Kommunikationen i Larssons fiktiva universum är hela tiden iögonenfallande medierad och indirekt. Man mejlar, chattar, programmerar, scannar, buggar, fotograferar, ordbehandlar och pratar i mobiltelefoner. Om kommunikation någon gång sker med rösten, ansikte mot ansikte, kan vi vara säkra på att dialogen snart avbryts av någon av de allestädes närvarande medieteknologierna. Denna, relativt ouppmärksammade, formella sida av Larssons texter är nog så intressant som handlingen, vill jag hävda.
Visst sker en massa kommunikation muntligt, men det är helt sant att Stieg Larsson tycks ha varit klart mer insatt i moderna kommunikationsmedia än de flesta andra svenska författare jag läst på sistone. I exempelvis Liza Marklunds böcker mejlar personerna lite ibland, men det känns mest som att hon nödtvunget visar upp resultatet av sin research. I Stieg Larssons böcker får man faktiskt intrycket av att detta är något helt naturligt, både för författaren och för personerna i boken -- liksom det är för mig. En stor del av min kommunikation sker skriftligen via mejl och chattprogram, så att vad som skulle kunna vara ett femminuters telefonsamtal istället kan dras ut till en konversation över hela dagen. Just möjligheten att kunna ägna mig åt kommunikationen när det passar mig i relation till jobbet istället för att bli avbruten av en telefon tilltalar mig mycket.
Här finns DNs recension.
Andra bloggar om: böcker, läsning, stieg larsson, luftslottet som sprängdes, liza marklund, mail, mejl, chatt, im, kommunikation
