2014-9: J. M. Coetzee: Disgrace

Vår bokcirkel har skaffat sig traditionen att läsa något av årets nobelpristagare strax efter att det tillkännages vem det är. I år råkade en bok av Alice Munro vara ungefär det sista vi läst när den ständige sekreteraren berättade att hon tilldelats priset, så vi valde att läsa en bok av en tidigare pristagare istället och fastnade för J. M. Coetzee.

Disgrace handlar om David Lurie som är universitetslärare och påbörjar en kärleksrelation med en av sina kvinnliga studenter. Detta är så klart inte världens bästa idé och redan från början märker man att hon inte verkar vara helt med på noterna. Hon kan å ena sidan verka smickrad av uppmärksamheten från en äldre man, men samtidigt framstår hon ofta som lite avkopplad och inte så engagerad i relationen, som om hon mest låter den hända för att hon inte riktigt vågar säga ifrån även om hon egentligen skulle vilja.

Så småningom får universitetsledningen reda på vad som pågår och David hamnar inför disciplinnämnden som vill att han inte bara ska säga att han gjort fel utan även göra offentlig avbön. Han säger att han gjort fel men vägrar alla former av ånger och blir hellre avskedad. Den här biten av boken känns lite underlig, för jag tycker inte att hans motiv för låta sitt liv få en så omvälvande förändring till det sämre presenteras på något övertygande sätt.

Det hela slutar i alla fall med att han flyttar till sin dotter Lucy som bor på en farm på landet där han hjälper till med diverse praktiska göromål som är väldigt långt från hans tidigare liv som universitetslärare i litteratur. Även här ställs livet dock snart på ända när tre män en dag bryter sig in och låser in honom i ett rum för att sedan våldta Lucy. Den här gången reagerar David som man skulle kunna vänta sig och vill rapportera till polisen och försöka få tag i de skyldiga. Lucy vägrar och berättar bara för polisen att de haft inbrott och blivit av med diverse saker, men inte om våldtäkten.

Det verkar som att deras granne (som även jobbar åt Lucy ibland) är bekant med en av de skyldiga och medan David försöker konfrontera honom så behandlar Lucy den delen av överfallet som om den inte hade hänt. Hon är mer intresserad av att inte riva upp sin relation till grannarna och alla andra i trakten än att försöka få tag i den skyldige för våldtäkten.

Jag måste säga att jag hade lite svårt att få grepp om den här boken. Den är inte på något sätt illa skriven rent prosamässigt, men jag har svårt att relatera till personerna. Det känns som att ingen av dem har något känsloliv att tala om eller i alla fall verkar dölja det väldigt långt in så det är svårt att förstå deras motiv för hur de agerar.

J. M. Coetzee: Disgrace
Secker & Warburg, 1999
218 sidor
ISBN: 0-436-20489-4
epub

2013-57: Fredrik Backman: En man som heter Ove

Mannen som heter Ove som den här boken handlar om är inte den typen av människa som vinner några charmpris. Vissa skulle rent av säga att han är lite fyrkantig. Sedan frun dog och Ove fick reda på att han inte behövs på jobbet längre så har han inte sett någon vits med livet alls, och som konsekvens av det har han bestämt sig för att ta livet av sig. Naturligtvis under vidtagande av mått och steg så att det ska vara så lätt som möjligt för vem det nu drabbar att ta hand om kvarlåtenskapen, så alla papper är i ordning och skyddande material är i möjligaste mån utplacerat.

Men det blir inte som Ove tänkt sig, som så många gånger förr. Det kommer folk imellan och förhindrar att han tar livet av sig, utan att ens vara medvetna om att det är det de gör. Rätt vad det är har de på något sätt fått Ove att hjälpa dem att göra diverse saker som han inte alls har lust med, och utan att någon vet hur det gick till. Allra minst Ove.

När boken börjar framstår Ove som en person som är bitter och som det är väldigt svårt att tycka om. Allt eftersom man läser så förstår man allt mer varför Ove är som han är och att han nog faktiskt har fler sidor än den buttra och tvära, även om han inte riktigt vill medge det själv.

Jag hade lite svårt för den här boken precis i början, men den växte och blev riktigt trevlig efter ett tag. Nästan som Ove själv. Ännu trevligare, rent av.

Fredrik Backman: En man som heter Ove
Forum, 2012
347 sidor
epub
ISBN: 978-91-3713811-4

2013-20: China Miéville: Railsea

Railsea är i mångt och mycket China Miévilles version av Herman Melvilles Moby Dick. Redan här ska jag säga att boken om den vita valen är en bok som jag försökte mig på att läsa för många år sedan men aldrig lyckades ta mig igenom. Det har hittills aldrig blivit av att försöka igen, så eventuella intressanta paralleller mellan de två texterna har jag garanterat missat.

Det är dock uppenbart att Miéville gjort en del ingrepp i historien. Istället för en valfångare på havet handlar det här om ett moletrain, ett tåg som far fram över världen för att fånga olika varelser som lever under marken. Det handlar om olika varianter av gigantiska mullvadar som tar sig fram under jorden med skrämmande hastighet och dessutom är aggressiva; så till den grad att det är livsfarligt att sätta ner foten på marken. Människorna lever helt på sina tåg och i en del städer som ligger på verkligt fast mark som mullvadarna inte kan ta sig fram genom.

Järnvägarna är också rätt speciella för de löper kors och tvärs över världen till synes utan plan och det är ingen som verkar veta vem som egentligen lagt ut dem från början. Det kan tyckas som en enkel uppgift att navigera med tåg eftersom det bara är att följa rälsen, men i den här världen finns det så mycket räls att även detta blir komplicerat.

Precis som i förlagan så är det en ung pojke som berättar historien om den besatte kaptenen på jakt efter den ultimata fångsten, men han blir även indragen i egna äventyr. På samma sätt som i många andra Miéville-böcker så har den här en hel del tuggmotstånd i början för Miéville gör det inte lätt för läsaren. Man får inte speciellt mycket exposition utan får pussla ihop sin bild av världen allt eftersom. Den här kanske inte är lika svår att komma in i som Embassytown, men man kan fortfarande känna sig lite lost i början.

Nu har jag som sagt inte läst förlagan, men med den resevationen så tycker jag inte att det här är någon av Miévilles starkaste titlar. Det betyder inte att den är dålig för hans lägstanivå är hög, men han kan fortfarande bättre.

China Miéville: Railsea
Macmillan, 2012
377 sidor
ISBN: 978-0-230-76512-2

2013-47: Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz är sonen Göran Rosenbergs berättelse om hans fars resa från hemmet i Polen via koncentrationslägren Auschwitz och Wöbbelin och vidare till Sverige där han så småningom slår sig ner i Södertälje. Modern har gjort en liknande resa men kom till Sverige i ett senare skede och även om hon inte på något sätt saknas i boken så är det inte heller hennes berättelse.

Vid en första anblick ser det i mångt och mycket ut som en biografi om fadern, men det är blir även en mer generell bok om hur judarna hade det kanske inte i första hand i koncentrationslägren under andra världskriget i sig självt utan framför allt hur de hade det efteråt när kriget var slut och de skulle försöka bygga upp ett fungerande liv i ett land de inte visste mycket om. Jag misstänker att det fanns ett visst mått av vardagsrasism att konfronteras med men det är inget som ges något större utrymme i boken; här handlar det mer om hur det rent mentalt är svårt att anpassa sig till en ny vardagsmiljö efter att ha genomlevt koncentrationslägrens helvete. Även om fadern får vänner och ett jobb han är bra på så mår han inte bra; i själva verket allt sämre.

Det här är också en bok om Rosenbergs egen uppväxt. Han har aldrig vetat om något annat än Sverige men samtidigt är hans familjerötter alla från Polen med allt vad det betyder av traditioner, språk och annat (förutom det mentala bagage som föräldrarnas upplevelser under kriget blir). Hans uppväxt blir en balansgång mellan att ta till sig sin egen kultur och att anpassa sig till den han har runt sig utanför hemmet utan att förkasta någon av dem men också antagligen utan att helt känna sig hemma i någon av dem.

Formatet där boken hela tiden är skriven till fadern och hela tiden tilltalar honom med "du reser..." och så vidare kändes till en början lite udda, men det fungerar när man väl vant sig lite.

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Albert Bonniers Förlag, 2012
223 sidor
epub
ISBN: 978-91-43-51219-9

2013-11: Hjalmar Söderberg: Doktor Glas

Det är inte speciellt länge sedan jag läste Doktor Glas men sedan bestämde sig min bokcirken för att inte bara läsa Doktor Glas, utan att var och en skulle läsa den och ytterligare någon av alla de böcker som visade sig existera där någon berättat samma historia ur ett annat perspektiv. Det blev riktigt intressant!

Jag tänker inte säga något om själva boken nu eftersom jag recenserade den (länken ovan) för bara några år sedan. Det intressanta på mötet blev att jämföra hur olika andra författare närmat sig berättelsen. Det enda vi har i Doktor Glas är ju faktiskt hans egen berättelse och vinkling av händelserna så det är inte så förvånande att en del av de andra berättelserna skilde sig väsentligt från originalet om inte i faktiska händelser så definitivt i hur saker framställs och hur läsarens sympatier hamnar.

Det var en mycket intressant övning att låta bokcirkeln handla om två böcker på det här sättet (speciellt som vi alla inte hade läsa samma bok förutom Doktor Glas) men det lär nog inte upprepas så ofta. Dels kräver det så klart mer tid eftersom man ska läsa två böcker istället för en, men det lär också råda en viss brist på böcker som på det här sättet har gett upphov till ett antal uppföljare eller parallellskildringar av andra författare. På rak arm kommer jag på H. G. Wells Tidmaskinen som jag vet att det finns ett par alternativa uppföljare till av andra författare.

Hjalmar Söderberg: Doktor Glas
Albert Bonniers, 2004 (originalet 1905)
184 sidor
ISBN: 91-0-058152-6

2013-31: Alice Munro: För mycket lycka

Jag läste novellsamlingen Nära hem av Alice Munro för ett par år sedan och tyckte rätt bra om den och jag skulle egentligen kunna nöja mig med att säga att jag inte ser några signifikanta skillnader på den samlingen och denna.

Munro skriver noveller som är mycket väl karaktäriserande och som man flyter igenom när man läser dem. Det är inte alltid man får en tydlig början eller slut; precis som med livet så blir en del saker hängande. Det är inte alltid lätt att få reda på när något utspelar sig, för det saknas tidsmarkörer. Man får lägga pussel med de ledtrådar man hittar för att ringa in vilken tid det handlar om. Miljön är däremot genomgående ungefär samma småstadsmiljö. Människor som först verkar vara väldigt jordnära och normala visar sig vara knepiga på sätt som man inte först väntat sig.

I den här samlingen finns dock en text som sticker ut lite, som avslutning. Den är (inser jag efteråt) biografisk, om än om en person jag inte känner till, och utspelar sig i Rysk miljö för över hundra år sedan. Den är också mycket längre än de övriga texterna, och tyvärr tycker jag inte att den vinner något på det. Det känns som att den är stelare och mer rapporterande än de övriga texterna, och trots sin längd ger den intryck av ihopträngdhet snarare än pratighet. Jag tror att den hade mått bättre av att stå på egna ben istället för att tryckas in i en novellmall.

Alice Munro: För mycket lycka (Too much happiness)
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Atlas, 2010
347 sidor
ISBN: 978-91-7389-372-5

2013-3: Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen

Lillemor Troj är på ytan en framgångsrik författare, men riktigt så enkelt är det inte. När hon träffar sin förläggare för att han vill tala om hennes nya bok blir det förvirrat eftersom hon inte lämnat in något manuskript. Manuset har kommit till förlaget via ett annat förlag och visar sig vara inlämnat av en person som Lillemor känner väl. I själva verket mer väl än hon på ett enkelt sätt kan avslöja.

Lillemor är nämligen ingen speciellt bra författare, men däremot en bra redaktör. Babba som skrivit boken är bra på att skriva, men hennes texter behöver putsas. De har känt varandra länge, och skickade en gång in en text till en tävling som Babba (i första hand, i alla fall) skrivit till en tävling, i Lillemors namn. Den vann, och sedan började snöbollen rulla.

Vid det här laget har Lillemor blivit en upplyft del av det svenska kulturlivet, hon har tagit emot många litterära priser och hon sitter i nobelprisjuryn. Och det är fortfarande Babba som skriver hennes böcker. Problemet är att det nya manuset berättar historien om hur författaren Lillemor Troj egentligen består av två personer, och den som alla tror är Lillemor Troj är inte den som håller i pennan.

Det krävs ingen större detektivinsats för att hitta paralleller till Kerstin Ekmans liv i berättelsen om Lillemor Troj. Uppväxt i en småort (Katrineholm/Kramfors), flyttad till Uppsala, jobbat med film, debuterat med deckare, fortsatt med historiska romansviter (om kvinnor/om fattiga barn), medlem i Svenska Akademien och så vidare. Fler likheter än så här hittar jag inte utan att gräva längre än en snabb titt på Wikipedia, men det spelar egentligen ingen roll heller. Jag tror inte att Kerstin Ekman är Lillemor Troj och att det sitter någon anonym kvinna i en stuga någonstans som är den verkliga författaren till Händelser vid vatten och alla de andra böckerna. Jag tror att det hela är Ekmans sätt att prova den moderna trenden att skriva autofiktion.

Berättandet alternerar mellan bitar av manuskriptet, vad Lillemor och Babba gör i nutiden och skildringar av olika episoder i deras liv fram till nu presenterade i alla fall grovt i kronologisk ordning. De två är väldigt olika men har med tiden vuxit fast i varandra på grund av sin gemensamma försörjning, men det börjar också stå klart att de behöver varandra för att komma någon vart.

Förutom skildringen av deras liv och strid för att komma överens med varandra finns här även en del små glimtar av förlagsvärlden men framför allt (mot slutet av boken) en blick in i hur livet för en akademiledamot ter sig, rimligen med en rätt solig verklighetsbakgrund. Jag får nog säga att boken blir bättre mot slutet när den tar ut svängarna lite mer med Akademien, besök i tevesoffor och så istället för att bara älta Lillemors och Babbas förhållande. Rent prosamässigt tycker jag däremot att den var lite torr, tyvärr. Som litterär konstruktion betraktad var den däremot riktigt kul med olika metanivåer man kan fundera på.

Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen
Albert Bonniers förlag, 2011
339 sidor
ISBN: 978-91-0-012715-2

2012-44: Patti Smith: Just Kids

Just kids är en biografi men det är inte egentligen Patti Smiths biografi även om den beskriver livet hon en gång levde. I första hand är det en bok om Robert Mapplethorpe som hon levde tillsammans med under ett antal år från slutet av 1960-talet och framåt. Samtidigt är den inte riktigt en biografi över Robert heller, för den beskriver bara de delarna av hans liv som hon själv verkligen var en del av.

Man kan också säga att det här i viss mån är den bok om en viss krets av det kulturella livet i New York under den här perioden. Patti och Robert bosätter sig i ett pyttelitet rum på Chelsea Hotell och börjar i och med det umgås med en lång rad kända människor som bor där eller bara hänger där eftersom andra bor där. Här finns exempelvis Janis Joplin och Jimi Hendrix.

Andra personer som lämnar spår i deras liv och därmed boken utan att egentligen synas till själva är Jim Morrison i vars spår Patti åker till Paris och Andy Warhol vars inre krets det verkar som om ungefär alla vid den här tiden vill bli en del av. Framför allt Robert anstränger sig för att tillträde dit, och även om han till slut lyckas så är Warhol själv bara en skugga i utkanten av boken; en hägring som inte riktigt syns.

De är båda konstnärliga om än på olika sätt och de uppmuntrar hela tiden varandra, men det är ett hårt liv att lyckas leva på sin konst. Tidvis är det ett hårt liv att lyckas leva alls, trots att framför allt Patti var normala jobb också, men på något sätt lyckas de hanka sig fram.

Jag gillar den här boken, både för dess inblick i en tid som är lite före den som jag har någon personlig erfarenhet av (det mesta av 1970-talets musik har jag missat, får jag nog erkänna) men också helt enkelt för att den var välskriven och gör att man verkligen känner att man förstår hur de har det även om förhållandena är väldigt annorlunda då och där än här och nu.

Patti Smith: Just Kids (Just Kids)
Översättning: Ulla Danielsson
Brombergs, 2010 (originalet 2010)
364 sidor
ISBN: 978-91-7337-263-3

2012-34: Jessica Schiefauer: Pojkarna

Bella, Momo och Kim är tre fjortonåriga tjejer som lever ett rätt osynligt liv. Fast ändå inte alltid så osynligt som de själva kunde önska, för pojkarna i deras klass i deras klass trakasserar dem rätt hårt ibland. När de inte har något bättre för sig, ungefär, för andra gånger behandlar de tjejerna som luft.

När tjejerna är tillsammans med varandra på fritiden kan de däremot göra som de vill, klä ut sig i kläder och masker som en av dem tillverkar och bli vad de vill. Problemet är att utklädningen bara gäller en kort tid, och när de är ensamma. Eller är det så?

I Bellas växthus finns en underlig växt. En dag kommer flickorna på att den får den att förvandlas till pojkar, men bara på nätterna. När de rör sig ut bland de andra pojkarna efter sin förvandling märker de att de blir behandlade på ett helt annat sätt. De accepteras utan några problem, och de andra är rent av nyfikna på dem. I början är de intresserade alla tre, men ganska snart tröttnar Bella och Momo och endast Kim fortsätter att umgås med de andra pojkarna - naturligtvis utan att berätta vem hen egentligen är. Tony, ledaren för killgänget,  blir något slags kompis med Kim-som-pojke. Det vore väl för mycket att säga att de är vänner på jämlik basis, men Tony tycks mer vänskaplig här än mot många av sina gamla kompisar som han egentligen inte behandlar något vidare.

Så här långt är boken intressant. Det är en välgjord och lite skrämmande beskrivning av hur flickorna går från att vara ingenting till att vara intressanta när de förvandlas. Det är Kim som berättar historien och det är en ganska sparsmakad berättelse. Det finns inte mer beskrivningar än vad som verkligen är nödvändigt, vilket ger det hela en lite vag, drömlik känsla.

Här förändras dock boken. Jag ska inte berätta vad som sker i handlingen, men jag tycker inte att det känns helt underbyggt i boken och det passar inte riktigt in i den tidigare texten. Stilen i boken är densamma även här men berättelsen blir tyvärr mycket mindre intressant i den här delen. Jag hade föredragit om berättelsen hade slutat där det här skiftet sker. Då hade det visserligen blivit en väldigt kort text för att kallas roman, men som berättelse tror jag att den hade blivit betydligt bättre. Som det är nu så börjar det väldigt lovande men sedan går luften till stor del ur det hela strax efter mitten.

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Bonnier Carlsen, 2011
188 sidor
ISBN: 978-91-638-6866-5

2012-31: August Strindberg: En dåres försvarstal

Den här boken har en lite komplicerad publiceringshistoria. För att citera Wikipedia:

Boken skrevs på franska 1887–1888, översatt och utgiven på tyska som Die Beichte eines Thoren, "en dåres bikt", 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland. 1895 gavs den ut på franska som Le plaidoyer d'un fou och 1914, efter Strindbergs död, gavs boken ut starkt förmildrad i svensk översättning av John Landquist.
År 1999 publicerades den som nr. 25 i Nationalupplagan med den franska texten översatt av Hans Levander.

Strindberg velade en hel del ifall boken skulle publiceras alls eller inte eller om han bara ville få ur sig berättelsen för att gå vidare med något annat. Till slut blev den alltså tryckt (under visst rabalder) men inte på svenska medan han levde. Även den tyska utgåvan lästes dock i Sverige, så den gick inte obemärkt förbi i hans hemland (vid tiden bodde Strindberg själv utomlands).

Boken är nominellt en roman men det är nog mer korrekt att se den som ett självbiografiskt verk med Strindberg själv och hustrun Siri von Essen i huvudrollerna. Det intressanta är att tänka sig att texten kallas för "försvarstal" (om än för en dåre) och är skriven av "dåren" själv. Som nutida läsare är det tämligen svårt att uppamma något slags sympati alls för den uppblåst egoistiske huvudpersonen. Han pendlar en del fram och tillbaka mellan att älska och hata sin hustru, men ju längre fram i texten man kommer desto mer slagsida åt hat blir det (även om det aldrig slår över helt).

Läsningen är bitvis lite grann som en tågolycka: man vill helst inte se eländet men det är samtidigt väldigt svårt att titta bort. Den semifiktive författaren utgjuter sig allt mer misogynistiskt och faller till slut ut mot allt och alla. Med tanke på att detta är hur han själv presenterar historien och dessutom kallar det "försvarstal" så blir jag väldigt nyfiken på vad som verkligen hände. Är det här den uppstädade versionen eller spelar Strindberg ett metafiktivt spel med sin egen person och framställer sig själv som värre än han egentligen är?

Boken är inte tungläst men jag får nog trots allt klassa den som mer intressant är bra på riktigt. Jag lyckas inte uppamma några som helst sympatier för huvudpersonen och egentligen inte för den hunsade frun heller.

August Strindberg: En dåres försvarstal (Le plaidoyer d'un fou)
Översättning: Hans Levander
Norstedt, 2012 (originalet skrivet 1887-88)
329 sidor
ISBN: 978-91-1-304023-3

2012-29: Dorothy Sayers: Kamratfesten

Jag har vad jag vet aldrig läst något av Dorothy Sayers tidigare och på det hela taget rätt lite av tidiga pusseldeckare (med undantag för en handfull Agatha Christie-titlar). Jag får säga att jag hade en rätt delad uppfattning om den här boken.

Den är lättläst (trots sitt rätt rejäla omfång) och aldrig tråkig. Ibland är den till och med riktigt rolig. Det som är bäst är utan tvekan formuleringar och en del situationer. Om man förväntar sig en spännande deckare så är det definitivt inte rätt bok, för någon spänning finns inte alls. Det hade egentligen inte varit något problem att sluta läsa halvvägs, för det var processen som var intressant snarare än historien som berättades.

Det blir inte bättre av att de allra flesta personerna som förekommer i texten (och det är allt för många för att man ska kunna hålla rätt på dem) är tämligen platta. Den som har mest personlighet är i själva verket en bifigur som egentligen inte har något med själva mysteriet att göra.

Om man ska se till deckaraspekten så finns det en förskräcklig massa detaljer som ingen vettig människa orkar hålla rätt på. Varje gång något händer så kommer en lång uppräkning av vem som kunnat konstaterats vara var och vilka man inte vet har alibi och liknande. Som läsare känner man ofta att någon av alla detaljerna som just presenterats kommer att vara väsentlig för att reda ut hur det hela hänger ihop men det blir för mycket att hålla ordning på. I så fall måste man läsa boken med anteckningsblock för alla ledtrådar. Huvuddetektiv i boken är Harriet Vane men Lord Peter Wimsey förekommer då och då, men när det är praktiskt för handlingen att Harriet Vane inte kan få tag i honom så kallas han alltid iväg på något diplomatiskt uppdrag som inte kan vänta och blir sålunda inkomunikado så att Harriet måste hantera situationen själv.

Som deckare tycker jag att den är ett misslyckande. Som roman är den för lång för sitt eget bästa eftersom det händer för lite per sida. Eller tja, det behöver inte bara en brist att det händer lite, men i så fall förväntar jag mig inträngande personteckning som kompensation för det och det får man definitivt inte här. Som tidsdokument och beskrivning av ett Oxford som jag misstänker i allt väsentligt är detsamma idag som på 1930-talet är den däremot rätt lyckad.

Men Bonnier, vad tänkte ni på när ni gjorde omslaget? Något tristare får man ju leta efter.

Dorothy Sayers: Kamratfesten (Gaudy Night)
Översättning: Sonja Bergvall (bearbetning och nyöversättning av Lena Karlin)
Bonniers, 2011 (originalet 1935)
555 sidor
ISBN: 978-91-0-012179-2

2012-17: Jorge Luis Borges: Alefen

Borges är ett namn som jag naturligtvis varit medveten om länge och ideligen sett referenser till, men jag har faktiskt aldrig läst något av honom tidigare. Möjligen är det en del av problemet här, för han är den typen av författare som väldigt många andra författare refererar till, så mina förväntningar på den här novellsamlingen var tämligen höga.

Tyvärr var det inte alls min sorts bok. Prosan är tämligen kompakt och föll mig inte i smaken och det var få av berättelserna som lyckades engagera mig. Jag hittade lyckade formuleringar eller rent av hela stycken, men jag kan inte säga att jag tyckte om novellerna i sin helhet.

På det hela taget var det en bok som gav ett ovanligt spritt resultat från vår bokcirkel, allt från starkt gillande till tämligen oförstående. Normalt sett brukar vi vara om inte överens så i alla fall någorlunda på samma sida.

Jorge Luis Borges: Alefen (El Aleph)
Översättning: Sun Axelsson, Marina Torres, Lars Bjurman, Artur Lundkvist, Ingegerd Wiking
Albert Bonniers, 2011 (originalet 1949)
187 sidor
ISBN: 978-91-7429-191-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, jorge luis borges, alefen, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, noveller, jorge luis borges, alefen, bokcirkel
intressant.se

2012-13: Chimamanda Ngozi Adichie: Det där som nästan kväver dig

Chimamanda Ngozi Adichie är mer känd för romanen En halv gul sol om Biafra-kriget, men den här novellsamlingen är det första jag läser av henne. Jag måste säga att det var en bok som gav mersmak.

Adichie är väldigt bra på att måla upp en miljö och framför allt olika personer så att man upplever att man känner dem och förstår hur de fungerar, och det på väldigt lite utrymme. Novellerna utspelar sig ofta i alldagliga miljöer och vardag, även om betydelsen av detta kan variera. Ibland betyder det en fattig by i Afrika, ibland ett rikt boende i USA, men det handlar alltid om afrikaner, utvandrade eller inte.

Novellerna springer ofta ur något slags möte mellan personer som inte alls har något med varandra att göra snarare än interaktioner inom familjen eller liknande: det kan handla om en författarkongress eller personer som flyr till samma ställe under ett attentat mot en marknad, men det är just ur deras respektive trevanden för att förstå motparten som novellen skapas.

Det här var en mycket trevlig bekantskap, så jag ska nog gå tillbaka och prova även En halv gul sol.

Chimamanda Ngozi Adichie: Det där som nästan kväver dig (The Thing Around Your Neck)
Översättning: Ragnar Strömberg
Albert Bonniers, 2011 (originalet 2009)
226 sidor
ISBN: 978-91-0-012392-5

Andra bloggar om: afrika, bokcirkel, böcker, läsning, noveller, chimamanda ngozi adichie, det där som nästan kväver dig
Technorati tags: afrika, bokcirkel, böcker, läsning, noveller, chimamanda ngozi adichie, det där som nästan kväver dig
intressant.se

2012-2: Sigrid Combüchen: Spill

Spill är 2010 års vinnare av Augustpriset och dessutom den senaste boken vi avhandlat i vår bokcirkel (jag låter det vara osagt vilket som är det största äran).

Boken är skriven av Sigrid Combüchen och handlar om Sigrid Combüchen som har skrivit en bok där hon bland annat beskriver ett fotografi och senare får ett brev från en läsare, Hedwig Langmark, som känner igen sig i fotografiet. De börjar brevväxla och diskuterar en del om hur det var då när fotot togs och hur det är idag. Hedwig bor idag i Spanien medan Sigrid säger sig bo i det hus där Hedwig växte upp (vilket inte är sant, men hon bor i närheten). Sigrid försöker ta reda på mer om hur det var för Hedwig och hennes familj på 1930-talet (när fotot togs) och framåt i tiden genom att göra efterforskningar i diverse källor, samtidigt som hon försöker få Hedwig att berätta mer. Hon är dock mer intresserad av att prata om nutiden.

Boken består av enstaka stycken som handlar om Sigrid i nutid, ett antal återgivna brev från Hedwig till Sigrid (men aldrig breven som skickas åt andra hållet) och framför allt den berättelse som Sigrid skapar sig om hur det var när Hedda (som Hedwig alltid kallas i Sigrids fiktion) växte upp.

Detta är en berättelse om en flicka från en relativt välbärgad familj, men där finns också problem: både fadern och en bror har problem med sjukdomar. Hedda har mycket bra betyg och vill läsa vidare men familjen är inte lika övertygad om att det är en bra idé, och dessutom skulle det i så fall kosta en massa pengar. Man landar till slut på kompromisslösningen att hon skickas till en sömnadsutbildning i Stockholm där hon inkvarteras hos en faster som hyr ut rum.

Redan tidigare i boken har man kunnat ana att den verklighet som Hedwig delat med sig en del glimtar av inte alltid stämmer överens med den berättelse Sigrid skapar om Hedda. Nu blir det också tydligt på en annan nivå eftersom Hedda som nu för första gången flyttar hemifrån presenterar en helt annan bild av sitt liv i Stockhom hem mot familjen än hur det verkligen ser ut. Att hon bor hos sin faster ger inga särskilda favörer, men beskrivs hemåt som ett hjärtligt mottagande. Att hon får dela ett rum med en man (!) med bara ett tygskynke som avdelning nämns inte alls till familjen.

Hedda klarar sig i alla fall bra i Stockholm. Hon når goda resultat på sin utbildning och får lite extraknäck tack vare det, och dessutom träffar hon en man hon tycker om (även om han råkar vara upptagen). Livet kompliceras när det står klart att familjen skulle vilja att hon kommer hem och sköter hushållet ett tag istället för att utbilda sig. Hedda tillhör den första generationen kvinnor som alls hade en möjlighet att skaffa sig en egen utbildning, men hon är samtidigt kvar i traditionen att hon förväntas ställa upp för familjen när så krävs.

Jag gillar den här berättelsen, framför allt de delar som handlar om Hedda på 1930-talet (vilket är lejonparten av texten). Språket är utmärkt. Jag undrar däremot vad tanken är bakom de till synes omotiverade radbrytningar som finns här och där i texten är. De finns både i den inbundna utgåvan och pocketutgåvan, liksom i eboksutgåvan, och tillräckligt frekvent för att inte kunna avskrivas som en ren miss. Man får intrycket av att det finns något slags poetisk tanke bakom, men på bokcirkelträffen lyckades vi inte bena ut hur det borde vara tänkt.

Flera av personerna i berättelsen har en förkärlek för att stoppa in engelska ord i sina repliker här och där. Det är inget ovanligt idag, men jag ställer mig skeptisk till att det var så vanligt på 1930-talet. Jag är också väldigt tveksam till att Hedda vid ett tillfälle är ute och reser med sina saker i en ryggsäck. Nog borde hon väl ha dem i en koffert eller resväska av något slag?

Detta är dock randanmärkningar. På det hela taget är boken bra och en njutning att läsa.

Sigrid Combüchen: Spill
Norstedts, 2010
448 sidor
ISBN: 978-91-1-303559-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, sigrid combüchen, spill, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, sigrid combüchen, spill, bokcirkel
intressant.se

2011-80: Tomas Tranströmer: För levande och döda

Det jag sade om den förra Tranströmer-samlingen jag läste (17 dikter) gäller i princip om den här också, men (utan att verkligen räkna) så tycker jag att frekvensen av ren naturlyrik är lägre i denna, och istället får man ofta mer urbana miljöer. Det är däremot nästan alltid miljöer det handlar om, mer sällan personer eller skeenden.

En annan skillnad jag upplever är att medan 17 dikter ofta har något slags bunden form (om än inte rimmat) så är formatet har friare (eller underligare versmått som jag inte upptäcker är versmått); det känns som att Tranströmer experimenterar lite mer med språket här. Det händer att man träffar på en och annan som är ogrammatisk, även om det i huvudsak är korrekt svenska. Å andra sidan är det inte helt lätt att dra gränsen mellan vad som är ogrammatiskt och vad som är en ovanligt oväntat skapad ordbild.

Det händer att jag känner att det simmar meningar under ytan i en del dikter här som jag inte riktigt kan få grepp på, men oavsett det så gillar jag det. Det är lättläst och vackert även om de flesta dikterna för mig i första hand är skönhet för stunden snarare än filosofiska tänkvärdheter som jag känner att jag kommer att bära med mig länge. Gott så, dock.

Tomas Tranströmer: För levande och döda
Albert Bonnier, 2011 (originalet 1989)
30 sidor
ISBN: 978-91-0-012572-1 (Dikter och prosa 1954-2004)

Andra bloggar om: för levande och döda, bokcirkel, böcker, dikter, läsning, nobelpris, nobelpristagare, poesi, tomas tranströmer
Technorati tags: för levande och döda, bokcirkel, böcker, dikter, läsning, nobelpris, nobelpristagare, poesi, tomas tranströmer
intressant.se

2011-79: Tomas Tranströmer: 17 dikter

17 dikter är Tomas Tranströmers första diktsamling, publicerad 1954. Den innehåller en längdmässigt rätt varierad samling dikter, allt från smådikter med bara ett halvdussin rader till de avslutande lite längre på ungefär lika många sidor.

Många av dikterna är naturlyrik som vackert skildrar miljöer eller händelser i naturen. Med bara några få ord målas slående bilder upp, ofta med de slående och ibland förvånande metaforer som Tranströmer blivit känd för ("kavajen luggsliten som en vargflock" (ur "Gogol")).

Andra gånger är det längre skeenden som tecknas på kort tid:

När året sparkar av sig stövlarna,

och solen klänger högre, lövas träden

och fylls av vind och seglar fram i frihet.

Vid bergets fot står barrskogsbränningen,

men sommarns långa, ljumma dyning kommer,

drar genom trädens toppar sakta, vilar

ett ögonblick och sjunker åter undan --

avlövad kust står kvar.

(ur "Epilog")

Tomas Tranströmer: 17 dikter
Albert Bonnier, 2011 (originalet 1954)
44 sidor
ISBN: 978-91-0-012572-1 (Dikter och prosa 1954-2004)

Andra bloggar om: böcker, läsning, tomas tranströmer, dikter, poesi, 17 dikter, nobelpristagare, nobelpris, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, tomas tranströmer, dikter, poesi, 17 dikter, nobelpristagare, nobelpris, bokcirkel
intressant.se

2011-71: Harry Martinson: Aniara

Jag har läst Aniara en gång förut, men när vi skulle ha den i bokcirkeln var det lika bra att läsa om den igen eftersom det var ungefär tio år sedan förra gången och jag hade rätt dimmmiga minnesbilder av den, även om jag minns den som bra.

Det visade sig vara trevlig läsning även andra gången. Man kan ha invändningar om att en del av dikterna känns en smula enkla, men under bokcirkeln kom vi underfund med att det finns en del gömd struktur som man inte ser om man inte gräver djupare än i alla fall jag inte gör under normal läsning.

För den som inte vet det så är Aniara ett episkt diktverk (med varierande versmått) som berättar om det stora rymdskeppet Aniara som ska ta några tusen människor från Jorden till Mars eftersom Jorden har blivit förstörd. Under resan tvingas det ur kurs och blir skadat så att det inte går att ändra kursen tillbaka, med följd att Aniara istället rusar mot Lyrans stjärnbild många ljusår bort utan någon möjlighet till räddning. Människorna ombord måste komma överens med att de kommer att leva resten av sina liv på det här skeppet.

Aniara är tidvis som man kan ana väldigt mörk, men detta blandas upp med dikter som behandlar minnen från jorden som skänker lite positiv lyster åt det hela.

Jag gillar Aniara. Man får inte försöka ge sig på att förstå de tekniska "förklaringar" som ges utan bara se dem som markeringar av att det är något tekniskt; de innehåller inget vettigt, men om man bara släpper det och läser och lyssnar så är det vackert, storslaget och sorgligt.

Harry Martinson: Aniara
Bonniers, 1963 (originalet 1956)
171 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpris, nobelpristagare, harry martinson, aniara, bokcirkel, sf, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpris, nobelpristagare, harry martinson, aniara, bokcirkel, sf, science fiction
intressant.se

2011-59: Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga

Vindens skugga är en bok som till rätt stor del känns som en film. Jag som inte brukar se böckers händelser framför mig får här ovanligt ofta visioner av hur olika scener ser ut, och när jag tittar på baksidan framgår det att Zafón jobbar som manusförfattare i Hollywood, så det känns som en mycket rimlig effekt.

Bokens huvudperson Daniel är tio år när hans pappa tar med honom till de bortglömda böckernas gravkammare, ett hemligt bibliotek där böcker bevaras för eftervärlden. Som alla andra som invigs i hemligheten får han ta med sig en bok därifrån och förväntas bevaka den med sitt liv. Boken han tar med sig är Vindens skugga och är skriven av den för de flesta helt okände författaren Julián Carax. När han läser den blir han helt betagen av den och börjar leta efter mer information om bokens mystiske författare Julián Carax.

Så småningom kommer han underfund med att någon mystisk person verkar anstränga sig för att inte bara sopa igen spåren efter Carax utan även bränna alla exemplar av hans böcker. Han stöter också på den otrevlige kommissarie Fumero som verkar bevaka vad han själv sysslar med.

Den här berättelsen utspelas omväxlande i nutid (eller ja, bokens nutid, som 1950-tal i Barcelona) och tidigare perioder allt eftersom olika personer tänker tillbaka på eller återberättar vad som hände då. Det kommer hela tiden fram nya pusselbitar till mystieriet om vad som hänt med Carax, men det slutgiltiga avslöjandet var i alla fall inte vad jag väntat mig. Jag ska medge att det var så många kast och vändningar i berättelsen att jag inte är 100% säker på att jag har koll på allt som hände, men det känns inte som något väsentligt problem. Trots att den här boken har en handling som är både spännande och välgjord så lyckas den fortfarande också få mig att tycka att det är vägen som är målet, snarare än målet i sig. Att handlingen är intressant är inte bokens raison d'etre utan bara en trevlig bonus.

Det här är en sån där bok som man väldigt lätt fastnar i och läser längre än man hade tänkt sig, utan att man märker att man sitter länge och läser. En bok att sjunka ner i en sommardag och bara drömma sig bort!

Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga (La Sombra del Viento)
Översättning: Yvonne Blank
Pan/Norstedt, 2005 (originalet 2001)
479 sidor
ISBN: 91-7263-716-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, carlos ruiz zafón, vindens skugga, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, carlos ruiz zafón, vindens skugga, bokcirkel
intressant.se

2011-43: Haruki Murakami: Norwegian Wood

Hela Norwegian Wood är egentligen en enda lång flashback. När den börjar är huvudpersonen Toru 37 år gammal och hör låten Norwegian Wood, och det får honom att minnas tillbaka till när han var ung student. Resten av boken utspelar sig under hans studenttid (vilket innebär sent 1960-tal).

Till att börja med är Toru vän med Kizuki och dennes flickvän Naoko. Kizuki begår dock självmord i princip innan berättelsen börjar, och så småningom blir Toru och Naoko förälskade istället. Ett problem i sammanhanget är att Naoko har psykiska problem, och efter ett tag måste hon flytta till ett vårdhem uppe i bergen. Toru planerar att vänta på att hon ska bli bra, men rätt snart börjar han dras till Midori, en hans studiekamrater. Han gör sitt bästa för att hålla kontakten med Naoko via brev, men det är inte alltid hon är i form att svara. Midori å sin sida finns på nära håll, men han ser sig redan som upptagen och engagerar sig inte riktigt i henne heller.

Det här sammanfattar egentligen boken rätt bra: Toru engagerar sig inte riktigt. Man får intrycket av att han väldigt sällan har en egen åsikt eller vilja utan mest flyter med strömmen och gör som det faller sig.

Ett par av Torus studiekamrater förekommer också i handlingen en del. De viktigaste är stormtruppen och Nagasawa. Stormtruppen är smeknamnet på den rumskamrat Turo paras ihop med på studenthemmet (det verkar vara uppbyggt enligt amerikansk dorm-modell) och han är en synnerligen udda typ och rätt svår att bo ihop med. Man kan gissa att han har en viss självbiografisk bakgrund. Från bokens perspektiv fungerar han mest som upplättande inslag, för han har egentligen rätt lite med handlingen att göra. Nagasawa är försedd med en mycket rik pappa och gör lite som han vill, och ägnar mycket av sin tid åt att knulla runt trots att han även har en stadig flickvän (vilket hon är medveten om). Han drar med sig Toru ut ett antal kvällar och de har roligt, men Toru tröttnar ganska snart på det livet, men han fortsätter att umgås med Nagasawa även om han egentligen är en stor skitstövel. En annan väsentlig person är den lite mystiske Reiko som även hon bor på vårdhemmet där Naoko vistas (de delar rum), men hon tycks även nästan fungera som stödperson åt Naoko.

Jag tycker att personerna är väl beskrivna. Man vill inte sällan försöka få Toru att rycka upp sig och faktiskt tycka eller vilja något för egen maskin, men det hör till hans roll att bara flyta runt. Miljöerna i boken är däremot märkligt frånvarande. Man ser väldigt lite av de platser där boken utspelas, och det är väldigt svårt att bilda sig en uppfattning ens om när den utspelas. De enda tidsmarkörer som egentligen finns (förutom avsaknaden av internet och mobiltelefoner) är att det som hastigast talas om studentrevolter, och så all musik. Det refereras ideligen till musik, och här handlar det nästan alltid om tidstypiska saker med Beatles Norwegian Wood som ett återkommande tema.

Den här boken känns på sätt och vis lite grann på samma sätt som Torus personlighet. Den är inte på något sätt rafflande eller dramatisk eller så, men man flyter lätt igenom den utan att ha tråkigt. Som vanligt med Murakami så går det inte att klaga på prosan, men det kan vara värt att notera att till skillnad från de övriga av hans titlar jag läst så är den här helt realistisk utan några övernaturliga element. Inte för att det är någon brist.

Haruki Murakami: Norwegian Wood (Noruwei no mori)
Översättning: Eiko Duke & Yukiko Duke
Norstedts, 2003 (originalet 1987)
383 sidor
ISBN: 978-91-7263-940-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, haruki murakami, norwegian wood
Technorati tags: böcker, läsning, haruki murakami, norwegian wood
intressant.se

2011-33: Sofi Oksanen: Utrensning

Utrensning är en bok som kräver att läsaren hänger med, men som är väl värd den ansträngningen. Texten är uppdelad i många rätt korta kapitel och vart och ett av dem är uppmärkt med både årtal och plats (i sidhuvudet, så det är alltid lätt att kolla var eller när man läser om ifall man tappar bort sig).

Texterna är utspridda från mitten av 1930-talet fram till 1992, från ett självständigt Estland via sovjetockupationen och tillbaka till självständigheten igen. De flesta texterna utspelar sig antingen under kriget eller fram till de första åren på 1950-talet eller precis i början av 1990-talet.

Utrensning kretsar i huvudsak kring två personer: Aliide och Zara. Aliide bor på en gård i Estland och var ung när kriget började. Zara är ung nu. För att börja från början under kriget så bor Aliide med sin äldre syster och dennes man; problemet är att Aliide också vill ha samme man och hon går ganska långt i sina försök att få honom. Hennes svek kommer att följa henne genom livet. Zara å sin sida har fastnat i trafficking, men har slutligen lyckats smita från sin hallick och ta sig till Aliides gård. Så småningom visar det sig att de båda kvinnorna står varandra närmare än man ursprungligen kan tro.

Förutom interaktionen mellan Aliide och Zara (som till att börja med är väldigt trevande och misstänksam) så få vi gradvis se bakgrunden till hur de kommer att hamna i de situationer där de är idag, och det är tydligt att båda deras liv är kantade av problem och umbäranden, både fysiska och psykiska.

Det är inte bara Aliide som svikit någon. Texten tar oss genom krig, ockupation, motståndsrörelser, kommunistiska kolschoser och agenter, och här finns naturligtvis otaliga möjligheter till konspirationer, svek och förräderi medan sovjetstaten gör sitt bästa för att övervaka allt som dess tämligen motvilliga invånare gör. Det hela utvecklas till en svidande vidräkning med övervakningsstaten där det gradvis står klart att man inte kan lita på någon, för alla har hemliga agendor. Ibland kanske officiellt samma som den man själv har, men det betyder inte att man vet om det eller jobbar åt samma håll.

Utrensning är en bok som fått mycket bra kritik, så när jag började läsa den var jag lite orolig att den inte skulle kunna leva upp till hajpen, men det visade sig snart vara en ogrundad oro. Den här boken är verkligen så bra som alla säger, även om den ibland kanske också kan vara en smula deprimerande. Samtidigt är det både välskrivet och viktigt, så jag rekommenderar den varmt.

Vi läste Utrensning i bokcirkeln. När vi skulle bestämma vilken dag vi skulle diskutera den kom vi på att teaterversionen av den visades i Linköping och passade på att se den samma dag som bokdiskussionen. Det visade sig att teaterversionen även den var riktigt bra. Den har inte exakt samma handling som boken, men premisserna är desamma och även i den här formen är det en mycket drabbande upplevelse. Snarast mer, eftersom pjäsen som har en mycket lyckad ljussättning och användning av effekter engagerar fler sinnen på en gång. Pjäsen utgår från Aliide och Zara i nutid, men det finns även gott om scener med Aliide och andra i dåtid, och de spelas i samma sceneri. Det geniala är att nutiden och dåtiden går in i varandra; nutidsskådespelarna finns kvar på scenen när dåtidsskådespelarna agerar. Oftast står de bara som orörliga skuggor som nästan flyter ihop med bakgrunden, men ibland talar de två Aliide till varandra genom åren.

Mycket, mycket bra! (Jag misstänker att pjäsen inte är helt lätt att följa för den som inte i förväg läst boken, dock.)

Sofi Oksanen: Utrensning (Puhdistus)
Översättning: Janina Orlov
363 sidor
Bonnier Pocket, 2010 (originalet 2008)
ISBN: 978-91-7429-137-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, sofi oksanen, utrensning, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, sofi oksanen, utrensning, bokcirkel
intressant.se