppenbara att Paradiset är en roman och inte en dokumentär så kommer det att sälja några exemplar av Vingklippt.

Andra bloggar om: böcker, läsning, liza marklund, maria eriksson, asyl, paradiset, elisabeth hermon, stefan lundström
Technorati tags: böcker, läsning, liza marklund, maria eriksson, asyl, paradiset, elisabeth hermon, stefan lundström
intressant.se

2007-88: Liza Marklund: Livstid

Livstid tar vid precis där Nobels testamente slutar men handlar trots det till största delen om helt andra saker. En del komplikationer i den här boken stammar ur den föregående (primärt att Annika Bengtzon befinner sig totalt på bar backe eftersom hennes hem har brunnit upp) och fortsätter naturligtvis även här, men fallet som boken primärt handlar om är nytt. Branden är dock ett problem, både rent praktiskt eftersom Annika bokstavligen inte fick med sig mer än kläderna hon hade på sig och barnen, och eftersom det naturligtvis blir strul med försäkringsbolaget.

Att det handlar om mordbrand är alla överens om. Försäkringsbolaget vill dock inte betala ut några pengar förrän polisutredningen är klar, och polisen misstänker att det är Annika själv som bränt ner huset. De kommer visserligen inte med några formella anklagelser, men gör i vilket fall klart att hon står högst upp på listan över misstänkta.

Som vanligt är det också struligt på hemmafronten, även bortsett från de kaos som branden ställer till med. Den förra boken slutade med att Annika och Thomas grälade precis innan branden, och han bor nu tillsammans med sin älskarinna, och med stöd av polisens misstankar om branden så säger han också att han kommer att kräva full vårdnad om deras barn.

Förutom det är det också stormigt på tidningen eftersom det är nedskärningar på gång. Dessutom finns det visst ett mord och ett försvinnande någonstans också. En välkänd polis hittat skjuten i sin säng med sin frus tjänstevapen (hon är också polis). Frun befinner sig också i lägenheten, men i mycket dåligt psykiskt skick och går inte att förhöra. Parets son Alexander är försvunnen.
Frun blir naturligtvis misstänkt, men Annika och fruns kollega tror inte riktigt på att det är hon som är skyldig.

Som vanligt är det flyhänt skrivet och lättläst som bara den; man flyger fram över sidorna för att få reda på vad som egentligen hänt. Jag inbillar mig, utan att jag gjort några jämförelser, att språket är lite mer polerat i den här boken än de föregående.

Ganska ofta förekommer tankar från den person som just för stunden står i fokus inskjutna i texten i kursiv stil. Jag vet inte om det är ett helt nytt grepp för Marklund, men det är definitivt vanligare här än det varit i tidigare böcker. Jag tycker inte att det är felaktigt i sig, men det känns lite överanvänt.

På flera ställen byter handlingen fokus från en person till en annan där det råkar vara en sidbrytning utan att det förekommer någon asterisk eller tomrad, och det gör att det blir lite förvirrande innan man inser vad som hänt. Det är självfallet förlagets fel och inte Marklunds, men irriterande är det oavsett vilket.

En gång hittar Annika väsentlig information genom att av misstag göra en sökning på sin dators lokala hårddisk istället för på nätet eller i tidningens interna system. Det krävs ett rätt avancerat felgrepp för att åstakomma det misstaget, men det får väl (med viss tvekan) accepteras som författartrick.

I den här boken korrigerar Marklund också på ett snitsigt sätt till en detalj i Annika Bengtzons bakgrund som kommer att göra det lättare för henne att få ihop kommande böcker utan att hitta på krystade förklaringar.

På det hela taget tycker jag att Livstid var bättre än Nobels testamente, och trots att de utspelas så tätt inpå varandra tror jag inte att det är något problem att läsa denna utan att ha läst den föregående. Efter Nobels testamente var jag lite tveksam till att läsa fler Marklund-böcker, men nu tycker jag att trenden pekar uppåt igen.

Liza Marklund: Livstid
Piratförlaget, 2007
428 sidor
ISBN: 9164202399
ISBN13: 9789164202390

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se, Bokhora, DN Kultur och SvD Litteratur eller läs DNs artikel om Marklund.

---

Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 88 (varav 15 serieböcker)
Fem pjäser:
Fem nobelpristagare: Klart 12/8!
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker utgivna 2007: Klart 3/5!
Fem böcker inte från Sverige/USA/UK: Klart 2/3!
Fem böcker från Japan:

Läst under 2007:
Nr 1-10
Nr 11-20
Nr 21-30
Nr 31-40
Nr 41-50
Nr 51-60
Nr 61-70
Nr 71-80
81: Joyce Carol Oates: Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
82: Mikael Niemi: Mannen som dog som en lax
83: Håkan Nesser: Människa utan hund
84: Robert Harris: Pompeji
85: Christopher Priest: Det vita rummet
86: V. S. Naipaul: Att läsa och skriva: En personlig betraktelse
87: Kerstin Ekman: Händelser vid vatten
88: Liza Marklund: Livstid

Andra bloggar om: böcker, läsning, liza marklund, livstid, nobels testamente, deckare, annika bengtzon
Technorati tags: böcker, läsning, liza marklund, livstid, nobels testamente, deckare, annika bengtzon

Stieg Larsson och den moderna kommunikationen

Nu har även SvD kommit sig för att recensera Luftslottet som sprängdes. Precis som vad jag kan minnas alla andra recensioner jag läst är de positiva (väldigt positiva, till och med), men det är inte det som jag tyckte var intressant utan detta:

Kommunikationen i Larssons fiktiva universum är hela tiden iögonenfallande medierad och indirekt. Man mejlar, chattar, programmerar, scannar, buggar, fotograferar, ordbehandlar och pratar i mobiltelefoner. Om kommunikation någon gång sker med rösten, ansikte mot ansikte, kan vi vara säkra på att dialogen snart avbryts av någon av de allestädes närvarande medieteknologierna. Denna, relativt ouppmärksammade, formella sida av Larssons texter är nog så intressant som handlingen, vill jag hävda.

Visst sker en massa kommunikation muntligt, men det är helt sant att Stieg Larsson tycks ha varit klart mer insatt i moderna kommunikationsmedia än de flesta andra svenska författare jag läst på sistone. I exempelvis Liza Marklunds böcker mejlar personerna lite ibland, men det känns mest som att hon nödtvunget visar upp resultatet av sin research. I Stieg Larssons böcker får man faktiskt intrycket av att detta är något helt naturligt, både för författaren och för personerna i boken -- liksom det är för mig. En stor del av min kommunikation sker skriftligen via mejl och chattprogram, så att vad som skulle kunna vara ett femminuters telefonsamtal istället kan dras ut till en konversation över hela dagen. Just möjligheten att kunna ägna mig åt kommunikationen när det passar mig i relation till jobbet istället för att bli avbruten av en telefon tilltalar mig mycket.

Här finns DNs recension.

Andra bloggar om: böcker, läsning, stieg larsson, luftslottet som sprängdes, liza marklund, mail, mejl, chatt, im, kommunikation
Technorati tags: böcker, läsning, stieg larsson, luftslottet som sprängdes, liza marklund, mail, mejl, chatt, im, kommunikation