Liza Marklund: Nobels testamente

Om någon skulle ha lyckats missa det så har det nyligen kommit ut en ny bok av Liza Marklund. Den handlar precis som hennes tidigare romaner om journalisten Annika Bengtzon, och precis som tidigare är det här inget för den som är allergisk mot journalistprosa. Om man är ute efter konstprosa finns inget att hämta. Detta är en bok för den som vill ha en sidvändardeckare.

I Nobels testamente hoppar Marklund på tåget med terroristskräcken och passar också på att dela ut en känga till historien med svenskarna som avvisades med amerikansk fångtransport. Handlingens huvudspår handlar dock om Nobelpriset. Annika är på Nobelfesten för att skriva ett reportage om den, men medan hon håller på att dansa med Bosse från Konkurrenten (som även tjänstgör som emotionell strulinducerare) så blir hon vittne till hur en person skjuter ner nobelkommitténs ordförande och sedan försvinner utan att någon får tag i henne.

Mordet beskrivs till att börja med ur mördarens synvinkel, och de kapitel som är skrivna så känns inte lika trovärdigt skrivna som resten. Marklund försöker framställa mördaren som en riktigt hårdkokt person men lyckas inget vidare; det blir mest som vanligt med lite extra svordomar instuckna här och var i texten. Det verkar som om hon trivs bättre med underdog-perspetivet.

Då och då förekommer också texter som ser ut som brev och som handlar om Alfred Nobel. Man inser naturligtvis att de bör ha någonting med upplösningen av historien att göra, men det är inte uppenbart exakt vad. De här texterna känns också lite taffligt skrivna. På slutet får man reda på vem som skrivit dem och möjligen kan man ursäkta deras valhänthet med att det är en person i romanen skrivit dem och inte författaren, men jag tycker inte att det håller. Precis som kollegan Camilla Läckberg brukar göra har Marklund här byggt upp handlingen utifrån händelser lång tillbaka i tiden, centrerat kring Alfred Nobel. Handlingsmässigt fungerar det, men den tillbakablickande historien har inte alls samma känslomässiga tyngd som exempelvis den i Stenhuggaren.

Upplösningen på slutet känns lite rumphuggen, nästan som om Marklund fått order om att inte producera mer än ett visst antal sidor. I exempelvis Sprängaren och Den röda vargen har spänningen skruvats upp betydligt mer innan polisen stormat in. Här tycker jag att en del potential för nagelbitande slarvades bort i onödan.

Andra bloggar om: böcker, deckare, liza marklund, nobels testamente, sprängaren, den röda vargen, camilla läckberg, stenhuggaren