2010-43: Vladimir Nabokov: Lolita

Lolita är en av de där klassikerna som jag sedan länge tyckt mig ha någorlunda koll på innehållet i men inte faktiskt ha läst. Eftersom vi valde den till bokcirkeln så blev det till slut ändring på det.

Boken berättas av den medelålders mannen Humbert Humbert som dras till vad han kallar för nymfetter, flickor i yngre tonåren eller strax under det. I dagens språkbruk är han pedofil. Han själv spårar detta till att hans käresta som barn dog, en flicka som hette Annabel Leigh (ett namn som, speciellt givet temat, är lätt att associera till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee).

Humbert bor till att börja med i Paris, men flyttar till USA och får tips om att kunna bo hos en kvinna och hennes dotter. Dottern heter Dolores men kallas Lolita, och när han får syn på henne bestämmer sig Humbert för att ta rummet han erbjuds trots att han hade tänkt att avböja. Han gör sedan allt för att få chansen att vara i närheten av Lolita vilket så småningom mynnar ut i giftermål, Lolitas moders död, en bilburen odyssé genom USA, våldtäkt och mord.

Man kan möjligen invända att berättandet är pratsamt, men det är ingen tvekan om att det är både välskrivet och varierat i stilen. Humbert är litteraturvetare och hans beskrivning av händelserna med Lolita är som sig bör vältaliga och fascinerande. Men det är just det: som läsare har man bara vad Humbert skriver att förlita sig på, och det betyder att man inte har någon möjlighet att veta hur nära sanningen han ligger. Hela romantexten presenteras för övrigt (av ett kort förord) som Humberts självbiografi och försvar; då och då i texten talar han direkt till läsaren som antas vara en domstol. Nedskrivandet av berättelsen sker alltså i sin helhet efter att händelserna skett, så förutom den inneboende osäkerheten hos en berättare i första person är det även några år mellan händelserna och deras nedtecknande.

Det är fascinerande att se hur väl Nabokov lyckas med att placera läsaren inuti Humbert och göra honom till en sympatisk människa som man identifierar sig med även om han uppenbart gör otrevliga saker. Samtidigt finns det ingenting i boken som tar ställning. Humbert är som han är, och det är upp till läsaren att bilda sig en uppfattning om vad man tycker om det. Detsamma gäller Lolita själv, som inte heller är helt lätt att få rätsida på i alla lägen. Det är ingen svårighet att inse varför Lolita ställde till med sådant rabalder, men det som sker "i bild" är mestadels oskyldigt. Det kan däremot inte alltid sägas om det som antyds eller utelämnas, men det är det ibland även upp till läsaren att lista ut exakt vad som hänt.

Tack vare detta så är det här en mycket läsvärd bok. Om Humbert skrivit rätt upp och ner vad som hänt hela vägen hade det blivit otrevligt (eller rent av åtalbart); som det är nu lyckas texten ofta vara rent litterärt vacker samtidigt som den behandlar ett otrevligt ämne utan att själv pådyvla läsaren några moraliska uppfattningar i frågan.

Vladimir Nabokov: Lolita
Olympia Press, 1955
312 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsare, vladimir nabokov, lolita, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsare, vladimir nabokov, lolita, bokcirkel
intressant.se

Att skriva klart döda författares böcker

Enligt Uppdrag gransknings program nyligen så berättade Stieg Larsson för John-Henri Holmberg strax före sin död att han skrivit 320 sidor av den fjärde Lisbeth Salander-boken och att den enligt synopsis skulle bli strax över 400 sidor (vilket John-Henri tolkade som att den nog inte skulle bli mer än 600 sidor). Den här fjärde boken i Millennium-serien utspelar sig i en avlägsen liten ort i norra Kanada och var egentligen tänkt att bli den femte boken, men han skrev den först eftersom den var roligare att skriva. Vad den skulle handla om eller vilken stil den skulle vara nämndes inte (de tre publicerade delarna är alla olika: den första är ett stängda-rummet-mysterium, den andra är en polisroman och den tredje en politisk deckare).

En av de väsentligaste stötestenarna i konflikten mellan Stiegs sambo Eva och hans far och bror är vad som ska hända med det oavslutade manuskriptet till den fjärde boken. Eva säger att hon har bäst insyn i vad Stieg hade tänkt sig med böckerna, och hon vill ha möjlighet att påverka vem som får i uppdrag att skriva färdigt boken.

En annan intressant fråga här som inte nämndes i programmet är vilket som är bäst: att låta någon annan författare skriva färdigt boken så nära Stiegs intensioner det går (det vill säga så långt man känner till dem), att publicera det ofullbordade manuskriptet som det är, eller att inte publicera det alls.

Det här är naturligtvis en fråga som är mycket mer generell än fallet Stieg Larsson. När Robert Jordan dog nyligen så meddelades det strax efteråt att hans gigantiska Wheel of Time-serie skulle skrivas färdigt, och att den tilltänkte författaren och Jordans närstående fått de saknade delarna av historien berättade för sig muntligt av honom innan han dog.

J. R. R. Tolkiens efterlämnade verk har efter hans död publicerats i diverse olika former av sonen Christopher. The Silmarillion kompletterades med en del saknad text av Guy Gavriel Kay innan den publicerades, medan senare volymer har bestått av JRRTs texter ihopredigerade i lämplig ordning av Christopher Tolkien och försedda med kompletterande synopsis där det saknats delar, men i alla volymerna utom The Silmarillion har det varit klart vilka delar som varit JRRTs egna och vilka som varit posthuma kompletteringar.

Efter Douglas Adams död publicerades The Salmon of Doubt som bland annat innehåller den ej avslutade roman han arbetade på när han dog.

Vladimir Nabokov ville att hans sista roman skulle brännas om han inte blev klar med den innan han dog, men frun och sedan sonen bevarade manuskriptet. Nu har sonen efter trettio år bestämt sig för att publicera det, och antagligen kommer de flesta efterlämnade manuskript av kända författare som inte förstörs att publiceras förr eller senare. Om inte de efterlevande då och då bröt mot författarnas önskemål skulle vi läsare aldrig exempelvis ha fått läsa de allra flesta av Kafkas verk; de publicerades efter hans död mot hans uttryckliga önskan.

Vad skulle du helst vilja se hände med manuskriptet till den fjärde Lisbeth Salander-boken, och för den delen andra motsvarande manuskript? Bör de publiceras, och bör de i så fall skrivas färdigt så gott det går först eller borde de publiceras i det skick författaren efterlämnade dem?

Andra bloggar om: böcker, läsning, stieg larsson, lisbet salander, millennium, deckare, robert jordan, wheel of time, tolkien, douglas adams, vladimir nabokov, frans kafka
Technorati tags: böcker, läsning, stieg larsson, lisbet salander, millennium, deckare, robert jordan, wheel of time, tolkien, douglas adams, vladimir nabokov, frans kafka

Nabokov, hamletslarv och fildelning

I dag lyckades SvD vara ovanligt intressant. I en och samma spalt hittade jag detta:

• I en kort notis uttalar sig Dimitri Nabokov om sin far Vladimir Nabokovs sista och opublicerade bok The Original of Laura. Han säger att fadern ville att manuskriptet skulle brännas och antyder att han tänker göra det. Även Frans Kafka ville att hans manuskript skulle förstöras, men hans vän höll inte det löftet, till världslitteraturens fromma.
  
• Dramatenchefen Staffan Valdemar Horn Holm är uppenbarligen ännu en av de här människorna som inte fattat att saker kan komma bort. Jag har skrivit om sådant tidigare, men Horn Holm behöver inte ens en dator för att tappa bort saker. Istället har han under en flygning blivit av med vad som uppenbarligen är den enda kopian av scenanvisningar och liknande för Dramatens uppsättning av Hamlet som ska öppna i mars och en uppsättning av Fanny och Alexander. Artikeln på nätet utgår från att det är stöld medan pappersnotisen säger att det är oklart om det är stöld eller förväxling. Det står i alla fall helt klart att det är klantigt att förlita sig på en enda kopia.
  
• Miljöpartistiska EU-parlamentarikern Carl Schlyter uttalar sig om att han öppnat sajten www.iwouldntsteal.net. Budskapet är att kraven på hårdare tag mot fildelning är ett brott mot den personliga integriteten. Nyheterna på teve rapporterade i går kväll passande nog om en ny utredning om den personliga integriteten som tyckte att den behövde stärkas; ett intressant besked när andra delar av polisen gör sitt bästa för att rasera den med vidsträckt övervakning av fildelare.
  

Andra bloggar om: böcker, läsning, vladimir nabokov, carl schlyter, fildelning, personlig integritet, dramaten, copyright, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, vladimir nabokov, carl schlyter, fildelning, personlig integritet, dramaten, copyright, upphovsrätt
intressant.se

Tintin idag, vad imorgon?

Enligt ett pressmeddelande från Bonnier Carlsen så har deras återutgivning av Tintin-albumet Tintin i Kongo blivit JK-anmäld av Afrosvenskarnas riksförbund. Så här säger de själva:

Albumet ger ingen realistisk eller rättvis bild av Afrika, vare sig det gäller av invånarna eller djur och natur. I stället kännetecknas albumet av den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa då Kongo var en belgisk koloni. Albumet är ett historiskt tidsdokument från ett svunnet Europa. Om detta kan man läsa i albumets förord.

Förlaget avvaktar JKs kommentarer innan man gör något. Redan under sommaren rapporterades att en brittisk bokhandel flyttat Tintin i Kongo från barnhyllan till hyllan för grafiska romaner för vuxna.

Jag tycker att det är lite oroande om det skulle gå att blockera återutgivning av gammal litteratur på det här sättet (albumet publicerades ursprungligen som följetong 1930-31). Som de själva säger handlar det om ett tidsdokument som visar hur synen på Afrika var förr, inte om något nyproducerat. Om man på det här sättet ska titta på den idag gällande moralen när man återutger gamla böcker så blir det mycket som inte kan ges ut.

Lucky Luke i sin helhet kan vi antagligen vinka adjö till, eftersom de albumen visar upp en schablonbild av indianerna (och för den delen även av kineser, ibland). Och det är ju inte bara serier som drabbas av detta. August Strindbergs kvinnosyn är väl inte känd som den allra bästa. Ska vi förbjuda återutgivning av Strindbergs verk? Och Vladimir Nabokovs Lolita, kan den vara tillåten?

Den intressanta frågan här är vad det blir nästa gång. Om vi tillåter att Tintin sopas under mattan idag, vad blir det nästa gång?

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, tintin i kongo, herge, tintin, august strindberg, vladimir nabokov, lolita, censur, det fria ordet, yttrandefrihet, afrika, afrosvenskarnas riksförbund, lucky luke
Technorati tags: böcker, läsning, serier, tintin i kongo, herge, tintin, august strindberg, vladimir nabokov, lolita, censur, det fria ordet, yttrandefrihet, afrika, afrosvenskarnas riksförbund, lucky luke