Visar inlägg med etikett rollspel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rollspel. Visa alla inlägg

fredag, oktober 10, 2008

Rollspelet Mutant läggs ner

Samma dag som Stockholms Spelkonvent öppnar för i år så meddelar Järnringen att de lägger ner produktionen av rollspelet Mutant.

Mutant konstruerades av Michael Petersén och Gunilla Jonsson och publicerades första gången av Äventyrsspel 1984. Det har getts ut i ett antal olika utgåvor på olika förlag. Jag har varit medveten om dess existens i ungefär 20 år, men av någon anledning har det aldrig blivit av att spela det. Däremot har jag läst romanen Blodsmak av Henrik Örnebring som utspelar sig i Mutant-universat.

Den första utgåvan av spelet utspelar sig i en postapokalyptisk värld, men sympatiskt nog är handlingen centrerad kring Sverige. Senare utgåvor modifierade spelet, först med cyberpunkinfluenser och sedan med rymdfart, men den senaste utgåvan från Järnringen har återgått till ursprunget med det postapokalyptiska Skandinavien.

Mutant har överlevt nedläggning förr, så det återstår att se vad som händer den här gången. Om jag fattat rätt så finns det en trogen skara spelare, så kanske någon av dem ser sig kallad att bli undergångens arvtagare och föra spelet vidare?

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

måndag, juli 07, 2008

2008-72: Didi Örnstedt & Björn Sjöstedt: De övergivnas armé

Jag har varit medveten om De övergivnas armé: En bok om rollspel (1997) ända sedan den kom ut men det har inte blivit av att läsa den. Att den inte har något värde när det gäller att sprida kunskap om rollspel har stått klart sedan länge, men eftersom det är ont om böcker om rollspel på svenska kan det alltid vara kul att bilda sig en egen uppfattning om den istället för att enbart förlita sig på recensioner. Tyvärr är väl den här bokens främsta merit att den har gett de värsta paranoida vanföreställningarna om rollspel ett ansikte. Jag orkar inte göra någon genomgång av alla faktafel och mystiska insinuationer boken innehåller. Björn Hellqvist har publicerat en genomgång av alla brister i boken som är mycket mer grundlig än jag skulle kunna åstakomma, så jag hänvisar helt enkelt dit för dem som vill ha alla fel utpekade för sig.

Den enda bok jag kommer på som innehåller samma kombination av faktaslarv, insinuationer och allmänt domderande är Åke Ohlmarks Tolkien och den svarta magin, men den har i alla fall den förmildrande omständigheten för sig att den utkommit på ett litet förlag medan De övergivnas armé utgetts av Norstedts som man kan tycka borde klara av lite bättre faktakontroll än vad den här boken fått (ingen, tycks det).

Boken driver flera teser med ungefär samma substans (det vill säga just ingen), men utifrån olika argument. Här är några exempel:

  • Rollspel är i själva verket inte spel utan läromedel i våld, droger och giftanvändning.
  • Rollspelsrörelsen är i själva verket en militär organisation som när som helst kan byta inriktning och försöka ta över Sverige.
  • Rollspelsrörelsen har kopplingar till scientologin, rasism och satanister.


Det riktigt tråkiga med den här boken är inte att den är så full av faktafel och insinuationer utan att jag tror att den hade en signifikant effekt när det gällde att slutligen knuffa bort rollspel från vanliga butiker och till specialaffärer. När jag började spela rollspel i mitten av 1980-talet kunde man köpa rollspelsböcker i flera olika vanliga leksaksaffärer i Linköping, och så var det i några år till. Jag vet inte i hur stor grad migrationen mot specialbutiker som berodde på vikande försäljning och hur mycket som berodde på moralpanik i media.

Det första som hände var vaga artiklar om att ungdomar hade blivit inspirerade av rollspel att begå våldsdåd eller andra brottsligheter. De här skriverierna hade normalt lika mycket substans som motsvarande skriverier om videofilm, rock'n'roll eller jazzmusik, men (återigen normalt) så är mediadrevets logik sådan att fakta inte spelar någon större roll; det är rubrikerna i de initiala artiklarna som är det väsentliga. Korrigeringar publiceras normalt inte alls, och om de gör det så är det på en undanskymd plats.

Som nästa punkt publicerade Äventyrsspel rollspelet Kult 1991. Det hade publicerats våldsamma rollspel förut, på samma sätt som en krigsfilm eller indianer och cowboys är våldsamt, men Kult var annorlunda genom att vara genomtänkt, personligt och närgånget. Kult är inte trevligt och utger sig inte för att vara det. Det rekommenderades från 15 år, och det finns en mycket god anledning till det. Rollspelet Kult backar inte för att ta upp teman som incest eller våldtäkt, precis som andra konstinriktningar (litteratur, film, drama, etc) kan göra det, men det betyder inte att resultatet är njutbart för alla. Det betyder å andra sidan inte heller att resultatet automatiskt är mindre värt. Det är ingen som tycker att Kung Oeidipus är skräp eller bör förbjudas bara för att pjäsen behandlar incest. Gapet från de mer eller mindre Sagan om Ringen-inspirerade rollspel som då var normen till Kult var stort, och det gjorde att det uppstod en infekterad debatt i media med högljudda krav på förbud.

Slutligen kom De övergivnas armé ut och satte allt detta på pränt från ett respektabelt bokförlag. Jag skulle tro att de flesta som läste den här boken inte hade någon personlig erfarenhet av rollspel och tog dess utsagor för sanna, och det ledde till att rollspel allt mer trängdes undan till några enstaka specialbutiker istället för att som tidigare finnas på hyllorna i vilken leksaksbutik som helst. Med tanke på att de som växte upp med rollspel på 1980-talet numer tillhör den generation som driver leksaksbutiker kanske man kan hoppas på en återgång.

Didi Örnstedt har en blogg där hon ibland lägger ut utdrag ur De övergivnas armé.

Didi Örnstedt & Björn Sjöstedt: De övergivnas armé
Norstedt, 1997
231 sidor
ISBN: 9119719019

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,

tisdag, april 08, 2008

2008-40: Gary Gygax: Role-Playing Mastery

När Gary Gygax dog nyligen så kom jag att tänka på att jag hade en av hans böcker i hyllan som jag aldrig tittat på. Jag har läst några av hans romaner från Greyhawk-världen med ganska tveksam behållning, men här handlar det istället om rollspel. Role-Playing Mastery är en guide till hur man ska bära sig åt för att bli en så bra rollspelare som möjligt, och att Gygax själv är det sägs visserligen aldrig rakt ut men är lätt att läsa mellan raderna i boken.

Jag kan naturligtvis inte uttala mig om Gygax kvaliteter som rollspelare, men hans åsikter om hur man blir en bra rollspelare finner jag rätt underliga. I första hand ser Gygax rollspel som just spel; det verkar som om inlevelsebiten hela tiden kommer i andra hand.
Always seek to contribute the most to the team's success. From the player's and the PC's standpoint, any role-playing game is a group endeavour. Individual success is secondary to the success of the group, for only through group achievements can the quality of a campaign be measured.
Det här håller jag inte med om alls. Visst är det normalt för spelarpersoner i ett rollspel att färdas i grupp - rollspel är en social aktivitet - men det betyder inte att alla i gruppen har samma mål. Det är fullt rimligt för en person att ha mål som krockar med en annan person i gruppen. Det ger rent av öppningar för intressantare rollspel eftersom man antagligen får en känslomässig konflikt på köpet. Samtidigt måste man vara medveten om att en spelargrupp där rollfigurerna har mål som är i konflikt med varandra också riskerar att falla sönder lättare än en grupp där alla personerna arbetar mot samma mål.

Ännu mer felaktigt tycker jag detta är:
The core of the game is the combat between the players' characters and the nonplayer opponents controlled by the game master.
Rollspelande och interaktion är hela tiden i bakgrunden medan konflikt och strid är det väsentliga. Det poängteras om och om igen också att man måste vara insatt i alla regler i det spel man spelar även som spelare. Det räcker inte med att spelledaren kan detaljerna, för en väsentlig del av rollspelande enligt Gygax är att slå spelet, att göra det som är regelmässigt bäst. Samtidigt får man inte spela sin rollfigur på ett sätt som går emot de tankar spelkonstruktören hade när hen konstruerade spelet. För min del tycker jag att det väsentliga är att spelaren har full koll på sin rollfigurs egenskaper och målsättningar och agerar i linje med dem. Om det innebär att hen gör saker som ställer till det för de övriga rollfigurerna eller ignorerar den optimala strategin så är det precis vad som borde hända. Rollspel handlar om att agera utifrån en given rollperson, inte att vinna spelet. Gygax håller helt klart inte med:
The whole adventure might be sprinkled with conflict situations not necessarily involving combat, but the heart of the action - its most exciting moments - must be related to combat of a personal sort. Rules systems that are virtually nothing but combat are, without question, not roleplaying game systems. Those that relegate such activity to an adjunctive position are best understood as overemphasizing roleplaying to the exclusion of gaming. The combat portion of the rules reveal an RPG structure for what it is.
Det är helt klart att friform inte var påtänkt när detta skrevs. Några av de bästa rollspelssessioner jag har varit med om har bestått i att gruppen försökt komma överens om vad man ska göra. Medan alla spelare lever sig in i sina respektive roller och argumenterar utifrån dem så kan spelledaren gå iväg och sätta på te eller så; spelarna klarar sig bra själva.

Gary Gygax: Role-Playing Mastery
Grafton, 1989 (originalet 1987)
176 sidor
ISBN: 0586205233

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

måndag, april 07, 2008

Speltidningen Fenix 2/2008

Fenix handlar om spel i alla dess former: rollspel, brädspel, datorspel. Tidningen är på 70 sidor och är producerad i fyrfärgstryck på glättat papper med undantag för sexton sidor i mitten som är svartvitt. Jag antar att det är en besparingsåtgärd, men det känns ändå rätt naturligt eftersom man valt att lägga ett rollspelsäventyr på sidorna så att det nästan känns som en inhäftad bilaga. Tyvärr har man inte riktigt dragit den tanken fullt ut, för de sexton sidorna innehåller även en annan artikel. Det hade varit bättre om man låtit de sidorna innehålla en enda sak. Nå, det är trots allt en smärre produktionsdetalj.

Innehållet då? Till att börja med kommer några sidor nyheter. Trots att den intresserade kan få motsvarande nyheter på webben (tidigare, antagligen) så känns upplägget vettigt tack vare att texten inte bara är en uppspaltning av fakta utan faktiskt presenterad med lite personlighet.

Efter det kommer man fram till det egentliga innehållet i tidningen:

  • Fyra sidor om en ny varelse (etterdoggen) till Mutant. Jag kan inte bedöma hur bra den passar in i Mutant eftersom jag (tyvärr) aldrig spelat det, men för den utomstående läsaren var artikeln inte speciellt givande.
  • Tre sidor om "de tolv huggens princip", en presentation av en stridsskola (både läran och skolan där den lärs ut) för Drakar och demoner: Trudvang. De regelmässiga delarna är knutna till DoD, men tanken med stridsskolan som sådan kan lätt lyftas över till godtyckligt annat fantasyrollspel.
  • Åtta sidor scenario för Western ("Adobe och järn: Yuma territorial prison"). Trots att detta är tänkt för en westernmiljö som är historisk bör scenariots grundtankar (personer och intriger och så) fungera utmärkt i nästan vilket rollspel som helst. Om man flyttar det till fantasy kan man i princip använda kartor och sånt också, skillnaden blir att vakterna kommer att använda armborst istället för gevär. Jag gillar konflikten som finns inbyggd i spelledarpersonerna i dramat; det borde bli ett intressant äventyr.
  • Tretton sidor scenario för Götterdämmerung ("Värdshuset"). Det här äventyret bör gå bra att stoppa in i en färdig kampanj utan några större problem för spelledaren. Historien som ligger till grund för handlingen är bra; möjligen kan jag tänka mig att den kan kräva en hel del av spelledaren för att bli bra.
  • Tre sidor regler för Noir om fordonsjakter. Antagligen ointressant om man inte redan kan Noir; åtminstone fick inte jag ut något signifikant ur det.
  • Fyra sidor bakgrund om landet Tarkas till Eon. Utmärkt bakgrundsmaterial för den som spelar Eon; andra fantasyintresserade bör kunna få ett par uppslag till scenarion ur det även om de kanske behöver anpassas lite.
  • Sjutton sidor recensioner av både det ena och det andra: fansin, rollspel och tillbehör, brädspel, kortspel och datorspel. Recensionssidorna är gjorda i trespalt och recensionerna varierar mellan en och tre spalter i längd. Eftersom texterna är skrivna av ett flertal personer (ingen har skrivit mer än tre recensioner, tror jag) så är de varierade, men jag tycker att kvaliten generellt sett är rätt ok.


Om man ska se till antalet sidor så är åtminstone det här numret av Fenix fokuserat på rollspel. Det finns kortare texter om annat och recensionsavdelningen är mer balanserad, men det känns som om man främst riktar sig till rollspelare och sedan hoppas på att de även är intresserade av övriga spel, snarare än att försöka göra en tidning för alla spelare. Jag är inte någon regelbunden läsare av Fenix, men jag har fått samma intryck av de tidigare strönummer jag har tittat i även om jag inte kan svära på att det är sant för tidskriften generellt.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,

fredag, april 04, 2008

Utvecklingen hos rollspel och brädspel över tiden

Från mitten av 1980-talet och ungefär tio år framåt spelade jag massor av spel, både brädspel och rollspel. Sedan spelade jag väldigt lite spel under de nästkommande tio åren medan vi hade småbarn och så. När sedan barnen blev lite större och det började gå att spela spel med dem så har det blivit en hel del spelande igen.

När jag började spela spel igen efter ett antal års uppehåll insåg jag också att det hade hänt rätt mycket på speldesignfronten under den tiden. Före uppehållet hade jag spelat spel som Civilization, Junta och Kings & Things: spel som tar några timmar att bli färdig med och har ett antal sidor regler fulla med detaljer och undantag. Spelen jag spelade då lider ofta av att de (liksom de mer kända Monopol och Risk) går ut på att slå ut sina motspelare tills bara en person är kvar. Detta är ofta en lång och utdragen process, och den som blivit efter kan sällan komma igen, men kan likafullt hänga kvar i lång tid innan hen verkligen blir utslagen.

När jag började om att spela spel hade vad som brukar kallas "tyska spel" blivit vanliga. Detta är spel som inte nödvändigtvis kommer från Tyskland (även om det är vanligt), men som kännetecknas av att de har tydliga slutvillkor och oftast tar en förutsägbar tid att spela. Under tiden man spelar känner sig alla spelare oftast delaktiga hela tiden, och vinnaren utses genom något slags poängräkning på slutet. Typiska spel här är The Settlers of Catan och Ticket to Ride. De här spelen har oftast mycket enklare regler än de äldre spelen, och de fungerar också att spela med barn utan att vuxna har tråkigt.

När det nu är aktuellt att börja om att spela rollspel efter ett ännu längre uppehåll (1991-2008 eller så) är jag nyfiken på att se vad som har hänt med regelsystemen för rollspel under den tiden.

Jag började min karriär som rollspelare precis efter att jag börjat gymnasiet och blivit indragen i en kampanj av några klasskompisar. Det som spelades var Advanced Dungeons & Dragons, och det var också det första rollspel jag köpte själv. Då, 1983, var det första utgåvan (om än med det nya omslaget) som gällde. Jag hittade snart på en egen kampanj (Tarator) som jag drog ihop ett antal kompisar att spela i medan jag var dungeon master. Samtidigt spelade jag i andra kompisars kampanjer, och det var AD&D som gällde även där som regelsystem. I början hade vi inte så noga koll på alla detaljregler och missade en hel del. När vi spelat mer och läst in oss bättre insåg vi att reglerna inte var helt lyckade, och började göra om dem. Med tiden var det regelsystem jag använde rätt modifierat, även om man fortfarande kunde se att det var AD&D som låg i botten av det hela.

Några år senare, antagligen i samband med att jag flyttade till egen lägenhet 1987, så pensionerade jag min gamla rollspelskampanj och hittade på en ny (Miras) som var lite mer genomtänkt. Den spelade vi mycket mer i än vi gjort i den förra, och den fungerade på det hela taget bättre.

Parallellt med att spela AD&D (som tillhandahåller en väldigt standardmässig fantasymiljö) så började det dyka upp andra spel på radarn, många av dem med andra miljöer än high fantasy. Jag tror inte att listan är komplett, men här är några av de andra rollspel som jag provade att spela:

  • Flashing Blades: äventyr i De tre musketörerna-miljö
  • Pendragon: ridderlighet i och kring Kung Arthurs hov
  • Call of Cthulhu: skräck och detektivarbete, främst baserat på H. P. Lovecrafts verk
  • Warhammer Fantasy Role Play: rollspel i en fantasyvärld ursprungligen skapad för ett figurspel
  • The Fantasy Trip: enkelt rollspel i normal fantasymiljö
  • RuneQuest: komplicerat rollspel i normal fantasymiljö
  • Paranoia: humoristiskt science fiction-rollspel i storebrorsamhälle


Av dessa övriga spel är det som jag tycker var mest givande Call of Cthulhu eftersom det är så enkelt att göra det till en totalupplevelse. Eftersom det är ett skräckspel så är det tacksamt att spela det i ett mörkt rum med tända stearinljus, stämningsmusik och inlevelsefulla berättelser.

AD&D som inte bara var det första rollspelet jag spelade utan också antagligen det äldsta av spelen jag spelade är uppbyggt så att man väljer ett yrke (fighter, magicuser, cleric, thief, etc) och sedan får man olika egenskaper beroende på vilket yrke man valde. Mindre naturligt är att beroende på vilket yrke man valt så finns det olika saker man inte kan göra. Det finns vissa möjligheter att välja mer än ett yrke till sin rollperson, men det är klumpigt och ofördelaktigt. När man slår ihjäl monster eller hittar skatter får man erfarenhetspoäng, och när man samlat på sig tillräckligt många sådana går man upp i nivå, precis som i datorspel. Detta gör att man blir bättre på det man gör: slåss bättre, kan använda fler trollformler eller vad det nu kan vara. Det här är vare sig speciellt smidigt eller speciellt realistiskt.

Många av de andra spelen jag provade senare (men i de flesta fall aldrig spelledde själv) var konstruerade på ett lite annorlunda sätt. Här kunde en rollperson istället välja ett antal egenskaper fritt ur en lång lista och säga hur bra man ville vara på dem. Man hade i allmänhet en begränsad mängd poäng att fördela på de egenskaper man valt. Den här sortens system gjorde att det gick att konstruera en spelarperson som hade vilka kombinationer av egenskaper som helst; det fanns inga begränsningar av den typ som yrkena i AD&D gav. En del system gav också spelaren möjlighet att få extra poäng att fördela på sina färdigheter genom att även välja någon mer eller mindre besvärlig nackdel, allt från att rollfiguren är ovanligt ful till blindhet. Istället för att rollpersonerna som i AD&D plötsligt blev bättre på allt genom att levla så blev man istället successivt bättre på de egenskaper och färdigheter man faktiskt använde; precis som i verkligheten.

Nu är jag nyfiken på att se i hur stor grad regelsystemet i Eon har utvecklats vidare jämfört med de regelsystem jag spelade med för femton år sedan. Om det har hänt lika mycket som det gjort när jag återkom till brädspel igen och upptäckte tyska spel så kommer det att bli en stor omställning, men det är en omställning till det bättre. Frågan är om det hänt lika mycket med rollspelen som med brädspel under den här tiden.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , , ,

Rollspelsomstart med Eon

Sedan ett tag har Henrik och Cecilia tjatat om att de vill spela rollspel. Jag har spelat mycket rollspel förr, men nu var det länge sedan. När jag slutade sålde jag en del av de rollspel jag hade, men ett par blev kvar. Kvar av mina gamla rollspel är en komplett uppsättning regelböcker till Advanced Dungeons & Dragons, ett ElfQuest med alla tillbehör och den första boxen till Kult.

Det yngsta av spelen är 17 år gammalt (Kult) och knappast lämpligt för barn. De andra två spelen är klart över 20 år gamla och dessutom på engelska. När jag höll på med rollspel fanns det väldigt få rollspel på svenska, men nu gör det faktiskt det. Efter en del efterforskningar på nätet bestämde jag mig för att det som verkade mest lämpligt var Eon från Neogames. Det andra tänkbara alternativet var Drakar och demoner: Trudvang från Riotminds.

I dag levererade posten ett grundpaket för Eon: regelbok för spelare, regelbok för spelledare, ett antal kartor över spelvärlden Mundana, några häften med information om spelvärlden och ett äventyr. Nu är det bara att läsa in sig på reglerna så att vi kan börja spela.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,

måndag, mars 31, 2008

"I'm not dead yet!"

Trots indikationer på motsatsen är jag inte död, även om jag inte skrivit här på ett tag. Jag har inte ens lyckats läsa ut någon bok sedan sist.

Däremot har jag spelat en hel massa spel. För en vecka sedan var hela familjen i Göteborg där en del av oss tillbringade all vår tid på Gothcon och spelade spel medan andra gjorde stan. Camilla har skrivit lite om resan, men mest om icke-Gothcon-delarna av den.

På Gothcon spelade vi en massa kort- och brädspel. Förutom det tjatar barnen också om att de vill prova rollspel, så jag har beställt ett startpaket av det svenska rollspelet Eon. Jag har sedan förut en komplett uppsättning av första utgåvan av Advanced Dungeons & Dragons och en av Kult. Inget av dem känns som något som är lämpligt att använda för ett par nybörjare som är 11 och 14 år gamla, om än av helt olika skäl.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

tisdag, mars 04, 2008

Gary Gygax död

Gary Gygax dog i dag. Han var en av skaparna av det ursprungliga Dungeons & Dragons-rollspelet.

Han började spela krigsspel under första halvan av 1950-talet. En uppsättning figurspelsregler han använde var skapad av Jeff Perren. Gygax skrev ett fantasysupplement till reglerna och det färdiga spelet publicerades sedan som Chainmail. Det var dock fortfarande ett spel som simulerade arméer, inte ett rollspel. Dave Arneson använde de här reglerna för att spela på ett nytt sätt: han lät spelarnas arméer bestå av bara en person och den här innovationen ledde så småningom fram till rollspelet Dungeons & Dragons.

Den första versionen av D&D publicerades 1974 och följdes 1978 av Advanced Dungeons & Dragons. Tanken var att båda spelen skulle finnas samtigt; D&D för spelare som ville ha ett enklare spel och AD&D för de som ville ha mer avancerade regler. Genom åren har uppdaterade regler publicerats några gånger. Förutom att bryta ny mark med rollspel var Gygax också den som introducerade tärningar med andra antal sidor än de vanliga sex.

Förutom att skapa D&D och AD&D har Gygax även hittat på ett antal andra spel och skrivit ett antal romaner. Romanerna har jag läst några av, men det är inte en upplevelse jag rekommenderar till andra. Det är spelen han kommer att bli ihågkommen för.

Jag blev introducerad till rollspel i form av AD&D 1983, när jag började på gymnasiet. Jag har visserligen spelat en del andra system än AD&D, men det är utan tvekan det system jag ägnat mest tid åt. De första åren spelade vi det som det var, men allt eftersom tiden gick blev reglerna mer och mer anpassade efter det grupp jag spelade med så att det mot slutet nog inte var igenkännbart. Jag fortsatte att spela rollspel fram till något eller några år in på mina universitetsstudier när det helt enkelt inte fanns tid längre.

I den första utgåvan av AD&D fanns regler för att spela monster från diverse litterära världar med, men efter påtryckningar från diverse rättighetsinnehavare försvann de i nästa utgåva.

Uppdatering: Nu även i DN och SvD.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

lördag, augusti 18, 2007

Spretigt från Jonas Gardell till Watchmen

Idag får det bli ett uppsamlingsinlägg med diverse länkar jag hittat på sistone.


  • Erik på mymarkup.se skriver om det första numret av en ny språktidning som kommer ut snart. Den ska jag absolut ta en titt på.

  • Andreas Roman påpekar att Watchmen ska bli film. Det är ett riktigt bra seriealbum (vad annat att vänta när Allan Moore är inblandad?), men fungerar det på film?

  • Dungeons & Dragons kommer ut med en fjärde utgåva. När jag spelade rollspel (1983-1991 eller så) fanns det Advanced Dungeons & Dragons (andra utgåvan) som var en mer avancerad vidareutveckling av Dungeons & Dragons som fanns parallellt. Senare lades den enklare varianten ner och den avancerade tog över dess namn.

  • Det är snart (21-23/9) dags för Stockholms spelkonvent. Jag har inte ens hunnit fundera på om det passar att åka.

  • Det är även snart (27-30/9) dags för Bokmässan i Göteborg. Dit åker jag gärna, och det vore även kul att hälsa på på bloggträffen som ska hållas där.

  • När jag ändå skriver om framtida evenemang är det väl lika bra att även nämna sf-kongressen Åcon 2 (1-4/5 2008) som kommer att ha Ian McDonald som hedersgäst. En anledning så god som någon att åka dit.

  • Enligt Läsdagboken har IKEA numer en blommig version av bokhyllan Billy. Deras tidigare hattande med färger och bredder på Billy har varit illa nog, men det här tar priset.

  • Alla skriver om Facebook plötsligen. Vid ett första påseende ser det ut som bara en till i mängden av communitysajter, men en trevlig finess är att de har öppna gränssnitt så att vem som helst kan bygga tilläggsapplikationer till sajten.

  • PC för alla har utnämnt Jonas Gardells sajt till årets bästa på webben. Det förvånar mig att en sajt som presenterar nyheter och dagbok på webben 2007 men inte erbjuder ett RSS-flöde kan kallas för bäst på webben, oavsett hur bra innehållet är. Och den har bara en gästbok, inte möjlighet att kommentera enstaka texter. Så 90-tal.

  • Det spelas en hel del TV- och datorspel här hemma, fast det är väldigt sällan jag som spelar. Jag väntar tills jag blir 71 år gammal.

  • Ola Larsmo skriver i DN om Tryckfriheten och problemen att jämka ihop den med EU-krav, missfostret PUL och moderna digitala medier som bloggar.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , , , , ,

lördag, april 28, 2007

Lincon 2007

Den här helgen tillbringar jag, Henrik och Cecilia till stora delen på spelkonventet Lincon. Jag har inga siffror, men jag gissar på att här finns ett tusental personer som spelar spel under hela helgen. Man kan spela i princip vad som helst, och det finns både arrangerade turneringar och möjlighet att prova på spel man inte spelat förut.

Henrik och jag har provat några brädspel vi inte spelat förut (både lånade och nyköpt), spelat lite dator- och TV-spel, provspelat ett hembyggt kortspel, spelat livetetris och provat ett kort improviserat rollspel i rollspelsbaren.


Tetrisspel med människor som tetrisbitar



Den stora genomgångshallen full med spelare (Colosseum, för dem som känner till LiTH)



Ett brädspel som jag inte vet vad det heter



Några Magicspelare konstruerar lekar att spela med innan själva spelandet börjar



Ett av alla de fantastiskt detaljerade figurspelsscenariona


Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

söndag, mars 04, 2007

Nr 33: Magnus Alm, Gustav Edman & Fredrik Engström: Från Atlantis till Blekinge

Från ungefär när jag började gymnasiet och ungefär tio år framåt spelade jag en hel del rollspel. I slutet av den här perioden hörde jag talas om lajv och många av mina bekanta sysslade även med det, men jag provade aldrig själv. Konceptet friform kan jag inte minnas att jag hörde talas om alls medan jag själv spelade rollspel; det verkar ha slagit igenom på allvar strax efter att jag slutade spela. Jag kände i och för sig många som spelade med väldigt spartanska uppsättningar regler, men jag tror aldrig att termen "friform" förekom.

Jag har kommit i kontakt med termen under senare år, antagligen framför allt genom att läsa Sveroks tidskrift Signaler från Sverok. Jag har däremot inte riktigt lyckats få grepp om ifall det "bara" handlar om rollspel utan några strikta regler eller om det finns några större skillnader. Nu har jag läst Från Atlantis till Blekinge som dels är en introduktion till vad friform är och dels innehåller tre friformscenarion. Enligt vad jag läst om den här boken på nätet så utgör den den samlade svenska utgivningen av böcker om friform, och jag har även hört positiva muntliga recensioner om den.

Nu är det naturligtvis vanskligt att uttala sig om något man inte provat efter att ha läst en bok i ämnet, men samtidigt har jag ju faktiskt läst den samlade svenska litteraturen i ämnet. Mitt intryck utifrån den beskrivning den här boken ger är att friform är väldigt likt rollspel, men att det fokuserar på andra saker. Medan rollspel (så som jag spelat det, ska väl sägas) oftast fokuserar i första hand på karaktärsinteraktion och handling så verkar friform fokusera i första hand på drama, karaktärsinteraktion och agerande. Det är ingen stor skillnad, men samtidigt känns den väsentlig.

I alla vanliga rollspel jag spelat så har det alltid varit så att det som spelarna vill göra är det som händer. Om spelarna bestämmer sig för att ge sig ut på turne som resande gycklarsällskap istället för att hjälpa borgmästaren att övermanna den elaka draken som hotar byn så är det upp till spelledaren att improvisera fram vad detta gycklarsällskap kommer att uppleva. En gissning är naturligtvis att de ganska snart kommer att stöta på samma elaka drake i vilket fall, men poängen är att det spelarna gör är det som driver spelet framåt.

I friform verkar det som om spelledaren har en mycket kraftfullare roll som regissör. De scenarion som finns i boken är uppbyggda i ett antal olika scener och spelledaren rekommenderas att spela en av dem och när hen tycker att den önskade effekten har uppnåts avbryta scenen och leda spelarna fram till nästa. Detta kan innebära att de hamnar på ett annat ställe genom att spelledaren beskriver för dem en transition från en plats till en annan, utan att de nödvändigtvis har möjlighet att påverka transitionen. Jag får intrycket att man i större grad är skådespelare i ett fastlagt drama när man spelar friform, medan man i vanligt rollspel är både skådespelare och manusförfattare på en gång.

Förutom av beskrivningen av vad friform är och ett kort introduktionsscenario innehåller boken tre fullvuxna scenarion. Det första, Prometheus misstag, placerar spelarna i dubbelroller. Dels spelar de gudar från den tid som Atlantis fanns, och dels spelar de vetenskapsmän på en expedition för att undersöka ett fynd i Arktis som man misstänker kan vara lämningar av Atlantis. Det andra scenariot, Fort Paine, utspelar sig i ett avlägset beläget fort under det amerikanska inbördeskriget. Tanken är att man ska utreda en officers död, men inom gruppen som kommer till fortet finns gott om motsättningar och vansinnet ligger inte långt under ytan. Båda dessa historier känns vettiga, även om jag av en första genomläsning inte får något fullständigt grepp om alla personer och detaljer i handlingarna.

Det tredje scenariot, Under sommaren, dramatiserar hur ett kompisgäng träffas igen. De tillbringade somrarna tillsammans i flera år, men har sedan dess spritts över Sverige och nu inte setts på ett par år. Anledningen till att de nu träffas igen är att en av dem, den ende som inte flyttade iväg från småstaden i Blekinge där de växte upp, har drunknat och de ska besöka hans begravning. Först presenteras lite bakgrund till den lilla handling som finns, men det som tar upp den mesta platsen är beskrivningen av rollpersonerna. För varje person finns en rejäl beskrivning av dem själva, sammanfattningar av deras uppfattning om alla de andra personerna i kompisgänget och en beskrivning av hur de kommer in i handlingen. Dessa beskrivningar tar upp fyra sidor eller så för varje rollperson och efter att ha läst dem ser man genast stora möjligheter för intressant spelande målas upp. Det här scenariot behandlar i huvudsak sorg, skuld och nostalgi och beskrivs som ganska svårt, men jag kan tänka mig att det också kan vara väldigt givande. Efter att ha läst scenariona men inte spelat dem är Under sommaren helt klart min favorit. En annan trevlig sak med det är att det nästan uteslutande bygger på den bakgrund spelarna fått från början och ett visst mått av interaktion från spelledarens sida (i första hand i form av den döde kompisens mor). De övriga scenariona förlitar sig en hel del på spelarinformation som delas ut vid olika tillfällen. Detta kan vara minnen eller annat som spelarna kommer på vid givna tidpunkter under spelets gång, och som är tänkta att influera deras vidare spelande.

Jag vet inte om jag kommer att prova på friform i spelad form (jag skulle gärna prova, men jag tror inte jag känner någon att provspela med), men oavsett det var den här boken klart läsvärd.

Magnus Alm, Gustav Edman & Fredrik Engström: Från Atlantis till Blekinge: Tre resor i friformsrollspel
ASF Produktion, 2004
207 sidor
ISBN: 9197528102



Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 33 (varav 10 serieböcker)
Fem pjäser: William Shakespeare: Twelfth Night, or What You Will Sophokles: Elektra
Fem nobelpristagare: Orhan Pamuk: Snö Isaac Bashevis Singer: Shosha André Gide: Isabelle
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker utgivna 2007: Svenska Naturskyddsföreningen: Naturen till din tjänst (årsbok 2007)
Fem böcker inte från Sverige/USA/UK: Yasunari Kawabata: Snöns rike (Japan) Orhan Pamuk: Snö (Turkiet) Sophokles: Elektra (Grekland) André Gide: Isabelle (Frankrike) Arnaldur Indriðason: Kvinna i grönt (Island) Klart 2/3!
Fem böcker från Japan: Yasunari Kawabata: Snöns rike

Läst under 2007:
Nr 1-10
Nr 11-20
Nr 21-30
31: Svenska Naturskyddsföreningen: Naturen till din tjänst (årsbok 2007)
32: Arnaldur Indriðason: Kvinna i grönt
33: Magnus Alm, Gustav Edman & Fredrik Engström: Från Atlantis till Blekinge

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

fredag, mars 02, 2007

Pokémon lär barnen läsa

DN skriver om en ny avhandling som undersöker hur barn lär sig läsa av Pokémonkort, datorspel och leksakskataloger. Det enda som möjligen kan förvåna mig med det är att någon tvivlat.

För ett antal år sedan köpte vi ett GameBoy Advance till Henrik som snart skaffade sig ett Pokémonspel till det. I det spelet ska man gå runt och upptäcka världen och leta efter Pokémon och prata med diverse människor man stöter på. Läsa kunde han ju, men han kunde inte engelska. Första veckorna fick jag i princip läsa all text han stötte på, men frekvensen på frågorna minskade snabbt och upphörde sedan helt. Det råder ingen tvekan om att han lärt sig mycket av det. Nästa sak i samma stil är kortspelet Magic: the Gathering som vi spelat en hel del. Det finns också bara på engelska, och här fungerar det ju inte att bara fråga vad det står, eftersom man måste hålla det hemligt vilka kort man har.

Det här är för den delen inget nytt fenomen. Jag har själv lärt mig engelska från rätt oortodoxa källor. När jag gick i mellanstadiet lånade jag skivor av min äldre kusin och försökte begripa mig på texterna. Jag kan meddela att Frank Zappas texter bitvis är rätt obegripliga för en elvaåring med lexikon men utan uppdaterad slangordbok. Så här i efterhand kan jag undra om det kanske inte rent av var tur att det var lite svårt att förstå ibland. Några år senare började jag spela rollspel i form av Advanced Dungeons & Dragons, och i och med det utvecklade jag ett rätt stort men väldigt specialiserat ordförråd. Jag kanske inte visste då vad förskärare hette på engelska, men alver, varulvar, fängelsehålor och hillebarder hade jag inga som helst problem att översätta.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se