2009-64: Thomas Bodström: Idealisten

Idealisten är Thomas Bodströms andra bok. Jag läste den första och tyckte att den var en rätt ok deckare i en tafflig förpackning. Jag hoppades att den andra skulle vara lite mer polerad, men det här är i stället en rätt tafflig deckare i en tafflig förpackning.

En riksdagsman hittas mördad strax efter att han presenterat ett upprop mot rasism. Misstankarna riktas av uppenbara skäl mot högerextrema kretsar, men utredningen kommer inte fram till mycket. Det kan faktiskt fungera som en beskrivning av boken i allmänhet: den kommer inte fram till så mycket. Det känns som om en rätt stor del av boken går åt till att utförligt beskriva bakgrunden för olika personer (i form av stora infodumpar) och kommentera mer eller mindre ovidkommande fenomen. Tidvis känns det nästan som något slags memoarbok med ett tunt lager av romanfernissa på sig. Väldigt tunt.

Trots att detta är en deckare så är en av de mest framträdande personerna i boken justitieministern Gerd, och det är inte för att hon faktiskt tillför någonting till utredningen om mordet. Hon porträtteras som en av de mest hopplöst inkompetenta politiker man kan tänka sig, medan Bodström själv nämns som hastigast som ett exempel på en politisk broiler utan erfarenhet inom rörelsen.

Tyvärr är det inte bara berättelsen som sådan som är tunn, utan även språket är dåligt. Man behöver inte leta speciellt länge för att hitta formuleringar som "duktiga språkkunskaper" och andra liknande stolpskott. Man kan ju tycka att Norstedts borde ha redaktörer som kan upptäcka sådant, men man kanske räknar med att Bodström säljer tillräckligt bra på sitt namn utan att man lägger ner några resurser på att tvätta manuset språkligt.

Thomas Bodström: Idealisten
Norstedt, 2009
Uppläsare: Ola Rapace
8 CD
ISBN: 978-91-7313-566-5

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, thomas bodström, idealisten
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, thomas bodström, idealisten

Kan vem som helst skriva en deckare?

Programmet Beckman, Ohlson & Can ställde i kväll frågan "Kan vem som helst skriva en deckare?". I panelen hade man Thomas Bodström, Elisabeth Höglund, Åke Edwardsson och Theodor Kallifatides.

Panelen kan på sätt och vis tyckas lite underlig: Kallifatides har skrivit några kriminalromaner förut men gör det inte nu, Edwardsson publicerar i dagarna vad han säger är hans sista, Höglund håller på med sin första som ännu inte är såld och Bodström har nyligen publicerat sin första deckare. Å andra sidan är det väl snarast en fördel att inte alla tillhör de största toppsäljarna just nu, så att man får lite mer blandade synpunkter.

Elisabeth Höglund intervjuade Mari Jungstedt för ett tag sedan och konstaterade sedan "om hon som har samma bakgrund som jag själv kan skriva en deckare kan så borde väl jag kunna", och på den vägen är det.

Åke Edwardsson trodde att många lurades av deckarens skenbart enkla dramaturgi. Vem som helst kan skriva en deckare, men däremot inte en som är bra.

Theodor Kallifatides inledde med "Det kan vara roligt att mörda ett par stycken ibland" men kändes annars över lag mer negativ till deckargenren än de övriga.

Den första frågan programledaren Mustafa Can ställde var vad den stora utgivningen av deckare just nu var ett tecken på. Höglund lade ut texten om att deckargenren är en spegel av verkligheten som försöker bearbeta det trauma som våldet upplevs som. Hon konstaterade också att kriminaljournalister står högt i kurs i den interna hierarkin; det finns ett intresse för kriminalfall. Edwardsson beskrev situationen just nu som ett slags Klondyke. Det kommer ut massor av deckare och därmed blir det många som tror att det är en bra genre att börja skriva i eftersom det säljer, och det är onekligen så att deckare är en genre där det fortfarande går att leva på ett författarskap.

Senare diskuterade man om det var bra eller inte att läsa deckare över huvud taget. Kallifatides sade att de flesta läste inte böcker mer än fem minuter i taget, och att deckare där det händer saker hela tiden är lämpade för sådan läsning. Bodström sade att på samma sätt som gratistidningar med korta artiklar fått nya personer att läsa tidningar så får deckare nya personer att läsa böcker, och Högström kompletterade med att en deckare kan vara en inkörsport till att läsa annan litteratur längre fram. Det förvånade mig lite att ingen av dessa personer som själva skrivit deckare kom sig för att tycka att en välskriven deckare är en lika god roman som någon annan. Kvalitet sitter inte i genren.

Man undrade också om deckare utarmar övrig utgivning. Kallifatides sade att det var så; nästan inga förlag ger längre ut exempelvis poesi, och många drar ner på utgivningen i allmänhet. Höglund kompletterade med att förlagen kräver minst en bok om året av en deckareförfattare, och helst långa serier av böcker. Den som vill skriva tyngre böcker orkar inte med att skriva i det tempot. De som hinner med producerar lättviktigare böcker, och det här kan på sikt leda till att deckargenren har ihjäl sig själv.

Det sades en del intressanta saker under diskussionen, men den kändes ofta lite ofokuserad. Jag tror att det hade blivit bättre om man nöjt sig med två gäster istället för fyra och istället hunnit låta dem gå lite mer på djupet.

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, tv, theodor kallifatides, elisabeth höglund, thomas bodström, åke edwardsson, mustafa can
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, tv, theodor kallifatides, elisabeth höglund, thomas bodström, åke edwardsson, mustafa can

2008-57: Thomas Bodström: Rymmaren

Thomas Bodströms debutroman rör sig i gränslandet mellan deckare och politisk thriller. Miro Segovic sitter på Österåker, och plötsligt är han rädd. Hans kusin Vlado som också var inspärrad där blir mördad, och det är helt klart att de som mördade Vlado nu är ute efter honom.

Mordet inne på anstalten utreds naturligtvis av ett par poliser som vi också följer, liksom även Miros skumraskadvokat och en av hans kollegor, samt den både inkompetenta och rätt otrevliga justitieministern som inte verkar klara av att göra någonting rätt om inte hennes pressekreterare har drillat henne om vad hon ska säga först.

Alla de här personerna är inblandade i samma fall, men naturligtvis från väldigt olika håll och med olika mål och motiv. Det som däremot verkar förena dem är att de alla verkar vara mer eller mindre otrevliga och beredda att bedra andra för att komma dit de vill. Det är gott om både politiskt och annat rävspel.

Litterärt är den här boken inte mycket att komma med, men själva thrillerhandlingen tycker jag var rätt ok. Jag kan tänka mig att den kan göra sig bättre på film.

Thomas Bodström: Rymmaren
Norstedts, 2008
Uppläsning: Ola Rapace
10 CD
ISBN: 9789173134859

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se, SvD, DN.

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, thriller, politik, thomas bodström, rymmaren
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, thriller, politik, thomas bodström, rymmaren

Bodström på rymmen undan stilistiken

Till skillnad från DNs recensent har jag ännu inte läst ut Thomas Bodströms debutdeckare Rymmaren, men jag har kommit långt nog för att kunna hålla med om det mesta som sägs i recensionen. Bodström är ingen stilist och få om några av personerna i boken är speciellt sympatiska. Speciellt inte bokens justitieminister som framstår som direkt korkad både när det handlar om hennes ämnesområde och när det handlar om att hantera media. Man kan ju fråga sig om det är något slags utslag av plötslig självironi från en på sin tid måttligt populär minister.

Det som mest fascinerar mig med recensionen är dock det här stycket:

Men det svåraste med "Rymmaren" är ändå språket. Thomas Bodström är, lindrigt uttryckt, ingen stilist. Själv stirrar jag länge och allvarligt på sådant som "de mörka, nästan klotrunda blodfläckarna". Den tredimensionella bilden stannar kvar på näthinnan. Som bowlingklot av blod, då?

Jag studsade också till när jag hörde det där (jag läser Rymmaren som ljudbok). Det jag frågar mig är vad den av Norstedts redaktörer som hanterat den här boken sysslat med? Det är rätt uppenbart att det inte finns någon stilistisk tanke med den där formuleringen; den är bara fel. Sådant ska en bra redaktör hitta och se till att det blir korrigerat.

Andra bloggar om: böcker, läsning, thomas bodström, rymmaren, norstedt, redaktör, deckare, språk, stilistik
Technorati tags: böcker, läsning, thomas bodström, rymmaren, norstedt, redaktör, deckare, språk, stilistik
intressant.se