2014-10: Alan Bennett: The Uncommon Reader

Den här boken har jag läst om då och då sedan den kom ut och tyckt att den verkat som något jag borde uppskatta men det har inte blivit av att skaffa den förrän nu. Det är väl bara att konstatera att det  var en korrekt gissning.

Premissen är att drottningen av England är ute med sina hundar när hon stöter på en bokbuss som parkerat där. Hon går in och sedan känns det inte rätt att gå ut igen utan att ha lånat en bok, och när hon sedan lånat boken känns det inte rätt att lämna tillbaka den utan att ha läst den.

Och när hon sedan lämnar tillbaka boken känns det inte rätt att gå därifrån utan en ny bok, och på den vägen blir det. Hon börjar låna böcker inte bara från bokbussen utan från andra bibliotek och för den delen även använda de rejäla bibliotek som slottet har och som normalt står oanvända.

Drottningens läsande får även effekter i hennes dagliga rutiner eftersom hon försöker arrangera sina dagar så att hon ska hinna läsa så mycket som möjligt. Det går exempelvis utmärkt att vinka åt människor man åker förbi samtidigt som man läser i en bok liggande i knäet. Förr i tiden brukade drottningen prata om ovidkommande småsaker som vädret och annat liknande när hon träffade dem. Plötsligen börjar hon fråga dem vad de läser för böcker och vad de tycker om dem. Hon börjar låna ut böcker till sina ministrar vare sig de vill eller inte, och dessutom förhör hon sig senare om vad de tyckte om dem.

Det hela är en lättsam och smårolig berättelse om hur litteraturen kan smyga sig på en person och förändra dem i grunden. Hur små saker kan leda till stora förändringar, allt berättat med klassisk lågmäld brittisk humor.

Alan Bennett: The Uncommon Reader
Profile Books, 2007
121 sidor
ISBN: 978-1-84668-133-2

2013-57: Fredrik Backman: En man som heter Ove

Mannen som heter Ove som den här boken handlar om är inte den typen av människa som vinner några charmpris. Vissa skulle rent av säga att han är lite fyrkantig. Sedan frun dog och Ove fick reda på att han inte behövs på jobbet längre så har han inte sett någon vits med livet alls, och som konsekvens av det har han bestämt sig för att ta livet av sig. Naturligtvis under vidtagande av mått och steg så att det ska vara så lätt som möjligt för vem det nu drabbar att ta hand om kvarlåtenskapen, så alla papper är i ordning och skyddande material är i möjligaste mån utplacerat.

Men det blir inte som Ove tänkt sig, som så många gånger förr. Det kommer folk imellan och förhindrar att han tar livet av sig, utan att ens vara medvetna om att det är det de gör. Rätt vad det är har de på något sätt fått Ove att hjälpa dem att göra diverse saker som han inte alls har lust med, och utan att någon vet hur det gick till. Allra minst Ove.

När boken börjar framstår Ove som en person som är bitter och som det är väldigt svårt att tycka om. Allt eftersom man läser så förstår man allt mer varför Ove är som han är och att han nog faktiskt har fler sidor än den buttra och tvära, även om han inte riktigt vill medge det själv.

Jag hade lite svårt för den här boken precis i början, men den växte och blev riktigt trevlig efter ett tag. Nästan som Ove själv. Ännu trevligare, rent av.

Fredrik Backman: En man som heter Ove
Forum, 2012
347 sidor
epub
ISBN: 978-91-3713811-4

2011-3: Terry Pratchett: Unseen Academicals

Exakt vilken del i Discworld-serien Unseen Academicals utgör beror lite på hur man räknar. Wikipedia tycker att den är #37. Vi kan nöja oss med att notera att det är en lång serie.

Bortsett från den första delen så har jag läst alla delarna i serien ungefär när de kom ut i pocket, och jag har generellt gillat dem. Jag gillar den här också, så som man alltid gillar en ny Pratchett-bok. Men. Jag ska till att börja med inte göra någon hemlighet av att trollkarlarna nog är den av de olika subserierna i discworldserien som jag tycker är minst intressant. Det var där serien började, men det är nog tyvärr också där som det skett minst intressant utveckling under det dryga kvartssekel som serien kommit ut.

Jag lyckas inte frigöra mig från känslan att Pratchett blivit en fånge i sin egen framgång. Han skriver den ena boken efter den andra om discworld, men de har inte varit riktigt bra på sistone. Man får intrycket att han är lite mätt på sin skapelse. Den känslan blir extra tydlig när man läser hans Nation som inte har något med discworld att göra alls, och den är lysande. Här är humorn tillbaka med full kraft, och även en hel del satir. Personligen skulle jag gärna se fler fristående böcker av det slaget, istället för ytterligare en del i discworldserien. Speciellt som Good Omens (skriven tillsammans med Neil Gaiman), en annan av hans enstaka fristående böcker, är en annan av hans absolut bästa verk.

Nå, boken då: Det upptäcks att trollkarlsuniversitetet får en stor del av sina pengar via en donation som är villkorad med att universitetet ställer upp i en fotbollsturnering då och då, och det har man inte gjort på länge. Närmare bestämt är det dags att göra det i år om inte pengarna från den här källan ska sluta komma, och det skulle innebära allvarliga följder för universitetets finanser. Alltså måste man sätta ihop ett fotbollslag, utan att veta något om sport eller ha några talanger på området.

Även jag är lite som trollkarlarna och inte speciellt intresserad av sport. Jag trodde att det skulle kunna bli mer av ett problem än det egentligen blev, för på något sätt lyckas den här boken handla väldigt lite om sport trots upplägget. Här finns även den mystiske Nutt som ingen (inklusive han själv) vet speciellt mycket om, här finns två kokerskor från universitetets nattkök: Glenda och Juliet. Glenda är smartare än många tror, medan Juliet behöver ett recept för att koka te. En stor del av handlingen handlar om dem snarare än om fotbollsmatchen, men på slutet visar det sig att deras krumbukter genom handlingen (speciellt Juliets) inte ens var speciellt viktiga utan mest verkar ha varit där för att få till en scen i slutet som inte ens var speciellt kul. Jag ska inte säga att de är onödiga för handlingen, men de hade kunnat skäras ner en hel del.

Nutt är en mycket bättre ingrediens och utgör faktiskt ett intressant tillskott till både handlingen och discworldmyten i sin helhet. Jag utgår från att vi kommer att få höra mer om honom någon gång. Problemet med honom ur ett rent litterärt perspektiv är att han kan lite för mycket och gör saker lite för bra för att bli riktigt intressant som karaktär, nu när vi väl vet vem han är.

Visst, det här är en discworldbok och den är skriven av Terry Pratchett. Jag skrattade högt några gånger och fnissade här och där. Trots det är det inte någon av hans bättre titlar. Det betyder inte att det är en dålig bok, men det finns bättre i serien.

Terry Pratchett: Unseen Academicals
Corgi, 2010
541 sidor
ISBN: 978-0-552-15337-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, humor, discworld, terry pratchett, unseen academicals
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, humor, discworld, terry pratchett, unseen academicals
intressant.se

Avbruten: Eoin Colfer: Och en grej till...

Douglas Adams skrev till slut fem (och en halv) del i serien om Liftarens guide till galaxen. Jag har inte läst den sista delen, men av de fem delarna jag läst så är det otvetydigt att kvaliteten gick ner ju högre numret på boken blev.

För ett tag sedan annonserades det att Eoin Colfer (känd för ungdomsböckerna om Artemis Fowl) skulle skriva en officiell uppföljare till liftarserien, men det kändes inte som något som jag tänkte läsa. När den sedan väl kom ut såg jag flera stycken positiva recensioner av den, och ett tag senare fick jag helt oprovocerat ett recensionsexemplar av den svenska utgåvan, och då hade jag ju inte mycket att förlora på att läsa den, kan man tycka. Förutom tid, då.

Tyvärr får jag säga att förlorad tid var just vad den här boken var. Det är tydligt att Colfer läst in sig på liftarserien, men tyvärr känner han sig tvingad att stoppa in referenser till de tidigare böckerna i snart sagt varenda mening. Att huvudpersonerna fortfarande är Arthur Dent, Ford Prefect, Zaphod Beeblebrox och Trillian är inte så underligt, men han envisas också med att stoppa in referenser till hyperintelligenta nyanser av blått, vl'hurger och allt möjligt hela tiden; saker som Adams oftast bara kastade ur sig i farten som en lustighet och som aldrig återanvändes till något senare. När alltihopa återkommer som på ett pärlband nu blir det bara för mycket. Det känns mycket mer som en uppvisning i hur påläst Colfer är än något som har en faktisk dramaturgisk poäng. Detsamma gäller de flesta av de stycken med "faktainformation" som är inskjutna i berättandet här och där. Det sägs inte uttryckligen, men det ligger nära till hands att anta att de är tänkta som utdrag ur guiden.

Vad det gäller själva boken så känns det oftast som om miljön är ungefär densamma som i de tidigare böckerna, men samtidigt så är det uppenbart att Colfer gjort en ansträngning för att uppdatera miljön till nutida förhållanden, vilket innebär att det exempelvis talas om bloggar. Det här känns väldigt mycket som en påklistrad ansiktslyftning som inte fungerar. Redan i den första serien så talas det om Zaphods personliga subetha-kanal (och den finns med även här), och det känns som något som passar mycket bättre i miljön än ett koncept ur vår värld, som bloggen.

Återigen är det tydligt att det är bäst att sluta när man är på topp. Radioserien av The Hitch-Hiker's Guide to the Galaxy är lysande, och de första två böckerna eller så är också bra. Böckerna efter det blir sämre och sämre, och den här hjälper inte den trenden. Undantaget får väl sägas vara den nya filmatiseringen som kom för några år sedan, och som faktiskt lyckades balansera mellan att vara trogen originalet samtidigt som den införde en del nyheter. Tyvärr lyckas inte Och en grej till... med samma sak.

Eoin Colfer: Och en grej till... (And Another Thing...)
B. Wahlström, 2010 (originalet 2009)
Översättning: Lisbet Holst
281 sidor (jag sade "Adjö och tack för all fisken" efter 56)
ISBN: 978-91-32-15730-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, humor, douglas adams, eoin colfer, och en grej till, liftarens guide till galaxen
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, humor, douglas adams, eoin colfer, och en grej till, liftarens guide till galaxen
intressant.se

2008-95: Terry Pratchett: Making Money

Making Money är den senaste delen av Pratchetts discworldserie som kommit ut i pocket. Jag har hittills lyckats hålla mig från att köpa dem inbundna, och tyvärr får jag säga att den här delen inte gör något för att ändra den inställningen. Jag tycker att den är en av de svagare delarna i serien, och framför allt den svagaste av de som kommit ut på senare år (serien firar 25-årsjubileum i år).

Handlingen är en fortsättning på Going Postal och har därmed Moist von Lipwig i huvudrollen. Jag tyckte att han var rätt OK i den förra boken, men här känns han ganska likgiltig. En annan stor roll i boken innehas av the Patrician, Lord Vetinari. Han har blivit mer framträdande i senare böcker, och jag tycker att det är lite synd. Han fungerade bättre när han var ett vagt hot som svävade över handlingen, snarare än en till synes nästan normal person som tar direkt del i det som händer.

Detta är för den delen inte den enda förändringen discworldserien genomgått med åren. Ju längre fram i serien man kommer desto mindre slapstick eller ens humor blir det, och desto mer normal roman. Många av de mer eller mindre knäppa idéer som gjorde diskworld till vad den är har tonats ner eller helt försvunnit. Numer nämns det sällan att världen är platt och skivformad, magikerna har sällan några stora roller, siffran åtta har ingen speciell signifikans, ljuset tycks ha slutat glida fram över landet som en sirapsvåg på morgonarna och det är bara ett fåtal av bokens sidor som har fotnoter -- men däremot har boken kapitel, och det är sällan man ser mer än en skymt av en orangutang. Eller döden, för den delen.

Efter att ha fått ordning på postverket i Ankh-Morpork så har Moist von Lipwig tröttnat på det och får i uppdrag att ta över en bank. Naturligtvis finns det en del komplikationer, som exempelvis att bankens ordförande är en knähund. Som man kan gissa av titeln så handlar boken till stor del om att göra pengar. Närmare bestämt om det nya konceptet papperspengar, och här ser vi ytterligare ett exempel på hur ett koncept ur vår värld gör intåg på discworld, och rimligen sedan kommer att stanna i alla senare delar. Ett ganska tidigt sådant påhitt var golems (som man kan se som robotar) och vilka har en stor roll även i den här boken. Senare exempel är exempelvis clacks-systemet eller för den delen postverket. Jag tycker att det är synd att discworld kommer allt närmare den värld vi lever i. Trots det ovanligt komplicerade slutet så måste det också sägas att Pratchett trots allt är bra på det han gör. Även om det här är en av hans svagare böcker så är den inte tråkig.

Terry Pratchett: Making Money
Corgi, 2007
474 sidor
ISBN: 9780552154901

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, humor, terry pratchett, discworld, making money
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, humor, terry pratchett, discworld, making money

Liftarens guide till galaxen ska fortsättas av Eoin Colfer

Enligt den brittiska tidningen Guardian så ska Eoin Colfer skriva en fortsättning på Douglas Adams' klassiska trilogi-i-fem-delar Liftarens guide till galaxen.

Den här sortens fortsättningar känns normalt sett rätt trista, men den här känns i alla fall vagt lovande. Eoin Colfer (som skrivit den humoristiska ungdomsserien om Artemis Fowl) är en gammal beundrare av liftarserien, och det är Adams' änka som har bett honom att skriva fortsättningen, vilket kom som en överraskning för honom. Tydligen så var Douglas Adams inte nöjd med den avslutning liftarserien fick i den femte delen och hade velat se serien sluta på ett ljusare sätt, och kanske kan det bli så nu. Frågan är bara om man lyckas sluta ge ut nya böcker om den här blir en framgång.

Planen är att den nya boken ska komma ut i oktober 2009, och den kommer att publiceras som en bok av Eoin Colfer, inte som något slags ghostwriting-påhitt med Douglas Adams som författarnamn. Det låter som om man ska se det som officiellt sanktionerad fan fiction.

Jag upptäckte Liftarens Guide i form av radioserien som studentradion i Linköping sände om och om igen, och läste snart även böckerna. Både den gamla och den nya filmen har också slunkit ner med åren. Det innebär att jag har rätt bra på den första halvan av historien (så mycket som radioserien täcker), men händelserna i de senaste tre böckerna har jag ytterst vaga minnen av (jag har bara läst dem en gång). Så vitt jag kan minnas så var framför allt den femte delen, Mostly Harmless inte särskilt bra. Det kanske är läge att läsa om serien, dock. Jag misstänker att jag kommer att kunna stora bitar av de första delarna utantill, men det förhindrar ju inte att jag kommer att ha roligt även denna gång.

[Via Slashdot.]

Andra bloggar om: böcker, läsning, humor, douglas adams, eoin colfer, liftarens guide till galaxen, thhgttg, sf, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, humor, douglas adams, eoin colfer, liftarens guide till galaxen, thhgttg, sf, science fiction
intressant.se

2008-45: Jerry Scott & Jim Borgman: Rude, Crude and Tattooed (Zits 12)

Ett återkommande tema i Zits är att Jeremy förundras över hur omoderna hans föräldrar är. I den här volymen har han ett nytt modernt fenomen att lära ut: han försöker lära sina föräldrar att blogga. Även om han själv inte blir äldre så går i alla fall tiden runt omkring honom, uppenbarligen.

När man läser Zits kan man (liksom när man läser Dilbert) lätt få känslan av att det i själva verket är en dokumnetär. Det är väldigt mycket som känns bekant, men det förhindrar inte att det också är väldigt kul.

Jerry Scott & Jim Borgman: Rude, Crude and Tattooed (Zits 12)
Andrews McMeel, 2007
127 sidor
ISBN: 0740763571
ISBN13: 9780740763571

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, zits, jerry scott, jim borgman, rude crude and tattooed, humor
Technorati tags: böcker, läsning, serier, zits, jerry scott, jim borgman, rude crude and tattooed, humor

2008-44: Arto Paasilinna: Snablar!

Efter den positiva upplevelsen med den förra Paasilinna-boken jag läste så var det lätt hänt att det slank ner en till när jag skulle flyga till USA. Den här gången handlar det om vad som händer med en cirkuselefant när Finland plötsligen inför en ny lag som säger att man inte får hålla vilda djur i fångenskap för att visa upp dem (vad som händer med alla zoo-djur framgår inte).

Elefantskötaren Sanna Tarkiainen tar med sig elefanten till Ryssland där det inte finns några motsvarande bestämmelser och hon och elefanten har diverse äventyr där innan hon bestämmer sig för att återvända till Finland för vidare transport till Afrika. Bara en sådan sak som att ta sig från ett ställe till ett annat med en elefant i släptåg är inte helt enkelt. Att dessutom göra det utan att egentligen ha några pengar blir inte direkt enklare.

Elefanten ställer naturligtvis till med en hel del problem under sina resor, men på något sätt tar man sig alltid vidare. Det tycks aldrig vara någon brist på godhjärtade människor som är villiga att upplåta både hus och pengar för att hjälpa en luffande elefant när så krävs.

I huvudsak känns den här boken som en fars, och det blir lite långdraget efter ett tag. Den förra boken jag läste hade en del ansatser till samhällskritik och en mer genomtänkt handling än att bara berätta historien om allt som drabbar elefanten under en resa. Jag hade inte tråkigt medan jag läste den här, men den kändes rätt lättviktig (elefanten till trots!).

Arto Paasilinna: Snablar! (Suomalainen kärsäkirja)
Brombergs, 2006 (originalet 2005)
Översättning: Camilla Frostell
223 sidor
ISBN: 9789173370325

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, arto paasilinna, snablar, humor
Technorati tags: böcker, läsning, arto paasilinna, snablar, humor

2008-37: Arto Paasilinna: Domedagen gryr

Skogshuggaren Hermanni Heiskari sitter på isen på enare träsk och pimplar när en luftballong havererar precis i närheten. Han undsätter kvinnan som släpas med i korgen. Hon heter Lena Lundmark och visar sig vara synnerligen rik. Eftersom Hermanni räddat livet på henne erbjuder hon honom att leva lyxliv på hennes bekostnad ett helt år.

Långt innan det året är slut förälskar hon sig i Hermanni, men han är inte presentabel i de kretsar där hon rör sig. För att råda bot på det anlitar hon sin farbror Ragnar Lundström som får i uppdrag att kultivera Hermanni. De påbörjar en turné mellan goda restauranger, kurser och upplevelser för att göra en fin herre av Hermanni. Alla dessa kurser ger resultat, men det visar sig också att Hermanni har egna planer som är långt mer avancerade än Lena och Ragnar kunnat ana, och naturligtvis dras de med i hans projekt.

Det här är en riktig skröna. Det är väl inget som är totalt orimligt och absolut inte skulle kunna hända, men mycket faller i kanten av det trovärdiga. Allt presenteras dock på ett sätt som gör att det känns sammanhängande även när det är som mest knasigt. Det händer att man skrattar under läsningen, men oftare är det humor på ett mer underfundigt plan. Jag har aldrig läst något av Paasilinna tidigare, men det här tycker jag gav mersmak.

Arto Paasilinna: Domedagen gryr
Bonnier Audio, 2008
Översättning: Camilla Frostell
Uppläsning: Frej Lindqvist
7 CD
ISBN: 9179536492
ISBN13: 9789179536497

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, humor, skröna, arto paasilinna, domedagen gryr, ljudböcker
Technorati tags: böcker, läsning, humor, skröna, arto paasilinna, domedagen gryr, ljudböcker