2013-34: Cornelia Funke: Gespensterjäger in der Gruselburg

Jag försöker bättra på min tyska lite genom att läsa böcker, och den här nivån av ungdomsbok var det inga större problem att ta sig igenom. Jag förstod väl inte exakt vart enda ord, men det är det inte alltid jag gör med engelska eller ens svenska böcker heller, och det är oftast inget problem att lista ut vad det handlar om ur sammanhanget. Jag bestämde mig för att läsa den här utan att stanna och slå upp ord jag inte kan, för då tappar man så mycket tempo i läsandet att man aldrig kommer någonstans.

Spökjägarna som det talas om i titeln består av en äldre dam, en pojke och ett spöke. Hur de har kommit att träffa varandra vet jag inget om eftersom det här är den tredje boken i serien, men de verkar ta uppdrag i bästa Ghostbusters-stil. I det här fallet handlar det om ett par som just flyttat in i ett slott som kallat på dem eftersom slottet visat sig vara hemsökt av den blodiga baronessan.

Vad det gäller själva berättelsen så märks det tydlig att den är avsedd för yngre läsare, för här finns just inga komplikationer alls. Problemet presenteras, gruppen tänker till och skapar en plan och så sätter man den i verket med framgång, och så är det klart.

Över lag tycker jag att det gick bra att läsa på tyska, men just den här boken hade en irriterande egenskap. Spöket som ingår i gruppen talar "nedstämt" vilket gjorts genom att alla vokaler bytts ut mot lägre ljud vilket gjorde det lite komplicerat för mig att läsa. Den blodiga baronessan talar med typiskt spökigt med många vokalljud skrivna med ett halvdussin vokaler. Det ser konstigt ut men försvårar inte läsandet något nämvärt.

Cornelia Funke: Gespensterjäger in der Gruselburg
Loewe, 1995
113 sidor
ISBN: 978-3-7855-5612-2

2013-29: Terry Pratchett: Snuff

Nu är det ett tag sedan jag läste en discworldbok senaste, men jag måste säga att jag inte har något minne av att Vimes var en sådan total überpolis som han framställs som i den här boken. Fast vad som egentligen är planen i den här boken är att han ska vara på semester på Sybils herrgård, inte agera som polis. Men polisjobbet verkar inte ha några planer på att släppa honom ur sikte.

Ett genomgående tema är skillnaden mellan att följa reglerna och att göra rätt. Ibland måste även polisen stoppa regelboken under mattan och improvisera ihop något som faktiskt är vettigt istället för bara korrekt.

Trenden att discworldböckerna blir allt mer av seriös handling och riktig bok och samhällskommentarer och så och allt mindre humor fortsätter också, tyvärr. Jag tyckte faktiskt bättre om discworld när den var mer magisk och konstig än nu när den är en mer seriös fantasyvärld. Det var nog trots allt bättre för när morgonsolen långsamt flöt ut över landet som honung och ingen magiker skulle få för sig att säga "åtta".

Terry Pratchett: Snuff
Corgi, 2011
476 sidor
ISBN: 978-0-55216675-1

Avbruten: Thomas Pynchon: Gravity's Rainbow

Gravity's Rainbow är nog att betrakta som en klassiker och även något av en utmaning att ta sig igenom med sina nästan 900 sidor finstilt text. Det hela utspelar sig kring andra världskriget och rör utvecklingen av hemliga vapen och, vad jag förstår, en hel del konspirationsteorier.

Vad som är mer uppenbart är att berättandet är splittrat och inte helt lätt att hänga med i. Tanken var att jag skulle läsa den här till en bokcirkel men det blev snabbt uppenbart att jag hade underskattat tiden det skulle ta att ta sig igenom den här luntan och få någon ordning på den, så den här gången gav jag upp. Det är dock inte otänkbart att jag återkommer för jag kan inte säga att den var dålig och jag har läst bra saker om boken, men man behöver definitivt mer tid än jag hade.

Thomas Pynchon: Gravity's Rainbow
Bantam, 1974
887 sidor (jag gav upp någonstans mellan 50 och 100)

2013-30: Ika Johannesson & Jon Jefferson Klingberg: Blod eld död

Jag har lyssnat på metal av diverse slag ett tag men på den tiden som metal först slog igenom i det allmänna medvetandet stod jag på synthsidan. Sedan dess har både min musiksmak blivit bredare och synth- och metalgenrerna utvecklats åt alla möjliga håll. Detta betyder att jag inte har genrens historia speciellt klar för mig och inte har koll på alla små och obskyra band som inte är kända idag.

Jag funderade på om det skulle vara ett problem vid läsandet men så var det inte. Ika Johannesson har en bakgrund tidskriften Filter som jag har läst från pärm till pärm sedan dess första nummer och som ideligen fascinerar mig genom att göra mig intresserad av ämnen jag inte visste att jag var intresserad av. Den här boken är precis likadan. Man får en grundlig genomgång av ämnet och i den mån man inte har bakgrund innan så kommer man att ha det efteråt.

Den som tror att det här en ren historiebok (som undertiteln säger) skulle jag nog säga har misstagit sig. Boken har definitivt ett historiskt anslag, men den består av femton kapitel som är hyfsat fristående och där vart och ett behandlar ett eget ämne. Ett ganska stort antal av kapitlen tecknar uppgången (och inte sällan fallet) för enskilda grupper eller musiker (Nifelheim, Heavy Load, Bathory, Pelle Dead, Jon Nödtveidt, Watain, etc) medan andra kapitel istället talar om fenomen som tapetrading, fansin (där man dock tror att fansin kommer ur punkrörelsen och därmed missar 20-30 år av deras historia i Sverige), black metal, bristen på kvinnor i metalgenren, högerextremism, depressiv metal och så vidare.

Förutom ett gediget textmaterial får man också ett fotoalbum som sätter lite färg på berättelserna. Inget för den kräsmagade, kan väl sägas. Man får vara glad att boken inte är utrustad med scratch-and-sniff, efter att ha läst kapitlet om Watain.

Sammantaget: mycket bra. Den här typen av journalistisk fackbok älskar jag.

Ika Johannesson & Jon Jefferson Klingberg: Blod eld död: En svensk metalhistoria
Pocketförlaget, 2011
368 sidor
ISBN: 978-91-86969-79-0

2013-31: Alice Munro: För mycket lycka

Jag läste novellsamlingen Nära hem av Alice Munro för ett par år sedan och tyckte rätt bra om den och jag skulle egentligen kunna nöja mig med att säga att jag inte ser några signifikanta skillnader på den samlingen och denna.

Munro skriver noveller som är mycket väl karaktäriserande och som man flyter igenom när man läser dem. Det är inte alltid man får en tydlig början eller slut; precis som med livet så blir en del saker hängande. Det är inte alltid lätt att få reda på när något utspelar sig, för det saknas tidsmarkörer. Man får lägga pussel med de ledtrådar man hittar för att ringa in vilken tid det handlar om. Miljön är däremot genomgående ungefär samma småstadsmiljö. Människor som först verkar vara väldigt jordnära och normala visar sig vara knepiga på sätt som man inte först väntat sig.

I den här samlingen finns dock en text som sticker ut lite, som avslutning. Den är (inser jag efteråt) biografisk, om än om en person jag inte känner till, och utspelar sig i Rysk miljö för över hundra år sedan. Den är också mycket längre än de övriga texterna, och tyvärr tycker jag inte att den vinner något på det. Det känns som att den är stelare och mer rapporterande än de övriga texterna, och trots sin längd ger den intryck av ihopträngdhet snarare än pratighet. Jag tror att den hade mått bättre av att stå på egna ben istället för att tryckas in i en novellmall.

Alice Munro: För mycket lycka (Too much happiness)
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Atlas, 2010
347 sidor
ISBN: 978-91-7389-372-5

2013-32: Péter Nádas: Egen död

Egen död handlar om en man som får en hjärtinfarkt och boken är en mycket detaljerad redogörelse av vad han upplever så som han själv upplever det; en blandning mellan rena sensoriska redogörelser, beskrivningar av vad som händer runt omkring honom med sjukhuspersonal som kämpar för att hålla honom vid liv och reminiscenser över tidigare händelser, allt i en blandning av högt och lågt, angeläget och perifert.

Allt i boken händer på bara några minuter. Det är ingen tjock bok och många av sidorna innehåller bara en mening eller två, men hur fort man än läser så kommer konsumtionen av texten att ta upp längre tid än den period som beskrivs är lång - en rätt ovanlig egenskap hos en bok.

Det finns en del att fundera över i texten men det är aldrig en tung bok att ta sig igenom. Prosamässigt är den väldigt klar och lätt att ta sig igenom, men man känner ibland i alla fall att man vill stanna till och fundera lite.

Péter Nádas: Egen död (Saját halál)
Översättning: Ervin Rosenberg
Rámus, 2009 (originalet 2002)
126 sidor
ISBN: 978-91-977074-7-3

2013-33: John Kovalic: Livin' la vida dorka

Livin' la vida dorka är den fjärde delen i serien av samlingsvolymer av Dork Tower-strippar. Den uppmärksamme läsaren har helt rätt i att jag missat volym tre; den fanns inte att få tag i just då. Det spelar å andra sidan också mindre roll för det finns ingen kontinuitet att tala om mellan volymerna, eller för den delen ens mellan stripparna.

Det som märks är så klart att de handlar om sin nutid vad det gäller vilka spel som är hippa och vad som pågår i världen runtikring (Windows XP och 11/9 förekommer). Över lag tycker jag dock att det inte gör något att stripparna är gamla; de funkar ändå.

En skillnad mot de övriga samlingar jag sett är också att den här samlar strippar från diverse specialpublikationer och här kan man därmed se hur innehållet anpassats till målgruppen eftersom samma skämt knappast funkar i en tidning om samlarkortspel som i en för IT-managers.

John Kovalic: Livin' la vida dorka
Dork Storm Press, 2002
150 sidor
ISBN: 1-930964-42-0

2013-27: Stephen King: Joyland

Joyland är Stephen Kings senaste, och hans andra som ges ut på det lilla förlaget Hard Case Crime. Liksom den förra är det inte riktigt samma stil på innehållet som i "klassiska King-böcker". Det kan man å andra sidan säga om en del andra av Kings senare verk också, så det har nog inte med det här förlagets urval att göra.

Devin Jones är en collegestuderande som blir dumpad av sin flickvän och vill försöka glömma henne. I hopp om att få tankarna att göra något annat tar han jobb över sommaren på nöjesfältet Joyland. King excellerar som vanligt i person- och miljöteckning när han beskriver Devin, hans nya arbetskamrater som också ofta är studenter och det lite nedgångna och omoderna nöjesfältet Joyland.

Berättelsen är långsam på ett sätt som en sämre författare inte skulle komma undan med, men King får all bakgrund och uppbyggnad att bli intressant och ett mål i sig istället för att kännas som något som måste klaras av för att komma till själva poängen. Snarast är det så att upplösningen klaras av så fort på slutet att man nästan undrar vart den tog vägen, men det är egentligen resan till den som är det intressanta.

Boken berättas tekniskt sett av en åldrad Devin som ser tillbaka på denna sommar med några decenniers avstånd, men det gör egentligen väldigt liten skillnad mot om det hela hade berättats satt direkt i den tiden istället. Det förekommer övernaturligheter i boken, men det är näst intill på nivån att man kan undra om de verkligen finns på riktigt eller inte. Det är långt från den tidige King som frossade i övernaturligheter. Jag har läst hans tidiga verk med stor behållning, men egentligen tycker jag nog att hans senare mer lågmälda verk oftast är bättre.

Stephen King: Joyland
Hard Case Crime, 2013
283 sidor
ISBN: 978-1-78116-264-4

2013-26: Hans Nilsson & Marie Ohlsén: Malmslätt - rätt och slätt

Jag har vid det här laget bott i Malmslätt rätt länge (vi flyttade in här i december 1994) men innan dess hade jag nog inte varit här många gånger, så jag är långt ifrån infödd. Vad som hände här innan 1994 har jag rätt dimmiga begrepp om. Därför var det kul att se att det publicerats en bok om samhället Malmslätt, och ännu bättre när jag fick den i julklapp.

Boken är ordnad utifrån ett antal olika ämnen (bebyggelsen, skolan, kyrkan, politiken (Malmslätt (eller snarare Kärna) var en egen kommun till 1972)) snarare än strikt kronologiskt. Det gör det antagligen lättare att hitta något man undrar, men gör det ibland lite rörigt när man läser eftersom man hoppar fram och tillbaka i tiden ideligen mellan kapitlen.

Textmaterialet är överlag bra men i en del kapitel är det väldigt korthugget med fakta staplat på vart annat och ett nytt ämne i varje mening utan något sammanhang mellan dem. Bildmaterialet är en bra blandning mellan gamla foton och nytagna.

Hans Nilsson & Marie Ohlsén: Malmslätt - rätt och slätt: Historien om ett samhälle
Dibb förlag, 2012
100 sidor
ISBN: 978-91-980755-0-2

2013-25: Alan Moore: Light of thy Countenance

Det här är ett väldigt tunt album, men som vanligt när Alan Moore är inblandad så kan det finnas rätt mycket substans även i ganska lite material. I det här fallet handlar det vad jag förstår om en i efterhand illustrerad text snarare något som faktiskt är skrivet för seriemediet. Jag har sett originaltexten beskriven som "performance poem" och det känns som en passande beskrivning även för den illustrerade versionen. Det handlar ibland lika mycket om utseende och känsla som faktiskt innehåll, för att inte tala om handling.

Texten lägger fram hela konceptet med televisionen som en nutida gud för mänskligheten, och det är ingen som helst svårighet att inse att television är något som Alan Moore inte tycker om. Alls. Den bild som presenteras av televisionens effekter är inte smickrande. Om han är övertygande känns lite svårare att bedöma, men nog har han poänger. Men då är jag inte någon stor vän av television heller redan från början.

Alan Moore: Light of thy Countenance

Illustrationer: Felipe Massafera

Avatar, 2009

opaginerad

ISBN: 1-59291-062-9

2013-23: George R. R. Martin: A Game of Thrones, volym 1

Jag har skrivit en del om George R. R. Martins A Song of Ice and Fire-serie tidigare eftersom jag läst några av böckerna och jag har för den delen även följt teveserien som till stor del följer böckerna rätt troget men även gör en del egna justeringar i historien. Jag tyckte därför att det kunde vara spännande att kolla in även serieversionen för att se vilka ändringar i berättelsen den gjort.

När jag först började läsa det här albumet trodde jag att det motsvarade första boken (tillika första säsongen av teveserien) och undrade hur sjutton det skulle gå ihop sig på ungefär 200 sidor tecknade serier. Det visade sig att det var en missuppfattning och att det rimligen bör bli två-tre album till av den första boken. Det som lurade mig var i första hand omslaget, eftersom det visar en scen som kommer i slutet av den första vanliga boken (och därmed inte alls är med i den del av historien som det här albumet täcker).

Nu har jag inte letat fram några beskrivningar ur böckerna för att se hur trogen teveseriens casting är mot boken, men det känns som att de allra flesta personerna i den tecknade serien ligger rätt nära hur de ser ut i teveserien, även om tecknarstilen rent generellt är lite kantigare än riktiga människor. Jag är inte helt överens med stilen, men den fungerar. När det gäller texten så känner jag igen repliker här och där, men jag kan inte bedöma hur stora delar som är trogna boken.

För mig som är bekant med historien så fungerar den här adaptionen till ett annat medium bra, men jag undrar hur njutbar den är för en som varken läst böckerna eller sett teveserien. Det är en gigantisk historia med ett väldigt persongalleri som trycks ihop till ett mycket kompaktare format och klippen mellan scener och platser kan vara abrupta och utan någon introduktion att tala om.

Jag ska prova åtminstone något album till för att se vart det hela tar vägen, men vi får se om jag hänger med hela tiden. Jag är dock nyfiken att se hur den här historien kommer att skilja sig från de andra två versionerna, och det är nog för tidigt att se några större skillnader än.

George R. R. Martin: A Game of Thrones, volym 1 (A Game of Thrones)
Översättning: Cato Vandrare
Illustrationer: Tommy Patterson
Apart Förlag, 2012 (originalet 2012)
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-5-4

Inte riktigt död än

Som den uppmärksamme läsaren noterat så var det ett tag sedan jag skrev något senast. Jag ska se om jag kan lyckas komma ikapp igen, för jag har en rätt stor hög med utlästa men obloggade böcker. Jag struntar däremot i att försöka skriva om den i den ordning jag läste ut dem, utan börjar med dem jag senast läste ut så får jag skriva om i alla fall några av dem medan jag har dem rimligt färskt i minnet.

2013-24: Mikael Niemi: Fallvatten

Fallvatten är Mikael Niemis senaste roman, och som i en del tidigare texter så är han och tassar i utkanten av sciencefictiongenren. I det här fallet(!) är premissen att det har regnat intensivt i Norrland under hela hösten. Det gör att Lule älv och alla vattenmagasin till kraftverken längs med den är överfulla och, visar det sig, inte så idiotsäkra som man hoppades på när de byggdes.

På välkänt thrillermanér alternerar berättandet mellan ett antal olika personer som in de flesta fall inte har någon uppenbar koppling till varandra mer än att de på ett eller annat sätt drabbas av effekterna av att älven svämmar över och vattendammarna brister. När älven väl börjar svämma över ett vattenmagasin så är katastrofen ett faktum: dammarna längre ner längs älven kommer inte att hålla för den anstormningen av vatten, men samtidigt tar det ett tag för vattnet att faktiskt ta sig till nästa damm. Det gör att det hela blir en kapplöpning mellan vattnet och människorna.

Boken är helt centrerad på vad enskilda människor gör och de olika kapitlen har väldigt lite eller inget sammanhang med andra personers kapitel. Den övergripande bilden får man se väldigt lite av, förutom vad de olika personerna ser och funderar på.

Det framgår snabbt att människor under press inte alls beter sig som man kan önska sig och antagligen inte heller som de själva skulle vilja tro att de skulle göra. När det står klart att katastrofläge råder blir det mesta kaotiskt, även på sätt som inte egentligen är nödvändiga.

Egentligen kan man nästan se den här boken som en novellsamling mot en gemensam bakgrund. Det finns ett driv inom varje berättelse för att se hur den aktuella personen ska klara det problem hen ställs inför, men att de är sammanflätade med varandra fungerar egentligen mest som ett thrillerverktyg att få läsaren att vilja läsa vidare för att få reda på hur det går för den person man just lämnar. Om man förväntar sig en avslutning som knyter ihop alla trådarna så kanske man blir besviken; det här är en bok om själva händelsen och hur människor klarar av att hantera den. Vad som händer efteråt får vi inte se något av. Jag tycker att det är helt OK, men jag kan tänka mig att det retar en del läsare.

Mikael Niemi: Fallvatten
Piratförlaget, 2012
276 sidor
ISBN: 978-91-642-0397-7

2013-7: Ingmarie Nilsson: Löpträning

Den här boken är en ganska bred introduktion till löpning och fungerar både för den som inte alls tränat förut och vill komma igång och springa och för den som sprungit en del tidigare men vill förbättra sin löpteknik (som jag).

Här finns ett antal olika träningsprogram beroende på hur långt man vill klara av att springa efter programmet och hur tränad man är till att börja med, men även en massa annan information: olika former av löpträning (pulsträning, intervaller, backträning, fartlek, distanslöpning) men också diverse annan träning som är lämplig i samband med löpning (styrketräning, stretching, teknikövningar).

Det finns också kapitel om mat och näringslära, utrustning och även mindre trevliga saker som skador man som löpare kan drabbas av och vad man kan göra för att undvika dem men även vad man har för möjligheter till alternativ träning om man väl drabbats.

Det som är lite trist att boken bara med ett par ord (och inte speciellt positivt) nämner barfotalöpning. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att man springer helt barfota (vilket inte är praktiskt möjligt under stora delar av året på våra breddgrader) utan även kan betyda att man använder olika varianter av "minimala skor". Själv springer jag (när vädret tillåter) i mina Vibram FiveFingers som bara ger ett tunt lager gummi mellan mig och underlaget, men ingen dämpning (vilket gör att man springer annorlunda).

Ingmarie Nilsson: Löpträning
ICA Bokförlag, 2011
112 sidor
ISBN: 978-91-534-3590-7

2013-6: Robert Kirkman: Köttets lustar

Den förra volymen slutade med att gruppen stod inför hotet om att bli utkastade från det fängelse de tänkt göra till sin bas. Det problemet löser sig i den här delen, men inte på något smärtfritt sätt. Framför allt inser Rick att han blir tvungen att omvärdera sin kraftigt hållna uppfattning om hur gruppen ska sköta sig så han tvingats bryta mot den själv. Det verkar som om han kommer undan den regeländringen utan några större uppror i leden, vilket man annars hade kunnat ana.

Uppror blir det dock ändå, fast i mindre skala. Som titeln antyder så ställer kärleken till problem för en del, framför allt i och med att ett snedsteg inte bara händer utan framför allt observeras av helt fel person. Som om huvudpersonerna inte var instabila så att det räckte sedan tidigare, typ.

Det känns som om det här albumet avslutar ett större kapitel. Det slutar med att Rick håller ett tal där han förklarar hur han tänker nu och hur han tänkte tidigare och avslutar med att de är omringade av döda, men att det är gruppen själva som är de levande döda. Återstår att se om det verkligen läggs i en ny växel i nästa volym. Än så länge har jag en liggande oläst, sedan är jag ikapp den svenska utgivningen och får vänta ett tag mellan varje del.

Robert Kirkman: Köttets lustar (The Heart's Desire)
Översättning: Sara Årestedt
Apart Förlag, 2012
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-3-0

2013-5: George R. R. Martin: A Clash of Kings

Det hände mycket i A Game of Thrones men åtminstone till en del får man nog de den volymen som preparation för vad som komma skall. I en bokserie som består av ett halvdussin delar i tegelstensklass finns det gott om personer och platser att introducera (här måste jag säga att jag hade stor nytta av att ha tittat på de första två säsongerna av teveserien tidigare och därmed ha rätt bra koll på personerna sedan tidgiare).

I A Clash of Kings är det däremot ingen tvekan om att handlingen år loss på allvar. Efter den gamle kung Roberts död har den unge Joffrey hamnat på tronen. Det är ingen brist på hans egen vilja att vara kung men han är även ett fullblodskräk utan några större insikter i vad som krävs av en kung, och det är i praktiken hans mamma Cersei som bestämmer rätt mycket. Eller i alla fall är det så till en början. Ganska snart ändras omständigheterna så att hon inte kan styra som hon vill och tvingas istället lämna över en hel del makt till sin ogillade bror, dvärgen Tyrion. Samspelet mellan Tyrion och Cersei eller för den delen Tyrion och nästan vem som helst som han inte tycker om eller litar på (och det är rätt många) är väldigt underhållande.

I de sju kungarikena som fram till nyss varit enade under järntronen och kung Roberts makt börjar det nu bli rörigt och som man kan ana redan av bokens titel så finns det mer än en person som är sugen på att styra över Westeros. Rätt snart visar det sig att Westeros hyser inte mindre än fem personer som utropar sig själva till kung. Vissa över hela landet, andra över delar. Naturligtvis blir det krig, och här har det varit väldigt praktiskt att ha kartan över landet till hands när man läser för att förstå vad som händer.

Boken är skriven så att varje kapitel utgår från en person som hela tiden finns med i vad som händer i det kapitlet. Ibland fortsätter handlingen mer eller mindre obruten från ett kapitel till ett annat trots att det är en annan person som står i fokus, medan man andra gånger förflyttas långa sträckor till en helt annan miljö och ett annat persongalleri.

Grovt räknat man kan dela upp handlingen i boken i tre delar. Lejonparten av handlingen rör de centrala delarna av Westeros och domineras av Tyrion, Joffrey, Cersei och andra som försöker behålla makten över järntronen samt några av de andra tronpretendenterna (som Joffreys två farbröder Stannis och Renly). En annan del handlar om The Night's Watch som vaktar den enorma väggen i norr som ska skydda Westeros från wildings och annat. Här är det i första hand Jon Snow som står i centrum och jag utgår från att hans äventyr kommer att visa sig väsentliga så småningom men som det är nu händer det ganska lite i de här delarna. Det handlar mer om att Jon och andra reser runt och försöker skaffa sig information, men det är inte förrän precis i slutet av boken som det egentligen hettar till i den här handlingstråden. Fram till dess känns det mest som att den finns där för att vi inte ska glömma bort Jon. Det tredje spåret i handlingen är ännu mer frikopplat från det övriga eftersom det inte ens utspelar sig på samma kontinent. Här handlar det om Daenerys Stormborn som är ättling till den kungaätt som den förre kungen Robert avsatte för att bli kung, och hon betraktar sig naturligtvis också som rättmätig artagare till järntronen. Problemet är att hon inte har någon armé för att ge sitt anspråk på tronen eftertryck, så vad hon sysslar med är att försöka skrapa ihop en sådan. Vad hon däremot har är tre drakar, trots att alla trodde att de sista drakarna var utdöda. Det skulle förvåna mig storligen hon inte kommer att lyckas med detta så småningom. Just nu har hon just ingen inverkan på vad som händer i Westeros (mer än att vara ett diffust och avlägset hot), men det kommer säkerligen att ändras.

Det må finnas några avsnitt som känns lite längre än de hade behövt vara, men på det hela taget känns den här serien mycket imponerande så här långt. Det vimlar av personer men trots det går det faktiskt att håll ordning på dem och känna att de faktiskt är personer med rimliga mål (även om man inte alltid har koll på exakt vad deras mål är). Till viss del har jag hjälp av att ha sett teveserien här, så det ska bli intressant att se hur det känns när jag tar mig an del tre och därmed kör om teveserien. Jag kastar mig nog inte över del tre precis direkt, men nästa säsong av teveserien (baserad på tredje boken) börjar inte sändas förrän i månadsskiftet mars/april. Jag får intrycket att handlingen håller på att sprida sig över allt fler platser allt eftersom tiden går. Jag hoppas att det inte blir för många, så att man hinner glömma mellan varven vad en person sysslade med innan man kommer till ett nytt kapitel om samma person igen. Än så länge är det dock väldigt engagerande, så jag ser verkligen fram emot nästa del. Det värsta är att jag vet att jag bara har tre delar kvar att läsa och att George R. R. Martin gissar att det ska bli ytterligare två, så jag kommer så småningom att läsa ikapp inte bara teveserien utan även bokproduktionen, och där är det inte en säsong varje år som gäller utan en bok vart fjärde år eller något i den stilen. Nåväl. Den dagen, den sorgen. Jag har några tusen sidor att ta mig igenom innan jag kommer dit.

George R. R. Martin: A Clash of Kings
Bantam Spectra, 1999
844 sidor
ISBN: 978-0-553-89785-2

2013-4: Patrick White: Det kluvna minnet

Det kluvna minnet har en lite udda konstruktion i det att den presenteras som en memoar skriven av den fiktiva personen Alex Xenophon Demirjian Gray, men samtidigt är den sammanställd av Patrick White, som också förekommer som en person i handlingen i form av en vän till familjen Gray.

På sätt och vis kan man säga att boken handlar om sin egen tillblivelse, för en stor del av tiden diskuteras det hur Patrick ska hjälpa till att bringa något slags ordning bland Alex alla papper. Andra delar är helt enkelt delar av själva memoarerna från tidigare perioder.

Förutom att man alltså så att säga får en direkt inblick i bokens (hävdade) produktion så får man även en lektion i hur biografi är oskiljbart från fiktion i och med att de texter Alex producerar ofta inte har så mycket med sanningen att göra. Ibland får man flera versioner av någon händelse, andra gånger kan man läsa mellan raderna att tidigare beskrivningar inte verkar stämma och framför allt märker man att vad Alex säger och vad Alex verkligen gör inte alltid har så mycket samband med vart annat.

Det här är en intressant konstruktion, men tyvärr får jag nog säga att boken är mer intressant som litterärt experiment än som faktisk roman. Det är inte förrän precis fram mot slutet som jag lyckas uppbringa något större intresse för familjen Gray (framför allt Alex), och det är i senaste laget.

Patrick White: Det kluvna minnet: Alex Xenophon Demirjian Grays memoarer (Memoirs of many in one by Alex Xenophon Demirjian Gray)
Översättning: Ingegärd Martinell
Forum, 1989 (originalet 1986)
176 sidor
ISBN: 91-37-09455-6

2013-3: Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen

Lillemor Troj är på ytan en framgångsrik författare, men riktigt så enkelt är det inte. När hon träffar sin förläggare för att han vill tala om hennes nya bok blir det förvirrat eftersom hon inte lämnat in något manuskript. Manuset har kommit till förlaget via ett annat förlag och visar sig vara inlämnat av en person som Lillemor känner väl. I själva verket mer väl än hon på ett enkelt sätt kan avslöja.

Lillemor är nämligen ingen speciellt bra författare, men däremot en bra redaktör. Babba som skrivit boken är bra på att skriva, men hennes texter behöver putsas. De har känt varandra länge, och skickade en gång in en text till en tävling som Babba (i första hand, i alla fall) skrivit till en tävling, i Lillemors namn. Den vann, och sedan började snöbollen rulla.

Vid det här laget har Lillemor blivit en upplyft del av det svenska kulturlivet, hon har tagit emot många litterära priser och hon sitter i nobelprisjuryn. Och det är fortfarande Babba som skriver hennes böcker. Problemet är att det nya manuset berättar historien om hur författaren Lillemor Troj egentligen består av två personer, och den som alla tror är Lillemor Troj är inte den som håller i pennan.

Det krävs ingen större detektivinsats för att hitta paralleller till Kerstin Ekmans liv i berättelsen om Lillemor Troj. Uppväxt i en småort (Katrineholm/Kramfors), flyttad till Uppsala, jobbat med film, debuterat med deckare, fortsatt med historiska romansviter (om kvinnor/om fattiga barn), medlem i Svenska Akademien och så vidare. Fler likheter än så här hittar jag inte utan att gräva längre än en snabb titt på Wikipedia, men det spelar egentligen ingen roll heller. Jag tror inte att Kerstin Ekman är Lillemor Troj och att det sitter någon anonym kvinna i en stuga någonstans som är den verkliga författaren till Händelser vid vatten och alla de andra böckerna. Jag tror att det hela är Ekmans sätt att prova den moderna trenden att skriva autofiktion.

Berättandet alternerar mellan bitar av manuskriptet, vad Lillemor och Babba gör i nutiden och skildringar av olika episoder i deras liv fram till nu presenterade i alla fall grovt i kronologisk ordning. De två är väldigt olika men har med tiden vuxit fast i varandra på grund av sin gemensamma försörjning, men det börjar också stå klart att de behöver varandra för att komma någon vart.

Förutom skildringen av deras liv och strid för att komma överens med varandra finns här även en del små glimtar av förlagsvärlden men framför allt (mot slutet av boken) en blick in i hur livet för en akademiledamot ter sig, rimligen med en rätt solig verklighetsbakgrund. Jag får nog säga att boken blir bättre mot slutet när den tar ut svängarna lite mer med Akademien, besök i tevesoffor och så istället för att bara älta Lillemors och Babbas förhållande. Rent prosamässigt tycker jag däremot att den var lite torr, tyvärr. Som litterär konstruktion betraktad var den däremot riktigt kul med olika metanivåer man kan fundera på.

Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen
Albert Bonniers förlag, 2011
339 sidor
ISBN: 978-91-0-012715-2

2013-2: Robert Kirkman: Tryggt förvar

Den förra volymen av The Walking Dead slutar med att gruppen kommer fram till ett fängelse, komplett med inhängnad rastgård och allt. Även om det finns gott om zombies där nu så är det naturligtvis en bra plats att bo på eftersom det är inhägnat och rätt stadigt befäst.

Uppröjningen kräver en del jobb, men ger också ett par oväntade effekter. I ett rum inuti fängelset hittar man fyra män som lever och som visar sig vara fångar. Det är trevligt att träffa på nya människor som inte är zombies, men när de samtidigt är tungt kriminella komplicerar det situationen en del. Förutom det hittar man också fängelsets matförråd, ett konservlager värdigt vilken survivalist som helst.

Som alltid när grupper möts blir det nya möjligheter till interaktioner, och det är inte alltid de går så bra. De tidigare fängelsekunderna tycker att de så att säga har första tjing på fängelset medan gruppen som kommer utifrån dels är fler och dels är avogt inställda till deras kriminella belastning.

Liksom i de tidigare albumen är dödssiffran rätt hög, och det gäller inte bara för zombies. Samtidigt lyckas man få fram de drabbades ångest och förtvivlan varje gång någon dör - de som inte jublar, då alltså. Känslorna är intensiva och det är svårt att hålla ordning i gruppen, men Rick gör sitt bästa för att vara gruppens ledare. Det är inte alla som är helt överens med hans beslut, och även där börjar det knaka i relationerna (och vi får antydningar om ytterligare saker som kommer att kasta grus i den relationen framöver, men än så länge är det mest som en bisats).

Till råga på allt drabbar ett ännu större problem gruppen i slutet av albumet. Framtiden kanske inte var så utstakad som man trodde, trots allt.

Så här långt tycker jag att The Walking Dead klarar av att hålla en hög nivå. Visst är den våldsam och blodig, men action och splatter är långt ifrån seriens raison d'être. Fokus ligger på mänskliga relationer och i många fall är zombierna lika mycket ett främmande och ogripbart hot mot gruppens liv och hela mänsklighet snarare än ett här-och-nu-hot som måste bekämpas med vapen. De tär minst lika mycket mentalt som fysiskt på gruppen.

Robert Kirkman: Tryggt förvar (Safety Behind Bars)
Översättning: Sara Årestedt
Apart, 2012
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-2-3

2013-1: Belinda Bauer: Ni älskar dem inte

Ni älskar dem inte är en rak uppföljare till Belinda Bauers tidigare Mörk jord och Skuggsida. Jag tyckte bra om den första och var lite mer tveksam till den andra. Den här är på det hela taget en vändning uppåt igen, om än inte till samma nivå som den första.

I den lilla byn intill Exmoor-heden så försvinner en dag en pojke som sitter i en bil och väntar på mamma och pappa. Det enda spåret är en lapp med texten "Ni älskar honom inte". Det dröjer inte så länge innan försvinnandena blir fler enligt precis samma mall.

Tyvärr går den här boken i samma mall som många andra deckare att låta en och samma person drabbas av brott efter brott. På samma sätt som det är helt orimligt att hundratals människor skulle mördas i Midsomer så är det inte troligt att samma familj skulle drabbas av tre spektakulära brott i rad (så klart utredda av samma poliser); det är otroligt nog att dessa tre brott skulle drabba samma ort.

Om man bortser från detta (man behöver inte ha läst de tidigare böckerna) så tycker jag att spänningen byggs upp bra. Poliserna famlar i mörkret, de kursiverade avsnitten ur brottslingens perspektiv är tacksamt få och korta (och inte ens kursiverade) och de boende i byn blir allt mer oroliga, så klart.

När det börjar dra ihop sig till upplösning så får vi plötsligt se vad som hänt med de bortrövade barnen, och handlingen börjar alternera mellan dem och poliserna. Det här känns lite omotiverat; mest som ett sätt att få oss att tycka ännu mer synd om dem när vi ser vad de drabbats av. Jag tycker att det är onödigt. Dessutom så kommer slutet på boken väldigt plötsligt, som om författaren drabbades av en hastigt annalkande deadline. Det känns hafsigt på slutet. Bauer kan bättre än så, det är tydligt från den första boken.

Det som gör mig hoppfull är vad som händer absolut sist i boken. Det verkar troligt att nästa bok kommer att handla om något helt annat, och det tror jag är en bra idé.

Belinda Bauer: Ni älskar dem inte
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2012
407 sidor
ISBN: 978-91-7499-111-6