Inlägg
Panelen kan på sätt och vis tyckas lite underlig: Kallifatides har skrivit några kriminalromaner förut men gör det inte nu, Edwardsson publicerar i dagarna vad han säger är hans sista, Höglund håller på med sin första som ännu inte är såld och Bodström har nyligen publicerat sin första deckare. Å andra sidan är det väl snarast en fördel att inte alla tillhör de största toppsäljarna just nu, så att man får lite mer blandade synpunkter.
Elisabeth Höglund intervjuade Mari Jungstedt för ett tag sedan och konstaterade sedan "om hon som har samma bakgrund som jag själv kan skriva en deckare kan så borde väl jag kunna", och på den vägen är det.
Åke Edwardsson trodde att många lurades av deckarens skenbart enkla dramaturgi. Vem som helst kan skriva en deckare, men däremot inte en som är bra.
Theodor Kallifatides inledde med "Det kan vara roligt att mörda ett par stycken ibland" men kändes annars över lag mer negativ till deckargenren än de övriga.
Den första frågan programledaren Mustafa Can ställde var vad den stora utgivningen av deckare just nu var ett tecken på. Höglund lade ut texten om att deckargenren är en spegel av verkligheten som försöker bearbeta det trauma som våldet upplevs som. Hon konstaterade också att kriminaljournalister står högt i kurs i den interna hierarkin; det finns ett intresse för kriminalfall. Edwardsson beskrev situationen just nu som ett slags Klondyke. Det kommer ut massor av deckare och därmed blir det många som tror att det är en bra genre att börja skriva i eftersom det säljer, och det är onekligen så att deckare är en genre där det fortfarande går att leva på ett författarskap.
Senare diskuterade man om det var bra eller inte att läsa deckare över huvud taget. Kallifatides sade att de flesta läste inte böcker mer än fem minuter i taget, och att deckare där det händer saker hela tiden är lämpade för sådan läsning. Bodström sade att på samma sätt som gratistidningar med korta artiklar fått nya personer att läsa tidningar så får deckare nya personer att läsa böcker, och Högström kompletterade med att en deckare kan vara en inkörsport till att läsa annan litteratur längre fram. Det förvånade mig lite att ingen av dessa personer som själva skrivit deckare kom sig för att tycka att en välskriven deckare är en lika god roman som någon annan. Kvalitet sitter inte i genren.
Man undrade också om deckare utarmar övrig utgivning. Kallifatides sade att det var så; nästan inga förlag ger längre ut exempelvis poesi, och många drar ner på utgivningen i allmänhet. Höglund kompletterade med att förlagen kräver minst en bok om året av en deckareförfattare, och helst långa serier av böcker. Den som vill skriva tyngre böcker orkar inte med att skriva i det tempot. De som hinner med producerar lättviktigare böcker, och det här kan på sikt leda till att deckargenren har ihjäl sig själv.
Det sades en del intressanta saker under diskussionen, men den kändes ofta lite ofokuserad. Jag tror att det hade blivit bättre om man nöjt sig med två gäster istället för fyra och istället hunnit låta dem gå lite mer på djupet.
Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, tv, theodor kallifatides, elisabeth höglund, thomas bodström, åke edwardsson, mustafa can
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, tv, theodor kallifatides, elisabeth höglund, thomas bodström, åke edwardsson, mustafa can
