2013-4: Patrick White: Det kluvna minnet

Det kluvna minnet har en lite udda konstruktion i det att den presenteras som en memoar skriven av den fiktiva personen Alex Xenophon Demirjian Gray, men samtidigt är den sammanställd av Patrick White, som också förekommer som en person i handlingen i form av en vän till familjen Gray.

På sätt och vis kan man säga att boken handlar om sin egen tillblivelse, för en stor del av tiden diskuteras det hur Patrick ska hjälpa till att bringa något slags ordning bland Alex alla papper. Andra delar är helt enkelt delar av själva memoarerna från tidigare perioder.

Förutom att man alltså så att säga får en direkt inblick i bokens (hävdade) produktion så får man även en lektion i hur biografi är oskiljbart från fiktion i och med att de texter Alex producerar ofta inte har så mycket med sanningen att göra. Ibland får man flera versioner av någon händelse, andra gånger kan man läsa mellan raderna att tidigare beskrivningar inte verkar stämma och framför allt märker man att vad Alex säger och vad Alex verkligen gör inte alltid har så mycket samband med vart annat.

Det här är en intressant konstruktion, men tyvärr får jag nog säga att boken är mer intressant som litterärt experiment än som faktisk roman. Det är inte förrän precis fram mot slutet som jag lyckas uppbringa något större intresse för familjen Gray (framför allt Alex), och det är i senaste laget.

Patrick White: Det kluvna minnet: Alex Xenophon Demirjian Grays memoarer (Memoirs of many in one by Alex Xenophon Demirjian Gray)
Översättning: Ingegärd Martinell
Forum, 1989 (originalet 1986)
176 sidor
ISBN: 91-37-09455-6

2013-3: Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen

Lillemor Troj är på ytan en framgångsrik författare, men riktigt så enkelt är det inte. När hon träffar sin förläggare för att han vill tala om hennes nya bok blir det förvirrat eftersom hon inte lämnat in något manuskript. Manuset har kommit till förlaget via ett annat förlag och visar sig vara inlämnat av en person som Lillemor känner väl. I själva verket mer väl än hon på ett enkelt sätt kan avslöja.

Lillemor är nämligen ingen speciellt bra författare, men däremot en bra redaktör. Babba som skrivit boken är bra på att skriva, men hennes texter behöver putsas. De har känt varandra länge, och skickade en gång in en text till en tävling som Babba (i första hand, i alla fall) skrivit till en tävling, i Lillemors namn. Den vann, och sedan började snöbollen rulla.

Vid det här laget har Lillemor blivit en upplyft del av det svenska kulturlivet, hon har tagit emot många litterära priser och hon sitter i nobelprisjuryn. Och det är fortfarande Babba som skriver hennes böcker. Problemet är att det nya manuset berättar historien om hur författaren Lillemor Troj egentligen består av två personer, och den som alla tror är Lillemor Troj är inte den som håller i pennan.

Det krävs ingen större detektivinsats för att hitta paralleller till Kerstin Ekmans liv i berättelsen om Lillemor Troj. Uppväxt i en småort (Katrineholm/Kramfors), flyttad till Uppsala, jobbat med film, debuterat med deckare, fortsatt med historiska romansviter (om kvinnor/om fattiga barn), medlem i Svenska Akademien och så vidare. Fler likheter än så här hittar jag inte utan att gräva längre än en snabb titt på Wikipedia, men det spelar egentligen ingen roll heller. Jag tror inte att Kerstin Ekman är Lillemor Troj och att det sitter någon anonym kvinna i en stuga någonstans som är den verkliga författaren till Händelser vid vatten och alla de andra böckerna. Jag tror att det hela är Ekmans sätt att prova den moderna trenden att skriva autofiktion.

Berättandet alternerar mellan bitar av manuskriptet, vad Lillemor och Babba gör i nutiden och skildringar av olika episoder i deras liv fram till nu presenterade i alla fall grovt i kronologisk ordning. De två är väldigt olika men har med tiden vuxit fast i varandra på grund av sin gemensamma försörjning, men det börjar också stå klart att de behöver varandra för att komma någon vart.

Förutom skildringen av deras liv och strid för att komma överens med varandra finns här även en del små glimtar av förlagsvärlden men framför allt (mot slutet av boken) en blick in i hur livet för en akademiledamot ter sig, rimligen med en rätt solig verklighetsbakgrund. Jag får nog säga att boken blir bättre mot slutet när den tar ut svängarna lite mer med Akademien, besök i tevesoffor och så istället för att bara älta Lillemors och Babbas förhållande. Rent prosamässigt tycker jag däremot att den var lite torr, tyvärr. Som litterär konstruktion betraktad var den däremot riktigt kul med olika metanivåer man kan fundera på.

Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen
Albert Bonniers förlag, 2011
339 sidor
ISBN: 978-91-0-012715-2

2013-2: Robert Kirkman: Tryggt förvar

Den förra volymen av The Walking Dead slutar med att gruppen kommer fram till ett fängelse, komplett med inhängnad rastgård och allt. Även om det finns gott om zombies där nu så är det naturligtvis en bra plats att bo på eftersom det är inhägnat och rätt stadigt befäst.

Uppröjningen kräver en del jobb, men ger också ett par oväntade effekter. I ett rum inuti fängelset hittar man fyra män som lever och som visar sig vara fångar. Det är trevligt att träffa på nya människor som inte är zombies, men när de samtidigt är tungt kriminella komplicerar det situationen en del. Förutom det hittar man också fängelsets matförråd, ett konservlager värdigt vilken survivalist som helst.

Som alltid när grupper möts blir det nya möjligheter till interaktioner, och det är inte alltid de går så bra. De tidigare fängelsekunderna tycker att de så att säga har första tjing på fängelset medan gruppen som kommer utifrån dels är fler och dels är avogt inställda till deras kriminella belastning.

Liksom i de tidigare albumen är dödssiffran rätt hög, och det gäller inte bara för zombies. Samtidigt lyckas man få fram de drabbades ångest och förtvivlan varje gång någon dör - de som inte jublar, då alltså. Känslorna är intensiva och det är svårt att hålla ordning i gruppen, men Rick gör sitt bästa för att vara gruppens ledare. Det är inte alla som är helt överens med hans beslut, och även där börjar det knaka i relationerna (och vi får antydningar om ytterligare saker som kommer att kasta grus i den relationen framöver, men än så länge är det mest som en bisats).

Till råga på allt drabbar ett ännu större problem gruppen i slutet av albumet. Framtiden kanske inte var så utstakad som man trodde, trots allt.

Så här långt tycker jag att The Walking Dead klarar av att hålla en hög nivå. Visst är den våldsam och blodig, men action och splatter är långt ifrån seriens raison d'être. Fokus ligger på mänskliga relationer och i många fall är zombierna lika mycket ett främmande och ogripbart hot mot gruppens liv och hela mänsklighet snarare än ett här-och-nu-hot som måste bekämpas med vapen. De tär minst lika mycket mentalt som fysiskt på gruppen.

Robert Kirkman: Tryggt förvar (Safety Behind Bars)
Översättning: Sara Årestedt
Apart, 2012
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-2-3

2013-1: Belinda Bauer: Ni älskar dem inte

Ni älskar dem inte är en rak uppföljare till Belinda Bauers tidigare Mörk jord och Skuggsida. Jag tyckte bra om den första och var lite mer tveksam till den andra. Den här är på det hela taget en vändning uppåt igen, om än inte till samma nivå som den första.

I den lilla byn intill Exmoor-heden så försvinner en dag en pojke som sitter i en bil och väntar på mamma och pappa. Det enda spåret är en lapp med texten "Ni älskar honom inte". Det dröjer inte så länge innan försvinnandena blir fler enligt precis samma mall.

Tyvärr går den här boken i samma mall som många andra deckare att låta en och samma person drabbas av brott efter brott. På samma sätt som det är helt orimligt att hundratals människor skulle mördas i Midsomer så är det inte troligt att samma familj skulle drabbas av tre spektakulära brott i rad (så klart utredda av samma poliser); det är otroligt nog att dessa tre brott skulle drabba samma ort.

Om man bortser från detta (man behöver inte ha läst de tidigare böckerna) så tycker jag att spänningen byggs upp bra. Poliserna famlar i mörkret, de kursiverade avsnitten ur brottslingens perspektiv är tacksamt få och korta (och inte ens kursiverade) och de boende i byn blir allt mer oroliga, så klart.

När det börjar dra ihop sig till upplösning så får vi plötsligt se vad som hänt med de bortrövade barnen, och handlingen börjar alternera mellan dem och poliserna. Det här känns lite omotiverat; mest som ett sätt att få oss att tycka ännu mer synd om dem när vi ser vad de drabbats av. Jag tycker att det är onödigt. Dessutom så kommer slutet på boken väldigt plötsligt, som om författaren drabbades av en hastigt annalkande deadline. Det känns hafsigt på slutet. Bauer kan bättre än så, det är tydligt från den första boken.

Det som gör mig hoppfull är vad som händer absolut sist i boken. Det verkar troligt att nästa bok kommer att handla om något helt annat, och det tror jag är en bra idé.

Belinda Bauer: Ni älskar dem inte
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2012
407 sidor
ISBN: 978-91-7499-111-6

Misslyckad reklam

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en reklambyrå som undrade om jag var intresserad av ett recensionsexemplar av en bok. När jag undrade vad det var för bok ville de inte berätta det men sade att de ville skicka ett speciellt anpassat exemplar som en del av sin kampanj.

Ett tag senare fick jag en bok i brevlådan, komplett med ett personligt omslag enligt bilden till höger. Även på baksidestexten kan man läsa hur jag har vunnit en massa pengar och hur detta naturligtvis leder till en massa problem. När man öppnar boken har huvudpersonen däremot ett annat namn, så så långt sträckte sig inte personaliseringen av recensionsexemplaret.

Ett tag senare dök det upp ett tiggarbrev från något som kallade sig "Vita stjärnan" som hade hört att jag hade vunnit en massa pengar och nu undrade om jag inte kunde tänka mig att hjälpa till att finansiera "sjukvårdsinsatser i krigsområden" och liknande.

Den som befunnit sig på internet i några årtionden (eller ens några år) är med största säkerhet väl bekant med nigeriabrev och andra liknande bedrägerier på nätet. Jag får liknande elände dagligen via mejl så jag kan inte säga att jag känner mig det minsta road av att bli mål för det även utanför nätet. Sorry förlaget, men den här boken kommer inte att bli läst.

2012-52: Håkan Nesser: Kära Agnes!

Agnes och Henny är vänner sedan barndomen, men sedan många år har de glidit isär och inte träffats. Tjugo år senare träffas de igen på Agnes mans begravning, men de talar inte med varandra då. Strax efteråt får Agnes dock brev från Henny som vill återuppta bekantskapen. Hon har dock även ett förslag till Agnes som hon inte alls hade väntat sig. Först slår hon ifrån sig och vill inte ha med det att göra, men som omständigheterna är går hon så småningom med på förslaget.

I grunden är det här en brevroman men det finns också två olika berättelsetrådar som är mer konventionellt berättade. Dels ser vi Agnes i nutid medan hon förbereder sig för uppdraget hon fått från Henny och dels ser vi Henny och Agnes som barn.

Man märker ganska snart en skillnad i hur personerna framställs i nutid och hur de interagerar med varandra som barn, och den är antagligen även en del av anledningen till hela uppdraget i romanen.

Det hela är en kriminalhistoria utan poliser eller så; det är bara brottets planering och utförande man får se. Det är dock inte allt som går som man skulle kunna tro att det gör, utan det sker en snygg omkastning på slutet.

Nu har jag inte läst Nessers van Veeteren-böcker så jag kan inte säga om den här utspelar sig i samma miljö eller inte, men det är i alla fall satt i ett fiktivt mellaneuropa.

Håkan Nesser: Kära Agnes!
Månpocket, 2005
160 sidor
ISBN: 91-7001-122-1

2012-51: Suzanne Collins: The Hunger Games

Jag har tänkt läsa den här boken länge men det har inte blivit av, men när det uppstod ett exemplar här eftersom dottern läste den tyckte jag att jag lika gärna kunde passa på jag också. Jag hade grundkonceptet i berättelsen klart för mig innan jag började läsa men jag har däremot inte sett filmen baserad på boken som kom nyligen.

Man kan väl säga att berättelsen är en dokusåpa på steroider och med huggtänder. I en framtida totalitär version av USA finns teveprogrammet hungerspelen som alla följer. Det går ut på att varje distrikt (12 stycken) väljer ut en kvinnlig och en manlig deltagare till serien genom lottning bland alla som är mellan 12 och 18 år. Den som vinner får både pengar och privilegier så i den fattiga provins 12 som huvudpersonen Katniss kommer från så skulle det ge en mycket bättre tillvaro för hennes fattiga familj. Problemet är att förlorarna i det här teveprogrammet inte röstas ut. Man förlorar genom att någon annan av deltagarna dödar en.

Berättelsen har klara likheter med Stephen Kings berättelser The Running Man liksom (sägs det) Koushun Takamis Battle Royale (den har jag inte läst, även om jag har den stående i hyllan). Å andra sidan finns det alltid liknande berättelser. Frågan är om boken är läsvärd, och det tycker jag att den är.

De tävlande från varje distrikt coachas ett litet tag av tidigare vinnare från det distriktet, och presenteras sedan i teve. Utifrån sina presentationer och en betygsättning av deras förmågor får de sedan olika mycket sponsorpengar. De pengarna kan deras coacher använda för att skicka saker till dem medan tävlingen pågår. De tävlande är övervakade hela tiden och tävlingsledningen har möjlighet att skicka in saker till precis rätt plats för att hjälpa någon i nöd. Eller för den delen tvärt om: om deltagarna koncentrerar sig för mycket på att överleva och för lite på att döda varandra för att det ska bli intressant teve för tittarna så kan tävlingsledningen sätta in en skogsbrand, en översvämning eller något annat för att få fart på deltagarna.

Distrikt 12 som huvudpersonerna kommer från är fattigt och de räknar med att få slå ur underläge. En del andra distrikt tränar sina deltagare långt i förväg men sådant finns inga resurser för här. Å andra sidan har Katniss ägnat en hel del av livet åt att jaga för att hon och familjen ska överleva, så hon har fördelar som de mer bekvämt uppväxta deltagarna inte har.

Bokens hela premiss bygger på att hela processen ska bli dramaturgiskt bra teve och det gör att det nästan per automatik blir en bra bok också: här finns både spänning och, som man kan förvänta sig av en YA-bok, ett visst mått av tonårsromantik. Språkligt är det väl inget att skriva hem om, men jag hade heller inga invändningar medan jag läste. Det har gått lite trögt med läsandet ett tag, men en sådan här bladvändare verkar vara precis vad jag behövde för att komma igång igen.

Suzanne Collins: The Hunger Games
Scholastic Press, 2008
257 sidor
epub

2012-50: Svenska Turistföreningen: Svenska scener

Det normala med Svenska Turistföreningens årsböcker är att de handlar om platser som man kan åka till på ett eller annat sätt, men den här gången är det inte riktigt så. Istället handlar det om varför man reser.

Vissa ger sig ut för att gå i fotspåren efter någon litterär figur, vare sig det handlar om böcker eller filmer. Det kan dock ofta vara svårt att verkligen få det att passa, för när det gäller böckerna så är det inte alltid författarna skriver om en verklig plats och även om de nominellt gör det så kan de mycket väl ta sig friheter med den så att den inte stämmer överens med verkligheten. När det gäller filmer så spelas olika scener som i berättelsen ligger väldigt nära varandra in på geografiskt helt skilda ställen och det kan alltså även här vara svårt att hitta den plats man tycker sig ha sett på film, trots att man kan tycka att den borde existera.

Ett annat intressant kapitel är det som handlar om reseberättelsen. Hur det idag kan vara lika väsentligt att klä sin resa i ord och bild och dela med sig till andra av detta som det är att göra själva resan. Vi har länge haft karikatyren av japanerna som väller ur sin turistbuss och fotograferar varandra framför ett turistmål för att sedan åka vidare, men i allt högre grad blir även svenskarna ett fotograferande folk; framför allt nu när kameran i allt högre grad sitter stadigt förankrad i Facebook så att bilderna når ens bekanta direkt utan att ta omvägen via postverket som tidigare års vykort (som det för övrigt också finns ett kapitel om).

Svenska Turistföreningen: Svenska scener: om reslust i bild och berättelse (årsbok 2012)
Redaktör: Anders Tapper
Svenska Turistföreningen, 2012
208 sidor
ISSN: 0283-2976

Avbruten: Maria Turtschaninoff: Anaché

Anaché är en ung flicka i ett nomadfolk i en miljö där ett visst mått av magi fungerar, framför allt i form av kontakt med andar. Samhället är strikt patriarkaliskt och både kärvt och orättvist. Anaché börjar reflektera över varför hon inte får samma möjligheter som sin äldre bror och det gör att hon börjar ifrågasätta saker vilket inte alltid är populärt i familjen.

Det här är ju på sätt och vis trevligt och behjärtansvärt och så, men samtidigt kommer det väldigt mycket från en klar himmel. Att Anaché är förfördelad är inte svårt att se som utomstående betraktare, men att hon själv skulle se det på samma klara och otvetydiga sätt känns inte så väldigt trovärdigt även om det ser vackert ut i en nutida läsares ögon.

Det må väl dock vara en brist som går att överse med. Värre är att det inte händer något att tala om. Efter över 100 sidor har inga större spår av handling setts till utan allt känns som uppbyggnad av miljö och bakgrund. Karaktärsuppbyggnad i all ära men det är inte i första hand det man får heller utan det känns som att de flesta av de här sidorna går åt till att visa upp hur utomordentligt väl researchat bokens fiktiva nomadfolk är. Det må vara hur realistiskt och historiskt korrekt som helst, men vill jag veta exakt hur man bevarar torkade bär på ett optimalt sätt så vänder jag mig inte till skönlitteratur. För lite bok och för mycket bakgrund, både vad gäller grundning i bokens bakgrund och framför allt vad det gäller att förankra bokens fiktiva nomadfolk i vår världs realism. Jag har haft boken som lunchbok på jobbet och nu när jag varit hemma över jul och inte haft någon kontakt med boken på ett tag känner jag att det gör mig helt detsamma att läsa vidare, så jag ger upp här.

Maria Turtschaninoff: Anaché: myter från Akkade
Schildts & Söderströms, 2012
389 sidor (jag gav upp efter 110)
ISBN: 978-951-52-3015-7

2012-49: Nene Ormes: Särskild

Särskild är en rak uppföljare till Nene Ormes' debutbok Udda verklighet. Efter ett uppehåll så börjar Udda drömma igen och kontaktar Hemming igen för att hon inte gillar vad det betyder om det hon drömmer verkligen är sanndrömmar.

Den här gången går hon så att säga in i historien med öppna ögon så till vida att hon redan från början är medveten om att det finns något som heter sära; att det inte bara är hon själv som har underliga förmågor. Hon är däremot fortfarande en nykomling i den här världen och känner sig inte bekväm i den, men förhoppningsvis kan hon få hjälp i alla fall. Det är dock inte alla som är glada över hennes existens.

Jag gillar miljön och känslan i de här böckerna. Det är synd att inte fler skriver fantastik som verkligen utspelar sig i Sverige på ett identifierbart sätt.

Tyvärr lyckades jag inte hålla ordning på handlingen i den här boken så bra som jag velat, men det är mitt eget fel. Av olika skäl (framför allt en deadline för en bokcirkelbok) så blev boken liggande halvläst ett bra tag så när jag läste slutet hade jag inte början riktigt så färsk i minnet som jag hade önskat mig.

Nene Ormes: Särskild
Styxx Fantasy, 2012
282 sidor
ISBN: 978-91-7355-254-7

2012-48: George R. R. Martin: A Game of Thrones

Jag började följa teveserien Game of Thrones när den gick på svensk teve för ett tag sedan, men den har inte hunnit längre än till säsong två. Jag försöker undvika att ge mig in i bokserier som inte är färdigskrivna och jag är dessutom allmänt motvillig mot både långa serier och tjocka böcker. Alltså borde jag hålla mig så långt borta från A Song of Ice and Fire som det bara går. Det har hittills kommit ut fem delar varav en var så tjock att den fick delas upp i två volymer vilket ger en totalsumma på sex böcker på vardera 700-800 sidor. Nu har jag tagit mig igenom den första och det har hittills varit en angenäm upplevelse.

Det är ingen tvekan om att jag får mer behållning av böckerna eftersom jag redan läst böckerna då jag redan har klart för mig vilka de flesta personerna är. Under denna andra genomgång av berättelsen har jag nu även fått lite grepp om hur geografin ser ut eftersom jag sett till att hänga med lite på kartorna också för att veta var de olika personerna befinner sig.

Berättelsen är klassisk high fantasy. För ett antal år sedan tog den nuvarande kungen Robert Baratheon genom ett uppror över järntronen från den tidigare kungen Aerys Targaryen. När handlingen börjar är han inte längre den unge starke man som tog över tronen utan en tämligen fet och tillbakalutad. Han återvänder till sin gamle bundsförvant Eddard ("Ned") Stark i rikets norra delar för att utnämna honom till sin hand, kungens ställföreträdare och främste rådgivare.

Inte nog med att detta drar in Ned i ett intrigerande hovliv han inte har något större intresse av, det drar även med sig förändringar för hans familj då en del av dem följer med honom till huvudstaden medan andra måste stanna hemma och ta hand om slottet. En komplicerande faktor är att drottningen Cersei Lannister kommer från en av landets mäktigaste ätter och vare sig hon eller släkten i allmänhet har några höga tankar om kungen (och därmed inte heller om Ned). Den här konflikten ställs av flera olika anledningar snart på sin spets och saker blir väldigt komplicerade.

Det är lönlöst att ge sig på att beskriva handlingen i boken i stort i något slags meningsfullt sammandrag; det ovanstående täcker bara bitar av det första avsnittet av teveserien och den första säsongen av teveserien (som motsvarar den här boken) består av tio avsnitt. Det är ett myller av personer och de har alla sina egna motiv, oftast outtalade. Det är inte lätt att hitta någon person som framstår som helt igenom ond, men det är inte många som kan klassas som förbehållslöst goda heller. Gråskalor finns det däremot gott om.

Boken berättas via kapitel med titlar som helt enkelt är namnet på en person, och sedan följer kapitlet vad just den personen ser av handlingen. Ibland kan flera kapitel på rad följa samma skeende fast från olika personers synvinkel. Andra gånger hoppar berättandet från ena änden av världen till den andra mellan kapitlen då en del personer är geografiskt väldigt skilda från de övriga. I teveserien är det här berättargreppet inte lika tydligt, utan här är berättandet snarare uppdelat utifrån geografin.

På det hela taget måste jag säga att teveserien hittills (alltså den första säsongen) är väldigt trogen boken. Jag hittade några ställen där fokus i en scen låg på olika saker i boken och teveserien och ett fåtal ställen där en scen försvunnit eller tillkommit i teveserien, men det verkar vara tämligen små skillnader. Vad jag förstår kommer skillnaderna att bli större i andra säsongen men den boken har jag ännu inte läst.

Så här långt gillar jag den här serien skarpt. Det är spännade och välskrivet, men framför allt är det väldigt bra personer i serien. Det känns som riktiga personer, och som läsare ska man aldrig göra några förhastade antaganden som att bara för att någon verkar vara en huvudperson så kommer hen att överleva. Så är definitivt inte fallet - här går ingen säker.

George R. R. Martin: A Game of Thrones
Bantam Spectra, 1996
779 sidor
ISBN: 978-0-553-89784-5

2012-47: Karin Tidbeck: Jagannath

Efter att ha läst både Vem är Arvid Pekon? och Amatka av Karin Tidbeck var jag naturligtvis nyfiken på Jagannath också så det passade utmärkt att LSFF valde den till sin bokcirkel.

Jagannath innehåller nästan alla novellerna ur Vem är Arvid Pekon?, plus ytterligare ungefär lika många till, en del tidigare publicerade och andra nya. För huvudpubliken för den här boken är dock det mesta nytt, eftersom det här är Karin Tidbecks debut på engelska. Det varierar om texterna är skrivna på svenska eller engelska från början, men när de är översatta så är det hon själv som gjort det.

Även om den här volymen innehåller ungefär dubbelt så många noveller som den föregående samlingen så är det fortfarande en tunn bok, för det är genomgående rätt korta texter. Om man ska försöka sig på att hitta något sammanhållande tema blir det svårare; den genre som känns närmast är ofta den synnerligen slippriga "weird fiction" och den i sig är ofta något man tar till när inget passar.

Här finns steampunk, science fiction, surrealism, fantasy, skräck och säkert några till. Något som är ganska vanligt är att texterna tar en tämligen udda idé och sedan behandlar den som om den vore helt naturlig och ser vad som händer, och inte sällan känner läsaren också att det faktiskt blir naturligt. Andra gånger verkar det mesta normalt till en början men blir sedan allt mer skruvat.

Tidbecks prosa är genomgående bra; de enda gångerna det känns lite underligt är när hon lämnar en del genuint svenska termer oöversatta. Jag har lite svårt att bedöma hur det i slutändan fungerar för den som inte kan svenska. Jag undrar däremot varför hon gör det så svårt att komma ihåg vilken novell som är vilken genom att låta många av dem ha en titel som bara är ett personnamn, möjligen med något extra ord. Av 13 noveller i den här samlingen har 8 sådana titlar.

Om jag ska peka ut några höjdpunkter så får det bli den vemodiga steampunkhistorien "Beatrice", den surrealistiska "Who is Arvid Pekon?", skräckkärlekshistorien "Rebecka" och den avslutande sciencefictionhistorien "Jagannath".  Värt att notera är också Karins utmärkta efterord om att översätta text från en värld och ett språk till en annan värld (eller kultur) och ett annat språk.

Karin Tidbeck: Jagannath
Cheeky Frawg Books, 2012
138 sidor
ISBN: 978-0-9857904-0-0

2012-46: J. K. Rowling: Den tomma stolen

Jag har varit lite nyfiken på vad J. K. Rowling skulle ta sig för efter succén med Harry Potter för att se om hon skulle lyckas bryta sig loss från den helt eller inte. Efter att ha läst Den tomma stolen kan jag konstatera att hon verkligen lyckats med det. Det finns inga stora likheter mellan denna och de tidigare böckerna.

I den lilla staden Pagford i England avlider Barry Fairbrother, och detta sätter igång en kedja av händelser. Han efterlämnar nämligen en tom stol i kommundelsnämnden, och i nämnden håller man som bäst på att debattera en fattig stadsdel som en del i Pagford helst vill bli av med till en angränsande stad. Här måste jag medge att jag inte satt mig in i alla detaljerna om detta, men det rör sig om hus byggda av den angränsande staden för mindre bemedlade, men tekniskt sett på mark som tillhör Pagford, vilket gör att det är Pagford som får stå för kostnaderna. Man får en del pengar för det från angränsande Yarvil men det täcker inte kostnaderna, och stadsdelen Fields med sin kriminalitet, drogproblem och andra sociala problem är inte populär i alla läger i Pagford.

Efter Barrys död börjar de övriga i kommundelsnämnden planera hur de ska kunna utnyttja situationen som de vill och det framkommer ett antal kandidater i fyllnadsvalet som arrangeras. Alla kandidaterna har något slags relation till varandra, oftast via nämnden, men det finns också diverse andra kopplingar via deras barn.

Den här romanen handlar i första hand om det sociala nätverk som finns mellan personer, och hur lite som kan behövas för att sätta det på glid åt helt oväntade håll. Mer än en person inblandad i den här situationen kan tänka sig att ta till ljusskygga metoder för att få sin vilja igenom, och det gör att ett antal hemligheter kommer upp till ytan.

Redan från början träffar vi på de problematiska miljerna i Fields där Krystal Wheedon bor. Hennes mamma lyckas inte ens hålla ordning på sig själv och sitt metadonprogram, och än mindre klarar hon av att sköta Krystal och hennes lillebror Robbie. Istället får Krystal göra det och även om hon har goda avsikter så är hennes förutsättningar att lyckas inget vidare eftersom hon saknar både kunskap och pengar. Ganska snart får vi dock se att det inte bara är i Fields som människor har problem utan även bakom de fina fasaderna i Pagford finns det problem med rasism, självskadebeteende, alkoholism, kriminalitet och så vidare.

Rowling står på de svagas sida så till vida att hon inte beskyller dem för att ha skapat problem som de inte har någon makt över, men hon förfaller å andra sidan inte heller till något slags askungesaga där de fattiga och förtryckta magiskt reser sig ur sina problem och lever lyckliga i alla sina dagar. Något sådant är väldigt långt borta. Den tomma stolen är en påfallande svart bok och jag misstänker att många som läser denna förväntar sig mer av Harry Potter och kommer att bli förvånade över hur långt bort från de mysiga miljöerna i Hogwarts vi nu rör oss.

Det är kul att se hur Rowling så fullständigt brutit med sin tidigare skapelse och byggt något helt annorlunda. Allt för få författare vågar ta det språnget. Det ska bli intressanta att se vad hon tar sig för nästa gång.

Avslutningsvis kan jag notera att översättningen inte känns riktigt helgjuten. Det kan helt skyllas på det brittiska förlaget som vägrat att släppa förhandsexemplar till översättarna i god tid av rädsla för att boken ska läcka ut. För att inte riskera att för många köper den engelska utgåvan har det svenska förlaget lagt ut översättningen på sex personer vars texter sedan slagits ihop. Det går naturligtvis fortare att få boken översatt på det sättet, men det ger väl inte den allra bästa textkvaliteten. Det har dock lämnat mindre spår är jag var rätt att det skulle göra när jag först hörde talas om det.

J. K. Rowling: Den tomma stolen (The Casual Vacancy)
Översättning: Ing-Britt Björklund, Tove Janson Borglund, Helena Hansson, Charlotte Hjukström, Molle Kanmert Sjölander & Gudrun Samuelsson
Wahlström & Widstrand, 2012 (originalet 2012)
526 sidor
ISBN: 978-91-46-22321-4

Eboksläsare: Sony PRS-T2 och iRiver Story HD

Den sista tiden har jag provat att läsa med en läsplatta. Jag har läst romaner på både smartphone, bärbar dator och Palm Pilot tidigare men det är ingen tvekan om att läsplatta är ett stort steg framåt i läskomfort. Skärmen är skarp utan att bli jobbig att titta på under längre perioder som en dator eller tablet lätt blir, och tack vare e-ink-tekniken går det också utmärkt att läsa även i fullt solljus (även om det känns avlägset just nu...).

Till vänster i bild ligger Cissis läsplatta som jag lånat ett tag för att prova, en iRiver Story HD. Till höger ligger den som tomten just kom med till mig, en Sony PRS-T2. Den största synliga skillnaden är att min saknar tangentbord vilket gör att den blir lite lättare och mindre, men den har även touchskärm. Det återstår att se om det känns mest naturligt att bläddra genom att dra på skärmen eller att använda knapparna, men för att ändra saker i menyerna är touchskärmen i alla fall bra.

2012-45: Andreas Nyberg & Johanna Strömqvist, red.: De odöda

Det här är en samling skräcknoveller som mest innehåller texter av nya svenska författare, men man har även blandat in tre klassiker. Av någon anledning har man här inte hållit sig till svenskar utan även tagit med välkända (för att inte säga lätt uttjatade) namn som Lovecraft och Poe.

Jag vet inte om det gäller alla de moderna novellerna, men åtminstone de av John Ajvide Lindqvist och Andreas Roman har varit publicerade tidigare, för dem känner jag igen när jag läser dem.

Här finns alla varianter från Lovecraftianska monster (dock inte mest framträdande i texten av Lovecraft, faktiskt) till rent mänsklig ondska. Jag tycker att det är en bra blandning utan några riktiga bottennapp och med några riktigt bra texter. Utmärkta mysrysare i vintermörkret.

Andreas Nyberg & Johanna Strömqvist, red.: De odöda
Semic, 2012
156 sidor
ISBN: 978-91-552-5822-1

2012-44: Patti Smith: Just Kids

Just kids är en biografi men det är inte egentligen Patti Smiths biografi även om den beskriver livet hon en gång levde. I första hand är det en bok om Robert Mapplethorpe som hon levde tillsammans med under ett antal år från slutet av 1960-talet och framåt. Samtidigt är den inte riktigt en biografi över Robert heller, för den beskriver bara de delarna av hans liv som hon själv verkligen var en del av.

Man kan också säga att det här i viss mån är den bok om en viss krets av det kulturella livet i New York under den här perioden. Patti och Robert bosätter sig i ett pyttelitet rum på Chelsea Hotell och börjar i och med det umgås med en lång rad kända människor som bor där eller bara hänger där eftersom andra bor där. Här finns exempelvis Janis Joplin och Jimi Hendrix.

Andra personer som lämnar spår i deras liv och därmed boken utan att egentligen synas till själva är Jim Morrison i vars spår Patti åker till Paris och Andy Warhol vars inre krets det verkar som om ungefär alla vid den här tiden vill bli en del av. Framför allt Robert anstränger sig för att tillträde dit, och även om han till slut lyckas så är Warhol själv bara en skugga i utkanten av boken; en hägring som inte riktigt syns.

De är båda konstnärliga om än på olika sätt och de uppmuntrar hela tiden varandra, men det är ett hårt liv att lyckas leva på sin konst. Tidvis är det ett hårt liv att lyckas leva alls, trots att framför allt Patti var normala jobb också, men på något sätt lyckas de hanka sig fram.

Jag gillar den här boken, både för dess inblick i en tid som är lite före den som jag har någon personlig erfarenhet av (det mesta av 1970-talets musik har jag missat, får jag nog erkänna) men också helt enkelt för att den var välskriven och gör att man verkligen känner att man förstår hur de har det även om förhållandena är väldigt annorlunda då och där än här och nu.

Patti Smith: Just Kids (Just Kids)
Översättning: Ulla Danielsson
Brombergs, 2010 (originalet 2010)
364 sidor
ISBN: 978-91-7337-263-3

2012-43: Ola Wikander: I döda språks sällskap

Den här boken har stått i min olästa-hylla ett bra tag. Efter att ha läst Wikanders Serafers drömmar blev jag inspirerad att läsa den här också, och den visade sig vara precis den sortens fackbok som jag gillar.

Bortsett från lite inledning och avslutning så är boken uppdelad i ett kapitel per gammalt utdött språk som avhandlas. Här finns mindre kända tungomål som akkadiska, oskiska och fornpersiska men även i alla fall lite mer kända språk som sanskrit, hebreiska och anglosaxiska. Det sistnämnda språket har jag till och med haft en viss kontakt med redan tidigare i och med att jag i samband med att jag läst engelska på universitetet fått försöka läsa Beowulf i original och insett att det inte låter sig göras bara sådär.

Vad som lite grann förvånade mig var att respektive språkkapitel inte sällan handlar mer om det aktuella språkets folk, land, historia och sådant än om språket i sig. Detta är definitivt inte ointressant och i en del fall även förklarande när det handlar om att beskriva hur ett språk har kommit att bli som det har blivit med hjälp av inflytande från närliggande språk, men jag hade väntat mig ett större rent grammatiskt inslag i texten.   Det finns en del exemplifierande men jag får ingen insyn i hur den grammatiska strukturen för de flesta av de här språken ser ut. Det betyder absolut inte att det är tråkig läsning, tvärt om, men det stämde inte med mina ursprungliga förväntningar.

Ola Wikander: I döda språks sällskap: En bok om väldigt gamla språk
Wahlström & Widstrand, 2006
264 sidor
ISBN: 91-46-21333-3

2012-42: Jenny Milewski: Skalpelldansen

Jag köpte Skalpelldansen på Kontrast mer eller mindre av en slump eftersom jag råkade börja prata med författaren och då var det ju lika bra att se till att ha en bok att få signerad också (jag hade hört talas om den tidigare men inte läst på så noga om den än).

Skalpelldansen är inte bara titeln på den här boken, det är även titeln på en fiktiv roman inuti den här boken. Den är skriven av bokens huvudperson Jonas Lerman och den som skapat hans framgång. Det är första delen i en serie böcker om kirurgen Carl Cederfeldt som seriemördar unga flickor. Böckerna är våldsamma, men populära och Lerman börjar bli en kändis.

Problemet är att han börjar få svårt att skriva. Hans tre första böcker om seriemördaren Carl Cederfeldt skrev sig i princip själva. Efter dem producerade han en bok utan samma huvudperson trots fansens önskan om mer av Carl. Nu lyckas han inte skriva alls. Vad värre är börjar han känna sig som om han var en person i en av sina egna böcker.

Förutom det här thrillerelementet så försöker Jonas Lerman även komma underfund med sig själv på ett mer personligt plan med något blandad framgång. På sätt och vis kan man ana sig till ungefär hur det ska gå i den här berättelsen men det gör inget för jag tycker det är väl gjort och läsvärt även om man råkar gissa vad som ska hända. Precis som sin huvudperson så backar Jenny Milewski inte för att det blir blodigt ibland, men med ett sånt här ämne kan man knappast förvänta sig det heller.

Insprängt i berättelsen om Jonas Lerman finns stycken av hans texter om Carl Cederfeldt, så här finns också ett klart metafiktivt element som jag gillar.

Skalpelldansen bådar gott inför framtiden. Jag hoppas att det kommer fler böcker från Jenny Milewski.

Jenny Milewski: Skalpelldansen
Telegram Bokförlag, 2012
330 sidor
ISBN: 978-91-86183-92-9

2012-41: Robert Kirkman: På drift

Redan till andra volymen av The Walking Dead så har man bytt tecknare från Tony Moore till Charlie Adlare. Skillnaden är inte jättestor, men jag får nog säga att jag tycker att det är en förbättring. Den nya tecknarstilen är lite mer realistisk, lite renare och lite mer svartvit.

När vi lämnade gruppen i den förra volymen så hade de just bestämt sig för att överge sitt läger för att hitta en plats som var säkrare. Under sitt sökande träffar de på en annan grupp människor (Tyreese, hans dotter och hennes pojkvän) som håller på att svälta ihjäl och som slår följe med dem.

Den förstorade gruppen överlevare letar vidare efter en plats att slå sig ner, men det är inte lätt eftersom zombierna verkar finnas överallt. Några av personerna i gruppen kommer att dö medan andra överlever i alla fall det här albumet. Det här är inte en serie där man ska fästa sig allt för hårt vid huvudpersonerna, för de kan när som helst falla offer för en zombie.

I den här volymen kan man nog säga att temat i första hand är föräldraskap. Det förekommer både graviditet och ett antal svåra relationer mellan föräldrar och barn. I ett av fallen utgår jag från att det är ett avslutat kapitel medan andra nog är problem som vi bara har sett början av. Oavsett det tycker jag att serien hittills går från klarhet till klarhet. Den må på ytan handla om zombies, men dess kärna är människor under press och hur relationerna mellan dem påverkas.

Jag ser fram emot nästa volym. Än så länge har jag förmånen att kunna fortsätta när jag vill eftersom jag inte hunnit ikapp ens den svenska utgivningen som hunnit till volym fem. Hur långt den amerikanska hunnit har jag inte koll på.

Robert Kirkman: På drift (Miles Behind Us)
Översättning: Sara Årestedt
Apart, 2011
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-1-6

2012-40: Karin Tidbeck: Amatka

Karin Tidbeck har tidigare publicerat Vem är Arvid Pekon? men Amatka är hennes första roman. Jag hoppas verkligen att hon skriver fler, för det här är riktigt bra.

Amatka är en avlägsen koloni i bokens värld men det är där all handlingen utspelar sig. Huvudpersoner Brilars Vanja Essre Två är hygieninspektör och skickas till Amatka för att göra en rapport om hygienvanorna på kollektivet där. Det låter verkligen som en rafflande upptakt för en roman, eller hur?

Medan novellerna i Vem är Arvid Pekon? är undanglidande, mystiska och svårkategoriserade så är Amatka en tämligen rak dystopi. Eller åtminstone är det vad det verkar som på ytan, men fullt så enkelt är det kanske inte trots alls. Men visst, här finns den totala kollektivismen, hyllandet av ordning och ställande av kollektivet framför individuella motiv och så vidare.

Med de flesta dystopier brukar det kännas som att författaren har ett politiskt motiv: antingen att visa hur illa det blir med ett kollektivistiskt samhälle eller undantagsvis hur bra det blir. Det är naturligtvis inget som säger att läsarens uppfattning om vad som är en dystopi stämmer överens med författarens och därmed kan var en författare menade som en utopi uppfattas som en dystopi av en läsare och vice versa. I Amatka är det politiska styrelseskicket viktigt inte så mycket i sig självt utan det intressanta är vad det döljer. Som i de flesta dystopier så är information något som invånarna inte får mer än de absolut behöver och här delar de sin okunskap med läsaren.

Förutom de uppenbara egenheterna med styrelseskicket har den här världen även andra underligheter. Man märker noga allt med vad det är: en penna är märkt "penna", det står "dörr" på dörren och så vidare och här lämnas man som läsare (eller för den delen som huvudperson) länge i undran om varför det är så. En stor del av maten består av svamp som odlas i stora underjordiska odlingar, och även annat tillverkas av svamparna. Ett exempel är papper, men svamppappret blir inte bra. Om man skriver något på mykopapper måste man skriva om det med jämna mellanrum eftersom pappret faller sönder efter rätt kort tid. Det finns vanligt papper också (kallat "finpapper") men det är en bristvara och på senare tid har de styrande börjat samla in det utan att berätta vad de ska ha det till.

Det mesta av texten följer Vanjas tid i Amatka, men här och där förekommer insprängda dokument, både sådana som Vanja skrivit och sådana som hon hittar. Det här ger en trevlig dokumentär karaktär till texten, och jag tycker att språket även i övrigt är väl genomfört. Det är enkelt och ändamålsenligt precis som det mesta i Amatka, och man kan ana en del detaljer som är annorlunda och skaver lite på normaliteten: exempelvis är det aldrig någon som säger "man kan" eller något liknande, utan alltid "en kan". Det sägs aldrig vad jag kan minnas att detta skulle vara en del av något uttalat jämställdhetsprojekt, men solidaritet är över lag en uttalad policy i kolonin så jag antar att det har med det att göra. Som synes ovan är personers namn också lite speciella: släktnamn, personnamn (som ska väljas ur listan med godkända namn som har ett per begynnelsebokstav för män respektivs kvinnor) och  sedan namnet på kolonin de kommer från och för de som är födda där även numret på barnhuset de föddes i, då barnhuskamraterna betraktas som ens närmaste familj.

Allt det här är väl genomtänkt och konsekvent genomfört, och Amatka är en fröjd att läsa.

Karin Tidbeck: Amatka
Mix Förlag, 2012
224 sidor
ISBN: 978-97-86843-54-0