Att skriva klart döda författares böcker

Enligt Uppdrag gransknings program nyligen så berättade Stieg Larsson för John-Henri Holmberg strax före sin död att han skrivit 320 sidor av den fjärde Lisbeth Salander-boken och att den enligt synopsis skulle bli strax över 400 sidor (vilket John-Henri tolkade som att den nog inte skulle bli mer än 600 sidor). Den här fjärde boken i Millennium-serien utspelar sig i en avlägsen liten ort i norra Kanada och var egentligen tänkt att bli den femte boken, men han skrev den först eftersom den var roligare att skriva. Vad den skulle handla om eller vilken stil den skulle vara nämndes inte (de tre publicerade delarna är alla olika: den första är ett stängda-rummet-mysterium, den andra är en polisroman och den tredje en politisk deckare).

En av de väsentligaste stötestenarna i konflikten mellan Stiegs sambo Eva och hans far och bror är vad som ska hända med det oavslutade manuskriptet till den fjärde boken. Eva säger att hon har bäst insyn i vad Stieg hade tänkt sig med böckerna, och hon vill ha möjlighet att påverka vem som får i uppdrag att skriva färdigt boken.

En annan intressant fråga här som inte nämndes i programmet är vilket som är bäst: att låta någon annan författare skriva färdigt boken så nära Stiegs intensioner det går (det vill säga så långt man känner till dem), att publicera det ofullbordade manuskriptet som det är, eller att inte publicera det alls.

Det här är naturligtvis en fråga som är mycket mer generell än fallet Stieg Larsson. När Robert Jordan dog nyligen så meddelades det strax efteråt att hans gigantiska Wheel of Time-serie skulle skrivas färdigt, och att den tilltänkte författaren och Jordans närstående fått de saknade delarna av historien berättade för sig muntligt av honom innan han dog.

J. R. R. Tolkiens efterlämnade verk har efter hans död publicerats i diverse olika former av sonen Christopher. The Silmarillion kompletterades med en del saknad text av Guy Gavriel Kay innan den publicerades, medan senare volymer har bestått av JRRTs texter ihopredigerade i lämplig ordning av Christopher Tolkien och försedda med kompletterande synopsis där det saknats delar, men i alla volymerna utom The Silmarillion har det varit klart vilka delar som varit JRRTs egna och vilka som varit posthuma kompletteringar.

Efter Douglas Adams död publicerades The Salmon of Doubt som bland annat innehåller den ej avslutade roman han arbetade på när han dog.

Vladimir Nabokov ville att hans sista roman skulle brännas om han inte blev klar med den innan han dog, men frun och sedan sonen bevarade manuskriptet. Nu har sonen efter trettio år bestämt sig för att publicera det, och antagligen kommer de flesta efterlämnade manuskript av kända författare som inte förstörs att publiceras förr eller senare. Om inte de efterlevande då och då bröt mot författarnas önskemål skulle vi läsare aldrig exempelvis ha fått läsa de allra flesta av Kafkas verk; de publicerades efter hans död mot hans uttryckliga önskan.

Vad skulle du helst vilja se hände med manuskriptet till den fjärde Lisbeth Salander-boken, och för den delen andra motsvarande manuskript? Bör de publiceras, och bör de i så fall skrivas färdigt så gott det går först eller borde de publiceras i det skick författaren efterlämnade dem?

Andra bloggar om: böcker, läsning, stieg larsson, lisbet salander, millennium, deckare, robert jordan, wheel of time, tolkien, douglas adams, vladimir nabokov, frans kafka
Technorati tags: böcker, läsning, stieg larsson, lisbet salander, millennium, deckare, robert jordan, wheel of time, tolkien, douglas adams, vladimir nabokov, frans kafka

Böcker och filmer som följer en genom livet

De flesta människor har nog några böcker och filmer som följt dem genom livet. Det behöver inte nödvändigtvis vara dem som man tycker är absolut bäst eller mest skickligt skrivna eller så, men av någon anledning har de bitit sig fast.



De fyra som ligger i topp på min lista över verk som jag läst och läst om, kan citera stora delar av och gärna återvänder till är:

• J. R. R. Tolkien: The Lord of the Rings
  Jag fick den gröna samlingsvolymen av mina föräldrar när jag gick på högstadiet och vräkte i mig den. Några år senare läste jag den på engelska och såg den tecknade filmen av Ralph Bakshi. Sedan dess har jag även lyssnat på den som radioserie (både BBCs version och Sveriges Radios), sett Peter Jacksons filmversion och läst den nya svenska översättningen. Om det hade funnits ett tolkiensällskap i Linköping hade jag garanterat varit medlem.
  
  
• Douglas Adams: The Hitch-Hiker's Guide to the Galaxy
  Som jag skrev i det förra inlägget träffade jag på THHGttG någon gång under gymnasiet och har sedan avverkat den i många former: boken, BBC-radioserien (både i radioversion och LP-version), radiomanuset i bokform, BBCs teveserieversion, den svenska radioserien och filmen nyligen. Det kan vara ganska stora skillnader mellan de här olika versionerna, men det här är en ganska kaotisk historia redan från början så det gör inget.
  
  
• Monty Python and the Holy Grail
  Jag har varit en stor vän av allt Monty Python gjort sedan jag först träffade på dem när de sändes på svensk teve. Jag ser på Wikipedia att de sändes i Sverige första gången 1969 och det kan jag inte komma ihåg; jag skulle gissa att mina minnen är från sent 1970-tal. Det som framför allt fastnat är dock långfilmen Monty Python and the Holy Grail. Exakt varför just den bitit sig fast så vet jag inte; möjligen för att jag tycker mycket om fantasy medan jag exempelvis inte har någon relation alls till religion som är det huvudsakliga ämnet i Life of Brian.
  
  
• Terminator 2
  Sist på listan helt enkelt eftersom jag stötte på den sist är Terminator 2. Det må vara en våldsam actionrulle, men jag tycker också att den har intressanta saker att säga. Kärleken är stark mellan John Connor och hans mor Sarah, och det utvecklas även ett starkt band mellan John Connor och terminatorn som en kort period blir den far John aldrig haft. Den senare relationen säger också intressanta saker om vad det egentligen innebär att vara mänsklig. Sarah Connor reflekterar när hon tittar på John och terminatorn som reparerar en bil att till skillnad från alla de låtsaspappor hon skaffat till John genom åren så kommer terminatorn aldrig att svika honom.

  Watching John with the machine, it was suddenly so clear. The terminator wouldn't stop, it would never leave him. It would never hurt him or shout at him or get drunk and hit him or say it was too busy to spend time with him. And it would die to protect him. Of all the would-be fathers that came over the years, this thing, this machine, was the only thing that measured up. In an insane world, it was the sanest choice.

  Resten av filmen är bra, men för mig summerar det här citatet vad det är som gör den bra för mig.
  

Vilka böcker och filmer har du haft som följeslagare genom livet?

Andra bloggar om: böcker, läsning, film, tolkien, douglas adams, sagan om ringen, the hitch-hiker's guide to the galaxy, monty python, the quest for the holy grail, terminator 2
Technorati tags: böcker, läsning, film, tolkien, douglas adams, sagan om ringen, the hitch-hiker's guide to the galaxy, monty python, the quest for the holy grail, terminator 2

Varför är deckare så ofta serier?

SvD skriver att Stieg Larssons bokserie om Lisbet Salander och Mikael Blomkvist har gjort det lättare för debutanter att få kontrakt på en hel serie böcker på en gång. Jag måste säga att jag är lite skeptisk. Lite längre ner i texten noterar man

Den uppmärksamme kan konstatera att det i princip bara är spänningsromaner som blir följetonger, troligtvis för att dramaturgin lämpar sig för det. Alltså: Minskar det stora deckarintresset minskar antagligen också antalet uppföljarlöften.

och jag tror att det är en väsentlig punkt.

Bland deckare har det varit legio med bokserier långt innan Stieg Larsson. Snarare får man leta en hel del för att hitta deckare som inte hör till en serie. Jag tror att det till stor del beror på att deckargenrens grundläggande koncept helt enkelt passar väldigt bra för serier. Den väsentliga personen i en deckare är normalt sett den som löser brottet (även om undantag finnes), medan det handlar om nya brott hela tiden. Om man tittar på verkligheten så handlar polisyrket om att en och samma polis löser (förhoppningsvis) brott efter brott.

Andra genrer handlar om vad som på något sätt är exceptionella händelser, om det sedan är för den enskilda personen eller för hela världen. Världen räddas inte från säker undergång varje vecka, och samma person drabbas inte av vare sig livskris eller sitt livs kärlek om och om igen. Det betyder inte att det är omöjligt att skriva bokserier utan att skriva deckare, men jag tror att det helt klart är lättare för en deckarförfattare att göra det utan att det känns onaturligt. Så har det också varit länge: det är bara att titta bakåt på klassiska deckare så ser man att de ofta är delar i långa serier. Till artikelns försvar ska väl sägas att jag talar om att producera en bokserie medan artikeln handlar om att få kontrakt på en bokserie, men jag tror att det till stor del också hänger samman med att deckargenren faktiskt nästan förväntas producera serier istället för enstaka böcker.

Den enda genre som på samma sätt verkar ha lätt för att producera serier är fantasy, men jag tror att anledningen är en annan. En stor del av det som i dag publiceras som fantasy är till stor del producerat i J. R. R. Tolkiens efterföljd, och det har lett till att många (allt för många) av de nya författare som ger sig in i fantasygenren känner sig tvingade att skriva trilogier eftersom Ringarnas herre är en trilogi. Med tiden har trilogivanan dessutom utvecklats till fyra, fem, tio böcker i en och samma serie.

Andra bloggar om: böcker, läsning, stieg larsson, deckare, fantasy, tolkien
Technorati tags: böcker, läsning, stieg larsson, deckare, fantasy, tolkien

Peter Jackson filmar Hobbiten

Peter Jackson kommer att producera två filmer baserade på J. R. R. Tolkiens Hobbiten. Vem som kommer att regissera är inte klart, men däremot är Ian McKellen intresserad av att återvända som Gandalf. Det återstår väl att se om även Ian Holm får reprisera sin roll som Bilbo; han är väl egentligen för gammal (Ringen-filmerna ligger ju många år efter händelserna i Hobbiten.

Det jag är mest nyfiken på är dock vad poängen är med att göra två filmer. Det är inte någon speciellt lång bok det handlar om, så det borde gå att få in handlingen i en film (speciellt om det är ännu ett tretimmarsmonster som Ringen-filmerna). Tolkiensajten TheOneRing spekulerar att den andra filmen skulle kunna bli ett ihopplock av händelser som tidsmässigt ligger mellan Hobbiten och Härskarringen.

Jag tittar gärna på en Hobbit-film (eller två, då), men egentligen är jag mer nyfiken på vad som skulle kunna göras med en del av historierna i Silmarillion. Om de här filmerna också går bra så antar jag att det blir oundvikligt att man sneglar på dem nästa gång.

Även rapporterat i BBC, DN, Slashdot.

Andra bloggar om: tolkien, fantasy, bilbo, hobbiten, the hobbit, film, böcker, peter jackson
Technorati tags: tolkien, fantasy, bilbo, hobbiten, the hobbit, film, böcker, peter jackson
intressant.se

2007-111: Erik Andersson: Översättarens anmärkningar

Översättarens anmärkningar är en samling dagboksanteckningar från Erik Anderssons tid som nyöversättare av Sagan om Ringen (Ringarnas herre i den nya översättningen). Här berättas hur han funderar över om person- och ortsnamnen i boken bör översättas och i så fall hur och velar fram och tillbaka flera gånger. Han beskriver den massiva granskningsinsats som ett antal tolkienister gör av översättningen och hur svårt det kan vara att jämka ihop deras synpunkter och önskemål med hans egna.

Det finns även en del privata notiser som när han gifter sig (får ring), badar (tappar ring) och slänger en cigarett genom bilfönstret (tappar en andra ring). Man får även en inblick i den mediabevakning som rått över den här översättningen, långt hårdare än vad som varit aktuellt för alla de böcker han översatt tidigare (som ändå inte funnits översatta alls tidigare) eller för hans egna böcker.

Översättarens anmärkningar är bitvis riktigt rolig, och om man är det minsta road av översättning, språk eller Tolkien så är den dessutom intressant av den anledningen.

Erik Andersson: Översättarens anmärkningar
Norstedts, 2007
156 sidor
ISBN: 9789113016092

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

---

Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 111 (varav 16 serieböcker) Klart 13/9!
Fem pjäser:
Fem nobelpristagare: Klart 12/8!
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker utgivna 2007: Klart 3/5!
Fem böcker inte från Sverige/USA/UK: Klart 2/3!
Fem böcker från Japan:

Läst under 2007:
Nr 1-100
Nr 101-110
111: Erik Andersson: Översättarens anmärkningar

Andra bloggar om: böcker, läsning, översättning, tolkien, sagan om ringen, ringens herre, erik andersson, översättarens anmärkningar
Technorati tags: böcker, läsning, översättning, tolkien, sagan om ringen, ringens herre, erik andersson, översättarens anmärkningar

Härskarringen en barnbok?

En debatt på diverse kultursidor har råkat spilla över i fantasygenren och får mig att undra lite hur de som skriver egentligen resonerar.

Det började med Jesper Högström (Expressen) som tyckte att svensk litteratur idag var väldigt mycket antingen eller (intellekt, känsla, språk, handling, etc) istället för att ha alltihop på en gång. Daniel Sjölin (DN) protesterar och säger att det mycket av det som produceras faktiskt ser ut på det sätt som efterfrågas. Han kommer däremot också med den häpnadsväckande bisatsen

att ha litteraturen som utgångspunkt för samhällsdebatt är livsviktigt, särskilt i en tid då vi fått en statsminister vars favoritlitteratur är en barnbok ("Sagan om ringen")

Jag vet inte om det stämmer att Reinfeldt är Tolkienfantast och i sammanhanget är det egentligen ointressant. Det jag tycker är intressant är att Sjödin rubricerar Sagan om Ringen (Trilogin om Härskarringen i nyöversättningen) som en barnbok. Inte ens en ungdomsbok, utan en barnbok.

När jag talar om barnböcker brukar jag mena böcker på femtio eller så, gärna illustrerade. Kanske rent av upp till så avancerade saker som Emil i Lönneberga som väl gissningsvis ligger i intervallet 100-200 sidor. Exakt vad som menas med "barn" och "ungdom" är naturligtvis inte heller väldefinierat. Jag tycker dock att en mytologiskt inspirerad tegelstensroman om krig på långt över tusen sidor ligger en bit utanför vad jag förväntar mig att hitta bland barnböckerna.

Den uppenbara tolkningen av detta är att Daniel Sjölin inte har en aning om vad Sagan om Ringen är och helt enkelt klassar den som barnbok eftersom den är "sån där fantasy". Det kan ju inte vara seriös litteratur, för det har ju inte hänt. Å andra sidan verkar han inte ha några problem med att se Kafka som riktig litteratur, trots att det även där förekommer fantastiska element (för det är väl ingen som tror att människor plötsligt kan förvandlas till skalbaggar på riktigt?).

Fanspan och Vetsaga har också skrivit om detta.

Andra bloggar om: jesper högström, daniel sjölin, sagan om ringen, härskarringen, tolkien, fantasy, barnböcker, kafka
Technorati tags: jesper högström, daniel sjölin, sagan om ringen, härskarringen, tolkien, fantasy, barnböcker, kafka

Ny Tolkien snart ute!

Om det är någon som missat det så påminner SvD och DN om att det snart kommer en ny bok av J. R. R. Tolkien. The Children of Húrin påbörjades visserligen så tidigt som 1918, men som med så många andra berättelser Tolkien ville berätta så kunde han inte bestämma sig hur den skulle skrivas och komma fram till en slutgiltig version, så historien blev aldrig klar. Däremot finns det en rad versioner av olika längd bevarade, både på vers och prosa.

Berättelsen om Húrin utspelar sig långt före händelserna i Härskarringen och handlar om människan Húrin som förbannas av den onde Morgoth. Den här texten beskrivs som mörkare än LotR där det ju går bra till sist, även om slutet präglas av melankoli. Som en koppling till LotR finns Sauron med även här, men i den här tidiga berättelsen är han bara en underhuggare till Morgoth, inte någon ond härskare av egen kraft.

Efter J. R. R. Tolkiens död 1973 slutförde hans son Christopher Tolkien tillsammans med Guy Gavriel Kay The Silmarillion (1977) som Tolkien arbetat med sedan långt innan Härskarringen påbörjades. The Children of Húrin är en liknande konstruktion. Olika versioner av berättelsen (eller fragment av den) finns publicerade i The Silmarillion, Unfinished Tales och på olika ställen i History of Middle-Earth. Christopher Tolkien har ägnat 30 år (inte på heltid, får man hoppas) åt att redigera ihop dessa olika publicerade versioner samt andra varianter som inte tidigare finns i tryck till en sammanhållen berättelse. Detta är alltså en sammanhållen berättelse som texterna i The Silmarillion istället för de hopkok som finns i Unfinished Tales och andra postuma Tolkien-böcker där man istället bjuds på Tolkiens efterlämnade texter i det skicket de befann sig vid hans död, här och där med kommentarer av Christopher Tolkien, antingen i form av utvikningar om att det finns flera versioner av texten eller referat av handlingsfragment som han fått berättade för sig men som aldrig blev nedskrivna.

Tolkien Library har en FAQ om boken och där framgår inte om han även producerat nytt material för att fylla i luckor i berättelsen (som gjordes med The Silmarillion), men det känns inte orimligt att anta att så är fallet.

Den 17:e april publiceras det nya verket, och den kommer ut dels i en vanlig inbunden utgåva (se bild) och en lyxutgåva.

Andra bloggar om: böcker, fantasy, tolkien, the children of hurin
Technorati tags: böcker, fantasy, tolkien, the children of hurin
intressant.se