2008-88: Joakim Andersson: Recept för domedagen

Bara häromdagen hade jag svårt att hänga med i en roman baserad på kristna myter så man kan undra varför jag nästan direkt efteråt börjar läsa en till, men så blev det. Joakim Anderssons Recept för domedagen är dock en skröna som inte lider av att man inte har koll på detaljerna i mytologin.

Persongalleriet består nästan uteslutande av djävlar, demoner, änglar och gudar. Ett par människor förekommer, men en av dem är antikrist och därmed inte heller helt normal som människa betraktad. Det är inte alltid som de sedan tidigare kända personerna beter sig som man kan förvänta sig. Gud är upptagen med att skriva sina memoarer. Djävulen saknar porslinsfiguren av Elvis han haft i sin samling. En av huvudpersonerna i handlingen är fans mormor, och hon är inte en tant man vill göra sig ovän med.

Den här boken tar sig själv med en lagom avslappnad dos humor. Texten vimlar av allusioner till andra verk, högt som lågt. Man kan hitta referenser till allt från Bibeln (så klart) till Bosse bildoktorn och The Matrix. Det är inte mer än ett par timmar sedan jag läste ut boken, men jag kan inte redogöra för handlingen. Det känns å andra sidan inte som något problem. Världen håller visserligen på att gå under, men det jag i första hand tycker är behållningen med boken är interaktionen mellan alla de skruvade personerna i den.

Joakim Andersson: Recept för domedagen
Författarhuset, 2006
284 sidor
ISBN: 9189390520
ISBN13: 9789189390522

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, joakim andersson, recept för domedagen, religion, bibeln
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, joakim andersson, recept för domedagen, religion, bibeln

Djävulsbibeln till Prag, men borde den stanna där?

Nu ska Djävulsbibeln (även känd som Codex Gigas) lånas ut till Nationalbiblioteket i Prag, vilket innebär att den återkommer till den plats där vi svenskar stal den 1649. Den gigantiska bibeln (den väger 75 kilo!) togs som krigsbyte under 30-åriga kriget. I samband med utlåningen har man även digitaliserat boken, så att den ska gå att studera via webben.

Jag har inte hört talas om något sådant när det gäller just Djävulsbibeln, men i sådana här sammanhang brukar det alltid talas om att den här typen av stöldgods ska lämnas tillbaka. Grekerna vill ha tillbaka partenonfrisen (och när de planerar den nya Partenon-museumet innehåller det en stor tom plats för frisen), fastlandskineserna vill ha tillbaka kulturskatterna som Chiang Kai-shek tog med sig när han flydde till Taiwan i samband med kommunisternas intåg, diverse indianstammar vill ha tillbaka sina kulturskatter som de vita stulit, och så vidare.

Det här är komplicerat, minst sagt. När det gäller de kinesiska kulturskatterna som fastlandskina naturligtvis vill ha tillbaka är Taiwans argument för att inte lämna tillbaka det bland annat att det är deras förtjänst att sakerna alls finns kvar idag. Mycket av de kinesiska kulturskatter som fanns kvar i Kina förstördes under kulturrevolutionen. Om de här sakerna inte hade förts bort hade de inte existerat nu.

En annan aspekt är spridning och världskultur. I någon mening så tillhör den här sortens föremål hela världen, och det är vettigt att så många som möjligt får möjlighet att se dem. Jag har hört liknande saker i relation till Egypten som velat ha tillbaka något. Här tror jag att det finns rätt gott om föremål kvar i Egypten, och jag tycker helt klart att det är vettigt att mumier och andra relaterade konstföremål finns på museum även på andra platser i världen än i Egypten. I förlängningen innebär en sådan spridning att flera människor får möjlighet att se sakerna, och också att de får en bättre möjlighet till förståelse för den kulturen.

Även i det grekiska fallet används liknande argument om att frisen antagligen skulle skadats av krig och luftföroreningar om den fått vara kvar. Den har visserligen inte klarat sig helt oskadd genom transporten till British Museum eller ens visningen där, men den finns i alla fall kvar.

I grund och botten ligger samma problem på lur i vilken museisamling som helst. Tidiga etnografer var bra på att samla in föremål, men hur bar de sig åt? Ska vi idag lämna tillbaka alla dessa föremål, och i så fall till vem? Går det i så fall alls att driva ett museum idag?

Andra bloggar om: konst, museum, partenon, böcker, bibeln, codex gigas, djävulsbibeln, chiang kai-shek, kultur, kulturrevolutionen
Technorati tags: konst, museum, partenon, böcker, bibeln, codex gigas, djävulsbibeln, chiang kai-shek, kultur, kulturrevolutionen