Igår skrev
SvD om att bokbloggarna allt mer utmanar litteratursidorna på dagspressen. Som exempel använder man
Bokhora som är den mest välbesökta av de svenska bokbloggarna. I artikeln uttrycker man oro för att kvaliten på bokrecensionerna ska sjunka om bokbloggarna lyckas konkurrera ut litteratursidorna och att bokbloggare ska vara lättare att "köpa" för förlagens marknadsföring.
Christian på
Nekulturny har plockat isär deras argument på ett föredömligt sätt. Det enda som egentligen har något slags substans är kvalitetsargumentet. De flesta (om än inte riktigt alla) recensioner i dagspressen når upp till något slags miniminivå. Bland bloggarna kan man hitta allt från djuplodande analyser till kortfattat tyckande. Det kan man se som en brist, men det kan också vara en styrka. Det är inte alla som är intresserade av analyser som skulle ta upp en helsida i DN.
Vad däremot både SvD och Nekulturny verkar (outtalat) överens om är att de djuplodande litteraturvetarna finns på kultursidorna medan bloggar produceras av glada amatörer. Enligt den ursprungliga betydelsen av "amatör" är det naturligtvis korrekt, och även så till vida att bokbloggare inte får något ekonomiskt utbyte av sina skriverier (förutom några recensionsböcker). Jag kan däremot ta mig själv som exempel och notera att jag både skrivit på en kultursida och på en bokblogg. Jag är samma person i båda fallen, och i den mån det är någon skillnad så har jag läst mer litteraturvetenskap nu när jag bloggar än jag hade när jag skrev på kultursidan. Det är nog bara att konstatera att det inte går att säga att något är bättre än något annat. I viss mån fyller bokbloggar och kultursidor olika funktioner, och framför allt så är det till syvende och sidst läsaren som måste bilda sig en uppfattning om den som recenserar en bok vet vad hen talar om eller inte.
SvD noterar också att bokbloggare idag behandlas på samma sätt som andra bokskribenter av förlagen. Man skickar recensionsexemplar till bloggare lika väl som till kulturredaktioner, och båda får inbjudningar till
boklanseringar och liknande. Jag kan själv konstatera att det är lättare att få recensionsexemplar till den här bloggen än vad det var för ungefär tio år sedan när jag skrev om fantasy och science fiction i
Corren. Trots att jag då skrev för en av landets största dagstidningar var det inte alltid jag fick det jag ville ha. Om det berodde på att jag beställde böckerna själv istället för att gå genom tidningsredaktionen eller för att jag skrev om underliga genrer som fantasy och science fiction vet jag naturligtvis inte.
Angående faran att bokbloggare blir köpta kommentera Johanna Ö på Bokhora
Att förlag uppmärksammar bloggare med recensionsex betyder inte att allt vi får bloggas om eller uppmärksammas på det sätt som förlagen önskar. Som alltid när man ber om kritik är det ett vågspel - du kan inte på förhand styra hur recensionen, artikeln eller blogginlägget blir.
Detta är naturligtvis sant. När jag skrev för ungdomstidningen Codex fick jag ibland recensionsexemplar av böcker utan att jag hade bett om dem (förutom dem som jag själv beställde). Detta ledde till att jag regelmässigt hade fler böcker till hands än vad jag hade spaltutrymme för, så en del blev inte recenserade. När jag valde vilka böcker jag skulle skriva om så försvann normalt sett de sämsta böckerna. Jag såg då som en av mina uppgifter att tipsa om intressanta böcker att läsa, och då är det ju de böcker jag tycker är bäst som det är vettigt att skriva om. I något fall skrev jag även om mindre bra böcker eftersom det var välkända författare som låg bakom dem. Tanken var då att kunna varna för mindre lyckade böcker som många annars antagligen skulle köpa med bara författarnamnet som grund. Hur ofta jag lyckas övertyga någon att köpa en bok jag rekommenderar vet jag naturligtvis inte, men av kommentarer jag fått händer det i alla fall ibland. Till bloggen har jag också fått en del recensionsexemplar på sistone, men hittills har det (med ett undantag) handlat om böcker som jag själv bett om, och det innebär att jag i förväg bedömt dem som intressanta. Hittills har jag inte givit upp att skriva om några recensionsböcker jag fått till bloggen, men jag har några liggande som jag inte hunnit skriva om. Däremot drar jag mig inte för att skriva ner böcker jag tycker illa om, även om jag inte på rak arm kan påminna mig att jag hittills fått några riktigt otrevliga överraskningar av mina recensionsexemplar.
Jag avslutar med att citera Jocke på det lilla förlaget Järnringen som
skriver:
varför envisas med att göra skillnad på en bokblogg och en papperstidning? Det är ju du som läsare som ska göra bedömningen om du upplever avsändaren som trovärdig, inte det faktum att det står “Stora dagstidningen” eller “lilla bokbloggen” i sidhuvudet. Vi på Järnringen Förlag betraktar i alla fall bloggen på precis samma sätt som en tidning, tv, eller radio. Märkligt att alla ännu inte gör det.
[Bilden ovan har jag tagit mig friheten att knycka från
Nekulturny.]
Andra bloggar om: böcker, läsning, kritik, recensioner, bokbloggar, kultur, litteraturvetenskap, kultursidor, marknadsföring, recensionsexemplar, bloggar, bloggosfären
Technorati tags: böcker, läsning, kritik, recensioner, bokbloggar, kultur, litteraturvetenskap, kultursidor, marknadsföring, recensionsexemplar, bloggar, bloggosfären
Inlägg
Igår skrev SvD om att bokbloggarna allt mer utmanar litteratursidorna på dagspressen. Som exempel använder man Bokhora som är den mest välbesökta av de svenska bokbloggarna. I artikeln uttrycker man oro för att kvaliten på bokrecensionerna ska sjunka om bokbloggarna lyckas konkurrera ut litteratursidorna och att bokbloggare ska vara lättare att "köpa" för förlagens marknadsföring. 
Nu har jag sett Babel om bloggarnas nya makt över litteraturkritiken. Eller i alla fall var det det de påstod i förannonseringen att det skulle handla om. Det inslaget som skulle handla om nätmakten nämnde inte bloggar mer än några gånger i förbifarten. Den mesta delen av tiden talades det istället mer generellt om skiftet i kritikens centrum från att ha varit fast förankrad i morgontidningarnas kultursidor till att nu ha ena benet kvar där men det andra på nätet. Det exemplet man talade mest om var Harriet Klausner som kan producera ett halvdussin bokrecensioner om dagen på amazon.com. Vid det här laget har hon tydligen hunnit skriva över 13000 recensioner. Jag har läst ungefär en tiondel så många böcker totalt och inte recenserat mer än en bråkdel av dem, så jag ligger lite i lä. Förutom att tala om henne (istället för att tala med henne, vilket hade varit intressantare) så talade man en del med Martina Lowden som ligger bakom nättidningen O. Hennes åsikt var att kultursidornas bokrecensenter var viktigare nu än någonsin. Även om de som smakdomare är ointresserade av vad den breda massan tycker, så har hon som gräsrotsskribent nytta av att kunna spela mot deras åsikter när hon skriver.
