Du är vad du läser: Nr 32: Arnaldur Indriðason: Kvinna i grönt

lördag, mars 03, 2007

Nr 32: Arnaldur Indriðason: Kvinna i grönt

En lekande pojke hittar en benbit som visar sig vara en bit av ett mänskligt revben. Det är upptakten till en mordutredning som får kopplingar bakåt i tiden till andra världskriget och som kommer att kretsa mycket kring misshandel.

Poliserna med Erlendur Sveinsson i spetsen kallar in ett team av arkeologer för att gräva upp skelettet pojken hittat. Kroppen har hittats i sidan av en grop när man grävt i ett sommarstuguområde, men arkeologerna vill gräva sig ner till den ovanifrån för att se om de kan hitta intressanta spår på vägen ner, och för att lättare kunna undvika att förstöra något. Arkeologerna får gräva som man vill eftersom det knappast är ett fall där man arbetar mot klockan.

Detta ger författaren möjlighet att låta poliserna skrapa fram fakta från andra källor medan arkeologerna långsamt (mycket långsammare än poliserna själva skulle önska) gräver fram bevismaterialet med pensel. Det tar ett antal dagar för dem att gräva sig ner den meter eller så det handar om från jordytan till skelettet. Under tiden försöker polisen lista ut vem som bott i området förut och om någon av dessa personer möjligen finns i livet.

Parallellt med detta grävande i arkiv och jordlager finns en annan historia. En man, Grimur, misshandlar sin fru och håller sina barn i skräck. De två sönerna bryr han sig mest inte om, men dottern (som inte är hans egen) är halvt förlamad och refereras hela tiden till som "idioten" eller något i den stilen, trots att det inte är något fel på hennes förstånd. Det kan dock vara lite svårt att inse, eftersom hon inte talar med någon.

Som modern polis måste man naturligtvis ha problem utanför jobbet, och Erlendur är inget undantag på den fronten. När hans två barn var små lämnade han familjen och hans fru har hatat honom sedan dess. Han har inte haft någon kontakt med sonen. Dottern har på senare år sökt upp honom, men hon är ett problem i sig. När boken börjar är hon nedknarkad och höggradigt gravid. Ganska snart hamnar hon på sjukhus, och rätt ofta sitter Erlendur vid hennes sjuksäng och berättar saker ur både sin egen och mordfallets historia för henne när hon ligger i koma. Det är naturligtvis en praktisk lösning rent författartekniskt eftersom det ger Erlendur en anledning att älta och pussla med de ledtrådar han har, men för läsaren framstår det tyvärr också till stor del just som ett författartekniskt grepp. Erlendur åker dit och pratar, men han verkar sällan vara känslomässigt närvarande där. Det ska väl medges att han inte haft speciellt mycket kontakt med dottern under hennes uppväxt, men han är ändå anmärkningsvärt bra på att koppla av hennes situation när han är i tjänst.

Historien är snyggt ihopsatt med en bra koppling mellan nutid och dåtid, och berättelsen från Island under andra världskriget skulle kunna vara läsbar i sig själv. Som deckare betraktad är boken lite mer tveksam, för det händer väldigt lite. Tempot i den arkeologiska utgrävningen har i viss mån smittat av sig på resten av historien. Det finns dramatik inom de historiska partierna, men det finns egentligen aldrig någon dramatik i nutidshistorien. Man har ett lik, men eftersom det är ett femtiotal år gammalt så är risken att mördaren ska vara på väg att just nu ha ihjäl någon annan försvinnande liten, och något slags hot av den typen behöver finnas i en deckare. Men som sagt, det är en väl ihopsatt historia och det är inget fel på prosan. Man ska bara inte vänta sig det riktiga deckardrivet, för det saknas nästan helt.

Arnaldur Indriðason: Kvinna i grönt (Grafarþögn)
Pan/Prisma/Norstedt, 2005 (originalet 2001)
Översättning: Ylva Hellerud
264 sidor
ISBN: 9172636122
Köp boken från Bokus så får jag lite provision.

Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 32 (varav 10 serieböcker)
Fem pjäser: William Shakespeare: Twelfth Night, or What You Will