2013-20: China Miéville: Railsea

Railsea är i mångt och mycket China Miévilles version av Herman Melvilles Moby Dick. Redan här ska jag säga att boken om den vita valen är en bok som jag försökte mig på att läsa för många år sedan men aldrig lyckades ta mig igenom. Det har hittills aldrig blivit av att försöka igen, så eventuella intressanta paralleller mellan de två texterna har jag garanterat missat.

Det är dock uppenbart att Miéville gjort en del ingrepp i historien. Istället för en valfångare på havet handlar det här om ett moletrain, ett tåg som far fram över världen för att fånga olika varelser som lever under marken. Det handlar om olika varianter av gigantiska mullvadar som tar sig fram under jorden med skrämmande hastighet och dessutom är aggressiva; så till den grad att det är livsfarligt att sätta ner foten på marken. Människorna lever helt på sina tåg och i en del städer som ligger på verkligt fast mark som mullvadarna inte kan ta sig fram genom.

Järnvägarna är också rätt speciella för de löper kors och tvärs över världen till synes utan plan och det är ingen som verkar veta vem som egentligen lagt ut dem från början. Det kan tyckas som en enkel uppgift att navigera med tåg eftersom det bara är att följa rälsen, men i den här världen finns det så mycket räls att även detta blir komplicerat.

Precis som i förlagan så är det en ung pojke som berättar historien om den besatte kaptenen på jakt efter den ultimata fångsten, men han blir även indragen i egna äventyr. På samma sätt som i många andra Miéville-böcker så har den här en hel del tuggmotstånd i början för Miéville gör det inte lätt för läsaren. Man får inte speciellt mycket exposition utan får pussla ihop sin bild av världen allt eftersom. Den här kanske inte är lika svår att komma in i som Embassytown, men man kan fortfarande känna sig lite lost i början.

Nu har jag som sagt inte läst förlagan, men med den resevationen så tycker jag inte att det här är någon av Miévilles starkaste titlar. Det betyder inte att den är dålig för hans lägstanivå är hög, men han kan fortfarande bättre.

China Miéville: Railsea
Macmillan, 2012
377 sidor
ISBN: 978-0-230-76512-2

2011-55: China Miéville: Embassytown

Efter att ha läst China Miévilles senaste roman Embassytown börjar jag misstänka att han håller på med något slags tematisk serie. Hans förra roman Kraken handlar mycket om skrivande på olika sätt, allt ifrån bläckfiskens bläck till ett monster gjort av bokstäver. I Embassytown handlar väldigt mycket om språk, men här i dess talade form.

Staden Embassytown är en liten mänsklig utpost på kanten av det kända universum. Här har människorna träffat på de underliga arieka som är en ras varelser som inte kan ljuga. De har en direkt koppling mellan verklighet, språk och tanke. Människorna har fortfarande svårt att kommunicera med dem, men det verkar som om de inte kan tala om saker som inte finns. Det är för den delen inte lätt att tala med dem alls, eftersom deras språk är så speciellt. De enda som kan kommunicera med dem är ett fåtal mänskliga Ambassadörer. Boken handlar om hur en ny Ambassadör anländer till Embassytown och bara genom att börja tala ställer allt på ände.

China Miéville är som vanligt mästerlig när det gäller att hitta på en ny värld som är mystisk, fascinerande och samtidigt verkar fullständigt naturlig. Även om mycket verkar väldigt underligt så känns det också helt sammanhängande och logiskt inom bokens ramar.

Även om bokens miljöer är intressanta så är det som verkligen fångar mig hur Miéville lyckas integrera en diskussion om språk i nästan varenda aspekt av boken. Förutom det uppenbara att språk är viktigt när människor ska kommunicera med utomjordingar, exots, så är som sagt språk något helt annat för Ariekei än vad det är för människor. Dessutom är Miéville en mycket medveten författare som inte bara använder språket för att berätta sin historia, han använder även språket för att få oss att inse att det här är en helt annan värld än den vi befinner oss i. Det förekommer ett flertal neologismer och ... öh... neogrammatismer? som till en början känns underliga men när man förstår vad de är och varför de ser ut som de gör ger ett extra djup åt berättelsen. Som bara ett exempel i mängden av hur mycket språk det finns överallt kan jag notera att Ariekei har gjort huvudpersonen Avice till en liknelse. Genom en av dem iscensatt händelse har hon blivit ett begrepp som de behöver för att referera till vissa företeelser.

Även själva handlingen är djupt rotad i språk, men jag tänker inte berätta exakt hur för det förstör faktiskt lite av det roliga med berättelsen.

Några av China Miévilles böcker har jag ibland tyckt varit lite jobbiga medan jag läst dem och sedan insett att jag uppskattat dem mer efter att jag läst ut dem och kunnat se hela berättelsen. Med Embassytown hade jag trevligt från början och gillade den bara mer allt eftersom jag läste. Det är inte någon direkt lättläst bok, men man får garanterat valuta för den ansträngning man lägger på den. Så här ska science fiction vara!

China Miéville: Embassytown
Macmillan, 2011
405 sidor
ISBN: 978-0-230-75431-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, china miéville, embassytown
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, china miéville, embassytown
intressant.se

2010-47: China Miéville: Kraken

China Miévilles senaste roman har många likheter med många av hans tidigare böcker (den handlar om en stad, mer specifikt London, den innehåller en del väldigt skruvade karaktärer, det är fantasy även om den utspelar sig i vår värld och så vidare), men samtidigt känns den helt skild från hans tidigare verk. Det är också ett fristående verk. Jag vet inte om Miéville betraktar sig som färdig med sin fiktiva värld Bas-Lag, men den här boken har i alla fall inget med den världen att göra.

En dag när Billy ska guida en grupp turister på Londons naturhistoriska museum så upptäcker han att museets stora sevärdhet, en helt bevarad jättebläckfisk (som han själv konserverat), är borta. Puts väck utan några spår av något inbrott, förutom att bläckfisken och det stora glaskärl den låg i inte längre finns där. Eftersom den är ett antal meter lång är det inte direkt något man stoppar under jackan och försvinner med.

Det blir naturligtvis polisutredning, men Billy får också kontakt med andra grupper än polisen som är intresserade av bläckfisken. Så intresserade att de till och med tillber den som en gud, och det framkommer att någon tror att den rent av kan ställa till med världens undergång.

Precis som i Miévilles The City & the City så verkar miljön till en början vara ganska normal, men rätt snart inser vi som läsare (och i det här fallet även huvudpersonen) att det finns mycket i den här staden som inte är som man tror. Vi får snart stifta bekantskap med en rad figurer som är väldigt udda, helt i linje med de minnesvärda figurer Miéville brukar kunna skapa. Här finns också några exempel på de literaliserade ordvitsar han verkar gilla (tydligast hittills i Un Lun Dun) som exempelvis de fruktade "knuckleheads" som har en enorm hand istället för huvud.

Precis som i Un Lun Dun så är också ord och text viktiga, men riktigt hur djupt den kopplingen går blir inte uppenbart förrän i slutskedet av boken, så jag ska inte gräva ner mig i det här.

Jag måste säga att Kraken i viss mån tappar stinget lite på mitten efter en utmärkt inledning, men den kommer igen på slutet där man får se inte bara rent handlingsmässigt hur Miévills syr ihop det hela, utan även njuta av den metaforiska koppling som visar sig finnas mellan flera av bokens centrala personer och föremål.

China Miéville: Kraken
Del Rey, 2010
509 sidor
ISBN: 978-0-345-49749-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, china miéville, kraken, fantasy
Technorati tags: böcker, läsning, china miéville, kraken, fantasy
intressant.se

2010-9: China Miéville: The City & the City

China Miévilles senaste bok The City & the City utspelar sig nästan i vår värld. Den utspelar sig i två fiktiva städer, Besźel och Ul Qoma, men kring dem tycks världen se ut som den vi lever i. Man får inte reda på exakt var de här städerna ligger, men av de ledtrådar man får kan man sluta sig till att det måste vara någonstans på Balkan, i Turkiet, eller någonstans där i trakten. Besźel ger ett slaviskt öststatsintryck medan Ul Qoma känns lite mer islamisk.

Sǻ långt är det inget konstigt. Det som är underligt är städernas topologi, för de ligger inuti varandra. Dock inte så enkelt som Rom och Vatikanstaten, eller ens som Baarle-Hertog. Städerna ligger på varandra, i varandra, kring varandra -- och samtidigt är de skilda från varandra. Om man försöker ringa in den ena staden så får man med åtminstone det allra mesta av den andra också, oavsett vilken av dem man väljer. Det finns delar ytan som bara tillhör den ena staden, andra ytor som tillhör den andra. Det finns ytor som är "crosshatched", och därmed ingår i båda städerna.

Det i sig kanske inte heller är så konstigt, utan det är hur människorna i städerna betraktar sina städer som är det intressanta. Människorna i Besźel har en klädstil, arkitektur, och så vidare, och människorna i Ul Qoma har en annan. Den som bor i Besźel ser bara det som hör till hens stad. Detta är en mer eller mindre medveten gallring, även om den inympas i barn från en tidig ålder. Invånarna är medvetna om den andra staden och "oser" den och dess invånare. Samtidigt finns det alltså gator som är gemensamma, och där måste man se till att man oser den andra stadens invånare och bilar, samtidigt som man ser till att inte krocka med dem. Det här oseendet är djupt rotat i städernas kultur, men det är inte allt. Den som bryter mot det och interagerar med någon eller något från den andra staden begår breach, och då kommer organisationen Breach att ta hand om dem. Ingen som hamnat i breach har hörts av igen.

Det går däremot att resa från den ena staden till den andra. Det finns en gränspostering mitt i städerna där man kan gå in, passera gränsen, och sedan gå tillbaka ut igen på samma ställe, men då befinna sig i den andra staden. Det innebär att man plötsligen ska ose de hus och människor man nyss såg, och vice versa.

Denna mystiska bakgrund är vad som ligger till grund för berättelsen. Handlingen är en relativt enkel deckarberättelse, men den är samtidigt ett effektivt verktyg för att låta läsaren få se hur konceptet med de två städerna hänger ihop utan att uttryckligen behöva berätta allting. Människornas metoder för att leva sitt liv mitt i två städer men kontinuerligt undvika att se den ena är dock naturligtvis bokens centrala metafor, och som sådan mycket intressantare än handlingen i sig, även om den naturligtvis i hög grad också handlar just om denna uppdelning.

Den som är analytisk lagt kan roa sig med att läsa den här boken som en metafor om ungefär vad som helst: män och kvinnors svårigheter att se varandras situationer, hur unga och gamla lever i olika världar, Turkiets dikotomi med en sekulär västerländsk stat och en islamisk stat och en massa annat.

Det här är en bok som det lönar sig att fundera på, och jag kan tänka mig att den ger ett bra utbyte till den som läser om den. Den är dock intressant även första gången man läser den, och det tycker jag absolut att man bör göra.

China Miéville: The City & the City
Macmillan, 2009
312 sidor
ISBN: 978-0-230-74191-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, china miéville, the city and the city
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, china miéville, the city and the city
intressant.se

2008-32: China Miéville: Un Lun Dun

Två flickor i London råkar snubbla genom något slags portal och finner att de hamnat någon annanstans. Som i Narnia går det att förflytta sig mellan vår värld och den magiska världen om man bara vet hur man gör, men det är det inte många som gör.

Världen de hamnar i är UnLondon, ett mystiskt ställe där allt som går sönder i det vanliga London hamnar. Som namnet antyder är detta en icke-plats, och detta är bara den första i en lång rad liknande ordvrängerier som gör den här boken till en mardröm för en översättare, speciellt som en del av ordvitsarna även tas bokstavligt.

I UnLondon är ord viktiga, rent av levande. Detta blir bokstavligen sant i en scen där en person bara genom att uttala ord frambringar utterlings, varelser vars utseende är kopplade till de ord som skapar dem.

När tjejerna kommer till UnLondon får de reda på att en av dem är utvald; det finns en profetia som säger att hon ska komma och hjälpa till att rädda UnLondon från den hotande smoggen. Precis som den smogg som en gång hotade den normala London är den här smoggen ett svart och otrevligt moln, men den här är också självmedveten och ondskefull. Som så många andra som får reda på att de är föremål för en profetia är den utvalda inte helt nöjd med sakernas tillstånd, och detta är också något som Miéville spinner vidare på boken igenom.

Som jag redan sagt så finns det gott om ordvitsar i boken, ofta för att poängtera skillnaden mellan hur en företeelse ser ut i UnLondon och hur den ser ut i den vanliga världen. I London har man en umbrella, men när den går sönder och så småningom hamnar i UnLondon förvandlas den till en unbrella. Även själva handlingen är tidvis riktigt rolig och hela tiden intressant.

Den här historien är inte riktigt lika mörk som Miévilles övriga böcker, men så är den också tänkt som ungdomsbok. Det gör den på intet sätt mindre njutbar för vuxna läsare, däremot.

Boken är ganska frikostigt illustrerad med små men bra teckningar gjorda av China Miéville själv.

China Miéville: Un Lun Dun
Pan, 2008
521 sidor
ISBN: 9780330456166

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, china miéville, un lun dun
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, china miéville, un lun dun