2012-3: Anders Björkelid: Förbundsbryterskan

Förbundsbryterskan är den tredje delen av fyra i Anders Björkelids serie "Berättelsen om blodet". Jag har hyllat de två delarna tidigare, men jag tycker tyvärr inte riktigt att den här orkar upp till samma nivå som de föregående.

Precis som förut så är Björkelids prosa utmärkt, så jag har inga invändningar mot hantverket. Det jag har svårt för är att en signifikant del av handlingen består av drömmar, tankar, resor i magiska världar inuti huvudpersonernas huvud eller något slags blandning av detta. Det är inte alltid vare sig läsaren eller huvudpersonerna vet var/när/hur de egentligen befinner sig, och detta gör att berättelsen blir så pass vag och svårgripbar att jag helt enkelt inte lyckas engagera mig i personerna. Om det inte går att veta om personerna är i den vanliga världen och faktiskt i fara eller i en magisk värld som bara spelar upp en upplevelse för dem så känns det inte längre som att farorna som hotar dem -- som kanske hotar dem, om de nu är verkliga -- är så farliga längre. Om man på det sättet gör farorna i en bok ofarliga eller ointressanta så faller en stor del av dramatiken samtidigt. Tyvärr, för jag har gillat den här serien hittills.

Jag ska dock inte säga att den här delen är ointressant för så illa är det inte. Här finns också intressanta vändningar som när Sunia mycket handgripligen tar kontrollen över sitt eget öde. Det är svårt att upprätthålla läsarens intresse för en bokserie genom ett antal delar och det här är en mellandel, så jag är fortfarande hoppfull inför seriens avslutning.

Anders Björkelid: Förbundsbryterskan
Natur och Kultur, 2011
475 sidor
ISBN: 978-91-27-13154-5

Andra bloggar om: böcker, läsning, anders björkelid, förbundsbryterskan, fantasy
Technorati tags: böcker, läsning, anders björkelid, förbundsbryterskan, fantasy
intressant.se

2010-22: Anders Björkelid: Eldbärare

Eldbärare är uppföljaren till Ondvinter och den andra av planerade fyra delar i serien "Berättelsen om blodet".

Syskonen Sunia och Wulf står fortfarande i centrum för handlingen, men de har inte längre samma täta band till varandra som i den förra boken (som delvis berättades i "vi"-form); i själva verket resonerar Wulf här en del om varför bandet mellan dem inte är lika starkt och vad det leder till.

När den förra boken slutade befann sig syskonen på något magiskt sätt inuti en domarring utan möjlighet att komma ut; något som de i den här boken lyckas med. De får ett uppdrag att bege sig till en stad (ett fenomen som de bara hört vaga rykten om) för att tända en eld, men det visar sig att livet i staden inte alls är som det de är vana vid. Till att börja med håller de på att inte ens bli insläppta. När de kommer över det hindret fastnar de istället i en labyrint av hovprotokoll där de förväntas skicka ansökningar om att få tillåtelse om att skriva brev för att presentera sig så att de ska kunna ansöka om audiens hos den de vill träffa, och liknande. Wulf har visserligen problem att anpassa sig till hovprotokollet (han är den pratsamma och utåtriktade i syskonparet, men här förväntas det att kvinnorna är de som talar för sig), men samtidigt trivs han som fisken i vattnet i det stora bibliotek som finns i staden. Sunia å andra sidan har tråkigt och känner sig instängd i staden. Hon får inte ägna sig åt stridskonst vilket är vad hon är bra på, och förväntar sig alla att det är hon som ska föra syskonens talan, något som hon vare sig kan eller vill.

En intressant detalj är att människorna i staden tillbringar en del tid med att spela brädspel, och då menar jag inte bara brädspel av typen schack, hnefatafl eller kvarn som man skulle kunna förvänta sig av hur deras miljö verkar relativt vår historia. De spelar istället stora brädspel med komplicerade regler som verkar rätt lika vår tids krigsspel. Jag misstänker att det någon gång framöver kommer att visa sig att detta mynnar ut i något slags kombination av Ender's Game och A Canticle for Leibowitz.

Det här är en mittenbok i en serie, men jag tycker att den klarar sig ganska bra undan de problemen. Syskonen har mål att uppnå på nära håll (inom den här boken), men gör samtidigt framsteg som tar hela serien framåt. Man ska nog inte läsa den här boken fristående, men för den som läste den förra delen när den kom ut så är det inget problem att hänga med. Det som hände i den förra boken är fortfarande relevant, men i och med förflyttningen till en annan miljö så känns det här i viss mån som en ny historia och inte bara "lite till".

Vad som däremot hänger ihop är Anders Björkelids världsbyggande. Det känns fortfarande fräscht, och trots att han förlitar sig på något som liknar profetior här och där så känns det inte så mossigt som det lätt blir; mer som ett omkväde som går genom boken. Så här halvvägs i utgivningen ser den här serien väldigt lovande ut. Jag hoppas att det håller hela vägen i mål, då har vi en framtida klassiker här.

Anders Björkelid: Eldbärare
Natur och Kultur, 2010
387 sidor
ISBN: 978-91-27-12114-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, anders björkelid, eldbärare, fantasy
Technorati tags: böcker, läsning, anders björkelid, eldbärare, fantasy
intressant.se

2009-49: Anders Björkelid: Ondvinter

Ondvinter är Anders Björkelids debutroman, men han har producerat serier, bilderböcker och rollspel tidigare. Det är helt klart att han är en relativt erfaren berättare, även om romanformen må vara ny för honom.

Ondvinter presenteras också som den första boken av fyra av "Berättelsen om blodet". Det är ingen tvekan om att det är fantasy med ett episkt anslag och i flera delar, och därmed var jag lite misstänksam eftersom jag föredrar böcker som är avslutade i sig själva, men den misstänksamheten försvann fort.

Det finns ingen tvekan om att Ondvinter bara är en inledning till en mycket större berättelse, men samtidigt känns det som att det är rimligt avslutad i sig. Det finns en större berättelse man vill veta mer om när boken slutar, men man slipper irritera sig över någon jättelik cliffhanger.

Huvudanledningen till att jag gillar boken är däremot att den känns fräsch och är väl skriven. Till att börja med är den bitvis skriven i vi-form, vilket känns helt naturligt eftersom den handlar om ett tvillingpar. Jag tycker att mycket av miljöerna känns lite ovanliga och intressanta. Det känns som att berättandet har en lokal anknytning istället för den mer normala anglosaxiska utan att förfalla till att vara baserat på fornnordiska sagor. Miljön lyckas med konststycket att kännas relativt fattig på magi i bemärkelsen att personerna i boken inte går omkring och kastar trollformler omkring sig till höger och vänster (dvs mer Ringarnas herre än Harry Potter) men samtidigt kännas magisk och annorlunda. Det finns krafter och förtrollningar här som inte är som man väntar sig, och jag antar att vi än så länge bara sett en liten del av vad världen har att erbjuda. Det ska bli mycket spännande att se hur den här serien utvecklar sig!

Anders Björkelid: Ondvinter
Natur och Kultur, 2009
282 sidor
ISBN: 978-91-27-11847-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, anders björkelid, ondvinter
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, anders björkelid, ondvinter
intressant.se