2009-1: Interacting Arts: Deltagarkultur

Deltagarkultur är skriven av gruppen Interacting Arts^* som presenterar sig som "interdiciplinära konstnärer, mediekritiker, ett aktivistnätverk, en konspiration, ett varumärke, en tankesmedja och en tidning som ges ut både på webben och i pappersformat". Boken undersöker konst och kulturliv så som vi är vana att se det och pekar på att praktiskt taget all traditionell kultur är åskådarkultur: det finns en tydlig hierarki av skapare och konsumenter för varje enskilt verk, och konsumenterna har ingen möjlighet att påverka verket, de kan bara uppleva det.

Istället propagerar man för en deltagarkultur där kommunikation går åt båda håll, helst i lika stor grad. Det innebär att det inte nödvändigtvis ens finns någon skapare av verket, förutom alla som deltar i verket. Ett minimalt exempel är ett samtal. Om inte båda personerna både talar och lyssnar på vad den andre säger så blir det inget samtal utan snarare två parallella monologer (om både pratar) eller bara en föreläsning (om den ena personen är tyst). Ett annat välkänt exempel på deltagarkultur är ett knytkalas. Alla tar med sig var sin del av en måltid; ingen enskild person är kock (eller snarare är alla det).

En person som deltar i ett verk istället för att bara konsumera det får ofta en rikare upplevelse eftersom man inte bara sitter passivt och tar in verket, men samtidigt kräver det också en större ansträning. Dessutom är hela vår kultur genomsyrad av överenskommelsen att verk ska upplevas utan att försöka delta i dem. Redan från ung ålder lär sig barn att sitta still och lyssna istället för att försöka vara med, och ingen uppskattar om man sjunger med på Operan eller springer in i en allsvensk match för att hjälpa till. En del teaterformer som studentspex och standup har antydningar till deltagande som en accepterad del av formen, men det är att betrakta som undantag från normen.

Det börjar dock bli vanligare med kulturyttringar som kräver deltagande snarare än bara åskådande. Spel blir en allt vanligare fritidssysselsättning, både i form av brädspel och onlinespel. Lajv och bordsrollspel hör också hit, även om det nog fortfarande får betraktas som lite mer nischade aktiviteter. Man kan också notera att den här bloggen är att betrakta som deltagarkultur. Det går bra för den som läser det här inlägget att kommentera det och påbörja en diskussion, eller rent av att skriva ett eget blogginlägg som refererar till mitt och argumentera med det. En läsare av en papperstidning har inte samma möjlighet att publicera kommentarer på lika villkor.

Det här är en ganska tunn bok, men den innehåller en hel del som är både intressant och tankeväckande. Jag känner att jag kommer att referera till de här tankegångarna när jag funderar på kultur i allmänhet i framtiden.

^* När det gäller den här boken så består de relevanta delarna av Interacting Arts av Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing.

Interacting Arts: Deltagarkultur
Bokförlaget Korpen, 2008
136 sidor
ISBN: 978-91-7374-419-5

Andra bloggar om: böcker, läsning, kultur, deltagarkultur, interacting arts
Technorati tags: böcker, läsning, kultur, deltagarkultur, interacting arts
intressant.se

Kulturell allemansrätt, slogan för blivande kulturhuvudstad

Lite i utkanten av fildelningsdebatten hittar jag Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon säger i Computer Sweden att debatten i dag i första hand handlar om att vi ska utreda hur skyddet för upphovsrätten ska upprätthållas. Hon vill istället se en undersökning av hur vi kan bevara tillgången till den kulturella allmänningen. Hon lyfter fram projektet Creative Commons som ett föredöme och avslutar

Det viktiga, påpekar Eva Hemmungs Wirtén, är att de konstnärliga och intellektuella verken används.

– Det intressanta för dagens situation är rätten att använda, rätten att dela.

Häromdagen skrev jag om Jan Myrdal och den kulturella allemansrätten, och det var intressant att se att Gävle i sitt anbud för att bli europeisk kulturhuvudstad också lyfter fram begreppet kulturell allemansrätt. Man säger bland annat

Vi har en dröm om en närmast fri tillgång till kulturella upplevelser och uttrycksmedel, om reducerade hinder av alla de slag, om stor tillgänglighet för alla och om samhälleliga insatser - genom offentliga institutioner, organisationer och föreningar, företag och enskilda - som systematiskt ökar tillgängligheten för de många av alla kategorier till kulturen, en dröm om kraftfulla gemensamma åtgärder som möjliggör och inkluderar, integrerar.

Samtidigt, i andra änden av debatten, får lagförslaget IPRED en av de främsta spridningsplatserna för kulturell allemansrätt, The Pirate Bay att tala om att anonymisera sina användare.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, kultur, gävle, kulturhuvudstad, the pirate bay, jan myrdal, kulturell allemansrätt, eva hemmungs wirtén, creative commons,
Technorati tags: upphovsrätt, fildelning, kultur, gävle, kulturhuvudstad, the pirate bay, jan myrdal, kulturell allemansrätt, eva hemmungs wirtén, creative commons,
intressant.se

2008-90: Karolina Ramqvist, red.: Nån där?

Nån där? är en samling texter som löst handlar om kommunikation, nu och i morgon. Jag har läst en hyfsad mängd sådant tidigare, men jag tycker att det här känns lite annorlunda. Boken är sammanställd på initiativ av Posten för att undersöka vad kommunikation kommer att innebära under det närmsta decenniet, men enligt introduktionen har de inte lagt sig i innehållet mer än att ha delat ut ett antal ämnesstolpar (globalisering, miljö, makt, internet, plikt, kultur, marknad, livsstil). Jag fick boken som ett recensionsexemplar helt utan förvarning, och annars hade jag sannolikt inte läst den. Omslaget är ett av de tråkigaste jag stött på någonsin.

De flesta texter jag läst av det här slaget tidigare har haft ett rätt akademiskt anslag, och det saknas i de flesta av de här texterna. Ett annat sätt att få i sig information om dagens kommunikation är naturligtvis att helt enkelt läsa mycket på nätet, vilket jag också gör. Här får man istället primärt texter av andra som tillbringar mycket tid på nätet och ser det som något självklart. Det som skiljer ut den här boken är att den är någorlunda populärt inriktad, samtidigt som den är skriven av dem som faktiskt har bäst koll; de människor som helt enkelt inte sett något annat samhälle än det kommunikationssamhälle vi lever i nu.

Jag tror att jag träffade på datorer för första gången när jag gick på högstadiet, och köpte ganska snart en egen. Jag har hängt med i teknikutvecklingen så gott jag kunnat sedan dess, men som jämförelse kan noteras att samtliga skribenter i boken är yngre än jag, och fem av dem var inte ens födda när jag för egna pengar köpte min första dator. För de här skribenterna är datorer, internet och communities självklarheter medan faxar och LP-skivor är underligheter i föräldrarnas garderober. Jag har visserligen aldrig haft någon fax, men jag är uppvuxen i ett samhälle där pappersbrev inte bara var räkningar och reklam utan faktiskt användes för att kommunicera med människor. I dag är jag en naturaliserad medborgare i den digitala världen, men jag kan aldrig bli en inföding.

Att hitta texter av de här människorna, den första generationen som vuxit upp på nätet, är visserligen inte svårt men det är sällan de är så här inriktade mot en publik som inte själv lever sitt liv på nätet. Den här boken ger en bra inblick inte bara i hur vi kan räkna med att kommunikation mellan människor kommer att gestalta sig framöver, utan den förklarar även varför det är så och vilka effekter det kan komma att ha på vår kultur.

Karolina Ramqvist, red.: Nån där? Texter om framtidens kommunikation
Premiss Förlag, 2008
190 sidor
ISBN: 9789185343201

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, framtiden, kommunikation, internet, kultur
Technorati tags: böcker, läsning, framtiden, kommunikation, internet, kultur

Kulturprogrammet Babel blir miljövänligt

Eftersom jag inte bara är en flitig bokläsare utan även intresserad av miljöfrågor tycker jag att det är trevligt att se att kulturprogrammet Babel kommer att bli först med att göra klimatanpassad TV.

Från att ha flugit världen runt för att göra intervjuer har man nu vänt helt och siktar på att inte göra några flygresor alls. Författare i Sverige och för den delen Europa går att intervjua på plats i alla fall, genom att åka tåg. Att prata med dem som bor längre bort blir svårare, men det finns andra lösningar än att själva vara på plats. Man berättar exempelvis om en videokonferensintervju med Margaret Atwood (som själv inte heller flyger av samma skäl). I det fallet kommer tydligen bild- och ljudkvaliten att bli sämre, men det finns vägar runt det problemet också. Den uppenbara lösningen är att låta någon som befinner sig på rätt ställe göra intervjun och sedan skicka den till Sverige. I SvD-artikeln talar man om att det gärna blir flygtransporter i alla fall när man skickar den bandade intervjun till Sverige med posten och att man tänker försöka skicka material över nätet istället. Jag har inget emot att man använder internet, men jag tycker trots allt att man har gjort ett enormt framsteg även om man växlar transport av en reporter och en kameraman tur och retur till USA mot att skicka ett videoband eller två enkel resa samma väg.

Förutom att undvika att flyga kommer man även att vidta diverse andra åtgärder: man ska åka miljöbil, se till att stänga av datorer man inte använder och släcka lampor efter sig. Det är naturligtvis åtgärder på en annan nivå än att undvika flygresor, men det är också åtgärder som kräver en mycket mindre mängd arbete för att kombinera med att göra programmet som det är tänkt.

Babels miljöinitiativ är ett försök som kommer att pågå fram till sommaren. Man har listat för- och nackdelar med upplägget och bestämt sig för att satsa på miljövänligheten trots att det kostar lite extra. 100.000 kronor borde inte vara en allt för stor del av Babels budget, men alla kostnader är naturligtvis viktiga.

Det ska också bli intressant att se vad vi tittare kommer att märka av Babels miljösatsning. I artikeln säger man att man hoppas att vi inte kommer att märka av den i form av den i form sämre program eller lägre teknisk kvalitet, men jag hoppas också att man lyfter fram sitt eget arbete. Det verkar också vara tanken, för programmet den 26:e februari presenteras med texten "Klimatförändringarna i litteraturen. Varför är det så svårt att skriva angelägna böcker om vår tids största fråga? Intervju med kanadensiska Margaret Atwood, framgångsrik författare och sträng miljöaktivist."

Andra miljörelaterade inlägg på sistone: 100 sätt att rädda världen, avbeställ telefonkatalogen, slösaktiga digiböcker, och så vidare.

Camilla hann visst före mig att skriva om det här.

Andra bloggar om: böcker, läsning, kultur, babel, tv, miljö
Technorati tags: böcker, läsning, kultur, babel, tv, miljö
intressant.se

Johan Staël von Holstein skakar om Statens Kulturråd

Häromdagen skrev jag om hur vissa försöker kräva att förlagen ska satsa på olönsamma diktsamlingar med lika stor entusiasm som storsäljande deckarförfattare enligt något slags rättvisetänkande.

För att fortsätta på det spåret kan jag peka på en artikel i SvD om hur Statens Kulturråds nye ledamot Johan Staël von Holstein retar gallfeber på många genom uttalanden som "Det går alltid att sätta ett pris på kulturen" och "Hellre hiphop än opera och gamla kopparstick". Jag förstår att han retar många, inte minst genom att sakna klassisk bildning och inte ens skämmas för det, men samtidigt får man nog säga att någonting i den här stilen måste göras. Om en kulturpolitik ska kunna få bred förankring hos folket (det vill säga hos dem som i slutänden ska betala för den) så måste den också ha någon koppling till folkets åsikter.

Under bra många år har ytterst smala kulturyttringar som opera dragit in stödpengar på något slags gamla meriter. Jag säger inte att det är fel att det ges stöd till opera, men jag håller absolut med om att hiphop i lika hög grad är kultur och dessutom i mycket högre grad en kulturyttring som talar till dagens människor.

Johan Staël von Holstein har också sagt att han inte tycker att tidskrifter som står allt för långt till vänster bör få kulturbidrag. Man kan väl gissa att han inte är helt överens med att den omstridda tidskriften Mana till slut får behålla sitt utgivningsstöd.

Alldeles bortsett från von Holsteins exakta åsikter så tror jag att en debatt som denna i grund och botten är bra. Kulturinstitutioner som Statens Kulturråd är allt för anonyma, så om en debatt som denna kan få folk i gemen att engagera sig i kulturpolitiken så är det definitivt en fördel.

Andra bloggar om: kultur, böcker, opera, johan staël von holstein, statens kulturråd, mana, hiphop
Technorati tags: kultur, böcker, opera, johan staël von holstein, statens kulturråd, mana, hiphop

Hur tiden fungerar i Jakarta

Jag befinner mig just nu i Jakarta för att hjälpa en kund att installera en brandvägg i sitt nätverk. Ursprungligen skulle jag ha åkt hit i juni men hela två timmar innan jag skulle påbörja min resa hemifrån ringde de och avbokade eftersom en annan del av deras system inte var färdiginstallerad, och i och med det så gick det inte heller att installera den biten som jag skulle installera.

För ungefär en månad sedan hörde de sedan av sig igen och bad om en tid jag kunde komma och göra installationen och jag föreslog den här veckan vilket de gick med på. En vecka senare hörde de av sig ytterligare en gång och tyckte att det var för sent och undrade om jag inte kunde komma redan veckan efter (det kan ju inte vara så himla besvärligt att få ihop en resa till andra sidan jordklotet). När de bad om den framflyttningen (för ett par veckor sedan) skrev de också att vår pryl nu var den enda i systemet som inte var färdig.

Någon framflyttning blev dock inte aktuell, utan jag anlände för att hjälpa till med installationen igår. Efter diverse diskuterande fram och tillbaka både med kunderna och en annan underleverantör som liksom jag var på plats för att installera saker så kom det fram att alla andra delar visst inte var färdiga. Närmare bestämt var den delen som inte var klar när de avbeställde mitt förra besök inte klar nu heller, så jag kunde inte alls göra det som det var tänkt att jag skulle göra.

Jag gjorde i och för sig den konfiguration jag skulle göra i alla fall, men det fanns ingen möjlighet att testa så att systemet fungerade eftersom väsentliga delar ännu inte var på plats, så istället för att prova systemet och felsöka så har jag nu ägnat en och en halv dag eller så åt att utbilda ett antal tekniker på plats om hur vår produkt fungerar och hur de lämpligen installerar den, så förhoppningsvis kommer de att kunna få ihop systemet själva när de slutligen får fram de sista komponenterna.

När jag är ute och reser (åtminstone i lite mer exotiska länder) brukar jag försöka en guidebok och läsa på lite om landet, och så även denna gång. I den "quick guide to customs & etiquette" om Indonesien jag köpt och just håller på att läsa hittade jag bland annat följande:

Indonesians place great value upon social harmony, and behaving according to custom maintains harmony. [...] In practical terms, whether it be planning a joint activity or reaching a business decision, discussions and making decisions can take more time than many Westerners expect. Indonesians express differences of opinion in a manner that you might find irritating or decious. For example, Indonesians are reluctant to say "no". There are politer ways to express a negative or to indicate that something has not been done. [...] if you infer correctly that something has gone wrong or a task has not been completed on time you should yourself be careful how you respond. [...] The process may, however, produce delays in and adjustments to the execution of decisions. While this may be frustrating, losing your temper would only cause embarrassment, be unproductive, and lower the respect in which you are held. The best recourse is to retain a sense of humor, accept the elasticity of time, and be firm in maintaining your own position while seeking a compromise that involves no loss of face for either party. [...] In Indonesia, time is elastic. People operate to a different sense of time. Punctuality is not ingrained. [...] Things get done, but not necessarily to a timetable. If a meeting has been arranged, or if you have a reason to deal with a government department, take a book and go with the flow.

Det där verkar stämma till punkt och pricka. Som extra bekräftelse på det så avtalade min kontaktperson med mig igår att han skulle hämta mig klockan 10:00 utanför mitt hotell idag, och redan klockan 10:30 hörde han av sig och sade att han skulle komma om tio minuter, utan att kommentera att han var sen. Och naturligtvis hade jag en bok med mig.

Andra bloggar om: resor, jakarta, indonesien, kultur, tid, jobb
Technorati tags: resor, jakarta, indonesien, kultur, tid, jobb

Djävulsbibeln till Prag, men borde den stanna där?

Nu ska Djävulsbibeln (även känd som Codex Gigas) lånas ut till Nationalbiblioteket i Prag, vilket innebär att den återkommer till den plats där vi svenskar stal den 1649. Den gigantiska bibeln (den väger 75 kilo!) togs som krigsbyte under 30-åriga kriget. I samband med utlåningen har man även digitaliserat boken, så att den ska gå att studera via webben.

Jag har inte hört talas om något sådant när det gäller just Djävulsbibeln, men i sådana här sammanhang brukar det alltid talas om att den här typen av stöldgods ska lämnas tillbaka. Grekerna vill ha tillbaka partenonfrisen (och när de planerar den nya Partenon-museumet innehåller det en stor tom plats för frisen), fastlandskineserna vill ha tillbaka kulturskatterna som Chiang Kai-shek tog med sig när han flydde till Taiwan i samband med kommunisternas intåg, diverse indianstammar vill ha tillbaka sina kulturskatter som de vita stulit, och så vidare.

Det här är komplicerat, minst sagt. När det gäller de kinesiska kulturskatterna som fastlandskina naturligtvis vill ha tillbaka är Taiwans argument för att inte lämna tillbaka det bland annat att det är deras förtjänst att sakerna alls finns kvar idag. Mycket av de kinesiska kulturskatter som fanns kvar i Kina förstördes under kulturrevolutionen. Om de här sakerna inte hade förts bort hade de inte existerat nu.

En annan aspekt är spridning och världskultur. I någon mening så tillhör den här sortens föremål hela världen, och det är vettigt att så många som möjligt får möjlighet att se dem. Jag har hört liknande saker i relation till Egypten som velat ha tillbaka något. Här tror jag att det finns rätt gott om föremål kvar i Egypten, och jag tycker helt klart att det är vettigt att mumier och andra relaterade konstföremål finns på museum även på andra platser i världen än i Egypten. I förlängningen innebär en sådan spridning att flera människor får möjlighet att se sakerna, och också att de får en bättre möjlighet till förståelse för den kulturen.

Även i det grekiska fallet används liknande argument om att frisen antagligen skulle skadats av krig och luftföroreningar om den fått vara kvar. Den har visserligen inte klarat sig helt oskadd genom transporten till British Museum eller ens visningen där, men den finns i alla fall kvar.

I grund och botten ligger samma problem på lur i vilken museisamling som helst. Tidiga etnografer var bra på att samla in föremål, men hur bar de sig åt? Ska vi idag lämna tillbaka alla dessa föremål, och i så fall till vem? Går det i så fall alls att driva ett museum idag?

Andra bloggar om: konst, museum, partenon, böcker, bibeln, codex gigas, djävulsbibeln, chiang kai-shek, kultur, kulturrevolutionen
Technorati tags: konst, museum, partenon, böcker, bibeln, codex gigas, djävulsbibeln, chiang kai-shek, kultur, kulturrevolutionen

Vem har makten, bokbloggarna och kultursidorna?

Igår skrev SvD om att bokbloggarna allt mer utmanar litteratursidorna på dagspressen. Som exempel använder man Bokhora som är den mest välbesökta av de svenska bokbloggarna. I artikeln uttrycker man oro för att kvaliten på bokrecensionerna ska sjunka om bokbloggarna lyckas konkurrera ut litteratursidorna och att bokbloggare ska vara lättare att "köpa" för förlagens marknadsföring.

Christian på Nekulturny har plockat isär deras argument på ett föredömligt sätt. Det enda som egentligen har något slags substans är kvalitetsargumentet. De flesta (om än inte riktigt alla) recensioner i dagspressen når upp till något slags miniminivå. Bland bloggarna kan man hitta allt från djuplodande analyser till kortfattat tyckande. Det kan man se som en brist, men det kan också vara en styrka. Det är inte alla som är intresserade av analyser som skulle ta upp en helsida i DN.

Vad däremot både SvD och Nekulturny verkar (outtalat) överens om är att de djuplodande litteraturvetarna finns på kultursidorna medan bloggar produceras av glada amatörer. Enligt den ursprungliga betydelsen av "amatör" är det naturligtvis korrekt, och även så till vida att bokbloggare inte får något ekonomiskt utbyte av sina skriverier (förutom några recensionsböcker). Jag kan däremot ta mig själv som exempel och notera att jag både skrivit på en kultursida och på en bokblogg. Jag är samma person i båda fallen, och i den mån det är någon skillnad så har jag läst mer litteraturvetenskap nu när jag bloggar än jag hade när jag skrev på kultursidan. Det är nog bara att konstatera att det inte går att säga att något är bättre än något annat. I viss mån fyller bokbloggar och kultursidor olika funktioner, och framför allt så är det till syvende och sidst läsaren som måste bilda sig en uppfattning om den som recenserar en bok vet vad hen talar om eller inte.

SvD noterar också att bokbloggare idag behandlas på samma sätt som andra bokskribenter av förlagen. Man skickar recensionsexemplar till bloggare lika väl som till kulturredaktioner, och båda får inbjudningar till boklanseringar och liknande. Jag kan själv konstatera att det är lättare att få recensionsexemplar till den här bloggen än vad det var för ungefär tio år sedan när jag skrev om fantasy och science fiction i Corren. Trots att jag då skrev för en av landets största dagstidningar var det inte alltid jag fick det jag ville ha. Om det berodde på att jag beställde böckerna själv istället för att gå genom tidningsredaktionen eller för att jag skrev om underliga genrer som fantasy och science fiction vet jag naturligtvis inte.

Angående faran att bokbloggare blir köpta kommentera Johanna Ö på Bokhora

Att förlag uppmärksammar bloggare med recensionsex betyder inte att allt vi får bloggas om eller uppmärksammas på det sätt som förlagen önskar. Som alltid när man ber om kritik är det ett vågspel - du kan inte på förhand styra hur recensionen, artikeln eller blogginlägget blir.

Detta är naturligtvis sant. När jag skrev för ungdomstidningen Codex fick jag ibland recensionsexemplar av böcker utan att jag hade bett om dem (förutom dem som jag själv beställde). Detta ledde till att jag regelmässigt hade fler böcker till hands än vad jag hade spaltutrymme för, så en del blev inte recenserade. När jag valde vilka böcker jag skulle skriva om så försvann normalt sett de sämsta böckerna. Jag såg då som en av mina uppgifter att tipsa om intressanta böcker att läsa, och då är det ju de böcker jag tycker är bäst som det är vettigt att skriva om. I något fall skrev jag även om mindre bra böcker eftersom det var välkända författare som låg bakom dem. Tanken var då att kunna varna för mindre lyckade böcker som många annars antagligen skulle köpa med bara författarnamnet som grund. Hur ofta jag lyckas övertyga någon att köpa en bok jag rekommenderar vet jag naturligtvis inte, men av kommentarer jag fått händer det i alla fall ibland. Till bloggen har jag också fått en del recensionsexemplar på sistone, men hittills har det (med ett undantag) handlat om böcker som jag själv bett om, och det innebär att jag i förväg bedömt dem som intressanta. Hittills har jag inte givit upp att skriva om några recensionsböcker jag fått till bloggen, men jag har några liggande som jag inte hunnit skriva om. Däremot drar jag mig inte för att skriva ner böcker jag tycker illa om, även om jag inte på rak arm kan påminna mig att jag hittills fått några riktigt otrevliga överraskningar av mina recensionsexemplar.

Jag avslutar med att citera Jocke på det lilla förlaget Järnringen som skriver:

varför envisas med att göra skillnad på en bokblogg och en papperstidning? Det är ju du som läsare som ska göra bedömningen om du upplever avsändaren som trovärdig, inte det faktum att det står “Stora dagstidningen” eller “lilla bokbloggen” i sidhuvudet. Vi på Järnringen Förlag betraktar i alla fall bloggen på precis samma sätt som en tidning, tv, eller radio. Märkligt att alla ännu inte gör det.

[Bilden ovan har jag tagit mig friheten att knycka från Nekulturny.]

Andra bloggar om: böcker, läsning, kritik, recensioner, bokbloggar, kultur, litteraturvetenskap, kultursidor, marknadsföring, recensionsexemplar, bloggar, bloggosfären
Technorati tags: böcker, läsning, kritik, recensioner, bokbloggar, kultur, litteraturvetenskap, kultursidor, marknadsföring, recensionsexemplar, bloggar, bloggosfären

Läsvärt om upphovsrättens förfall

Den ofta intressanta bloggen copyriot.se har nyligen publicerat en läsvärd text med titeln Upphovsrättens kollaps.

Tankefelet som fördummar hela diskussionen, är att alternativet till fildelning skulle vara att alla köper sina filer från centralt kontrollerade filbutiker (så kallade “legala tjänster”). Alternativet till fildelning är en massa andra sorters kopiering. Redan idag tar den digitala piratkopieringen otaliga andra vägar än de som fildelningsnätverken upprättar. Inte bara via nätet – mailprogram, chattprogram, med mera – utan lika gärna via fysiska lagringsmedier.

Kapaciteten på små bärbara hårddiskar och usb-minnen ökar dramatiskt, lika dramatiskt som priserna sjunker. Om inte särskilt många år kommer det inte vara några problem för någon av oss att gå omkring med (mer eller mindre) all musik som någonsin getts ut i vänster bakficka. Ständigt redo att kopieras över till en kompis fickminne. Att stoppa oss från att göra det kommer att vara lika dödfött som det var att försöka stoppa folk från att spela in från radio till kassettband. En smula dramatiskt kan vi säga att vi närmar oss Singulariteten.

Kopieringen är ett faktum. Fri kopiering är inte längre en fråga, framför allt ska vi inte inbilla oss att fri kopiering automatiskt innebär något bra. Frågan är hur vi kan använda den lösgjorda energin på ett sätt som inte är tråkigt. Hur kan vi skapa kulturella sammanhang, i stället för att bara stapla objekt som vi känner allt mindre för. Filerna är redan nedladdade, och uppladdade, de har laddats upp och ned och in och ut i överflöd. Frågan är hur vi skapar mening ur detta överflöd.

Andra bloggar om: copyright, upphovsrätt, fildelning, kultur, kopiering, copyriot
Technorati tags: copyright, upphovsrätt, fildelning, kultur, kopiering, copyriot