Det har varit mycket diskussion på SvD om upphovsrätt på sistone, naturligtvis föranlett av Google och deras inscanning av böcker. Det är visserligen ett litet tag sedan de här artiklarna först publicerades, men jag råkade läsa om dem nu och tycker att de fortfarande är intressanta.
Mats Söderlund är ordförande i författarförbundet och
tycker att staten ska skjuta till pengar för att skapa en nationalportal för litteratur. Det är en vacker tanke, men det låte rinte som om Söderlund i första hand är ute efter att sprida kultur eller upplysa folket. Att det är i sin roll som företrädare för författare han talar framgår i slutet av artikeln:
Regeringen, med Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen, borde ta chansen att låta författare och översättare få både inflytande över och inkomster från de böcker vi skrivit och översatt. Det vi väntar på är en rättsligt starkare ställning för upphovsmännen, en som öppnar för rimliga avtal och därmed en väl fungerande avtalslicens.
Med dagens lagstiftning har författare och översättare kontroll (med copyright) över sina texter under hela sin livstid och deras efterlevande i ytterligare 70 år, och Söderlund har mage att kräva en starkare ställning för upphovsmännen. Jag antar att han egentligen syftar på att det idag är omöjligt att se till att den gällande upphovsrättslagstiftningen faktiskt efterlevs, men det är en helt annan fråga. Om man vill säkerställa att upphovsrätten efterlevs i ett digitalt samhälle där kopiering inte bara är enkel utan nödvändig för att kunna delta i samhället (jag kopierade Söderlunds artikel till min dator för att kunna läsa den och du har kopierat det här blogginlägget till din dator för att läsa det) så måste man införa ett totalt övervakningssamhälle där brevhemlighet och personlig integritet tillhör det förflutna. Söderlund låter smart nog bli att nämna det, men jag har svårt att tro att han är omedveten om det.
Peter Sunde, en av grundarna till
The Pirate Bay,
konstaterar att debatten till stor del handlar om att upphovsrättsinnehavarna vill bevara sin maktposition och påminner om att den här debatten i grunden är en repris; vi har hört samma domedagsprofetior om radio, kassettband och självspelande pianon som vi idag gör om internet.
Journalisten Karl-Erik Tallmo intar en lite mer otydlig position någonstans i mitten, men påpekar i alla fall ett problem med många digitaliseringsprojekt:
Detta [att Google vill att deras scannade utgåvor av böcker där upphovsrätten löpt ut bara ska få användas icke-kommersiellt] liknar otyget när vissa bibliotek scannar in verk från medeltiden och sedan hävdar copyright till dessa i kraft av någon metod att visa dem på webben. Sådant bör inte vara tillåtet. Public domain måste få förbli public domain. Och vem som helst ska få använda materialet, även en kommersiell aktör.
Det här borde vara en självklarhet, men förtjänar tyvärr att repeteras.
Pelle Snickars på
Kungliga Biblioteket är även han
för en ökad digitalisering och frågar sig varför KB ger svenska folket tillgång till stora mängder böcker medan
kb.se inte gör det. Hans förklaring
Att publicera boksamlingar på webben är nämligen mycket komplicerat. I den binära baksmälla som råder har digital access till bokarvet blivit juridiskt helt ogörligt att hantera.
sammanfattar till viss del upphovsrättens oanpassning till internet, men han glömmer samtidigt att nämna att problemet endast gäller en del av allt material som KB har. Alla böcker där författaren varit död i mer än 70 år kan KB utan problem sprida digitalt likväl som i pappersform, och även en del nyare material (där det faller under katalogskydd, exempelvis). Det är i första hand 1900-talets material som riskerar att falla bort i ett analogt svart hål. Till slut nämner Snickars
Creative Commons:
Den enormt snabba tillväxten av ”creative commons”-licenser där kreatörer själva bestämmer villkoren för sina verk, är ett tecken på upphovsrättens ”digitala kris”. Får CC-lisencer en allt vidare spridning är det fullt möjligt att de traditionella legala systemen på sikt kommer att implodera.
Jag förstår inte vad det är han är rädd för. Att många väljer en CC-licens för sina verk innebär att de är mer intresserade av att folk använder deras verk än att de själva har total kontroll över verket. Detta är den lärdom som många borde dra av Creative Commons framgångar. För att citera
Woody Guthrie:
This song is Copyrighted in U.S., under Seal of Copyright # 154085, for a period of 28 years, and anybody caught singin it without our permission, will be mighty good friends of ourn, cause we don't give a dern. Publish it. Write it. Sing it. Swing to it. Yodel it. We wrote it, that's all we wanted to do.
Andra bloggar om: böcker, google, upphovsrätt, copyright, internet, creative commons
Technorati tags: böcker, google, upphovsrätt, copyright, internet, creative commons
intressant.se
Inlägg
Google-koden är en genomgång av både företaget Google och fenomenet Google. Den innehåller både en historik om företaget som visar på den fantastiska tillväxten från att Google var ett hobbyprojekt för två doktorander, kört på en enda dator till det världsomspännande affärsimperium det är idag, ett dussin år senare och intervjuer med ett antal personer som jobbar med eller kring Google. Som vanligt i journalistisk text av det här slaget så är det inte strikta intervjuer utan mer berättande text med en del citat instucket, vilket gör det hela lättläst.
Technorati tags: 
