2010-43: Vladimir Nabokov: Lolita

Lolita är en av de där klassikerna som jag sedan länge tyckt mig ha någorlunda koll på innehållet i men inte faktiskt ha läst. Eftersom vi valde den till bokcirkeln så blev det till slut ändring på det.

Boken berättas av den medelålders mannen Humbert Humbert som dras till vad han kallar för nymfetter, flickor i yngre tonåren eller strax under det. I dagens språkbruk är han pedofil. Han själv spårar detta till att hans käresta som barn dog, en flicka som hette Annabel Leigh (ett namn som, speciellt givet temat, är lätt att associera till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee).

Humbert bor till att börja med i Paris, men flyttar till USA och får tips om att kunna bo hos en kvinna och hennes dotter. Dottern heter Dolores men kallas Lolita, och när han får syn på henne bestämmer sig Humbert för att ta rummet han erbjuds trots att han hade tänkt att avböja. Han gör sedan allt för att få chansen att vara i närheten av Lolita vilket så småningom mynnar ut i giftermål, Lolitas moders död, en bilburen odyssé genom USA, våldtäkt och mord.

Man kan möjligen invända att berättandet är pratsamt, men det är ingen tvekan om att det är både välskrivet och varierat i stilen. Humbert är litteraturvetare och hans beskrivning av händelserna med Lolita är som sig bör vältaliga och fascinerande. Men det är just det: som läsare har man bara vad Humbert skriver att förlita sig på, och det betyder att man inte har någon möjlighet att veta hur nära sanningen han ligger. Hela romantexten presenteras för övrigt (av ett kort förord) som Humberts självbiografi och försvar; då och då i texten talar han direkt till läsaren som antas vara en domstol. Nedskrivandet av berättelsen sker alltså i sin helhet efter att händelserna skett, så förutom den inneboende osäkerheten hos en berättare i första person är det även några år mellan händelserna och deras nedtecknande.

Det är fascinerande att se hur väl Nabokov lyckas med att placera läsaren inuti Humbert och göra honom till en sympatisk människa som man identifierar sig med även om han uppenbart gör otrevliga saker. Samtidigt finns det ingenting i boken som tar ställning. Humbert är som han är, och det är upp till läsaren att bilda sig en uppfattning om vad man tycker om det. Detsamma gäller Lolita själv, som inte heller är helt lätt att få rätsida på i alla lägen. Det är ingen svårighet att inse varför Lolita ställde till med sådant rabalder, men det som sker "i bild" är mestadels oskyldigt. Det kan däremot inte alltid sägas om det som antyds eller utelämnas, men det är det ibland även upp till läsaren att lista ut exakt vad som hänt.

Tack vare detta så är det här en mycket läsvärd bok. Om Humbert skrivit rätt upp och ner vad som hänt hela vägen hade det blivit otrevligt (eller rent av åtalbart); som det är nu lyckas texten ofta vara rent litterärt vacker samtidigt som den behandlar ett otrevligt ämne utan att själv pådyvla läsaren några moraliska uppfattningar i frågan.

Vladimir Nabokov: Lolita
Olympia Press, 1955
312 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsare, vladimir nabokov, lolita, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsare, vladimir nabokov, lolita, bokcirkel
intressant.se

Tintin idag, vad imorgon?

Enligt ett pressmeddelande från Bonnier Carlsen så har deras återutgivning av Tintin-albumet Tintin i Kongo blivit JK-anmäld av Afrosvenskarnas riksförbund. Så här säger de själva:

Albumet ger ingen realistisk eller rättvis bild av Afrika, vare sig det gäller av invånarna eller djur och natur. I stället kännetecknas albumet av den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa då Kongo var en belgisk koloni. Albumet är ett historiskt tidsdokument från ett svunnet Europa. Om detta kan man läsa i albumets förord.

Förlaget avvaktar JKs kommentarer innan man gör något. Redan under sommaren rapporterades att en brittisk bokhandel flyttat Tintin i Kongo från barnhyllan till hyllan för grafiska romaner för vuxna.

Jag tycker att det är lite oroande om det skulle gå att blockera återutgivning av gammal litteratur på det här sättet (albumet publicerades ursprungligen som följetong 1930-31). Som de själva säger handlar det om ett tidsdokument som visar hur synen på Afrika var förr, inte om något nyproducerat. Om man på det här sättet ska titta på den idag gällande moralen när man återutger gamla böcker så blir det mycket som inte kan ges ut.

Lucky Luke i sin helhet kan vi antagligen vinka adjö till, eftersom de albumen visar upp en schablonbild av indianerna (och för den delen även av kineser, ibland). Och det är ju inte bara serier som drabbas av detta. August Strindbergs kvinnosyn är väl inte känd som den allra bästa. Ska vi förbjuda återutgivning av Strindbergs verk? Och Vladimir Nabokovs Lolita, kan den vara tillåten?

Den intressanta frågan här är vad det blir nästa gång. Om vi tillåter att Tintin sopas under mattan idag, vad blir det nästa gång?

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, tintin i kongo, herge, tintin, august strindberg, vladimir nabokov, lolita, censur, det fria ordet, yttrandefrihet, afrika, afrosvenskarnas riksförbund, lucky luke
Technorati tags: böcker, läsning, serier, tintin i kongo, herge, tintin, august strindberg, vladimir nabokov, lolita, censur, det fria ordet, yttrandefrihet, afrika, afrosvenskarnas riksförbund, lucky luke