2014-11: Sam Ghazi: Sången ur det kinesiska rummet

Premissen i den här boken är att ett sjukhus får leverans av den nya experimentella datorn Cepheus som ska hjälpa till med diagnoser av patienter, och den går snabbt från att hjälpa till när vanliga läkare gör diagnoser till att göra egna diagnoser både snabbare och bättre än vad de kan.

Jag är lite kluven till det här upplägget. Jag har inga svårigheter att tro att en artificiell intelligens av den här typen ska kunna ställa diagnoser utifrån en kunskapsbank, men det kunskapssteg framåt som Cepheus representerar känns inte riktigt trovärdigt i att det är så stort och plötsligt som det är, speciellt som det dessutom sker i skarp drift ute bland riktiga patienter från dag ett.

Bokens bakgrund i form av ett lätt dystopiskt Stockholm tycker jag om. Den känns väl genomförd utan att dra uppmärksamhet till sig. Det känns som att boken balanserar lite på gränsen av det klassiska problemet där någon som inte är medveten om sf-genrens konventioner ger sig in och skriver sf, men när det gäller bakgrunden ger jag väl godkänt. Detsamma gäller för den delen rent språkligt. Det är väl skrivet och bitvis poetiskt vilket inte direkt är förvånande eftersom författarens enda tidigare bok är en diktsamling.

Sammanfattningsvis kan boken här och där kännas lite trevande men över lag tycker jag att den var en positiv överraskning. Jag ser fram emot att se vad Sam Ghazi hittar på nästa gång.

Sam Ghazi: Sången ur det kinesiska rummet
Norstedts, 2014
229 sidor
ISBN: 978-91-1-305625-8

2014-2: Suzanne Collins: Mockingjay

Mockingjay är den tredje och sista delen i The Hunger Games-trilogin och den här gången handlar det inte om någon hungerspelstävling som det gjort i de tidigare två böckerna. Nu har det brutit ut fullt krig mellan staten (Capitol) och rebellerna. Det finns dock fortfarande stora likheter mellan hur det gick till i hungerspelen och hur det går till när det är krig, visar det sig.

De som styr planerar inte bara utifrån hur de kan få största möjliga effekt på sina militära attacker, de lägger minst lika mycket energi på att använda sina propagandaresurser så effektivt som möjligt och här är Katniss ("mockingjay") en väsentlig pusselbit och samlande kraft. Hon hamnar fortfarande i strid, men man gör sitt bästa för att se till att hon gör det på ett sätt där hon inte kommer att befinna sig i absolut livsfara och precis som i hungerspelen lägger man en hel del tid på smink och kameravinklar trots att det den här gången handlar om krig.

Precis som förut så har Katniss också svårt att bestämma sig mellan Peeta och Gale och situationen som hon hamnar i här gör det inte heller lättare för henne. Jag kan inte påstå att jag blev speciellt förvånad över hur det blev till slut, men jag tycker att det fungerar bra.

Sammantaget så har jag tyckt bra om den här trilogin, även om jag tycker att det kändes som onödigt mycket upprepningar i del två. Det hade gått att klippa ner den en hel del men jag antar att det finns en press på att en trilogi ska innehålla tre ungefär lika tjocka delar.

Suzanne Collins: Mockingjay
Scholastic, 2010
390 sidor
epub
ISBN: 978-0-439-02351-1

2013-52: Greg Rucka: Lazarus 1

För ett tag sedan var jag på Seriebörsen och bad om tips på någon bra serie att läsa och blev pekad på Lazarus som jag inte hört talas om tidigare (jag är inte speciellt insatt i serier, så även skaparen Greg Rucka var ny för mig). Det visade sig vara ett utmärkt tips, om än irriterande. Det är nämligen första volymen, och dessutom precis nyutkommen. Jag måste alltså vänta ett halvår eller så innan jag kan läsa vidare.

Den första volymen av Lazarus innehåller bara fyra nummer och det är alltså en ganska liten inblick i den värld som skapas som läsaren får, men den är trots det förvånansvärt effektiv för berättandet är mycket välgjort. Serien utspelar sig i vad som helt klart är en version av vår värld, men den verkar en smula mer dystopisk och av den teknik som visas verkar den även ligga lite längre fram i tiden, men antagligen inte så väldigt mycket.

I den här världen är det inte länder som styr utan Familjer. De tillhör en liten och mycket priviligierad överklass om styr över slavar och annat avskum. Varje Familj i sin tur satsar sin framtid på en specifik person, en lazarus, som de verkar modifiera till något slags terminatorstatus.

Seriens huvudperson så här långt är Forever. Det första som händer i serien är att hon dödas av några inbrottstjuvar, men vi ser hur hennes kropp hämtar sig på några minuter och hon gör sedan processen kort med bovarna. Efter detta ser vi också hur hon verkar känna sig påverkad av de här morden, något som de som tar hand om henne efteråt verkar se som ett problem och också det som gör henne till en intressant person. På samma sätt som Sarah Connor konstaterar i Terminator 2 att roboten är den bästa far John Connor haft i sitt liv eftersom den aldrig kommer att överge honom så verkar Forever här på något sätt vara den enda chans Familjen Carlyle har att på något sätt framstå som mänsklig eftersom dess övriga medlemmar tycks helt känslokalla och kalkylerande, både mot dem som inte tillhör Familjen och mot Forever.

Det här är naturligtvis bara en introduktionsvolym, men berättelsen har redan kommit igång med en mycket väl fungerande introduktion till framför allt Familjen Carlyle men även några andra personer och också berättelser om kärlek (verkar det som i alla fall, men är ännu lite osäkert) och svek (här råder däremot ingen tvekan i åtminstone två olika fall). Det som dock nästan imponerar mest på mig är hur effektivt och sömlöst vi introduceras i världen utan någon som helst explicit exposition. Allt görs genom att väl genomtänkta saker visas, och inte en ruta är onödig. Mycket snyggt!

Greg Rucka: Lazarus 1
Image Comics, 2013
opaginerad
ISBN: 978-1-60706-809-9

2013-20: China Miéville: Railsea

Railsea är i mångt och mycket China Miévilles version av Herman Melvilles Moby Dick. Redan här ska jag säga att boken om den vita valen är en bok som jag försökte mig på att läsa för många år sedan men aldrig lyckades ta mig igenom. Det har hittills aldrig blivit av att försöka igen, så eventuella intressanta paralleller mellan de två texterna har jag garanterat missat.

Det är dock uppenbart att Miéville gjort en del ingrepp i historien. Istället för en valfångare på havet handlar det här om ett moletrain, ett tåg som far fram över världen för att fånga olika varelser som lever under marken. Det handlar om olika varianter av gigantiska mullvadar som tar sig fram under jorden med skrämmande hastighet och dessutom är aggressiva; så till den grad att det är livsfarligt att sätta ner foten på marken. Människorna lever helt på sina tåg och i en del städer som ligger på verkligt fast mark som mullvadarna inte kan ta sig fram genom.

Järnvägarna är också rätt speciella för de löper kors och tvärs över världen till synes utan plan och det är ingen som verkar veta vem som egentligen lagt ut dem från början. Det kan tyckas som en enkel uppgift att navigera med tåg eftersom det bara är att följa rälsen, men i den här världen finns det så mycket räls att även detta blir komplicerat.

Precis som i förlagan så är det en ung pojke som berättar historien om den besatte kaptenen på jakt efter den ultimata fångsten, men han blir även indragen i egna äventyr. På samma sätt som i många andra Miéville-böcker så har den här en hel del tuggmotstånd i början för Miéville gör det inte lätt för läsaren. Man får inte speciellt mycket exposition utan får pussla ihop sin bild av världen allt eftersom. Den här kanske inte är lika svår att komma in i som Embassytown, men man kan fortfarande känna sig lite lost i början.

Nu har jag som sagt inte läst förlagan, men med den resevationen så tycker jag inte att det här är någon av Miévilles starkaste titlar. Det betyder inte att den är dålig för hans lägstanivå är hög, men han kan fortfarande bättre.

China Miéville: Railsea
Macmillan, 2012
377 sidor
ISBN: 978-0-230-76512-2

2013-17: Love Kölle: Galtmannen

Galtmannen är en lite underlig bok. När man plockar upp den ser den ut som en roman med en liten notis om att det finns "extramaterial" i form av ett par historier till (däremot saknas innehållsförteckning, så man får bläddra och leta för att hitta dem). Åtminstone tre av de fyra berättelserna i boken (möjligen alla, men jag är inte säker) utspelar sig i samma alternativa framtid. Skillnaderna är inte jättestora, men bokens version är mörkare och bemängd med mycket mer reklam, projicerad på natthimlen.

Titelpersonen heter i själva verket Wolfgang och är en klassisk loser: fet, utan social förmåga och en typisk hackkyckling (och med ett självförtroende därefter). Han jobbar med att reparera sexandroider som folk verkar göra de mest häpnadsväckande saker med. På kvällarna sitter han hemma tillsammans med ett robothuvud som han tagit hand om från jobbet och försöker föra något slags konversation med, och i ett försök att känna i alla fall någonting konsumerar han snuffminnen.

En dag får han för sig att han ska göra något åt världen och försedd med en gigantisk revolver och en grismask går han loss på samhället. Det finns en del satir här, men den löper stor risk att drunkna under de tämligen blodiga beskrivningarna av Walfgangs härjningar. Det hela utvecklar sig så småningom till en studie i stockholmssyndromet.

Jag kan inte säga att berättelsen är helt lyckad men den är inget fiasko heller, och framför allt är den väl skriven alldeles oavsett en del andra problem. Det är definitivt värt att hålla ett öga på vad Love Kölle får för sig härnäst.

Efter Galtmannen (men före novellerna) kommer även ett efterord där Kölle förklarar hur han tänkt. Det här tycker jag däremot är ett klart misstag. Det hade varit bättre att låta berättelsen om galtmannen tala för sig själv och låta läsaren göra sin egen tolkning och se vad den säger om dagens samhälle istället för att skriva oss på näsan hur det var tänkt.

Love Kölle: Galtmannen
Sigill Förlag, 2013
247 sidor
ISBN: 978-91-980831-0-1

2013-48: Boel Bermann: Den nya människan

Den nya människan är en otrevlig bok. På ett bra sätt.

Den tar avstamp i 2013 men avancerar snabbt framåt några år och det allra mesta av handlingen utspelar sig några år in på 2020-talet. Premissen är att sedan 2014 föds inga barn längre. Efter några år börjar kvinnor bli gravida igen men något är inte som förr. Barnen ser visserligen ut som tidigare men de beter sig inte som barn brukar. Eller brukade, då. De nya barnen uppför sig nästan som robotar som analyserar sin omgivning, men de leker inte och bråkar inte med varandra.

Huvudpersonen Rakel råkar hamna i en situation som gör att hon dödar ett av de nya barnen. Händelsen gör också att hon tidigt får upp ögonen för att den nya människan faktiskt kan tänkas vara ett hot mot den normala människan. Hon vet dock inte vad hon ska göra åt det, och det faktum att hon dödat en av dem gör att hennes handlingsmöjligheter blir en aning begränsade en tid. När hon så småningom återfår sin frihet har hon svårt att få ordning på sitt liv igen och flyr undan till en annan del av världen, men hennes insikter om den nya människan försvinner så klart inte bara för det. Ganska snart ställs frågan dessutom på sin spets och Rakel tvingas ta beslut som hon inte alls har lust med.

Den här boken berättas till största delen av Rakel själv, och dessutom i presens vilket tillsammans med en bra prosa gör att man får en utmärkt närvarokänsla. Förutom den här huvudberättelsen är texten uppblandad av ett antal tidningsurklipp och intervjuprotokoll med mer eller mindre uppenbar relevans för texten. Det är svårt att inte associera till Sam J. Lundwalls King Kong Blues (som jag tyvärr inte verkar ha skrivit någon recension av, men som i alla fall har precis samma upplägg av texten). Rent generellt brukar jag gilla brevromaner och liknande där texten blandas upp av eller rent av helt utgörs av brev och andra former av dokument.

Jag blev tipsad om den här boken vid SF-Bokhandelns bokbord på Fantastika i år och köpte den där utan att ha hört talas om den tidigare, och det visade sig vara ett kap. Precis när jag gjorde det påpekade de också att det var författaren som gick förbi precis bakom oss. Hon hann försvinna innan jag hade betalat, men efter en programpunkt strax efteråt råkade jag hamna strax intill henne och bad att få boken signerad. Jag har nog aldrig sett en författare bli så förvånad eller lycklig över att få signera en bok.

Boel Bermann: Den nya människan
Kalla kulor förlag, 2013
205 sidor
ISBN: 978-91-87049-37-8

2013-44: Cory Doctorow: Homeland

Homeland är en uppföljare till Doctorows Little Brother men det är inget som hindrar att man läser Homeland som om den vore fristående. Det görs några referenser till den tidigare boken när personerna i den här refererar till vad som hänt förut men det är egentligen inte speciellt viktigt att man känner till detaljerna; den här boken kan stå för sig själv.

Huvudpersonen Marcus Yallow är en ung hacker och aktivist. I den förra boken är han drivande i en ungdomsrörelse som protesterar mot Department of Homeland Security och deras metoder att inskränka allas frihet för att (som de säger) "bekämpa terrorism". I den här delen tycker han sig ha fått nog av det och försöker leva ett normalt liv, men det är som bekant inte alltid det blir som man har tänkt.

Doctorow är väldigt bra på att plocka in företeelser och händelser från vår nutid, fila av serienumren och bygga sina romaner på dem. Ibland får man lite känslan av att man inte skulle tycka att det som händer i boken skulle vara så trovärdigt om man inte visste att det redan har hänt. I den här boken är det centrala konceptet som används på det sättet Wikileaks. Även om det fungerar på ett annat sätt här så är det ingen tvekan om att det är därifrån inspirationen kommer (och dessutom avslutas boken med ett efterord av en av grundarna av Wikileaks).

Precis som i den förra boken eller för den delen ungefär vilken som helst av Doctorows böcker så trycker han mycket på det faktum att vilken människa som helst kan göra mycket mot en till synes övermäktig motståndare. Framför allt om de är smarta och har koll på den moderna tekniken. Marcus och hans vänner använder ett hackerspace som en central punkt och kryptering och TOR-nätverk är helt naturliga delar av deras sätt att kommunicera.

Man behöver aldrig tveka över att Doctorow gillar politik, eller kanske framför allt aktivism på gräsrotsnivå. Han är fantastiskt bra på att berätta medryckande om hur folk får andra att göra saker på smarta sätt så att hela rörelser uppstår. Det är lätt att bli arg när man läser hans böcker, men på ett bra sätt. Man känner på sig att det finns en massa fel på världen, men också att det går att ändra på alla de här felen bara vi hjälps åt och sätter igång istället för att bara sitta och prata om det.

Om du tycker att det här låter läsvärt (och det hoppas jag att du gör) så behöver du inte ens betala några pengar för att ta reda på om jag har rätt, för hela Homeland (och för den delen alla Doctorows övriga böcker) finns att ladda ner gratis från hans egen hemsida i en uppsjö av format. Jag läste epub-versionen.

Jag kan också passa på att nämna för den som gillar Cory Doctorow att han kommer att komma till Sverige framöver. Den som är intresserad av att träffa honom bör boka in Swecon 2014: Steampunkfestivalen i Gävle där han är en av hedersgästerna.

Cory Doctorow: Homeland
Tor, 2013
349 sidor
epub
ISBN: 978-0-7653-3369-8

2013-24: Mikael Niemi: Fallvatten

Fallvatten är Mikael Niemis senaste roman, och som i en del tidigare texter så är han och tassar i utkanten av sciencefictiongenren. I det här fallet(!) är premissen att det har regnat intensivt i Norrland under hela hösten. Det gör att Lule älv och alla vattenmagasin till kraftverken längs med den är överfulla och, visar det sig, inte så idiotsäkra som man hoppades på när de byggdes.

På välkänt thrillermanér alternerar berättandet mellan ett antal olika personer som in de flesta fall inte har någon uppenbar koppling till varandra mer än att de på ett eller annat sätt drabbas av effekterna av att älven svämmar över och vattendammarna brister. När älven väl börjar svämma över ett vattenmagasin så är katastrofen ett faktum: dammarna längre ner längs älven kommer inte att hålla för den anstormningen av vatten, men samtidigt tar det ett tag för vattnet att faktiskt ta sig till nästa damm. Det gör att det hela blir en kapplöpning mellan vattnet och människorna.

Boken är helt centrerad på vad enskilda människor gör och de olika kapitlen har väldigt lite eller inget sammanhang med andra personers kapitel. Den övergripande bilden får man se väldigt lite av, förutom vad de olika personerna ser och funderar på.

Det framgår snabbt att människor under press inte alls beter sig som man kan önska sig och antagligen inte heller som de själva skulle vilja tro att de skulle göra. När det står klart att katastrofläge råder blir det mesta kaotiskt, även på sätt som inte egentligen är nödvändiga.

Egentligen kan man nästan se den här boken som en novellsamling mot en gemensam bakgrund. Det finns ett driv inom varje berättelse för att se hur den aktuella personen ska klara det problem hen ställs inför, men att de är sammanflätade med varandra fungerar egentligen mest som ett thrillerverktyg att få läsaren att vilja läsa vidare för att få reda på hur det går för den person man just lämnar. Om man förväntar sig en avslutning som knyter ihop alla trådarna så kanske man blir besviken; det här är en bok om själva händelsen och hur människor klarar av att hantera den. Vad som händer efteråt får vi inte se något av. Jag tycker att det är helt OK, men jag kan tänka mig att det retar en del läsare.

Mikael Niemi: Fallvatten
Piratförlaget, 2012
276 sidor
ISBN: 978-91-642-0397-7

2012-51: Suzanne Collins: The Hunger Games

Jag har tänkt läsa den här boken länge men det har inte blivit av, men när det uppstod ett exemplar här eftersom dottern läste den tyckte jag att jag lika gärna kunde passa på jag också. Jag hade grundkonceptet i berättelsen klart för mig innan jag började läsa men jag har däremot inte sett filmen baserad på boken som kom nyligen.

Man kan väl säga att berättelsen är en dokusåpa på steroider och med huggtänder. I en framtida totalitär version av USA finns teveprogrammet hungerspelen som alla följer. Det går ut på att varje distrikt (12 stycken) väljer ut en kvinnlig och en manlig deltagare till serien genom lottning bland alla som är mellan 12 och 18 år. Den som vinner får både pengar och privilegier så i den fattiga provins 12 som huvudpersonen Katniss kommer från så skulle det ge en mycket bättre tillvaro för hennes fattiga familj. Problemet är att förlorarna i det här teveprogrammet inte röstas ut. Man förlorar genom att någon annan av deltagarna dödar en.

Berättelsen har klara likheter med Stephen Kings berättelser The Running Man liksom (sägs det) Koushun Takamis Battle Royale (den har jag inte läst, även om jag har den stående i hyllan). Å andra sidan finns det alltid liknande berättelser. Frågan är om boken är läsvärd, och det tycker jag att den är.

De tävlande från varje distrikt coachas ett litet tag av tidigare vinnare från det distriktet, och presenteras sedan i teve. Utifrån sina presentationer och en betygsättning av deras förmågor får de sedan olika mycket sponsorpengar. De pengarna kan deras coacher använda för att skicka saker till dem medan tävlingen pågår. De tävlande är övervakade hela tiden och tävlingsledningen har möjlighet att skicka in saker till precis rätt plats för att hjälpa någon i nöd. Eller för den delen tvärt om: om deltagarna koncentrerar sig för mycket på att överleva och för lite på att döda varandra för att det ska bli intressant teve för tittarna så kan tävlingsledningen sätta in en skogsbrand, en översvämning eller något annat för att få fart på deltagarna.

Distrikt 12 som huvudpersonerna kommer från är fattigt och de räknar med att få slå ur underläge. En del andra distrikt tränar sina deltagare långt i förväg men sådant finns inga resurser för här. Å andra sidan har Katniss ägnat en hel del av livet åt att jaga för att hon och familjen ska överleva, så hon har fördelar som de mer bekvämt uppväxta deltagarna inte har.

Bokens hela premiss bygger på att hela processen ska bli dramaturgiskt bra teve och det gör att det nästan per automatik blir en bra bok också: här finns både spänning och, som man kan förvänta sig av en YA-bok, ett visst mått av tonårsromantik. Språkligt är det väl inget att skriva hem om, men jag hade heller inga invändningar medan jag läste. Det har gått lite trögt med läsandet ett tag, men en sådan här bladvändare verkar vara precis vad jag behövde för att komma igång igen.

Suzanne Collins: The Hunger Games
Scholastic Press, 2008
257 sidor
epub

2012-47: Karin Tidbeck: Jagannath

Efter att ha läst både Vem är Arvid Pekon? och Amatka av Karin Tidbeck var jag naturligtvis nyfiken på Jagannath också så det passade utmärkt att LSFF valde den till sin bokcirkel.

Jagannath innehåller nästan alla novellerna ur Vem är Arvid Pekon?, plus ytterligare ungefär lika många till, en del tidigare publicerade och andra nya. För huvudpubliken för den här boken är dock det mesta nytt, eftersom det här är Karin Tidbecks debut på engelska. Det varierar om texterna är skrivna på svenska eller engelska från början, men när de är översatta så är det hon själv som gjort det.

Även om den här volymen innehåller ungefär dubbelt så många noveller som den föregående samlingen så är det fortfarande en tunn bok, för det är genomgående rätt korta texter. Om man ska försöka sig på att hitta något sammanhållande tema blir det svårare; den genre som känns närmast är ofta den synnerligen slippriga "weird fiction" och den i sig är ofta något man tar till när inget passar.

Här finns steampunk, science fiction, surrealism, fantasy, skräck och säkert några till. Något som är ganska vanligt är att texterna tar en tämligen udda idé och sedan behandlar den som om den vore helt naturlig och ser vad som händer, och inte sällan känner läsaren också att det faktiskt blir naturligt. Andra gånger verkar det mesta normalt till en början men blir sedan allt mer skruvat.

Tidbecks prosa är genomgående bra; de enda gångerna det känns lite underligt är när hon lämnar en del genuint svenska termer oöversatta. Jag har lite svårt att bedöma hur det i slutändan fungerar för den som inte kan svenska. Jag undrar däremot varför hon gör det så svårt att komma ihåg vilken novell som är vilken genom att låta många av dem ha en titel som bara är ett personnamn, möjligen med något extra ord. Av 13 noveller i den här samlingen har 8 sådana titlar.

Om jag ska peka ut några höjdpunkter så får det bli den vemodiga steampunkhistorien "Beatrice", den surrealistiska "Who is Arvid Pekon?", skräckkärlekshistorien "Rebecka" och den avslutande sciencefictionhistorien "Jagannath".  Värt att notera är också Karins utmärkta efterord om att översätta text från en värld och ett språk till en annan värld (eller kultur) och ett annat språk.

Karin Tidbeck: Jagannath
Cheeky Frawg Books, 2012
138 sidor
ISBN: 978-0-9857904-0-0

2012-40: Karin Tidbeck: Amatka

Karin Tidbeck har tidigare publicerat Vem är Arvid Pekon? men Amatka är hennes första roman. Jag hoppas verkligen att hon skriver fler, för det här är riktigt bra.

Amatka är en avlägsen koloni i bokens värld men det är där all handlingen utspelar sig. Huvudpersoner Brilars Vanja Essre Två är hygieninspektör och skickas till Amatka för att göra en rapport om hygienvanorna på kollektivet där. Det låter verkligen som en rafflande upptakt för en roman, eller hur?

Medan novellerna i Vem är Arvid Pekon? är undanglidande, mystiska och svårkategoriserade så är Amatka en tämligen rak dystopi. Eller åtminstone är det vad det verkar som på ytan, men fullt så enkelt är det kanske inte trots alls. Men visst, här finns den totala kollektivismen, hyllandet av ordning och ställande av kollektivet framför individuella motiv och så vidare.

Med de flesta dystopier brukar det kännas som att författaren har ett politiskt motiv: antingen att visa hur illa det blir med ett kollektivistiskt samhälle eller undantagsvis hur bra det blir. Det är naturligtvis inget som säger att läsarens uppfattning om vad som är en dystopi stämmer överens med författarens och därmed kan var en författare menade som en utopi uppfattas som en dystopi av en läsare och vice versa. I Amatka är det politiska styrelseskicket viktigt inte så mycket i sig självt utan det intressanta är vad det döljer. Som i de flesta dystopier så är information något som invånarna inte får mer än de absolut behöver och här delar de sin okunskap med läsaren.

Förutom de uppenbara egenheterna med styrelseskicket har den här världen även andra underligheter. Man märker noga allt med vad det är: en penna är märkt "penna", det står "dörr" på dörren och så vidare och här lämnas man som läsare (eller för den delen som huvudperson) länge i undran om varför det är så. En stor del av maten består av svamp som odlas i stora underjordiska odlingar, och även annat tillverkas av svamparna. Ett exempel är papper, men svamppappret blir inte bra. Om man skriver något på mykopapper måste man skriva om det med jämna mellanrum eftersom pappret faller sönder efter rätt kort tid. Det finns vanligt papper också (kallat "finpapper") men det är en bristvara och på senare tid har de styrande börjat samla in det utan att berätta vad de ska ha det till.

Det mesta av texten följer Vanjas tid i Amatka, men här och där förekommer insprängda dokument, både sådana som Vanja skrivit och sådana som hon hittar. Det här ger en trevlig dokumentär karaktär till texten, och jag tycker att språket även i övrigt är väl genomfört. Det är enkelt och ändamålsenligt precis som det mesta i Amatka, och man kan ana en del detaljer som är annorlunda och skaver lite på normaliteten: exempelvis är det aldrig någon som säger "man kan" eller något liknande, utan alltid "en kan". Det sägs aldrig vad jag kan minnas att detta skulle vara en del av något uttalat jämställdhetsprojekt, men solidaritet är över lag en uttalad policy i kolonin så jag antar att det har med det att göra. Som synes ovan är personers namn också lite speciella: släktnamn, personnamn (som ska väljas ur listan med godkända namn som har ett per begynnelsebokstav för män respektivs kvinnor) och  sedan namnet på kolonin de kommer från och för de som är födda där även numret på barnhuset de föddes i, då barnhuskamraterna betraktas som ens närmaste familj.

Allt det här är väl genomtänkt och konsekvent genomfört, och Amatka är en fröjd att läsa.

Karin Tidbeck: Amatka
Mix Förlag, 2012
224 sidor
ISBN: 978-97-86843-54-0

Hemma igen efter Kontrast/Swecon

Nu har jag kommit hem igen från Kontrast i Uppsala. Jag tyckte att jag hade tagit till med att gissa att det skulle bli någonstans mellan 300 och 400 besökare, men under avslutningsceremonin berättade Johan Anglemark att det hade varit 453 personer på plats. Eftersom en del är dagsmedlemsskap var alla inte på plats samtidigt, men i alla fall. I själva verket var det nog tur, för ibland var det riktigt trångt och under de populäraste programpunkterna var programsalarna fyllda till sista platsen.

Det ovanstående är böckerna jag köpte under Kontrast:

• Peter Öberg: Science fiction så in i norden: Nordisk science fiction på film och tv 1916-2012 [signerad]
• Karin Tidbeck: Amatka [signerad]
• Robert Kirkman & Tony Moore: The Walking Dead [svenska upplagan]
• Caitlin Sweet: The Pattern Scars [signerad]
• Joe Abercrombie: The Blade Itself [signerad]
• Nene Ormes: Särskild [signerad]
• William Gibson: All Tomorrow's Parties
• Kelly Link: Magic for Beginners [signerad]
• Peter Watts: Blindsight [signerad]
• Jenny Milewski: Skalpelldansen [signerad]

Dessutom hade jag med mig några böcker hemifrån för att få dem signerade:

• Erik Granström: Svavelvinter och Slaktare små
• Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg: Cirkeln
• Anders Björkelid: Eldbärare och Förbundsbryterskan

På det hela taget ett bra tillskott till samlingen med signerade böcker!

Det finns mycket mer att säga om Kontrast, så klart. Förhoppningsvis ska jag göra det i ett senare inlägg.

Kontrast 2012: Årets Swecon

Nu i helgen är det dags för årets Swecon, Kontrast 2012. Det här kommer att bli en med svenska mått mätt mycket stor kongress. Det normala för ett arrangemang utanför Stockholm är att man knappt och jämnt tar sig över 100 deltagare, men i år har man över 300 föranmälda och det kommer naturligtvis även att komma deltagare som inte är föranmälda.

Programmet är välfyllt och för mig kommer det största problemet antagligen att vara att välja vilja punkter jag ska missa, för allt för många gånger finns det mer än en sak jag vill göra på samma gång. Dessutom vill jag helst hinna träffa människor också och inte bara sitta i programmet. Jag kommer i alla fall att vara i programmet åtminstone tre gånger, för då ska jag medverka själv. Jag kommer att vara med i panelerna "Fantastikbloggar" (Fredag 17:00) och "Teaching others to write" (Lördag 10:00) och dessutom har jag fått uppdraget att intervjua de svenska hedersgästerna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (Lördag 12:00).

Jag tycker att det är väldigt kul att det här ser ut att bli så stort, för det innebär att det rimligen bör vara en massa folk på plats som jag inte känner. Inget ont sagt om alla er som jag träffar på nästan alla Swecon och liknande arrangemang, men det är alltid kul när det kommer nya människor!

2012-8: Lars Östling: Tornets skugga

Tornets skugga är en uppföljare till Tornet som kom förra året. Det är mer en rak fortsättning på den föregående boken än vad som är vanligt, så jag tror det är dumt att läsa den här utan att först ha läst den förra, för den här knyter direkt an till händelser i den första delen.

I den här delen fortsätter Garm och Heli sitt utforskande av världen de lever i, men den här gången tar de det hela ett steg längre - ut från världen. Samtidigt försöker de olika klanerna att manövrera sig till så mycket makt som möjligt i det samhälle som blivit uppskakat i sina grundvalar av det som hände i den föregående boken. Här finns två fraktioner: de som vill leva som de alltid gjort och fortsätta följa skrifterna och de som vill anpassa livet efter den nya information som framkom i den förra boken.

Här förekommer en del politiskt manövrerande, och det blir tyvärr onödigt svårt att följa av att författaren valt att ge många av sina personer väldigt snarlika namn. Här finns exempelvis Garm, Gashti, Garumi och Gestam, för att inte tala om Heli, Hishti, Herim och Hossima. Det är klart att det finns personer med namn som inte börjar på vare sig G eller H, men det känns som att de är i minoritet.

En sak som jag inte tänkte på när jag läste första delen men som trots allt är rätt tydlig är likheterna mellan den här serien och A. R. Yngves Terra Hexa-serie. Båda serierna är ungdomsböcker som fungerar för vuxna, utspelar sig i världar som vid en första anblick är fantasyvärldar men som om man skrapar på ytan visar sig vara science fiction-mässiga, har världar som har underliga former och konstruktioner och tycks vara skapade av en medveten kraft snarare än framevolverade, och handlar till stor del om hur några personer försöker få reda på mer om hur världen egentligen är funtad.

Jag tycker på det hela taget att det här var rätt trevlig läsning, men den lider i viss mån av samma problem som den förra boken (om än inte i lika hög grad), och det är att handlingen tar det väldigt lugnt i början för att sedan ha väldigt bråttom mot slutet. Man skulle kunna klippa lite i första halvan och stoppa in motsvarande mängd sidor i upplösningen istället.

Jag måste också säga att böckerna från En söt robot håller riktigt hög klass rent produktionsmässigt. Visst hittade jag något korrekturfel men det är ingen ovanlighet att man gör från de största förlagen heller, och böckerna är snygga och känns rejäla. Det ska bli spännande att se vad nästa bok blir.

Lars Östling: Tornets skugga
En söt robot, 2012
209 sidor
ISBN 978-91-979713-1-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, lars östling, tornets skugga
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, lars östling, tornets skugga
intressant.se

2012-7: Stephen King: 11.22.63

Stephen Kings senaste roman är inte någon typisk skräckroman utan en av hans utflykter till science fictions gränsland. Den här gången handlar det om tidsresor. Huvudpersonen Jake Epping får reda på att hans vän Al har en portal till 1958 i förrådet till sin restaurang. Här finns ingen som helst förklaring till vare sig hur den kommit dit eller hur den fungerar; det är inte heller det som är det intressanta här. Den här boken handlar istället om vad som händer när man åker tillbaka i tiden och ändrar något med vetskap om hur det blev om det inte ändrades. Hur påverkar en sådan ändring framtiden? Är det rätt att alls försöka ändra saker i dåtiden för att göra framtiden bättre? Som man kan ana av titeln så kretsar det hela runt vad som skulle hända om John F. Kennedy inte hade blivit skjuten av Lee Harvey Oswald i Dallas (och för den delen om det verkligen var Oswald som skjöt, och om han var ensam).

Huvuddelen av den här boken utspelar sig i 1958 och de efterföljande åren och precis som vanligt med de av Kings texter som utspelar sig i 1950-tal eller 1960-tal så är närvarokänslan här utmärkt. Vid ett par tillfällen får jag känslan av research som svämmar över; att det helt enkelt är för mycket tidstypiska detaljer som presenteras, men det är inget stort problem.

Jake stöter naturligtvis på problem med sitt uppdrag, i första hand i form av kärleken. En stor del av tiden måste han lyckas balansera att upprätthålla sin fasad som en normal person samtidigt som han också håller Lee Harvey Oswald under uppsikt i en nedgången förort i Dallas. Dessutom måste han naturligtvis också hela tiden se till att inte sprida anakronismer omkring sig. Han gör en del misstag på den fronten, men på det hela taget tror jag att det vore väldigt svårt att misslyckas så lite med vilka ord man använder som han faktiskt gör.

Hela konceptet med att Jake åker tillbaka i tiden för att ändra något i den kända historien gör att man som läsare ofta sitter inne med information om vad som kommer att hända, och det gör att en del av boken känns som transportsträckor. Det behöver inte vara andlöst spännande hela tiden men upplägget gör att tyvärr inte heller är det. Det är tur att King skriver så bra som han gör, för även om handlingen bitvis laggar lite grand så är boken aldrig trist att läsa.

Den som läst mycket King kan se diverse referenser till andra av hans böcker i 11.22.63. Vid ett tillfälle åker Jake till Derry och där träffar han på ett par av ungdomarna som figurerar i It (som utspelas vid sammma tid). En annan tydlig sak är en röd och vit Plymouth Fury årsmodell 1958 (precis som den i Christine) som dyker upp ett par gånger. Det finns säkert fler, men detta är ett par som jag kom på nu direkt.

När det gäller slutet är jag lite kluven. Jag gillar själva slutet på boken, men sektionen innan den (den som förursakar det riktigta slutet) gillar jag inte. Den är av skäl som blir uppenbara när man läst så långt i en annan stil än resten av boken men jag tycker tyvärr inte att det känns naturligt. Om det beror på att King tar i för mycket eller att det bara är en stil som inte passar honom ska jag låta vara osagt. Det blir inte bättre av att hela det här stycket i princip består av att en person berättar något för en annan.

11.22.63 når inte riktigt upp till toppskiktet i Kings produktion, men det är det å andra sidan få böcker som gör. Det är fortfarande en bra bok.

Stephen King: 11.22.63
Hodder & Stoughton, 2011
740 sidor
ISBN: 978-1-444-72729-6

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, stephen king, 11.22.63, sf, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, stephen king, 11.22.63, sf, science fiction
intressant.se

Science fiction- och fantasydag i Uppsala

Om du är intresserad av science fiction eller fantasy och har möjlighet att ta dig till Uppsala lördagen den femte november, missa då inte science fiction- och fantasydagen som arrangeras då. För det ytterst facila priset gratis får man träffa författarna Erik Granström och Anders Björkelid och flera illustratörer, serietecknare och översättare som jobbar med fantastisk litteratur. Det kommer att bli en del programpunkter men även det finns även möjlighet att träffa andra sf- och fantasyintresserade och knyta nya kontakter. Dessutom kommer Alvarfondens antikvariat att vara på plats och sälja billiga sf- och fantasyböcker.

Andra bloggar om: fantasy, science fiction, nova sf, sf-kongresser
Technorati tags: fantasy, science fiction, nova sf, sf-kongresser
intressant.se

2011-71: Harry Martinson: Aniara

Jag har läst Aniara en gång förut, men när vi skulle ha den i bokcirkeln var det lika bra att läsa om den igen eftersom det var ungefär tio år sedan förra gången och jag hade rätt dimmmiga minnesbilder av den, även om jag minns den som bra.

Det visade sig vara trevlig läsning även andra gången. Man kan ha invändningar om att en del av dikterna känns en smula enkla, men under bokcirkeln kom vi underfund med att det finns en del gömd struktur som man inte ser om man inte gräver djupare än i alla fall jag inte gör under normal läsning.

För den som inte vet det så är Aniara ett episkt diktverk (med varierande versmått) som berättar om det stora rymdskeppet Aniara som ska ta några tusen människor från Jorden till Mars eftersom Jorden har blivit förstörd. Under resan tvingas det ur kurs och blir skadat så att det inte går att ändra kursen tillbaka, med följd att Aniara istället rusar mot Lyrans stjärnbild många ljusår bort utan någon möjlighet till räddning. Människorna ombord måste komma överens med att de kommer att leva resten av sina liv på det här skeppet.

Aniara är tidvis som man kan ana väldigt mörk, men detta blandas upp med dikter som behandlar minnen från jorden som skänker lite positiv lyster åt det hela.

Jag gillar Aniara. Man får inte försöka ge sig på att förstå de tekniska "förklaringar" som ges utan bara se dem som markeringar av att det är något tekniskt; de innehåller inget vettigt, men om man bara släpper det och läser och lyssnar så är det vackert, storslaget och sorgligt.

Harry Martinson: Aniara
Bonniers, 1963 (originalet 1956)
171 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpris, nobelpristagare, harry martinson, aniara, bokcirkel, sf, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpris, nobelpristagare, harry martinson, aniara, bokcirkel, sf, science fiction
intressant.se

Avbruten: Pebbles Karlsson Ambrose: Bergsstjärnan

I början av Bergsstjärnan kraschar ett rymdskepp på en avlägsen planet och de flesta ombord omkommer. En liten flicka överlever dock, och hon är arvinge till Imperiet. Frågan är om hon verkligen kommer att kunna komma till den positionen som det är tänkt.

Hur det verkligen går med den saken vet jag inte, för jag gav upp i den här boken. Inte så mycket för att något enskilt element var väldigt dåligt utan för att ett antal irritationsmoment tillsammans fick mig att tröttna. Handlingen, så långt som jag såg den (de första 50 sidorna) känns väldigt mycket som den klassiska fantasyhandlingen med ung pojke från ingenstans som måste kämpa mot besvärliga odds för att komma till den position han borde ha.

Språket är lite oinspirerande men inte dåligt. Det som framför allt haltar är dialogen som ofta känns lite styltig. Här stör jag mig ofta också på de underliga anföringarna som kan se ut så här:

...och han sade roat.
"Borde man inte...

Nyraden känns konstig med den typen av formulering, och punkten är direkt fel, mitt i en menng som den hamnar. Det ska väl sägas att den här typen av problem inte är ovanliga när det gäller böcker som kommer från väldigt små förlag eller är egenpublicerade; de produceras helt enkelt av människor som inte har så stor redaktörserfarenhet. Ibland har de talang för det, ibland inte.

En annan störande sak tycker jag är presentationen av de bögar som förekommer i handlingen. På rätt många ställen behandlas de av texten som att det inte är något speciellt problematiskt men ibland presenteras det som stigmatiserande. Det verkar också finnas ett implicit antagande att det är naturligt att alla bögar är promiskuösa.

Jag kan stå ut med vilket som av de här problemen, men det blev lite jobbigt med allihop på en gång. Det är egentligen småsaker, men allihop verkar återkomma regelbundet och störa läsningen och då tyckte jag att jag lika gärna kunde lägga av.

Pebbles Karlsson Ambrose: Bergsstjärnan
Per Bjuhr ord & bild, 2010
221 sidor (jag slutade efter 50)
ISBN: 978-91-978624-0-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, pebbles karlsson ambrose, bergsstjärnan
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, pebbles karlsson ambrose, bergsstjärnan
intressant.se

2011-58: Lars Östling: Tornet

Tornet känns som en fantasybok i början, men ganska snart blir det tydligt att världen det hela utspelar sig i innehåller diverse teknologiska artefakter. Människorna i boken vet inte hur sakerna fungerar eller varifrån de kommer men använder sakerna ändå.

Handlingen är uppdelad på två spår. Det ena följer ynglingen Garm som precis håller på att bli en duktig jägare för sin klan och drömmer om att få bli stammens kämpe i den kommande tävlingen. Med långa mellanrum, så långa att de det hela mest lever som sagor, anordnas en tävling mellan alla klaners främsta kämpar. Alla klaner samlas då kring det mytomspunna Tornet som sträcker sig mot himlen, och den som vinner ska klättra upp mot dess topp. Vad som händer med honom där vet man inte för han kommer aldrig tillbaka, men det betraktas i vilket fall som en stor ära både för klanen och för den enskilde vinnaren. För klanen har det även en annan innebörd, för den vinnande klanen får bo i staden till nästa tävling. Den klan som bott där fram till nu får istället återgå till ett nomadliv fram till nästa tävling.

Den andra handlingen kretsar kring flickan Heli som går i tempelskola intill Tornet för att lära sig om klanernas heliga skrifter. Hon är dock inte någon mönsterstudent. Istället för att lyssna på sina lärare drömmer hon sig igenom dagarna, och smiter sedan ner i de förbjudna källarsalarna under tornet för att se vad som finns där. De heliga skrifterna finns på väggarna i källaren, men det är tabu att läsa dem; istället förs de vidare muntligt mellan prästinnorna. Heli bryr sig inte om tabut, och upptäcker att det finns mer skrifter i källaren än vad som lärs ut i tempelskolan.

På ett plan kan man säga att boken är förutsägbar, för naturligtvis träffas Heli och Garm och fattar tycke för varandra, och naturligtvis handlar det mycket om att lista ut vad Tornet är och vad skrifterna döljer. Samtidigt tycker jag inte att det är något problem, för det hela är väl beskrivet och berättat med inlevelse. Egentligen handlar boken lika mycket om Heli och Garms inre resor som exakt vilka avslöjanden skrifterna i källaren ska ge.

Jag brukar vara lite försiktigt skeptisk mot böcker som ges ut på egna förlag, men Tornet är en utmärkt ungdomsbok i gränslandet mellan fantasy och science fiction. Jag ser fram emot nästa bok från En söt robot, för jag hoppas det blir fler.

Lars Östling: Tornet
En söt robot, 2011
232 sidor
ISBN: 978-91-979713-0-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, lars östling, tornet
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, lars östling, tornet
intressant.se

2011-55: China Miéville: Embassytown

Efter att ha läst China Miévilles senaste roman Embassytown börjar jag misstänka att han håller på med något slags tematisk serie. Hans förra roman Kraken handlar mycket om skrivande på olika sätt, allt ifrån bläckfiskens bläck till ett monster gjort av bokstäver. I Embassytown handlar väldigt mycket om språk, men här i dess talade form.

Staden Embassytown är en liten mänsklig utpost på kanten av det kända universum. Här har människorna träffat på de underliga arieka som är en ras varelser som inte kan ljuga. De har en direkt koppling mellan verklighet, språk och tanke. Människorna har fortfarande svårt att kommunicera med dem, men det verkar som om de inte kan tala om saker som inte finns. Det är för den delen inte lätt att tala med dem alls, eftersom deras språk är så speciellt. De enda som kan kommunicera med dem är ett fåtal mänskliga Ambassadörer. Boken handlar om hur en ny Ambassadör anländer till Embassytown och bara genom att börja tala ställer allt på ände.

China Miéville är som vanligt mästerlig när det gäller att hitta på en ny värld som är mystisk, fascinerande och samtidigt verkar fullständigt naturlig. Även om mycket verkar väldigt underligt så känns det också helt sammanhängande och logiskt inom bokens ramar.

Även om bokens miljöer är intressanta så är det som verkligen fångar mig hur Miéville lyckas integrera en diskussion om språk i nästan varenda aspekt av boken. Förutom det uppenbara att språk är viktigt när människor ska kommunicera med utomjordingar, exots, så är som sagt språk något helt annat för Ariekei än vad det är för människor. Dessutom är Miéville en mycket medveten författare som inte bara använder språket för att berätta sin historia, han använder även språket för att få oss att inse att det här är en helt annan värld än den vi befinner oss i. Det förekommer ett flertal neologismer och ... öh... neogrammatismer? som till en början känns underliga men när man förstår vad de är och varför de ser ut som de gör ger ett extra djup åt berättelsen. Som bara ett exempel i mängden av hur mycket språk det finns överallt kan jag notera att Ariekei har gjort huvudpersonen Avice till en liknelse. Genom en av dem iscensatt händelse har hon blivit ett begrepp som de behöver för att referera till vissa företeelser.

Även själva handlingen är djupt rotad i språk, men jag tänker inte berätta exakt hur för det förstör faktiskt lite av det roliga med berättelsen.

Några av China Miévilles böcker har jag ibland tyckt varit lite jobbiga medan jag läst dem och sedan insett att jag uppskattat dem mer efter att jag läst ut dem och kunnat se hela berättelsen. Med Embassytown hade jag trevligt från början och gillade den bara mer allt eftersom jag läste. Det är inte någon direkt lättläst bok, men man får garanterat valuta för den ansträngning man lägger på den. Så här ska science fiction vara!

China Miéville: Embassytown
Macmillan, 2011
405 sidor
ISBN: 978-0-230-75431-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, china miéville, embassytown
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, china miéville, embassytown
intressant.se