2014-9: J. M. Coetzee: Disgrace

Vår bokcirkel har skaffat sig traditionen att läsa något av årets nobelpristagare strax efter att det tillkännages vem det är. I år råkade en bok av Alice Munro vara ungefär det sista vi läst när den ständige sekreteraren berättade att hon tilldelats priset, så vi valde att läsa en bok av en tidigare pristagare istället och fastnade för J. M. Coetzee.

Disgrace handlar om David Lurie som är universitetslärare och påbörjar en kärleksrelation med en av sina kvinnliga studenter. Detta är så klart inte världens bästa idé och redan från början märker man att hon inte verkar vara helt med på noterna. Hon kan å ena sidan verka smickrad av uppmärksamheten från en äldre man, men samtidigt framstår hon ofta som lite avkopplad och inte så engagerad i relationen, som om hon mest låter den hända för att hon inte riktigt vågar säga ifrån även om hon egentligen skulle vilja.

Så småningom får universitetsledningen reda på vad som pågår och David hamnar inför disciplinnämnden som vill att han inte bara ska säga att han gjort fel utan även göra offentlig avbön. Han säger att han gjort fel men vägrar alla former av ånger och blir hellre avskedad. Den här biten av boken känns lite underlig, för jag tycker inte att hans motiv för låta sitt liv få en så omvälvande förändring till det sämre presenteras på något övertygande sätt.

Det hela slutar i alla fall med att han flyttar till sin dotter Lucy som bor på en farm på landet där han hjälper till med diverse praktiska göromål som är väldigt långt från hans tidigare liv som universitetslärare i litteratur. Även här ställs livet dock snart på ända när tre män en dag bryter sig in och låser in honom i ett rum för att sedan våldta Lucy. Den här gången reagerar David som man skulle kunna vänta sig och vill rapportera till polisen och försöka få tag i de skyldiga. Lucy vägrar och berättar bara för polisen att de haft inbrott och blivit av med diverse saker, men inte om våldtäkten.

Det verkar som att deras granne (som även jobbar åt Lucy ibland) är bekant med en av de skyldiga och medan David försöker konfrontera honom så behandlar Lucy den delen av överfallet som om den inte hade hänt. Hon är mer intresserad av att inte riva upp sin relation till grannarna och alla andra i trakten än att försöka få tag i den skyldige för våldtäkten.

Jag måste säga att jag hade lite svårt att få grepp om den här boken. Den är inte på något sätt illa skriven rent prosamässigt, men jag har svårt att relatera till personerna. Det känns som att ingen av dem har något känsloliv att tala om eller i alla fall verkar dölja det väldigt långt in så det är svårt att förstå deras motiv för hur de agerar.

J. M. Coetzee: Disgrace
Secker & Warburg, 1999
218 sidor
ISBN: 0-436-20489-4
epub

2013-55: Tomas Tranströmer: Hemligheter på vägen

Det är inte många ord i en diktsamling av Tomas Tranströmer men de är väl valda, så det är ingenting man bör skynda igenom.

Det känns som att det här är en väldigt stillsam diktsamling: de flesta dikterna består av observationer (oftast av naturen) utan att speciellt mycket händer i bild. Däremot händer det saker i språket. Det finns gott om oväntade metaforer, som denna:

Vaknade med väninnans klackar smällande i drömmen
och utanför två snödrivor som vinterns kvarglömda handskar
medan flygblad från solen dråsade över staden. 

(ur De fyra temperamenten)

Tomas Tranströmer: Hemligheter på vägen
Albert Bonniers Förlag, 2011 (originalet 1958)
42 sidor
ISBN: 978-91-0-012572-1

2013-10: Derek Walcott: Vinterlampor

Som den uppmärksamme läsaren möjligen redan har noterat utifrån numreringen på inläggen på sistone så håller jag på att blogga ikapp diverse böcker som jag läst ut för länge sedan men som det sedan inte blivit av att skriva om. Det har gått förvånansvärt bra trots att det i en del fall varit ett halvår sedan jag läst ut böckerna och jag endast undantagsvis haft några anteckningar att ta hjälp av.

Nu blir det dock värre. Jag brukar ha svårt att skriva om diktsamlingar redan under de bästa förhållanden, och här är det dessutom ett bra tag sedan jag läste ut den. Dessutom vet jag att jag redan när jag läste tyckte att den var undanglidande och inte lämnade några direkta spår efter sig så nu har jag väldigt ont om intryck.

Det handlar i åtminstone de allra flesta fall om dikter som inte har några uppenbara rim eller någon meter som i alla fall jag klarar av att identifiera (vilket inte säger allt för mycket, men i alla fall). Dessutom handlar dikterna i rätt många fall om mer eller mindre nautiska teman och det är något som jag har väldigt lite erfarenhet av och just inget intresse av heller.

Sammantaget ger det att det här var en diktsamling jag inte uppskattade speciellt mycket, men det kan mycket väl bero på att den gör ett väldigt bra jobb med att träffa alla mina ointressepunkter.

Derek Walcott: Vinterlampor
Översättning: många olika
Wahlström & Widstrand, 1992
152 sidor
ISBN: 91-46-16065-5

2013-22: Mo Yan: Det röda fältet

I vanlig ordning läste bokcirkeln ett verk av årets nobelpristagare i litteratur och i år föll valet på Det röda fältet, ett av de ganska få alternativen som fanns tillgängligt på svenska inom rimlig tid.

Det är en släktkrönika kan man väl säga, även om den inte sträcker sig över så väldigt lång tid. Berättaren refererar till bokens huvudpersoner som exempelvis farmor och farfar, och det här greppet gjorde att jag förutsatte att boken skulle sträcka sig fram till modern tid, men så visade sig till slut inte vara fallet.

Den period då boken utspelar sig är istället framför allt 1920- och 1930-talen vilket betyder att trakten drabbas av den japanska ockupationen av Kina. Detta innebär att människor delas upp i tre om inte fyra grupper: invaderande japaner, kineser som (med varierande grader av frivillighet) gått över till japanernas sida, kineser som kämpar mot japanerna och kineser som bara drabbas av det våld och kaos som kriget ställer till. De som är inblandade i den här berättelsen tillhör de sista två grupperna.

Den centrala familjen börjar sin karriär med att bränna brännvin av den lokalt förhärskande grödan sorghum (durra på svenska) som är röd och växer på enorma fält. Dessa röda fält tjänar även som slagfält för många av de sammandrabbningar med japanerna som skildras, så deras röda färg har mer än en anledning. Tidvis är berättelsen påfallande blodig och grafiskt beskriven; andra sektioner är humoristiska skrönor.

Dessa kast och det faktum att boken inte berättas i kronologisk ordning gör att det kan vara lite svårt att orientera sig ibland, men boken känns trots det aldrig svårläst. Jag får nog säga att det kändes som att det var omotiverat mycket blod och slafs bitvis, men på det hela taget gillade jag boken.

Mo Yan: Det röda fältet (Hong gaoliang jiazu)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Tranan, 1997 (originalet 1987)
483 sidor
ISBN: 978-91-87179-17-4

2013-9: Herman Hesse: Siddhartha

Herman Hesse tillhör de nobelpristagare som jag inte tidigare läst något av och därmed stod han också på listan över författare jag vill läsa. Jag råkade hitta den här boken på en loppis för ett tag sedan och då den dessutom var en av de få titlar av Hesse som jag faktiskt hört talas om så var det bara att slå till (de övriga är Stäppvargen och Glaspärlespelet).

Siddhartha handlar om en indisk pojke som ger sig ut för att söka lyckan och faktiskt även lyckas med det, åtminstone för en utomstående betraktare. Han både lyckas i affärer och hittar kärleken. Han hittar däremot inte lyckan och efter ett tag ger han sig iväg från alltihop och blir tiggarmunk istället.

Nu upplever han en mycket större tillfredsställelse och gör så småningom upp helt med sitt tidigare liv.

Boken känns mer som en krönika än en typisk roman. Den berättas rakt och rättframt utan några komplikationer eller så, utan är bara en rak redogörelse för vad Siddhartha tar sig för i sitt liv. Detta kombinerat med det faktum att de religiösa resonemangen känns mig främmande gör att boken inte var speciellt engagerande, men å andra sidan var den också kort.

Herman Hesse: Siddhartha (Siddhartha)
Översättning: Nils Holmberg
Aldus/Bonniers, 1972 (originalet 1950)
123 sidor

2013-31: Alice Munro: För mycket lycka

Jag läste novellsamlingen Nära hem av Alice Munro för ett par år sedan och tyckte rätt bra om den och jag skulle egentligen kunna nöja mig med att säga att jag inte ser några signifikanta skillnader på den samlingen och denna.

Munro skriver noveller som är mycket väl karaktäriserande och som man flyter igenom när man läser dem. Det är inte alltid man får en tydlig början eller slut; precis som med livet så blir en del saker hängande. Det är inte alltid lätt att få reda på när något utspelar sig, för det saknas tidsmarkörer. Man får lägga pussel med de ledtrådar man hittar för att ringa in vilken tid det handlar om. Miljön är däremot genomgående ungefär samma småstadsmiljö. Människor som först verkar vara väldigt jordnära och normala visar sig vara knepiga på sätt som man inte först väntat sig.

I den här samlingen finns dock en text som sticker ut lite, som avslutning. Den är (inser jag efteråt) biografisk, om än om en person jag inte känner till, och utspelar sig i Rysk miljö för över hundra år sedan. Den är också mycket längre än de övriga texterna, och tyvärr tycker jag inte att den vinner något på det. Det känns som att den är stelare och mer rapporterande än de övriga texterna, och trots sin längd ger den intryck av ihopträngdhet snarare än pratighet. Jag tror att den hade mått bättre av att stå på egna ben istället för att tryckas in i en novellmall.

Alice Munro: För mycket lycka (Too much happiness)
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Atlas, 2010
347 sidor
ISBN: 978-91-7389-372-5

2013-4: Patrick White: Det kluvna minnet

Det kluvna minnet har en lite udda konstruktion i det att den presenteras som en memoar skriven av den fiktiva personen Alex Xenophon Demirjian Gray, men samtidigt är den sammanställd av Patrick White, som också förekommer som en person i handlingen i form av en vän till familjen Gray.

På sätt och vis kan man säga att boken handlar om sin egen tillblivelse, för en stor del av tiden diskuteras det hur Patrick ska hjälpa till att bringa något slags ordning bland Alex alla papper. Andra delar är helt enkelt delar av själva memoarerna från tidigare perioder.

Förutom att man alltså så att säga får en direkt inblick i bokens (hävdade) produktion så får man även en lektion i hur biografi är oskiljbart från fiktion i och med att de texter Alex producerar ofta inte har så mycket med sanningen att göra. Ibland får man flera versioner av någon händelse, andra gånger kan man läsa mellan raderna att tidigare beskrivningar inte verkar stämma och framför allt märker man att vad Alex säger och vad Alex verkligen gör inte alltid har så mycket samband med vart annat.

Det här är en intressant konstruktion, men tyvärr får jag nog säga att boken är mer intressant som litterärt experiment än som faktisk roman. Det är inte förrän precis fram mot slutet som jag lyckas uppbringa något större intresse för familjen Gray (framför allt Alex), och det är i senaste laget.

Patrick White: Det kluvna minnet: Alex Xenophon Demirjian Grays memoarer (Memoirs of many in one by Alex Xenophon Demirjian Gray)
Översättning: Ingegärd Martinell
Forum, 1989 (originalet 1986)
176 sidor
ISBN: 91-37-09455-6

2011-80: Tomas Tranströmer: För levande och döda

Det jag sade om den förra Tranströmer-samlingen jag läste (17 dikter) gäller i princip om den här också, men (utan att verkligen räkna) så tycker jag att frekvensen av ren naturlyrik är lägre i denna, och istället får man ofta mer urbana miljöer. Det är däremot nästan alltid miljöer det handlar om, mer sällan personer eller skeenden.

En annan skillnad jag upplever är att medan 17 dikter ofta har något slags bunden form (om än inte rimmat) så är formatet har friare (eller underligare versmått som jag inte upptäcker är versmått); det känns som att Tranströmer experimenterar lite mer med språket här. Det händer att man träffar på en och annan som är ogrammatisk, även om det i huvudsak är korrekt svenska. Å andra sidan är det inte helt lätt att dra gränsen mellan vad som är ogrammatiskt och vad som är en ovanligt oväntat skapad ordbild.

Det händer att jag känner att det simmar meningar under ytan i en del dikter här som jag inte riktigt kan få grepp på, men oavsett det så gillar jag det. Det är lättläst och vackert även om de flesta dikterna för mig i första hand är skönhet för stunden snarare än filosofiska tänkvärdheter som jag känner att jag kommer att bära med mig länge. Gott så, dock.

Tomas Tranströmer: För levande och döda
Albert Bonnier, 2011 (originalet 1989)
30 sidor
ISBN: 978-91-0-012572-1 (Dikter och prosa 1954-2004)

Andra bloggar om: för levande och döda, bokcirkel, böcker, dikter, läsning, nobelpris, nobelpristagare, poesi, tomas tranströmer
Technorati tags: för levande och döda, bokcirkel, böcker, dikter, läsning, nobelpris, nobelpristagare, poesi, tomas tranströmer
intressant.se

2011-79: Tomas Tranströmer: 17 dikter

17 dikter är Tomas Tranströmers första diktsamling, publicerad 1954. Den innehåller en längdmässigt rätt varierad samling dikter, allt från smådikter med bara ett halvdussin rader till de avslutande lite längre på ungefär lika många sidor.

Många av dikterna är naturlyrik som vackert skildrar miljöer eller händelser i naturen. Med bara några få ord målas slående bilder upp, ofta med de slående och ibland förvånande metaforer som Tranströmer blivit känd för ("kavajen luggsliten som en vargflock" (ur "Gogol")).

Andra gånger är det längre skeenden som tecknas på kort tid:

När året sparkar av sig stövlarna,

och solen klänger högre, lövas träden

och fylls av vind och seglar fram i frihet.

Vid bergets fot står barrskogsbränningen,

men sommarns långa, ljumma dyning kommer,

drar genom trädens toppar sakta, vilar

ett ögonblick och sjunker åter undan --

avlövad kust står kvar.

(ur "Epilog")

Tomas Tranströmer: 17 dikter
Albert Bonnier, 2011 (originalet 1954)
44 sidor
ISBN: 978-91-0-012572-1 (Dikter och prosa 1954-2004)

Andra bloggar om: böcker, läsning, tomas tranströmer, dikter, poesi, 17 dikter, nobelpristagare, nobelpris, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, tomas tranströmer, dikter, poesi, 17 dikter, nobelpristagare, nobelpris, bokcirkel
intressant.se

2011-72: Alice Munro: Nära hem

Alice Munro är en av de där författarna som brukar återkomma i spekulationerna inför nobelpriset varje år. Hon är helt klart bra på att teckna personer som man känner att man har insyn i och förstår hur de fungerar, och i något mindre grad även miljöer. På sätt och vis är miljöerna i novellerna lite frustrerande eftersom de är lite undanglidande och svårgripbara. Det är exempelvis väldigt svårt att få ordning på när en novell utspelar sig för miljön känns ofta svårdefinierat tidlös. Man får ofta ett intryck av att befinna sig ett antal decennium tillbaka i tiden men utan att kunna säga exakt när, för det saknas ofta explicita tidsmarkörer.

Vad novellerna däremot har väldigt lite av så är det handling. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, och som "slice of life"-texter är de här mycket välgjorda. Om man förväntar siga att det ska finnas en tydlig handling som tar en från punkt A till punkt B med en tydlig dramaturgi därimellan kan man däremot tänkas bli besviken. Jag tycker inte att det är något stort problem, för de här novellerna är definitivt värda att läsas. Det finns allt för mycket litteratur som fokuserar enbart på att berätta en historia, så det är trevligt med texter som för en gångs skull lägger fokus på ett annat ställe.

Alice Munro: Nära hem
Översättning: Karin Benecke
Pocketförlaget, 2010
377 sidor
ISBN: 978-91-86369-64-4

Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, alice munro, nära hem
Technorati tags: böcker, läsning, noveller, alice munro, nära hem
intressant.se

2011-71: Harry Martinson: Aniara

Jag har läst Aniara en gång förut, men när vi skulle ha den i bokcirkeln var det lika bra att läsa om den igen eftersom det var ungefär tio år sedan förra gången och jag hade rätt dimmmiga minnesbilder av den, även om jag minns den som bra.

Det visade sig vara trevlig läsning även andra gången. Man kan ha invändningar om att en del av dikterna känns en smula enkla, men under bokcirkeln kom vi underfund med att det finns en del gömd struktur som man inte ser om man inte gräver djupare än i alla fall jag inte gör under normal läsning.

För den som inte vet det så är Aniara ett episkt diktverk (med varierande versmått) som berättar om det stora rymdskeppet Aniara som ska ta några tusen människor från Jorden till Mars eftersom Jorden har blivit förstörd. Under resan tvingas det ur kurs och blir skadat så att det inte går att ändra kursen tillbaka, med följd att Aniara istället rusar mot Lyrans stjärnbild många ljusår bort utan någon möjlighet till räddning. Människorna ombord måste komma överens med att de kommer att leva resten av sina liv på det här skeppet.

Aniara är tidvis som man kan ana väldigt mörk, men detta blandas upp med dikter som behandlar minnen från jorden som skänker lite positiv lyster åt det hela.

Jag gillar Aniara. Man får inte försöka ge sig på att förstå de tekniska "förklaringar" som ges utan bara se dem som markeringar av att det är något tekniskt; de innehåller inget vettigt, men om man bara släpper det och läser och lyssnar så är det vackert, storslaget och sorgligt.

Harry Martinson: Aniara
Bonniers, 1963 (originalet 1956)
171 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpris, nobelpristagare, harry martinson, aniara, bokcirkel, sf, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpris, nobelpristagare, harry martinson, aniara, bokcirkel, sf, science fiction
intressant.se

2011-69: Ivan Bunin: Mitjas kärlek

Ivan Bunin fick nobelpriset i litteratur 1933, så som en del av mitt projekt att läsa något av varje nobelpristagare i litteratur behövde jag bocka av honom. Jag visste inget om honom så jag köpte första bästa bok jag stötte på, vilket visade sig vara en novellsamling.

Tyvärr får jag nog säga att de här novellerna inte har åldrats med någon större grace. Det jag tycker var den största behållningen var just bilderna från ett svunnet Ryssland. Det litterära intresset tycker jag var rätt begränsat. Bunin har en förkärlek för beskrivningar och långa vindlande meningar som kan göra texten en smula påfrestande ibland. Exemplet nedan är extremt, men jag letade inte för att hitta det:

Mitja själv insåg mycket väl, att ingenting kunde vara mer vanvettigt än detta: att skjuta sig, att krossa skallen, att med ens hejda ett kraftigt ungt hjärtas slag, att beröva sig tanke och känsla, att förlora syn och hörsel, att försvinna ur denna outsägligt skäna värld, som först nu i sin fullhet öppnat sig inför honom, att plötsligt och för alltid beröva sig all delaktighet i detta liv, där hon, Katja, fanns, där det var sommar med himmel, skyar, solsken och varm vind, att lämna denna värld med vaggande sädesfält, hemgården, byn, modern, syskonen, bondflickorna och de gamla tidskrifternas vackra dikter -- denna värld, där någonstans långt borta låg Sevastopol, Bajdary-porten, violettskimrande berg i solrök med tallar och bokar på sluttningar, där den breda, bländande vita vägen gick fram, där Livadias och Alupkas trädgårdar lågo, där sanden glödde och glimmade vid det klarblå havet, där barn solade sig och unga badande damer uppehöllo sig -- han såg Katja klädd i vit promenaddräkt under vit parasoll sitta bland rullstenarna alldeles invid vågskvalpet, som glittrade så skarpt i solen, att dess anblick framkallade ett ofrivilligt leende av lycka...

Notera att detta alltså är en mening. 30 komman, 1 kolon, 2 tankstreck och 1 ellips. Man får väl vara glad att han inte tog till semikolon och parenteser också.

Ivan Bunin: Mitjas kärlek
Översättning: Sigurd Agrell
Hugo Gebers Förlag, 1933
206 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, ivan bunin, mitjas kärlek
Technorati tags: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, ivan bunin, mitjas kärlek
intressant.se

Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer

Även i år gick nobelpriset i litteratur till en författare som jag faktiskt redan läst, om än bara en bok och dessutom en tunn sådan (Den stora gåtan). Tomas Tranströmer är en författare som jag tänkt att jag skulle läsa mer av men det har inte blivit av, men nu har jag i alla fall skaffat mig ett exemplar av hans samlade dikter. Det fanns faktiskt två exemplar på bokhandeln på universitetsområdet när jag hade vägarna förbi den någon timme efter att Tranströmer presenterats som årets pristagare. Fascinerande att priset går till någon vars samlade produktion ryms i en enda volym, och dessutom en relativt tunn sådan för att vara "samlade verk": 510 sidor

Jag har precis tittat på Babels program om Tranströmer med anledning av nobelpriset och med ledning av det och vad jag minns av den korta diktsamling jag läst så är Tranströmer den sortens poet som jag har lätt att uppskatta, så jag ser fram emot att återstifta bekantskapen med honom.

Andra bloggar om: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, tomas tranströmer, dikter, poesi
Technorati tags: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, tomas tranströmer, dikter, poesi
intressant.se

Vem får årets nobelpris i litteratur?

Det är över en månad kvar tills årets nobelprisvinnare i litteratur tillkännages (gissningsvis, eftersom datumet för tillkännagivandet inte är känt än utan brukar annonseras en vecka i förväg, men en torsdag i början av oktober är en trolig gissning) men redan nu har spelbolagen börjat vadslagningen om vem som kommer att vinna.

De tio författare som får bäst odds (och även alla med kombinerade odds under tio) är

Cormac McCarthy (7)
Haruki Murakami (7.16)
Ko Un (7.5)
Ngugi wa Thiong'o (7.5)
Tahar ben Jelloun (8)
Vijaydan Detha (8)
Assia Djebar (8.5)
Adonis (9.5)
Joyce Carol Oates (9.5)
Tomas Transtromer (9.5)

Titta även på den längre listan med odds (uppdateras varje natt).

Detta är naturligtvis odds för vadslagning och inte något shortlist eller så, men jag noterar i alla fall att det inte i huvudsak är "svåra" och/eller okända författare. Åtminstone tre av namnen hittar man regelbundet på bästsäljarlistorna redan nu (McCarthy, Murakami, Oates).

Under de senaste åren när jag hållit ett öga på den här listan har vinnaren funnits med, om än kanske inte allra högst upp på listan. På sista listan från 2010 ligger det årets vinnare Mario Vargas Llosa på 18:e plats med oddset 23.

Jag har läst böcker av rätt många på listan, men det är få av dem där jag läst mer än någon enstaka titel så det är vanskligt att säga vem som är bäst. Några som jag gillar starkt av det jag läst är Cormac McCarthy, Haruki Murakami och Les Murray. Om någon av dem får priset återstår naturligtvis att se. Många proffstyckare verkar tycka att det är dags för en amerikan och pekar på de stora namnen Cormac McCarthy, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Don DeLillo och Thomas Pynchon. Det senaste priset till en amerikan gick till Toni Morrison 1993. Andra tycker att det är dags för en poet. Den senaste var Wislawa Szymborska 1996.

Ta en titt på den kompletta listan över litteraturprisvinnare och försök genomskåda vilket slags författare som borde få priset i år (om man nu tror att Svenska Akademien är trendkänslig).

Vem tror du kommer att få priset i år?

Andra bloggar om: böcker, läsning, nobelpris, priser, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, nobelpris, priser, nobelpristagare
intressant.se

2010-94: Mario Vargas Llosa: Det gröna huset

Den senaste bok vi tagit oss an i vår bokcirkel är årets nobelpristagare Mario Vargas Llosas andra roman, Det gröna huset. Den fick ett tämligen blandat mottagande, får man väl säga. En kommentar som väl får sägas sammanfatta diskussionen var "det var en bra bok, men jag tyckte inte om den".

Boken utspelar sig på några olika ställen. Man kan sammanfatta med att den utspelar sig i djungeln och i en stad, även om det egentligen är mer än två ställen. Tidsmässigt kom vi inte riktigt fram till hur lång tid den spänner över eftersom det inte anges uttryckliga datum, men det handlar om ett par tre årtionden.

Berättandet följer grovt fem olika trådar som återkommer ett antal gånger vardera i en fix ordning. Här finns ett ganska stort antal personer, och för att göra det hela ytterligare lite mer komplicerat så har en del av dem namn som är snarlika andras, och Llosa alternerar mellan att kalla personer vid namn och med något slags titel ("djungelkvinnan", "harpospelaren", "sergeanten", etc).

Det "gröna huset" i titeln är en bordell som en av huvudpersonerna bygger upp och driver, och som sedermera både brinner ner och startas om. Den går som en grön röd tråd genom berättelsen i och med att många personer har något slags relation till den. Personerna i historien tecknas inte så väldigt ingående och berättelsens konstruktion gör inget för att göra det lätt för läsaren att hålla isär dem och komma dem nära, så det känns naturligt att snarare kalla detta för en berättelse om det gröna huset, staden och djungeln lika mycket som en berättelse om människorna.

Det här är en bok som kräver att läsaren jobbar med att dechiffrera den. Jag var inte beredd på det från början och nöjde mig med att flyta med berättelsefloden och titta på sceneriet, vilket väl får sägas fungera. En annan läsare hade gått mer i närkamp med texten för att lista ut hur den hängde ihop, men hade istället problem med att se de övergripande dragen. Jag tror att det här är en bok som har mycket att ge vid en omläsning.

Mario Vargas Llosa: Det gröna huset (La casa verde)
Översättning: Jens Nordenhök
Norstedt, 2010 (första svenska 1979, originalet 1965)
425 sidor
ISBN: 978-91-1-303634-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, bokcirkel, mario vargas llosa, det gröna huset
Technorati tags: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, bokcirkel, mario vargas llosa, det gröna huset
intressant.se

2010-86: Eugene O'Neill: Long Day's Journey Into Night

Den här pjäsen är väldigt "liten". Allting händer i ett och samma rum, och förutom ett kort gästspel av familjens husa så är det bara det äkta paret James och Mary Tyrone och deras två vuxna söner Jamie och Edmund som förekommer. Det hela är uppdelat i fyra akter som utspelar sig på morgonen, vid lunch, vid middagsdags och framåt midnatt.

Till att börja med är familjen orolig för Edmund som är sjuk och man misstänker lungsot, men ska få besked av en läkare under dagen. Allt eftersom tiden går blir diskussionerna både om Edmunds situation och diverse annat (Marys morfinberoende, alla andras beroende av alkohol, James snålhet, sönernas allmänna misslyckanden i livet och så vidare) allt mer detaljerade och hätska allt eftersom man blir mer frispråkiga och irriterade på varandra.

Man kan ana att Lars Norén har fått en hel del inspiration från den här pjäsen. Det är den ena mörka familjehemligheten efter den andra som dras fram och ältas, men utan att egentligen komma någon vart. Jag har svårt att sätta fingret på något i själva prosastilen som är specifikt men det är lättläst och effektivt, och pjäsen är mycket läsbar även som vanlig skönlitteratur. Jag kan tänka mig att en del som vill sätta upp den kan irriteras över hur detaljerade anvisningar som ges över allting. Dekor, rörelser, gester, röstlägen: allt specifieras hela tiden, så utrymmet för tolkningar är tämligen begränsat.

Som läsupplevelse är pjäsen dock utmärkt. Historien är drabbande och man dras in i familjens problem.

I och med den här boken så har jag läst böcker av 54 olika nobelpristagare i litteratur, vilket betyder att jag har läst något av mer än hälften av litteraturprisvinnarna.

Eugene O'Neill: Long Day's Journey Into Night
Yale University Press, 1989 (originalet 1956)
176 sidor
ISBN: 0-300-04601-4

Andra bloggar om: böcker, läsning, drama, eugene oneill, long days journey into night, nobelpris, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, drama, eugene oneill, long days journey into night, nobelpris, nobelpristagare
intressant.se

2010-79: Halldor Kiljan Laxness: Salka Valka: Du vinträd rena

Till en liten fiskeby på Island kommer en vinterdag den unga flickan Salka Valka och hennes mamma med båt. De är på väg söderut, men deras pengar är slut och de hoppas kunna hitta jobb här ett tag för att senare resa vidare. De får temporärt bo på frälsningsarmén en natt medan de går runt hos de mer prominenta invånarna i den här byn, i hopp om att hitta ett mer permanent boende och framför allt något jobb.

Det är inget lätt liv de får, men de lyckas till slut hanka sig fram. Mamman Sigurlina fortsätter att besöka frälsningsarmén, trots att den inte har något vidare rykte, framför allt inte hos den lokale prästen. Det blir tidigt uppenbart att mamman och Salka Valka är väldigt olika som människor. Mamman flyter mest med, men Salka Valka säger vad hon tycker även om det inte är populärt, och trots att hon i många situationer dessutom är i underläge. Trots det så lyckas hon både gå i skolan och jobba i fiskindustrin så att hon får ett eget konto hos handlaren. I byn har man oftast inga pengar, utan de flesta affärer görs upp via konton hos handlarn. När man jobbar får man tillgodo, och sedan tar man ut varor mot det. Problemet är att mamman tar ut saker på Salkas konto men att Salka själv inte får göra det eftersom hon är för ung.

Livet i den här kustbyn är hårt, men människorna klarar sig trots allt. De har inget överflöd, men det tycks inte heller vara någon som direkt lider nöd. I början av boken är det faktiskt svårt att inse vilken tid boken egentligen utspelar sig i, men vad jag förstår handlar den om ungefär den tid den skrevs i. Av någon anledning hade jag fått för mig att boken skulle vara tungläst, men så var det inte. Prosan är inte komplicerad eller tung, och bortsett från en del vändningar (kanske framför allt i dialogen) så känns det snarare förvånansvärt modern. I en del stycken, framför allt när Salka Valka pratar med prästen och andra vuxna, är det rent av riktigt roligt.

Berättandet handlar i första hand om relationerna mellan människorna i byn. Den som är ute efter en spännande handling får leta förgäves, men det är inget problem. Salka Valka är läsvärd som den är.

Halldor Kiljan Laxness: Salka Valka: Du vinträd rena
Översättning: Ingegerd Nyberg-Fries
Rabén & Sjögren, 1990 (originalet 1930)
200 sidor
ISBN: 91-29-59392-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, halldor kiljan laxness, salka valka, du vinträd rena
Technorati tags: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, halldor kiljan laxness, salka valka, du vinträd rena
intressant.se

2010-77: Gao Xingjian: En ensam människas bibel

När man läser En ensam människas bibel är det lätt att dra slutsatsen att det här är en väldigt självbiografisk bok; huvudpersonen är en exilkines som bor i Paris och skriver om sina upplevelser under kulturrevolutionen i Kina på 1960-talet, samtidigt som han tillbringar mycket tid i hotellrum under diverse litterära arrangemang. När man börjar närma sig slutet framgår dock att det kanske inte är så enkelt, eftersom ett av kapitlen består av att författaren i boken argumenterar med sig själv om huruvida huvudpersonen i boken han skriver är han själv eller inte.

- Nu räcker det! säger han.

- Vadå räcker? frågar du.

- Nu räcker det! säger han. Gör slut på honom!

- Vem pratar du om? Vem ska göra slut på vem?

- Han, vetja! Den där han, som har flutit ur din penna! Gör slut på honom!

Du säger att du inte är författaren.

- Vem är författaren dä?

Det är inte lätt att säga. Han själv kanske? De är ingenting annat än hans medvetande.

- Vad kommer att hända med dig då? När han försvinner måste väl du också försvinna?

Du säger att du kan spela en passiv roll som läsare, precis som publiken på teatern. Den han som förekommer i boken har ingenting med dig att göra.

Han säger att du är bra på att slingra dig.

Det är helt klart att Xingjian vill problematisera bilden av boken som självbiografisk även om den vid en första anblick framstår som det. Jag vet inte i hur stor utsträckning den överensstämmer med hans verkliga upplevelser och i hur stor grad de bara fått bilda fond för uppdiktade händelser i motsvarande tid och miljö. Det spelar egentligen ingen roll.

Som i viss mån framgår av stycket ovan så har boken två huvudpersoner: en i nutid och en i dåtid. Den som befinner sig i bokens nu refereras till som "du" och de kapitel som handlar om honom berättas i presens. Den huvudperson som befinner sig i dåtiden kallas för "han" vilket ger en lite större distans, och de kapitlen berättas också i imperfekt. Det här kan låta rörigt men i praktiken fungerar det riktigt bra, och gör att det är lätt att se vilken version av huvudpersonen man läser om (det finns inga tidsangivelser på kapitlen, men normalt sett alternerar de). Språket i övrigt är funktionellt och lättläst, men utan större utsmyckningar.

Bokens nutid består främst av diskussioner mellan huvudpersonen och diverse kvinnor som han umgås med, oftast tillfälligt och sexuellt. Han tycks ha ett stort behov av sex, men samtidigt svårt att knyta an till någon på ett djupare plan. Geografiskt utspelar sig den här halvan av boken mest i diverse hotellrum i anknytning till litterär konferenser och liknande.

Parallellt berättas om hans ungdomstid under kulturrevolutionen. Jag vet tyvärr inte mycket om den perioden, men här framgår tydligt att det handlade mycket om att inte bara revolutionär utan att vara mest revolutionär, samtidigt som det gällde att inte sticka ut så att man blev föremål för några partifunktionärers misstankar. Utrensningarna av misshagliga element pågick hela tiden och kunde drabba vem som helst, och ovanpå det krävde kulturrevolutionen att onyttiga element som författare skulle skolas om genom arbete på någon avlägsen bondgård.

I praktiken innebär allt detta en konstant osäkerhet, brist på livsmedel och svårigheter att bilda och upprätthålla en familj eftersom vem som helst när som helst kan bli utrensad eller förflyttad. Den här situationen präglar naturligtvis den som lever under den, och detta sitter kvar även hos författarens moderna version.

Jag tyckte att den här boken var väl värd att läsa, både som ett personporträtt av en person som genomlever en turbulent tid och vad det gör med honom och som en historisk (om än fragmentarisk) översikt över den tiden.

Gao Xingjian: En ensam människas bibel (Yige ren de shengjing)
Översättning: Göran Malmqvist
Atlantis, 2000 (originalet 1999)
446 sidor
ISBN: 91-7486-515-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, gao xingjian, en ensam människas bibel, nobelpris, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, gao xingjian, en ensam människas bibel, nobelpris, nobelpristagare
intressant.se

2010-73: Saint-John Perse: Jord vindar hav

Sedan ett tag tillbaka håller jag på med projektet att läsa något av varje nobelpristagare i litteratur, och för att ha en chans att komma ikapp försöker jag läsa fem nya nobelpristagare varje år. Den senaste i raden är den franske poeten Saint-John Perse (en pseudonym för Alexis Leger).

Den poesi han presenteras med i den här volymen är väldigt annorlunda, en av de mest särpräglade röster jag har stött på på länge. Det är naturligtvis en merit, men det är också sant att den här volymen ger läsaren en del huvudbry. Jag är osäker på om dikterna ska läsas som absurdistiska bilder eller om det finns en mening i dem som ligger fördold bakom fler lager av metaforer än jag mäktar med att dechiffrera. Det känns lite grann som att läsa ett kaleidoskop, och inte sällan med lika stora chanser att få grepp om det stora sammanhanget.

Här är ett exempel:

Piskknallarna lossa på nya gator lass av okläckta olyckor.

[...]

Ett barn sorgset som apornas död -- äldre syster av stor skönhet -- erbjöd oss en vaktel i en rosenröd sidensko.

...Ensamhet! Blå ägg som en stor sjöfågel lägger, och på morgonen havsbukten översållad av gyllne citroner! Det var i går!

Saint-John Perse: Jord vindar hav
Översättning: Erik Lindgren
Bonniers, 1960
137 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, dikter, poesi, saint-john perse, jord vindar hav, nobelpris, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, dikter, poesi, saint-john perse, jord vindar hav, nobelpris, nobelpristagare
intressant.se

Äntligen!

Årets nobelpristagare i litteratur avslöjades just, och det är den peruanske författaren Mario Vargas Llosa som jag faktiskt nyligen läste vilket faktiskt gör honom till den förste nobelpristagare som jag läst innan han fick priset.

I och med detta så kommer min "samling" av lästa nobelpristagare upp till 50 jämnt, men jag har fortfarande ett par kvar att läsa tills jag når hälften (107 pris har delats ut hittills).

Andra bloggar om: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, priser, mario vargas llosa
Technorati tags: böcker, läsning, nobelpris, nobelpristagare, priser, mario vargas llosa
intressant.se