2013-29: Terry Pratchett: Snuff

Nu är det ett tag sedan jag läste en discworldbok senaste, men jag måste säga att jag inte har något minne av att Vimes var en sådan total überpolis som han framställs som i den här boken. Fast vad som egentligen är planen i den här boken är att han ska vara på semester på Sybils herrgård, inte agera som polis. Men polisjobbet verkar inte ha några planer på att släppa honom ur sikte.

Ett genomgående tema är skillnaden mellan att följa reglerna och att göra rätt. Ibland måste även polisen stoppa regelboken under mattan och improvisera ihop något som faktiskt är vettigt istället för bara korrekt.

Trenden att discworldböckerna blir allt mer av seriös handling och riktig bok och samhällskommentarer och så och allt mindre humor fortsätter också, tyvärr. Jag tyckte faktiskt bättre om discworld när den var mer magisk och konstig än nu när den är en mer seriös fantasyvärld. Det var nog trots allt bättre för när morgonsolen långsamt flöt ut över landet som honung och ingen magiker skulle få för sig att säga "åtta".

Terry Pratchett: Snuff
Corgi, 2011
476 sidor
ISBN: 978-0-55216675-1

2011-3: Terry Pratchett: Unseen Academicals

Exakt vilken del i Discworld-serien Unseen Academicals utgör beror lite på hur man räknar. Wikipedia tycker att den är #37. Vi kan nöja oss med att notera att det är en lång serie.

Bortsett från den första delen så har jag läst alla delarna i serien ungefär när de kom ut i pocket, och jag har generellt gillat dem. Jag gillar den här också, så som man alltid gillar en ny Pratchett-bok. Men. Jag ska till att börja med inte göra någon hemlighet av att trollkarlarna nog är den av de olika subserierna i discworldserien som jag tycker är minst intressant. Det var där serien började, men det är nog tyvärr också där som det skett minst intressant utveckling under det dryga kvartssekel som serien kommit ut.

Jag lyckas inte frigöra mig från känslan att Pratchett blivit en fånge i sin egen framgång. Han skriver den ena boken efter den andra om discworld, men de har inte varit riktigt bra på sistone. Man får intrycket att han är lite mätt på sin skapelse. Den känslan blir extra tydlig när man läser hans Nation som inte har något med discworld att göra alls, och den är lysande. Här är humorn tillbaka med full kraft, och även en hel del satir. Personligen skulle jag gärna se fler fristående böcker av det slaget, istället för ytterligare en del i discworldserien. Speciellt som Good Omens (skriven tillsammans med Neil Gaiman), en annan av hans enstaka fristående böcker, är en annan av hans absolut bästa verk.

Nå, boken då: Det upptäcks att trollkarlsuniversitetet får en stor del av sina pengar via en donation som är villkorad med att universitetet ställer upp i en fotbollsturnering då och då, och det har man inte gjort på länge. Närmare bestämt är det dags att göra det i år om inte pengarna från den här källan ska sluta komma, och det skulle innebära allvarliga följder för universitetets finanser. Alltså måste man sätta ihop ett fotbollslag, utan att veta något om sport eller ha några talanger på området.

Även jag är lite som trollkarlarna och inte speciellt intresserad av sport. Jag trodde att det skulle kunna bli mer av ett problem än det egentligen blev, för på något sätt lyckas den här boken handla väldigt lite om sport trots upplägget. Här finns även den mystiske Nutt som ingen (inklusive han själv) vet speciellt mycket om, här finns två kokerskor från universitetets nattkök: Glenda och Juliet. Glenda är smartare än många tror, medan Juliet behöver ett recept för att koka te. En stor del av handlingen handlar om dem snarare än om fotbollsmatchen, men på slutet visar det sig att deras krumbukter genom handlingen (speciellt Juliets) inte ens var speciellt viktiga utan mest verkar ha varit där för att få till en scen i slutet som inte ens var speciellt kul. Jag ska inte säga att de är onödiga för handlingen, men de hade kunnat skäras ner en hel del.

Nutt är en mycket bättre ingrediens och utgör faktiskt ett intressant tillskott till både handlingen och discworldmyten i sin helhet. Jag utgår från att vi kommer att få höra mer om honom någon gång. Problemet med honom ur ett rent litterärt perspektiv är att han kan lite för mycket och gör saker lite för bra för att bli riktigt intressant som karaktär, nu när vi väl vet vem han är.

Visst, det här är en discworldbok och den är skriven av Terry Pratchett. Jag skrattade högt några gånger och fnissade här och där. Trots det är det inte någon av hans bättre titlar. Det betyder inte att det är en dålig bok, men det finns bättre i serien.

Terry Pratchett: Unseen Academicals
Corgi, 2010
541 sidor
ISBN: 978-0-552-15337-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, humor, discworld, terry pratchett, unseen academicals
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, humor, discworld, terry pratchett, unseen academicals
intressant.se

2010-50: Terry Pratchett: Mort

Jag upptäckte Terry Pratchett när han hade gett ut två böcker i discworldserien och har sedan dess läst dem så fort de har kommit ut i pocket. Då serien just nu består av 38 volymer varav Mort är nummer 4 innebär det att det var rätt länge sedan jag ursprungligen läste Mort, så mina minnen av den var ganska dimmiga.

Huvudpersonen, Mort, är en pojke som liksom många andra i sin by väntar på att bli utvald av någon till att bli deras lärling men till skillnad från alla andra vill ingen ha honom. Eller det är i alla fall vad det verkar som, men vid midnatt kommer till slut en man och erbjuder sig att ta honom som lärling. En lång man med lie, kåpa och inget kött på benen. Att bli lärling åt döden var inte vad han väntat sig, men det får väl gå det också.

Som lärlingar plägar göra så ställer Mort till det lite, men som varande Döden (om än som trainee) så får det lite större konsekvenser än för de flesta andra. Speciellt som den riktiga Döden passar på att ta lite ledigt när han ändå har någon som kan sköta jobbet åt honom.

Nu är det som sagt länge sedan jag läste just Mort, men generellt får jag säga att det här albumet inte känns riktigt som en vanlig discworldbok. Där får man vanligen en hel del ordvitsar och andra skämt, och det mesta sådant saknas här, rimligen helt enkelt av utrymmesskäl. För att få plats måste texten kortas en hel del, och det som inte för handlingen framåt lär försvinna först. Man får å andra sidan se en levande iscensättning av världen som inte alltid känns lika välbeskriven i romanerna, men här vimlar det av detaljer i bakgrunderna. Jag får intrycket av historien är rätt drastiskt förkortad, och kanske bäst lämpar sig för dem som redan läst originalet, eller i alla fall är bekanta med Pratchett sedan tidigare. Jag undrar om det är så många som skulle fastna för Discworld om de läste denna som första verk, men som komplement till romanen tycker jag att den är utmärkt.

Terry Pratchett: Mort
Illustrated by Graham Higgins
VG Graphics, 1994
94 sidor
ISBN: 0-575-05699-1

Andra bloggar om: böcker, serier, läsning, fantasy, discworld, terry pratchett, mort
Technorati tags: böcker, serier, läsning, fantasy, discworld, terry pratchett, mort
intressant.se

2009-82: Terry Pratchett: Nation

Nation är, om jag minns rätt, Pratchetts första bok som inte handlar om Discworld och inte är en ungdomsbok sedan Good Omens. Vid en första anblick utspelar den sig i vår värld, men när man tittar lite närmare är det en lätt modifierad version av den, men skillnaderna är inte speciellt stora.

Tiden är 1800-tal och det brittiska imperiet är på sin topp. Det vet dock inte Mau som lever på en liten ö i pelagiska oceanen (vilket är vad stilla havet kallas i den här versionen av vår värld). Han skickas iväg till en annan ö för att genomgå en manbarhetsrit som innebär att han under en månad inte bara måste överleva utan även lyckas bygga en kanot och ta sig tillbaka hem. Det verkar som om han inte ska ha några stora problem med det, men precis som han håller på att paddla hem så far en tsunami fram över öarna. Han lyckas efter ett tag hitta tillbaka till sin hemö men inser att han är den enda människa som finns kvar.

Fast kanske inte, ändå. Han hittar en underlig spökflicka som tillhör byxfolket (det vill säga västerlänningar) och som spolats iland tillsammans med hela skeppet hon befann sig på. Hon var dock den enda (förutom en papegoja) som överlevde.

Mau och Ermintrude (som tar tillfället i akt att börja kalla sig Daphne) tvingas överleva ensamma på ön bäst de kan. Till att börja med måste de lära sig att kommunicera. En grundläggande nivå av kommunikation får de till ganska snart, men att förstå hur den andra parten tänker tar längre tid. Mau är uppvuxen som jägare och fiskare på en liten ö utan några tekniska apparater medan Daphne kommer från det övre samhällsskiktet i England. De har olika uppfattningar om det mesta, och det här använder Pratchett naturligtvis som material för diverse satiriska nedslag.

Just detta är också den aspekt av boken som fungerar bäst. Pratchett är ingen oäven satiriker (vilket för den delen visar sig i många av de senare Discworldböckerna också), men här har han låtit den delen av sitt skrivande få lite mer utrymme än vanligt. Det förekommer en del humor också, men i första hand av den underfundiga typen. Både ordvitsar och ren slapstick hålls kort, och det passar den här boken bra.

Handlingen är inte speciellt komplicerad; i första hand är det interaktionen mellan Maus värld och Daphnes bakgrund som är det intressanta, men det uppstår även en spänning i och med att det naturligtvis är känt ungefär var Daphne befinner sig, så man kan gissa att det förr eller senare kommer att komma någon och leta efter henne. Det visar sig också att det finns mer i Maus samhälles bakgrund än man kanske tror.

Förutom det rika satiriska innehållet är det här även en bok om att växa upp. Både Mau och Daphne är tonåringar och deras situation tvingar dem att lära sig att klara sig själva (så småningom i sällskap av fler överlevare som kommer paddlande från andra öar). Även detta tema hanteras väl; på det hela taget tycker jag att det här är en av Pratchetts bästa böcker på länge. Man får nästan intrycket att han i viss mån blivit en fånge i sin egen värld. Många av de senare discworldböckerna ägnar sig till stor del åt att satirisera över vår värld och det är inte utan att man kan tro att de hade kunnat bli bättre om de inte hade varit intvingade i discworldmallen. Å andra sidan är det ibland lättare att visa på brister i vår värld genom att skriva om en helt annan värld. Man kan i alla fall notera att discworld blivit allt mindre discworldig med åren. Många av de konstigheter den hade från början har försvunnit. Man kan väl anta att det med tiden blev tröttsamt påpeka dem om och om igen, för varje ny del i serien.

Pratchetts näst bok är återigen en discworldbok, rent av en trollkarlsbok. Det brukar vara de delhandling som handlar närmast hur discworld ursprungligen betedde sig. Det ska bli intressant hur det känns att återgå dit efter den här utflykten i en helt annan värld.

Personligen gillade jag detta Nation skarpt. Jag hoppas att Pratchett skriver fler böcker som inte har med discworld att göra (vilket inte betyder att jag ogillar discworld, men att jag gärna ser mer variation).

Terry Pratchett: Nation
Corgi, 2009
410 sidor
ISBN: 978-0-552-55780-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, terry pratchett, nation
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, terry pratchett, nation
intressant.se

Liza Marklund skriver ihop med James Patterson

Liza Marklund ska skriva en "internationell thriller" tillsammans med den för mig okände James Patterson (uppenbarligen en av världens mest säljande författare). Det intressanta tycker jag är pressmeddelandet som Piratförlaget har på sin webbsida:

Samarbetet mellan Liza Marklund och James Patterson är helt unikt. Aldrig tidigare har två av världens bästsäljande författare, från två olika världsdelar, skrivit en bok tillsammans.

Utan att lägga någon särskild eftertanke på det kommer jag på paret Stephen King (USA) och Peter Straub (England) som samarbetade om The Talisman och paret Terry Pratchett (England) och Neil Gaiman (britt utflyttad till USA) som samarbetade om Good Omens. Fler exempel lär gå att hitta för den som letar lite.

För att ge lite perspektiv på "två av världens bästsäljande författare" försökte jag hitta siffror på hur många böcker de ovan nämnda skrivit:

Stephen King: 300 miljoner
James Patterson: 150 miljoner
Terry Pratchett: 55 miljoner
Neil Gaiman: 7 miljoner Sandman-album; romanerna hittar jag inga siffror för
Peter Straub: 10 miljoner
Liza Marklund: 7.5 miljoner

(De högsta siffrorna jag hittade var för William Shakespeare och Agatha Christie som listas för 2-4 miljarder böcker vardera. Det är rätt många träd.)

[Via Deckarbiten.]

Andra bloggar om: böcker, läsning, thriller, liza marklund, james patterson, stephen king, peter straub, terry pratchett, neil gaiman
Technorati tags: böcker, läsning, thriller, liza marklund, james patterson, stephen king, peter straub, terry pratchett, neil gaiman
intressant.se

2008-95: Terry Pratchett: Making Money

Making Money är den senaste delen av Pratchetts discworldserie som kommit ut i pocket. Jag har hittills lyckats hålla mig från att köpa dem inbundna, och tyvärr får jag säga att den här delen inte gör något för att ändra den inställningen. Jag tycker att den är en av de svagare delarna i serien, och framför allt den svagaste av de som kommit ut på senare år (serien firar 25-årsjubileum i år).

Handlingen är en fortsättning på Going Postal och har därmed Moist von Lipwig i huvudrollen. Jag tyckte att han var rätt OK i den förra boken, men här känns han ganska likgiltig. En annan stor roll i boken innehas av the Patrician, Lord Vetinari. Han har blivit mer framträdande i senare böcker, och jag tycker att det är lite synd. Han fungerade bättre när han var ett vagt hot som svävade över handlingen, snarare än en till synes nästan normal person som tar direkt del i det som händer.

Detta är för den delen inte den enda förändringen discworldserien genomgått med åren. Ju längre fram i serien man kommer desto mindre slapstick eller ens humor blir det, och desto mer normal roman. Många av de mer eller mindre knäppa idéer som gjorde diskworld till vad den är har tonats ner eller helt försvunnit. Numer nämns det sällan att världen är platt och skivformad, magikerna har sällan några stora roller, siffran åtta har ingen speciell signifikans, ljuset tycks ha slutat glida fram över landet som en sirapsvåg på morgonarna och det är bara ett fåtal av bokens sidor som har fotnoter -- men däremot har boken kapitel, och det är sällan man ser mer än en skymt av en orangutang. Eller döden, för den delen.

Efter att ha fått ordning på postverket i Ankh-Morpork så har Moist von Lipwig tröttnat på det och får i uppdrag att ta över en bank. Naturligtvis finns det en del komplikationer, som exempelvis att bankens ordförande är en knähund. Som man kan gissa av titeln så handlar boken till stor del om att göra pengar. Närmare bestämt om det nya konceptet papperspengar, och här ser vi ytterligare ett exempel på hur ett koncept ur vår värld gör intåg på discworld, och rimligen sedan kommer att stanna i alla senare delar. Ett ganska tidigt sådant påhitt var golems (som man kan se som robotar) och vilka har en stor roll även i den här boken. Senare exempel är exempelvis clacks-systemet eller för den delen postverket. Jag tycker att det är synd att discworld kommer allt närmare den värld vi lever i. Trots det ovanligt komplicerade slutet så måste det också sägas att Pratchett trots allt är bra på det han gör. Även om det här är en av hans svagare böcker så är den inte tråkig.

Terry Pratchett: Making Money
Corgi, 2007
474 sidor
ISBN: 9780552154901

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, humor, terry pratchett, discworld, making money
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, humor, terry pratchett, discworld, making money

Terry Pratchett sjuk

Jag har tyckt att det varit glesare mellan Terry Pratchetts böcker på sistone, och det kan nog förklaras av att han uppenbarligen är sjuk. Närmare bestämt har har drabbats av en sällsynt form av Alzheimers som slår till tidigt. Han tar det hela med mild optimism och avslutar:

I would just like to draw attention to everyone reading the above that this should be interpreted as 'I am not dead'. I will, of course, be dead at some future point, as will everybody else. For me, this maybe further off than you think - it's too soon to tell. I know it's a very human thing to say "Is there anything I can do", but in this case I would only entertain offers from very high-end experts in brain chemistry.

Andra bloggar om: böcker, läsning, terry pratchett, fantasy, discworld, sjukdom
Technorati tags: böcker, läsning, terry pratchett, fantasy, discworld, sjukdom
intressant.se