Inlägg
Den första bok jag fick tag i av Doris Lessing när det meddelades att hon fått nobelpriset i litteratur var Ben, in the World som presenterades som en fristående fortsättning på The Fifth Child, och det gick bra att läsa den utan att ha läst föregångaren.Harriet och David träffas på en fest och upptäcker att de båda inte passar in i förväntningarna på unga människor, men de passar för varandra. De blir snabbt ett par, köper ett gigantiskt hus på landsbygden och får barn. I rask takt får de fyra barn och allt är frid och fröjd. De har visserligen brist på pengar rätt ofta, men Davids pappa har möjlighet att skjuta till pengar. De håller släktträffar under storhelgerna, och alla har trevligt.
När de snart visar sig vänta barn en femte gång tycker omgivningen att det kanske går väl fort, men det har ju gått bra hittills. Den här gången blir det dock problem.
Ben, som det femte barnen kommer att heta, är annorlunda än de andra. Familjen frågar sig om han ens är mänsklig. Han är väldigt stark och växer fort, men ligger å andra sidan efter sina jämnåriga i förstånd.
De andra barnen gillar inte Ben, och är rent av rädda för honom. Med viss rätt, rent av, för även om det inte går att bevisa så misstänker man starkt att det är han som dödat en katt i familjen. De normala familjerutinerna faller samman; de övriga barnen håller sig undan dels för att de är rädda för Ben och dels för att ingen tycks bry sig om dem. Harriet ägnar sin tid åt Ben för att försöka få honom att anpassa sig till ett vanligt liv, och David jobbar allt mer för att dra ihop pengar till den växande familjen (att han har ett par timmars pendlingstid in till London gör inte saken bättre).
Det är här som det börjar bli problematiskt på flera nivåer. Tanken är naturligtvis att Bens egenskaper ska skapa friktion inom familjen, eftersom det är det som boken handlar om. Gott så, även om man som läsare undrar vad det egentligen är med honom. Familjens läkare tycker att han håller sig inom det normala, men beskrivningarna av familjelivet antyder något annat, och efter ett tag lyckas man få honom satt på en anstalt utan några större problem. Det är dock fortfarande ingen läkare som ställt någon diagnos av något slag, och man försöker heller aldrig träffa mer än en läkare.
När Ben försvinner så andas resten av familjen ut och tycks återgå till sitt vanliga liv igen, utan att fundera på Ben. Det känns som om det går omotiverat lätt för dem att återgå, och för den delen framstår deras reaktioner på Ben som väldigt enkelspåriga; det känns som om de redan från början är klara över att han inte är viktig.
Harriet bestämmer sig efter ett tag för att åka och hälsa på Ben trots att planen verkar ha varit att lämna bort honom och sedan inte hälsa på alls. När hon kommer dit finner hon honom drogad och i tvångströja, och bestämmer sig för att ta tillbaka honom. Resten av familjen är inte road, och som väntat faller familjelivet sönder allt mer igen. Jag tycker dock inte att familjens reaktioner känns trovärdiga. Harriet är den enda som alls vacklar i sina reaktioner mot Ben, och även hon är mestadels negativt inställd, men här finns i alla fall ett tvivel.
Upplägget är helt klart konstruerad för att leda fram till att boken ska handla om familjens sönderfall, och för att åstakomma det så går boken fort fram genom åren. En mening i förbifarten kan vara ett halvår, även om resten av stycket handlar om samma middag. Det känns hafsigt, och jag tror att boken hade vunnit på att ha kapitel med datum på istället för att försöka töja ut en episodisk berättelse till något som ska likna ett heltäckande berättande.
Språket känns också distanserat. Dialoger och direkta beskrivningar är det inget fel på, men mycket av det sammanhållande materialet är allt för skissartat och beskrivande för att kännas levande.
Doris Lessing: The Fifth Child
Jonathan Cape, 1988
133 sidor
ISBN: 0-224-02553-8
Andra bloggar om: böcker, läsning, doris lessing, the fifth child, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, doris lessing, the fifth child, nobelpristagareintressant.se
Technorati tags: