Jonas Gardell, Stasis bäste vän

Det har blivit diskussion om Jonas Gardells artikel om nätanonymitet i kommentarerna till min recension av Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Jag började skriva en kommentar om det, men det blev så långt så jag gjorde det till ett nytt inlägg istället:

Det Gardell skriver om men undviker att nämna vid sitt rätta namn är ett övervakningssamhälle med åsiktsregistrering. Han kallar det demokrati. Han vill ha rätten att "öppet kunna uttrycka sina åsikter utan att riskera att trakasseras" men det han argumenterar för är att man inte ska få säga något utan att identifiera sig.

Tänk nu efter vad det innebär. Varje gång du vill säga eller skriva något måste du identifiera dig. Det innebär legitimationskontroll vid brevlådan, exempelvis. Posthemligheten kan man glömma. Nu kan man hävda att Gardell pratar om internet och inte om brevlådor, och det är sant. Det är just det som visar hur farligt oinsatt han är. Internet är inte en leksak som vi kan sätta skilda regler för. Internet är en del av verkligheten, och det måste fungera som resten av verkligheten. Vi är vana vid att det är OK att skicka anonyma brev på papper och det måste vara självklart att detsamma gäller på nätet. Alternativet är total övervakning, och det innebär att staten kommer att ha tillgång till ofantliga mängder information om var och en som staten inte bör ha. Varje gång du skickar mejl kommer det att sparas inte bara vem du skickar det till utan vad du skrev. Vilka webbsidor du tittar på kartläggs. Alla saker du köper på nätet bokförs. Summan av den här informationen blir en mycket detaljerad bild av ditt privatliv, och den kommer staten att ha tillgång till.

Ju mer information det finns desto troligare är det att allt eller delar av den kommer att komma på villovägar. En databas med så detaljerad information om privatpersoner kommer att vara värd stora pengar som underlag för reklam eller för den delen utpressning (vet din man om att du tittar på de här webbsidorna?), och ju värdefullare informationen blir, desto större är också risken att någon kommer att använda den till saker den inte var tänkt att användas till.

Detta kallar Gardell demokrati. Jag kallar det Stasi.

Jag noterar också att Gardell som hastigast försöker sig på att dra växlar på historien med Arbogafallet. Jag vet inte om han är oinsatt som tror att det hände som han säger, eller cynisk som drar historien trots att han vet att den är felaktig. Det spelar mindre roll. Fakta är att bilderna det handlade om publicerades av en domstol genom att de skickade hela förundersökningen till en privatperson som begärde ut informationen, eftersom den var allmän handling. Privatpersonen lade upp förundersökningen på The Pirate Bay. Några få personer laddade ner informationen under någon månads tid. Sedan fick gammalmedia nys om historien och basunerade ut det över landet, och informationen laddades raskt ner av tusentals personer. Man skulle kunna tycka att det vore intressant att klandra någon av de aktiva parterna här: domstolen, privatpersonen eller gammalmedia. Men nej.

Istället går mediadrevet mot The Pirate Bay. Så vad har de gjort? Det som gjorts är att privatpersonen gjort förundersökningen tillgänglig på sin dator, och sedan talat om det för The Pirate Bay. När sedan någon söker efter förundersökningen på The Pirate Bay så berättar de att den finns på privatpersonens dator, och så kan den som sökte hämta informationen därifrån. The Pirate Bay fungerar alltså som en telefonkatalog. Förundersökningen har aldrig lagrats hos dem, och de har alltså ingen som helst makt att ta bort den från nätet. Och ändå är det dem som mediadrevet går mot.

Detta är naturligtvis känt sedan länge, men den som vill försöka ta en billig poäng i en debatt kan försöka låtsas som om det inte vore det. Sådana billiga trick fungerar inte, för nätet glömmer aldrig.

Gardells problem är att han är kontroversiell. Han är både bög och kristen och rätt högljudd om både och. Han är inte direkt den som drar sig för att häckla folk i sina framträdanden, men jag antar att han inte tycker att han tillhör pöbeln eftersom han är ensam. Samtidigt vill han ha ett privatliv. Jag förstår att det inte är lätt, men Gardell har valt att trampa på rätt många tår för att komma dit han är idag. Jag förstår om det finns de som gärna trampar tillbaka på hans tår. Det betyder inte att jag tycker att det är OK att mordhota honom, men sådant finns det redan lagar mot. Att det inte alltid går att lagföra den som gör det via nätet är inget konstigt. Det går inte att lagföra alla som mordhotar någon via anonyma pappersbrev heller.

Egentligen kokar det hela ner till Voltaires berömda uttalande: "Jag avskyr dina åsikter men jag skulle kunna ge mitt liv för att du skall få ha dem." Yttrandefrihet är svårt. Det svider. Folk kommer att säga saker som sårar, som vilseleder, som är totalkorkat. Lev med det. Det kallas frihet.

Andra bloggar om: yttrandefrihet, demokrati, jonas gardell, internet, the pirate bay, personlig integritet
Technorati tags: yttrandefrihet, demokrati, jonas gardell, internet, the pirate bay, personlig integritet
intressant.se

Unni Drougge släpper en ljudbok fritt på Pirate Bay

Unni Drougge har släppt sin senaste bok som ljudbok på The Pirate Bay. Hon har spelat in den själv och tar emot donationer via PayPal.

Det är Världsbokdagen i dag och naturligtvis kul att se ett så här bra initiativ lagom till det. Ännu intressantare är att Unni Drougge också publicerar en artikel på Newsmill där hon beskriver sina åsikter om förlagsvärlden i dag, nedladdning, och så vidare.

Hon verkar komma fram till ungefär samma sak som Daniel Åberg, men han uttrycker det tydligare:

Pirate Bay skriver att det här är den första av många kommande produkter som ska ges ut på samma sätt, de ska skapa en speciell katalog för material som distribueras unikt via deras sajt. Om fler författare följer i Drougges fotspår undrar jag hur ljudboksbranschen hanterar det. Om fler åtminstone någorlunda etablerade författare börjar producera ljudalster på egen hand – och om den tekniska kvaliteten blir bra nog – har de all anledning att bli rejält svettiga. Om ljudböcker förvandlas till en marknadsföringsprodukt vars syfte främst är att öka medvetenheten om ett författarskap för att sälja fler “riktiga” böcker [...], dras mattan undan för förlagens affärsmodell.

Jag tror att han slår huvudet på spiken här. Musikbranschen har inget att frukta från nedladdning om man bär sig rätt åt: man kan få in licenspengar via tjänster som Spotify och nedladdning fungerar som utmärkt gratis reklam för lajvspelningar. Bokbranschen tror jag också kommer att klara sig rätt bra, för pappersboken är en bra teknologi; billig och användarvänlig, inga batterier som kan ta slut och ingen dyr eboksläsare man riskerar att slarva bort på tåget.

Ljudboksbranschen har däremot ett problem. Precis som musikbranschen har de en produkt som går att kopiera utan några problem och utan försämring. Till skillnad från musikbranschen så är en ljudbok något som de flesta konsumerar en gång istället för att som med musik lyssna på om och om igen. Kopiering är med andra ord verkligen ett problem. Jag tror att Daniels postulerade skifte från ljudböcker som en egen produkt till ljudböcker som reklam för ett författarskap är en mycket trolig utveckling. Av de läsare jag pratar med så verkar de flesta vara mest intresserade av pappersböcker, och jag tror att huvudmarknaden kommer att finnas där inom överskådlig framtid. Att släppa ljudböcker fritt för att sälja fler pappersböcker kommer att vara en god affär.

Förlorarna kommer att vara ljudboksförlagen som istället för att sälja ljudböcker till priset av en inbunden bok eller mer kommer att få se ljudböcker släppas gratis av författarna. Som vanligt i den digitala ekonomin är det de onödiga mellanhänderna som förlorar, och för oss konsumenter är det en bra utveckling.

Även IDG har kommenterat detta.

Andra bloggar om: böcker, läsning, ljudböcker, unni drougge, the pirate bay, nedladdning, världsbokdagen
Technorati tags: böcker, läsning, ljudböcker, unni drougge, the pirate bay, nedladdning, världsbokdagen

Monique Wadsted trålar efter författare mot fildelning med hjälp av fildelare

Det senaste i rättegångsfarsen kring The Pirate Bay är enligt IDG att Monique Wadsted som representerar diverse film- och spelföretag i rättegången har begärt hjälp från sin vän författaren Carina Rydberg. Hon har annonserat på Facebook efter författare som har lust att uttala sig om att fildelningen är ett hot mot dem.

Det man missar att nämna är att Carina Rydberg också själv uttalat sig om The Pirate Bay, även det på Facebook. Hon säger exempelvis "Pirate Bay är ovärderlig vad det gäller tillgången till material som bokförlag, skivbolag och filmbolag av någon anledning inte vill/kan tillhandahålla" och berättar att hon själv använder det. Detta noterades ursprungligen av ProjO (som har alla uttalanden samlade) men har även plockats upp av Nyheter24.

Andra bloggar om: böcker, läsning, carina rydberg, fildelning, the pirate bay, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, carina rydberg, fildelning, the pirate bay, upphovsrätt
intressant.se

Remixkulturen drabbar Jane Austen

Medan mediasverige hårdbevakar rättegången mot The Pirate Bay så kan jag passa på att visa på av de saker som rättegångsspektaklet egentligen handlar om.

Det finns ingen som skriver böcker, skapar musik eller ägnar sig åt någon som helst kulturellt skapande utan att vara inspirerad av dem som gått före. Man behöver bara diskutera vilka andra konstnärer en skapare inspireras av, inte om de gör det. För länge sedan i mänsklighetens historia så lyssnade man på sagor runt lägerelden, och sedan gick man hem och berättade samma saga för sina vänner, men man ändrade lite för att man tyckte att det blev bättre så, eller man hade glömt hur historien gick, eller man anpassade lite för målgruppen.

Så har det alltid varit, men de verk man lånat från har varierat i ålder. Disney, exempelvis, tjänar stora pengar på att återberätta gamla folksagor från bröderna Grimm och andra källor. Dessa är gamla nog att inte längre vara upphovsrättsskyddade, så Disney får sitt grundmaterial gratis. Den som vill inspireras av Disneys skapelser för egna verk får däremot räkna med att få en stämning på halsen, för Disney vill inte att andra ska göra på samma sätt som de själva utifrån deras material. Med den sentida förstärkningen av upphovsrätten har det varit lätt för dem att hålla andra borta från "deras" domäner.

De sista åren, i takt med internets ökade betydelse för det kulturella skapandet, så har fler och fler börjat ägna sig åt ett skapande som snarast kan betecknas som remixande. En kulturyttring som fanfic hör exempelvis hit. Det handlar om att skriva egna berättelser med någon annans karaktärer eller motsvarande. Sådant publiceras numer ofta fritt på nätet, men de som skapat originalverken är ofta inte glada över detta och vill stoppa det. Det enda fall när det är möjligt att officiellt publicera sådana verk är om de baserar sig på verk som är gamla nog att inte längre vara begränsade av upphovsrätten. När de inte längre är det kan vi få verk som Pride and Prejudice and Zombies som gör om Jane Austens kärleksförveckligsdrama till ett zombieactionäventyr. Man kan naturligtvis ha åsikter om ifall det är en kombination av genrer som passar bra ihop, men jag ser ingen anledning till varför den som tror det inte skulle får försöka att skapa verket.

Vad det handlar om är att verk som publiceras och blir populära väldigt fort hamnar i det allmänna publika medvetandet och blir en del av vår kultur. Det måste till en kulturell allemansrätt som kodifierar att det är tillåtet att använda vårt kulturella allmängods som man vill, utan att riskera att bli stämd. Vårt gemensamma kulturarv får inte låsas in och ägas av enstaka storföretag, det är något som folket måste ha tillgång till.

Andra bloggar om: copyright, upphovsrätt, jane austen, zombies, skräck, the pirate bay, kulturell allemansrätt, remixkultur
Technorati tags: copyright, upphovsrätt, jane austen, zombies, skräck, the pirate bay, kulturell allemansrätt, remixkultur
intressant.se

2009-15: Anders Rydell & Sam Sundberg: Piraterna

Boken Piraterna kom ut precis härom dagen, men i dag är den extra relevant eftersom rättegången mot några av personerna bakom The Pirate Bay börjar i dag. Man kan dock bli lite vilseledd av bokens omslag (The Pirate Bays logga) och förledas att tro att boken bara handlar om The Pirate Bay. De har onekligen en framträdande roll i form av ett av fildelningsrörelsens flaggskepp, men boken handlar om mycket mer än så.

Författarna börjar med att skapa en dramatik genom att följa några av personerna bakom The Pirate Bay när de får reda på att polisen gör en razzia i deras datorhall, men strax efter det tar boken ett rejält kliv tillbaka och ger en grundlig genomgång av ett antal tekniska och kulturella fenomen som lett fram till dagens fildelning. Utan den här bakgrunden kan det vara svårt att förstå hur situationen blev som den är.

Alltså får vi en utmärkt genomgång av de juridiska striderna som uppstod när videobandspelaren lanserades, vi får en översikt av musikindustrins misslyckade kampanj "Home taping is killing music" från 1970-talet, och vi får reda på att en viktig orsak till att filmindustrin i dag ligger i Hollywood är att man ville undgå patentstämningar från Thomas Alva Edison som ägde ett antal väsentliga patent och styrde dem med järnhand genom att helt enkelt vara så långt från östkusten som möjligt.

Detta visar att dagens debatt egentligen inte är något nytt. Film- och musikindustrin har en lång historia av att hävda att ny teknik kommer att leda till dess fall, men trots det finns de kvar i dag och tjänar pengar.

Parallellt med detta får vi också en historik över hur internet växer fram. I Sverige gjorde hem-PC-reglerna att väldigt många fick tillgång till moderna datorer och internet (även om vi låg långt fram redan innan), och ungefär samtidigt skapades programmet Napster som var första välkända fildelningsprogrammet. Med det kunde man ladda ner filer som någon annan delade ut, och man fick möjlighet att söka efter det man ville ha tag i. Musikindustrin gick naturligtvis i taket över detta, och efter diverse turer tvingades Napster slå igen.

Under tiden har även fildelningstekniken utvecklats. En modernare teknik är bittorrent som är vad The Pirate Bay använder, och som innebär att man kan ladda ner olika bitar av samma fil från olika ställen. Det gör att det går fortare att få hem det man vill ha. I själva verket blir systemet aldrig överlastat; det går istället fortare ju fler som laddar ner samma fil.

Det är nu de riktigt intressanta bitarna kommer. När The Pirate Bay börjar bli kända så börjar upphovsrättsindustrins lobbyorganisation Antipiratbyrån att göra mer väsen av sig, och ett antal personer bestämmer sig för att de inte kan få stå oemotsagda. De startar Piratbyrån och får genast utrymme i debatten. Det listiga namnet gör dessutom att det verkar som att det var de som kom först och Antipiratbyrån som reaktion, trots att det är tvärt om. Detta att pirater argumenterade tillbaka och inte alls skämdes för att vara pirater, utan hävdade sig arbeta med viktig kulturspridning var något helt nytt.

Nästa oväntade steg var när Rick Falkvinge fick för sig att bilda Piratpartiet. Utan vare sig politisk erfarenhet eller organisation bestämmer han sig för att sikta på riksdagen 2006. Efter en kaotisk valrörelse får man erkänna sig besegrade med ett resultat på 0,63% av rösterna. Det räcker inte till riksdagen, men att bli tredje största parti utanför riksdagen med den korta startsträcka man hade är en prestation bara det. I dag siktar man istället på europaparlamentet, med en plattform som kräver kraftiskt försvagad (men inte slopad) upphovsrätt och en förstärkning av den personliga integriteten. Man har blivit en samlingsplats för debatten mot sentida företeelser som FRA-lagen, IPRED och datalagringsdirektivet. Man har i dag nästan 10000 medlemmar: något färre än V, men ḱlart fler än MP.

Boken väljer att nästan helt koncentrera sig på fildelning av musik och film. Spridning av programvara nämns endast någon gång vilket är lite trist, men samtidigt förståeligt eftersom en motsvarande genomgång av detta antagligen hade gjort boken ett hundratal sidor tjockare. En allvarligare brist att boken saknar register, så det är svårt att använda den som uppslagsverk. Det är synd, för den är en väldigt bra faktagenomgång av de flesta fenomen som är relevanta för en förståelse av fildelningsrörelsen.

Boken är i viss mån dramatiserad genom att ibland följa en person och visa hans reaktioner på något av de aktuella skeendena, och sedan varvas detta med historiska avsnitt som förklarar de tekniker som var aktuella just då. Författarna har gjort ett utmärkt jobb med researchen. Jag har inte detaljkollat vartenda datum men jag har varit med genom hela den period texten handlar om och minns när fildelning betydde att skicka kassettband med posten och jag har inte hittat något som inte stämmer med mina minnesbilder.

Texten är neutralt hållen när det gäller den centrala frågan om fildelning är bra eller dåligt. Om texten handlar om Rick Falkvinge och Piratpartiets framväxt får man en positiv bild, men det finns balanserade avsnitt med exempelvis Henrik Pontén som är jurist för Antipiratbyrån. På det hela taget är det här en mycket bra bok som förklarar piratrörelsen, dels internationellt men framför allt från svenskt perspektiv. Eftersom Sverige har haft en väldigt framträdande roll även med ett internationellt perspektiv så tror jag att boken vore intressant även för internationella läsare. Vi får hoppas på en översättning.

Alla som vill veta mer om piratrörelsen och dess motståndare, eller bara få en översikt över internets framväxt och de kulturella effekter det har lett till bör läsa den här boken. Den här sortens faktaböcker är det en njutning att läsa!

Anders Rydell & Sam Sundberg: Piraterna: De svenska fildelarna som plundrade Hollywood
Ordfront, 2009
235 sidor
ISBN: 978-91-7037-320-6

Andra bloggar om: böcker, läsning, piraterna, anders rydell, sam sundberg, fildelning, the pirate bay, copyright, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, piraterna, anders rydell, sam sundberg, fildelning, the pirate bay, copyright, upphovsrätt

Kulturell allemansrätt, slogan för blivande kulturhuvudstad

Lite i utkanten av fildelningsdebatten hittar jag Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon säger i Computer Sweden att debatten i dag i första hand handlar om att vi ska utreda hur skyddet för upphovsrätten ska upprätthållas. Hon vill istället se en undersökning av hur vi kan bevara tillgången till den kulturella allmänningen. Hon lyfter fram projektet Creative Commons som ett föredöme och avslutar

Det viktiga, påpekar Eva Hemmungs Wirtén, är att de konstnärliga och intellektuella verken används.

– Det intressanta för dagens situation är rätten att använda, rätten att dela.

Häromdagen skrev jag om Jan Myrdal och den kulturella allemansrätten, och det var intressant att se att Gävle i sitt anbud för att bli europeisk kulturhuvudstad också lyfter fram begreppet kulturell allemansrätt. Man säger bland annat

Vi har en dröm om en närmast fri tillgång till kulturella upplevelser och uttrycksmedel, om reducerade hinder av alla de slag, om stor tillgänglighet för alla och om samhälleliga insatser - genom offentliga institutioner, organisationer och föreningar, företag och enskilda - som systematiskt ökar tillgängligheten för de många av alla kategorier till kulturen, en dröm om kraftfulla gemensamma åtgärder som möjliggör och inkluderar, integrerar.

Samtidigt, i andra änden av debatten, får lagförslaget IPRED en av de främsta spridningsplatserna för kulturell allemansrätt, The Pirate Bay att tala om att anonymisera sina användare.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, kultur, gävle, kulturhuvudstad, the pirate bay, jan myrdal, kulturell allemansrätt, eva hemmungs wirtén, creative commons,
Technorati tags: upphovsrätt, fildelning, kultur, gävle, kulturhuvudstad, the pirate bay, jan myrdal, kulturell allemansrätt, eva hemmungs wirtén, creative commons,
intressant.se

cdon.com börjar fatta

cdon.com ska sluta att sälja musik med kopieringsskydd, och säger att det är det enda sättet att vända trenden med att fildelningen ökar. Så långt tror jag att de har rätt, men när de sedan prissätter nedladdningarna till 10:- för en låt eller 100:- för en skiva så känns det som om de har en bra bit kvar till att kunna konkurrera med exempelvis The Pirate Bay.

Eftersom konkurrenten är gratis behöver cdon se till att vara signifikant mycket billigare än försäljarna av plastbitar för att ha en chans att slå sig in som ett lagligt alternativ. För att köp av digital musik ska slå på allvar tror jag att två krav måste uppfyllas. Att musiken inte får vara kopieringsskyddad är det första, och det verkar man nu ha fått insikt om. Det andra är att det måste vara så billigt att man kan ladda ner sin musik lagligt för att det är enklare än att rippa den själv även om man redan har den på CD. Då talar vi om ett pris på ungefär 10:- per album och 1:- per låt.

Med den prissättningen kan man också ladda ner saker på ren chansning utan att känna att man kastar pengar i sjön.

Jag tror också att det kommer att bli vanligare att man inte köper musik för att ha den själv utan att man kommer att köpa tillgång till musik i klump. Istället för att betala några kronor per låt och sedan alltid ha tillgång till den så länge jag inte slarvar bort filerna så kommer jag att kunna betala en månatlig avgift och under den perioden lyssna på vad jag vill ur hela musikhistorien. Tjänsten finns säkert redan i dag, men hur utbudet av musik i den ser ut vet jag inte. Själv har jag redan tillgång till en rätt stor del av den musik jag vill kunna lyssna på, men för den som inte redan har en musiksamling kan det vara en intressant modell.

Andra bloggar om: musik, nedladdning, fildelning, cdon.com, the pirate bay
Technorati tags: musik, nedladdning, fildelning, cdon.com, the pirate bay
intressant.se

Polisens hämndaktion mot The Pirate Bay

Nu har en ny episod i polisens utfall mot The Pirate Bay som jag skrivit om tidigare presenterats. Det verkar som om de tidigare ansträngningarna inte lett någon vart, för det nya angreppet ser ut som en ren hämndaktion.

Rikspolisstyrelsen hotar nu med att stänga ner The Pirate Bay med hänvisning till att de tillhandahåller barnpornografi. Eftersom de bara är en katalogtjänst som inte sprider något som helst material alls (upphovsrättsskyddat eller inte) så är påståendet uppenbart grundlöst, men det är i vilket fall listigt uttänkt, eftersom de hoppas på att det inte ska vara så många som vågar säga emot när man slår till med barnpornografisläggan, oavsett om de har någon täckning för det eller inte. En snabb titt ut i bloggosfären antyder att det var en felbedömning från polisens sida.

Förutom den rena rapporteringen ovan tycker jag att Projo har en viktig poäng när hon säger att Google har barnporr på sina servrar utan att polisen blockerar dem, men mot The Porate Bay fabricerar man glatt anklagelser.

Slutligen vill jag peka på Daniel som förklarar hur själva blockeringen fungerar och hur man trivialt går runt den. Det enda som krävs är att man ser till att ens dator kan slå upp domännamnet "thepiratebay.org" till en IP-adress utan att prata med ens cencuridkande bredbandsleverantörs DNS-server. Den rätta IP-adressen i det här fallet är 83.140.176.146, för övrigt.

Andra bloggar om: fildelning, copyright, copyriot, the pirate bay, polisen, bodströmsamhället, barnporr, barnpornografi, maktmissbruk, internet, filtrering
Technorati tags: fildelning, copyright, copyriot, the pirate bay, polisen, bodströmsamhället, barnporr, barnpornografi, maktmissbruk, internet, filtrering

"Ofrånkomligt att utomstående drabbas"

JO har just rapporterat att de inte finner någon anledning till kritik av hur tillslaget mot The Pirate Bay hanterats eftersom det enligt JO är "ofrånkomligt att utomstående drabbas i brottsutredningar". Enligt Copyriot så skulle rättegång ursprungligen hållas i december förra året, men har i sista minuten skjutits upp ett halvår. Under tiden behåller man alla beslagtagna servrar.

Detta är löjeväckande. Jag kan, om jag kisar lite, svälja att polisen beslagtar servrar på lösa boliner när en part i målet skriker högljutt om det. Det jag har svårare för är hur man kan motivera att man fortfarande snart ett år senare sitter kvar med samma servrar i beslag. En server är inte bevismaterial på samma sätt som det mesta annat.

Det intressanta på servern är inte servern i sig utan det som finns på dess hårddisk. Det är informationen där som kan säga någonting till utredarna. Själva datorn är ointressant. Att kopiera en hårddisk är en skitsak, och borde vara det första man gör efter beslaget. Man måste rimligen göra det innan man börjar med själva undersökningen av datat i vilket fall, för att inte riskera att tappa bort någon information av misstag. När man gjort det så kan man lämna tillbaka datorn igen, för då har man en kopia av allt väsentligt.

Man skulle möjligen kunna hävda att polisen kan ha intresse av att försöka återskapa information från diskarna som servrarnas ägare har försökt ta bort. Det skulle i så fall kräva att man göra lågnivåanalys på just de diskarna och inte på några kopior. Om man vill hävda det så må det väl vara hänt, men säg i så fall det. Och i vilket fall så räcker det med att skruva ut hårddiskarna ur de beslagtagna datorerna och sedan lämna tillbaka resten.

Som det hanteras nu är det svårt att se någon annan motivation än antingen grov inkompetens eller medvetet förhalande. Jag gissar att man helt enkelt håller i servrarna så länge som möjligt för att slippa lämna tillbaka dem under deras ekonomiska livslängd, i hopp om att kunna tillfoga The Pirate Bay åtminstone lite ekonomisk skada, i brist på något vettigt case.

Det ska bli spännande att se vad rätten säger framöver.

Andra bloggar om: upphovsrätt, copyright, fildelning, the pirate bay
Technorati tags: upphovsrätt, copyright, fildelning, the pirate bay