2012-39: Anna Kerubi: Karma Boulevard

Det här är en slipprig bok. Det står "urban fantasy" på den och det är väl på någon skala rätt så till vida att det finns övernaturliga element och den utspelar sig i en stad. Samtidigt känns staden som om den skulle vara en sciencefictionstad utan att man egentligen ser några typiska sf-artefakter. Allt för modernt är det dock inte. Exempelvis har alla gator ett tjockt nät av telefonledningar hängande ovanför sig; så kraftigt och förgrenat att en av huvudpersonerna, Elektriska pojken, använder det som både transportmedel och sovplats. Jag har sett den likaledes slippriga etiketten "new weird" användas om den här boken någonstans och det känns inte alls fel.

En annan sak som gör det hela lite svårgripbart är att man presenteras för den stora och mystiska staden Nya Ionah, dess Motorväg som inte alls är en asfalterad väg genom landet utan snarare något slags konceptiell genomfart eller mental motorväg; inte helt olik konceptet cyberspace (vilket säkert är en bidragande orsak till sf-vibbarna jag fick från boken), dess gudar och dess Minnesexpressen (ett tåg som går bakåt i tiden) och sedan plötsligt en referens i en bisats till fransmän. För att inte tala om det förbryllande Jules Verne-biblioteket som ligger någonstans i staden. Något slags koppling till vår värld tycks det finnas, men mer än så här består den inte heller av vad man kan se och några förklaringar finns inte.

Författaren är ganska förtjust i att ge sina personer epitet som Pluggen, Elektriska pojken, Bläckfisken och så vidare. Inget ont i det i sig, men jag tycker att det blir lite överanvänt här. Om det är något jag har att invända mot boken över lag så är det att språket kan kännas lite osäkert. Det är inte dåligt men det skiner inte heller, och här och där stöter man på ord som skaver lite (och så retar jag mig på namnet "Elektriska pojken", men jag misstänker att det är ok att skriva så numer).

När det gäller miljöer och stämningar tycker jag däremot att författaren lyckas bra. Man känner myllret av staden på samma sätt som man kan göra i New Crobuzon, även om det här är en annan typ av stad. På samma sätt är det en storstad med en helt egen stil och smak. Huvudpersonen Elektriska pojken är också en lagom kombination av naivitet och streetsmart för att vara underhållande. På det hela taget en intressant bok, inte utan problem men utan tvekan läsvärd.

Anna Kerubi: Karma Boulevard
Mix Förlag, 2012
303 sidor
ISBN: 978-91-86843-52-6

2012-38: Staffan Bengtsson & Göran Willis: Klassiska klyschor och K-märkta ord

Den här boken är handlar om ord som i de allra flesta fall är rätt hårt knutna till en förgången tid. K-spanarna är inte kända för att titta på nutiden och den här boken är inget undantag.

Den är uppbyggd som en ordbok (om än med väldigt långa artiklar om varje ord) och även om man får en diskussion om varifrån ordet kommer och hur det har bildats så får man oftast också en historik över det fenomen som ordet täcker. Jag är intresserad av ord, men här är historierna om företeelserna oftast intressantare än ordens historia.

En del av orden används fortfarande regelbundet, andra känns som relikter från en svunnen tid. Bombnedslag, mexitegel, homofil, slamkrypare, tupperwareparty, koreaduffel, gräddhylla, tjorven, ...

Staffan Bengtsson & Göran Willis: Klassiska klyschor och K-märkta ord: Från unisex till flakmoppe
Semic, 2007
127 sidor
ISBN: 978-97-552-3544-4

2012-37: Daniel Goldberg & Linus Larsson: Svenska hackare

Det här är precis den sorts journalistiskt präglad fackbok som jag tycker om. Det är lättläst och insatt (och för den som vill verifiera detaljerna försedd med en oherrans massa referenser) men samtidigt faktiskt spännande upplagt.

Boken är uppdelad i ett antal kapitel som i princip är fristående även om man ibland ser linjer från ett till ett annat. De olika datorintrång som behandlas i de olika kapitlen kommer i princip från den senare halvan av det senaste årtiondet, men det hindrar inte författarna från att göra historiska tillbakablickar på tidig datorkultur som exempelvis grundandet av ABC-klubben.

Flera av de datorintrång som avhandlas känner jag till sedan tidigare men några är helt nya för mig. De senare berättelserna som har med Anonymous att göra har väl nästan varit svåra att undgå att märka av för vem som helst som kommit närheten av en nyhetskälla, då de har fått en väldig massa publicitet.

Det är intressant att se åtminstone lite av de olika motivationer som driver de som gör intrång av det här slaget. Jag skulle egentligen vilja se att den delen av texten fördjupades ännu mer, men av uppenbara skäl är det lite svårt att få kontakt med rätt personer och få dem att berätta i detalj.

Daniel Goldberg & Linus Larsson: Svenska hackare
Norstedts, 2011
320 sidor
ISBN: 978-91-1-303964-0

2012-36: Robert Kirkman: Tills döden skiljer oss åt

Jag har hört positiva saker om The Walking Dead (både den tecknade serien och teveserien) ett tag men det har inte blivit av att titta närmare på den. När jag hittade den svenska utgåvan på Kontrast nyligen kändes det som att det var dags att göra något åt det.

Jag har inte läst på om serien så jag vet inte mer än vad man får veta i det här första albumet, och åtminstone så här långt ges ingen som helst förklaring till varför världen verkar ha tagits över nästan helt av zombies. De rör sig visserligen långsamt och är inte allt för smarta men de är många och svåra att stoppa, och ett bett från dem gör att den drabbade snart förvandlas till en zombie själv.

Det är dock inte zombierna som är berättelsens fokus, även om de är väsentliga. Det är de enstaka människor som inte är zombies som står i centrum, och vad denna plötsliga förändring av deras liv och vardag leder till. Några har klarat sig tämligen oskadda medan andra har förlorat familj och vänner.

Berättelsen i det här albumet centreras kring polisen Rick som vaknar upp på ett sjukhus efter en skottskada. Det finns ingen som tar hand om honom så han ger sig ut på upptäcktsfärd i sjukhuset och kommer väldigt snart i kontakt med en massa zombier. De har tagit över världen medan han har legat på sjukhus utan kontakt med omvärlden. Att fokusera på en person som på det här sättet inte vet något om zombieinvasionen är naturligtvis en smart idé då läsaren är i samma position som Rick; vi vet inte vad som har hänt. Hans första mål är att ta sig hem för att återförenas med sin familj. Om de nu finns kvar.

Jag gillar också att det här albumet så att säga är på allvar. Människor är bräckliga varelser som tar skada av att slåss och inte några superhjältar. Människor som man trodde skulle vara väsentliga för handlingen i kommande delar tas brutalt av daga på ett tidigt stadium i bästa Game of Thrones-stil. Me like.

Robert Kirkman: Tills döden skiljer oss åt (Days Gone Bye)
Översättning: Sara Årestedt
Apart, 2011
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-0-9

2012-35: Cees Nooteboom: Paradiset förlorat

Cees Nooteboom är ett namn som brukar återkomma i spekulationerna om vem som ska få nobelpriset i litteratur så jag tänkte jag skulle läsa något av honom och se om det kändes vettigt. Nu är det naturligtvis möjligt att jag gjorde ett dåligt val av bok, men den här kändes tyvärr som en rätt glömbar historia.

På sätt och vis kan man säga att boken handlar om en våldtäkt, men det är egentligen nästan en bluff; ett slags inverterad McGuffin. Det är ingen tvekan om att Alma blir våldtagen men som läsare hinner man aldrig bli speciellt engagerad av det eftersom det hela är förbi på några stycken utan speciellt mycket beskrivningar och dessutom sker innan man fått minsta presentation av Alma; i själva verket är de här styckena skrivna så att hon bara presenteras som "någon".

I ett försök att glömma det hela reser Alma så småningom tillsammans med sin väninnan Almut från São Paulo där hon blev våldtagen till Australien vilket väl bokstavligen är ungefär så långt bort man kan komma. Hon fortsätter och hamnar i Österrike där hon träffar på en litteraturkritiker hon känner sedan tidigare, men deras återseende blir lite styltigt och leder ingen vart. I själva verket ungefär som hela den här romanen.

Någon gång ibland får författaren även för sig att som hastigast tala direkt till läsaren vilket gör att texten låter som en saga. Om det finns någon tanke bakom dessa störande infall så gick den mig förbi.

Cees Nooteboom: Paradiset förlorat (Paradijs verloren)
Albert Bonnier, 2006 (originalet 2004)
143 sidor
ISBN: 91-0-010865-0

2012-34: Jessica Schiefauer: Pojkarna

Bella, Momo och Kim är tre fjortonåriga tjejer som lever ett rätt osynligt liv. Fast ändå inte alltid så osynligt som de själva kunde önska, för pojkarna i deras klass i deras klass trakasserar dem rätt hårt ibland. När de inte har något bättre för sig, ungefär, för andra gånger behandlar de tjejerna som luft.

När tjejerna är tillsammans med varandra på fritiden kan de däremot göra som de vill, klä ut sig i kläder och masker som en av dem tillverkar och bli vad de vill. Problemet är att utklädningen bara gäller en kort tid, och när de är ensamma. Eller är det så?

I Bellas växthus finns en underlig växt. En dag kommer flickorna på att den får den att förvandlas till pojkar, men bara på nätterna. När de rör sig ut bland de andra pojkarna efter sin förvandling märker de att de blir behandlade på ett helt annat sätt. De accepteras utan några problem, och de andra är rent av nyfikna på dem. I början är de intresserade alla tre, men ganska snart tröttnar Bella och Momo och endast Kim fortsätter att umgås med de andra pojkarna - naturligtvis utan att berätta vem hen egentligen är. Tony, ledaren för killgänget,  blir något slags kompis med Kim-som-pojke. Det vore väl för mycket att säga att de är vänner på jämlik basis, men Tony tycks mer vänskaplig här än mot många av sina gamla kompisar som han egentligen inte behandlar något vidare.

Så här långt är boken intressant. Det är en välgjord och lite skrämmande beskrivning av hur flickorna går från att vara ingenting till att vara intressanta när de förvandlas. Det är Kim som berättar historien och det är en ganska sparsmakad berättelse. Det finns inte mer beskrivningar än vad som verkligen är nödvändigt, vilket ger det hela en lite vag, drömlik känsla.

Här förändras dock boken. Jag ska inte berätta vad som sker i handlingen, men jag tycker inte att det känns helt underbyggt i boken och det passar inte riktigt in i den tidigare texten. Stilen i boken är densamma även här men berättelsen blir tyvärr mycket mindre intressant i den här delen. Jag hade föredragit om berättelsen hade slutat där det här skiftet sker. Då hade det visserligen blivit en väldigt kort text för att kallas roman, men som berättelse tror jag att den hade blivit betydligt bättre. Som det är nu så börjar det väldigt lovande men sedan går luften till stor del ur det hela strax efter mitten.

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Bonnier Carlsen, 2011
188 sidor
ISBN: 978-91-638-6866-5

2012-33: Ola Wikander: Serafers drömmar

Jag var lite försiktigt skeptisk till den här boken när jag såg den, inte för att jag trodde något illa om boken som sådan utan för att jag på ett personligt plan brukar ha lite svårt för böcker med mer eller mindre kamouflerad kristen symbolik vilket titeln antydde att det här kunde handla om.

Visst är seraferna ett slags änglar men de är tämligt långt bort från de kristna änglarna och mina farhågor om boken visade sig inte alls stämma.

Seraferna är en elitstyrka i kungariket Dômweld, och deras flygattacker är väldigt svåra för motståndarna att hantera. De styrs av general Kwanzo, och han är också en av bokens huvudpersoner.

Kwanzo är en av kung Thomasions mest lojala tjänare men han börjar ställa frågor som han märker att Thomasion inte är intresserad av att svara på, som vad den egentliga orsaken till de senaste militära uppdragen är eller vart hans mentor doktor Cardano egentligen tagit vägen. Det hela leder till att Kwanzo istället börjar göra egna efterforskningar, assisterad av sin bäste vän Ambrogael (också seraf) och Nymwë (arkivarie och bibliotekarie vid det kungliga biblioteket).

De här undersökningarna leder rätt snart till att Kwanzo får problem, inte bara med att driva sina efterforskningar på ett sätt som både leder någon vart och undgår upptäckt, utan också på ett mer personligt plan. Han uppfattar sig själv som den främste av Thomasions förkämpar men nu håller han på att ifrågasätta dennes motiv och handlingar. Han vill vara lojal med sitt land och sin kung men driften att ta reda på sanningen driver honom till hemlighetsmakeri. Han älskar sitt land, men det gör honom illa. Som av en kosmisk slump är det en passande beskrivning även på hans kärleksliv som har en klar sadomasochistisk anstrykning.

Det står "fantasy" på den här boken, men det är en fantasy av ett slag som man sällan ser. Vid en första blick kan miljön med bevingade riddare och svärd och så verka rätt konventionell men det är en betydligt mer högteknoligisk miljö som presenteras än man först kan tro. Jag har sett Wikander kalla den för "barockpunk" någonstans, och det ligger något i det. Bitvis får man känsla av något slags fantasy/science fiction-hybrid.

Serafers drömmar är första delen i en planerad trilogi med den gemensamma titeln "Stjärnan, gryningens son" men jag tycker att den även lyckas bra att stå på egna ben som en tämligen avslutad berättelse även om den helt uppenbart öppnar för en fortsättning.

Det här är den första bok jag läser av Ola Wikander (även om jag har hans I döda språks sällskap stående i hyllan), och det var en mycket trevlig bekantskap. Jag ser fram emot nästa del i serien!

Ola Wikander: Serafers drömmar
Norstedt, 2012
404 sidor
ISBN: 978-91-1-302990-0

Hemma igen efter Kontrast/Swecon

Nu har jag kommit hem igen från Kontrast i Uppsala. Jag tyckte att jag hade tagit till med att gissa att det skulle bli någonstans mellan 300 och 400 besökare, men under avslutningsceremonin berättade Johan Anglemark att det hade varit 453 personer på plats. Eftersom en del är dagsmedlemsskap var alla inte på plats samtidigt, men i alla fall. I själva verket var det nog tur, för ibland var det riktigt trångt och under de populäraste programpunkterna var programsalarna fyllda till sista platsen.

Det ovanstående är böckerna jag köpte under Kontrast:

• Peter Öberg: Science fiction så in i norden: Nordisk science fiction på film och tv 1916-2012 [signerad]
• Karin Tidbeck: Amatka [signerad]
• Robert Kirkman & Tony Moore: The Walking Dead [svenska upplagan]
• Caitlin Sweet: The Pattern Scars [signerad]
• Joe Abercrombie: The Blade Itself [signerad]
• Nene Ormes: Särskild [signerad]
• William Gibson: All Tomorrow's Parties
• Kelly Link: Magic for Beginners [signerad]
• Peter Watts: Blindsight [signerad]
• Jenny Milewski: Skalpelldansen [signerad]

Dessutom hade jag med mig några böcker hemifrån för att få dem signerade:

• Erik Granström: Svavelvinter och Slaktare små
• Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg: Cirkeln
• Anders Björkelid: Eldbärare och Förbundsbryterskan

På det hela taget ett bra tillskott till samlingen med signerade böcker!

Det finns mycket mer att säga om Kontrast, så klart. Förhoppningsvis ska jag göra det i ett senare inlägg.

Kontrast 2012: Årets Swecon

Nu i helgen är det dags för årets Swecon, Kontrast 2012. Det här kommer att bli en med svenska mått mätt mycket stor kongress. Det normala för ett arrangemang utanför Stockholm är att man knappt och jämnt tar sig över 100 deltagare, men i år har man över 300 föranmälda och det kommer naturligtvis även att komma deltagare som inte är föranmälda.

Programmet är välfyllt och för mig kommer det största problemet antagligen att vara att välja vilja punkter jag ska missa, för allt för många gånger finns det mer än en sak jag vill göra på samma gång. Dessutom vill jag helst hinna träffa människor också och inte bara sitta i programmet. Jag kommer i alla fall att vara i programmet åtminstone tre gånger, för då ska jag medverka själv. Jag kommer att vara med i panelerna "Fantastikbloggar" (Fredag 17:00) och "Teaching others to write" (Lördag 10:00) och dessutom har jag fått uppdraget att intervjua de svenska hedersgästerna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (Lördag 12:00).

Jag tycker att det är väldigt kul att det här ser ut att bli så stort, för det innebär att det rimligen bör vara en massa folk på plats som jag inte känner. Inget ont sagt om alla er som jag träffar på nästan alla Swecon och liknande arrangemang, men det är alltid kul när det kommer nya människor!

2012-32: Erin Kelly: Grenar av gift

Den här boken fick jag skickad till mig spontant av förlaget utan att ha en aning om vad det var för något. Baksidestexten kändes inte så väldigt intressant och omslaget gjorde inget för att få mig mer positiv (för att uttrycka sig försiktigt). Jag noterade däremot att boken rekommenderades både av Stephen King och Helena Dahlgren och det brukar vara rätt säkra tecken på att jag borde vara intresserad så jag började på boken i alla fall.

Det skulle visa sig vara en bra idé, för det här är en riktigt bra bok. Det finns ingen genreklassning på den och det enda som känns hjälpligt passande är väl i så fall det tämligen slippriga "thriller" men det känns inte riktigt rätt det heller. Det här är ingen actionroman med kamp mot klockan eller något sådant. Här får man istället bra personporträtt, en väl konstruerad handling som håller läsaren på tårna och naturligtvis en känsla av bladvändare.

Karen är toppstudent i språk (utifrån naturlig begåvning snarare än ansträngning). När hon kommer till ett universitet i London träffar hon Biba som i princip är hennes motsats: bohemisk, fladdrig och ... alldeles underbar. Det hela slutar med att Karen flyttar in i den sjabbiga jättevilla där Biba och hennes bror Rex bor tillsammans med ett varierande antal andra färgstarka inneboende.

Det är den här berättelsen (som utspelar sig 1997) som står i bokens centrum, men den ramas in av en handling i nutid där Karen i nutid har en tioårig dotter och inleder boken med att åka och hämta Rex som just frigivits från fängelset. Vi vet från början att två personer har dött och att det är anledningen till att Rex suttit i fängelse, men vi vet ingenting om vilka som dött eller hur det gick till.

Redan från början får vi tung foreshadowing om att hemska saker har hänt och inser snart att här nog faktiskt inte bara ligger en hund begraven utan rent av flera. Det är Karen själv som berättar historien både i nutid och dåtid och hon ger läsaren små ledtrådar om vad det är som hänt på ett utmärkt sätt så att man känner att man får reda på något utan att egentligen få veta speciellt mycket. Visst börjar man kunna ana vad som hänt efter ett tag och även vad som ska hända, men det gör inget. Boken är så välskriven att man gärna läser vidare för att se om det stämmer (jag hade halvrätt, men inte mer).

Grenar av gift är dessutom en debutroman, och det gör det hela än mer imponerande. Erin Kelly gick direkt från "ser lite halvtrist ut, men jag kan väl testa" till "yeah, när kommer nästa?".

Erin Kelly: Grenar av gift (The Poison Tree)
Översättning: Ylva Stålmarck
Damm Förlag, 2012 (originalet 2010)
384 sidor
ISBN: 978-91-7351-843-7

2012-31: August Strindberg: En dåres försvarstal

Den här boken har en lite komplicerad publiceringshistoria. För att citera Wikipedia:

Boken skrevs på franska 1887–1888, översatt och utgiven på tyska som Die Beichte eines Thoren, "en dåres bikt", 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland. 1895 gavs den ut på franska som Le plaidoyer d'un fou och 1914, efter Strindbergs död, gavs boken ut starkt förmildrad i svensk översättning av John Landquist.
År 1999 publicerades den som nr. 25 i Nationalupplagan med den franska texten översatt av Hans Levander.

Strindberg velade en hel del ifall boken skulle publiceras alls eller inte eller om han bara ville få ur sig berättelsen för att gå vidare med något annat. Till slut blev den alltså tryckt (under visst rabalder) men inte på svenska medan han levde. Även den tyska utgåvan lästes dock i Sverige, så den gick inte obemärkt förbi i hans hemland (vid tiden bodde Strindberg själv utomlands).

Boken är nominellt en roman men det är nog mer korrekt att se den som ett självbiografiskt verk med Strindberg själv och hustrun Siri von Essen i huvudrollerna. Det intressanta är att tänka sig att texten kallas för "försvarstal" (om än för en dåre) och är skriven av "dåren" själv. Som nutida läsare är det tämligen svårt att uppamma något slags sympati alls för den uppblåst egoistiske huvudpersonen. Han pendlar en del fram och tillbaka mellan att älska och hata sin hustru, men ju längre fram i texten man kommer desto mer slagsida åt hat blir det (även om det aldrig slår över helt).

Läsningen är bitvis lite grann som en tågolycka: man vill helst inte se eländet men det är samtidigt väldigt svårt att titta bort. Den semifiktive författaren utgjuter sig allt mer misogynistiskt och faller till slut ut mot allt och alla. Med tanke på att detta är hur han själv presenterar historien och dessutom kallar det "försvarstal" så blir jag väldigt nyfiken på vad som verkligen hände. Är det här den uppstädade versionen eller spelar Strindberg ett metafiktivt spel med sin egen person och framställer sig själv som värre än han egentligen är?

Boken är inte tungläst men jag får nog trots allt klassa den som mer intressant är bra på riktigt. Jag lyckas inte uppamma några som helst sympatier för huvudpersonen och egentligen inte för den hunsade frun heller.

August Strindberg: En dåres försvarstal (Le plaidoyer d'un fou)
Översättning: Hans Levander
Norstedt, 2012 (originalet skrivet 1887-88)
329 sidor
ISBN: 978-91-1-304023-3

2012-30: Inger Edelfeldt: Namnbrunnen

Jag har läst och uppskattat Inger Edelfeldt tidigare men jag var lite försiktigt skeptisk till den här boken eftersom den har undertiteln "sagor". Jag brukar av någon anledning inte var speciellt förtjust i sagor. Däremot gillar jag fantasy, vilket är en distinktion man kan fundera på om man har lust.

Den här boken har en ramhandling (om man vill vara generös) som består i att olika personer på ett torg i en stad berättar historier för alla som vill lyssna. Först i varje berättelse finns några stycken om hur man kommer fram till vems tur det är att berätta nästa historia och hurdan berättaren är, men detta har egentligen väldigt lite inverkan på texterna i övrigt. Man kan betrakta varje berättelse som en fristående saga och bortse från inledningarna.

De flesta är berättelserna är "små" så tillvida att de bara handlar om någon enda plats och ett fåtal personer. Här finns sällan stora äventyr, utan det är personernas känslor och öden som står i centrum istället. Som sig bör i sagor finns ibland en sedelärande underton men det känns inte att moralkakor är poängen med berättelsen som det ibland är. Det är lågmält, välskrivet och riktigt trevligt.

Inger Edelfeldt: Namnbrunnen
Norstedt, 2008
242 sidor
ISBN: 978-91-1-301892-8

2012-29: Dorothy Sayers: Kamratfesten

Jag har vad jag vet aldrig läst något av Dorothy Sayers tidigare och på det hela taget rätt lite av tidiga pusseldeckare (med undantag för en handfull Agatha Christie-titlar). Jag får säga att jag hade en rätt delad uppfattning om den här boken.

Den är lättläst (trots sitt rätt rejäla omfång) och aldrig tråkig. Ibland är den till och med riktigt rolig. Det som är bäst är utan tvekan formuleringar och en del situationer. Om man förväntar sig en spännande deckare så är det definitivt inte rätt bok, för någon spänning finns inte alls. Det hade egentligen inte varit något problem att sluta läsa halvvägs, för det var processen som var intressant snarare än historien som berättades.

Det blir inte bättre av att de allra flesta personerna som förekommer i texten (och det är allt för många för att man ska kunna hålla rätt på dem) är tämligen platta. Den som har mest personlighet är i själva verket en bifigur som egentligen inte har något med själva mysteriet att göra.

Om man ska se till deckaraspekten så finns det en förskräcklig massa detaljer som ingen vettig människa orkar hålla rätt på. Varje gång något händer så kommer en lång uppräkning av vem som kunnat konstaterats vara var och vilka man inte vet har alibi och liknande. Som läsare känner man ofta att någon av alla detaljerna som just presenterats kommer att vara väsentlig för att reda ut hur det hela hänger ihop men det blir för mycket att hålla ordning på. I så fall måste man läsa boken med anteckningsblock för alla ledtrådar. Huvuddetektiv i boken är Harriet Vane men Lord Peter Wimsey förekommer då och då, men när det är praktiskt för handlingen att Harriet Vane inte kan få tag i honom så kallas han alltid iväg på något diplomatiskt uppdrag som inte kan vänta och blir sålunda inkomunikado så att Harriet måste hantera situationen själv.

Som deckare tycker jag att den är ett misslyckande. Som roman är den för lång för sitt eget bästa eftersom det händer för lite per sida. Eller tja, det behöver inte bara en brist att det händer lite, men i så fall förväntar jag mig inträngande personteckning som kompensation för det och det får man definitivt inte här. Som tidsdokument och beskrivning av ett Oxford som jag misstänker i allt väsentligt är detsamma idag som på 1930-talet är den däremot rätt lyckad.

Men Bonnier, vad tänkte ni på när ni gjorde omslaget? Något tristare får man ju leta efter.

Dorothy Sayers: Kamratfesten (Gaudy Night)
Översättning: Sonja Bergvall (bearbetning och nyöversättning av Lena Karlin)
Bonniers, 2011 (originalet 1935)
555 sidor
ISBN: 978-91-0-012179-2

2012-28: Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Clockworks

Den här volymen skiljer sig lite från de tidigare i det att den till rätt stor del utspelar sig i dåtid istället för nutid. Vi får också veta mer om de hemligheter som finns i (eller snarare under) huset Keyhouse.

Som vanligt är det ingen brist på action, men här finns också ovanligt mycket persondrama och avslöjanden om vad som verkligen ligger bakom det som hänt i tidigare delar i serien, som jag tycker att det här var ett ovanligt starkt album i en även normalt sett bra serie.

Om jag fattat rätt så är det bara tänkt att bli ett album till i serien, så jag antar att tempot börjar skruvas upp inför finalen. Synd bara att jag måste vänta ytterligare ett knappt år på att få läsa upplösningen.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Clockworks
IDW, 2012
160 sidor
ISBN: 978-1-61377-227-0

2012-27: Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police

Det är väl egentligen inte så mycket att säga om den här boken som inte är sant för Dilbert-album i allmänhet. Det är lätt att tro att det är en dokumentär. Vissa saker om hur beslutfattande går till skulle vara roligare om man inte visste att de faktiskt är sanna...

Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police
Andrews and McMeel, 1996
224 sidor
ISBN: 0-8362-2119-2

2012-26: Christopher McDougall: Born to Run

Författaren Christopher McDougall är även motionslöpare och han hade egentligen inte alls tänkt att skriva någon bok om löpning. Det hela började med att han fick ont i foten när han var ute och sprang och sedan började snoka lite i löparskador. Det visade sig att sådana är väldigt vanliga, men också att deras frekvens har ökat drastiskt sedan början av 1970-talet. Det går inte att se någon nedgång i skadefrekvensen för löpare trots att det kommer allt mer avancerade löpskor med dämpning, stöd och så vidare. I själva verket kan man istället notera att den moderna dämpade löparskon också introducerades i början av 1970-talet.

McDougall börjar forska i barfotalöpning och upptäcker att de folk som springer utan skor inte alls har samma problem med skador förknippade med löpning. Han börjar försöka modellera sin löpning efter den mallen och blir snabbt bättre.

Under resans gång kommer han också i kontakt med den avlägsna indianstammen tarahumara som bor i ett bergigt område i Mexiko där de springer extremt långa sträckor i princip barfota. Där finns också den mystiske figuren Caballo Blanco som är en västerlänning som lämnat sitt tidigare liv och lever bland indianerna, men som också jobbar med att försöka skapa ett ultramaraton där tarahumaraindianerna möter "vanliga" ultralöpare.

Boken är uppbyggd runt att följa framväxten av det här extremloppet, men här finns också utvikningar om hur McDougall tror att den moderna människan utvecklats just för att kunna springa extremt långa distanser för att kunna jaga effektivt långt innan man lärde sig att hantera kastvapen. På tillräckligt långa distanser kan människor springa ikapp hästar och antiloper, för även om de springer fortare på korta sträckor så överhettar de sedan och måste stanna och ta igen sig och under den tiden hinner människan ikapp och efter ett antal vändor på det sättet orkar djuret till slut inte fly längre.

Det här är en lättläst faktabok av precis den sort jag gillar. Det finns en tråd som löper genom texten och sedan presenteras fakta allt eftersom när det passar. En del av de idéer som presenteras om människans evolution är kanske inte fullt så mycket fakta som de presenteras i texten utan mer av spekulationer, men det får man leva med i en sådan här text, och jag tycker att McDougall argumenterar väl för sina teorier.

Den allra största delen av boken handlar om människor snarare än om löpning som sådan, och jag tror att den är intressant även om man inte är intresserad av löpningen som sådan. Själv skulle jag gärna läsa något mer om barfotalöpning, men jag vet inte vad som finns.

Christopher McDougall: Born to Run: Jakten på löpningens själ (Born to Run. A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen)
Översättning: Johan Nilsson
Månpocket 2012 (originalet 2009)
366 sidor
ISBN: 978-91-7232-260-8

2012-25: Nick Montfort: Twisty Little Passages

Ett av de första datorspel jag spelade var Adventure, och sedan ägnade jag ett flertal år att spela en hel del textäventyrsspel (som de kallades då). Med tiden skrev jag även ett par egna varav inte alla blev färdiga, men ett av dem släpptes som shareware och finns fortfarande för nedladdning.

Framför allt spelade jag dock andras spel. Adventure var nog det första jag stötte på, men det kompletterades snart av andra från det brittiska företaget Level 9 och senare (när jag skaffat mig en diskettstation) även från amerikanska Infocom som väl i mångt och mycket får sägas vara det företag som definierat genren.

Twisty Little Passages (som är ett citat från Adventure, så klart) är i första hand en bok om konstformen textäventyrsspel eller som de kallas i boken (och för den delen på nätet numer) "interactive fiction". Diskussionen inleds dock med en genomgång av vad man kan kalla förhistorien, vilket författaren i första hand är gåtor, men även diverse andra former av litterära experimentformer.

Efter det diskuteras hur formen fungerar, vad den har för egenskaper som  särskiljer den från andra mer konventionella texter och så vidare. Förutom det får man även en historik över delar av den kortlivade men medan den existerade rätt livfulla del av datorbranschen som producerade dessa spel. Det handlar först och främst om Infocom, men här finns utrymme även för Adventure International, Level 9, Melbourne House och diverse andra.

En kul detalj är att jag nämns som källa på flera ställen i texten eftersom jag för numer rätt länge sedan satte ihop egna listor över textäventyrsspel och publicerade på webben när webben var precis ny, och eftersom de här listorna finns kvar än idag så är de idag rätt väl länkade och lätta att hitta.

Jag har svårt att bedöma om det finns tillräckligt med bakgrundsmaterial i texten för att göra den njutbar för en läsare som inte redan är bekant med konceptet textäventyrsspel eftersom jag själv i alla högsta grad är det, men för den som är det så är det här mycket intressant (och nostalgisk) läsning, även om framställningen ibland kan bli påfrestande akademisk.

Nick Montfort: Twisty Little Passages: An Approach to Interactive Fiction
The MIT Press, 2003
286 sidor
ISBN: 0-262-63318-3

2012-24: Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott

Det här är ingen ny bok av Murakami utan en som uppenbarligen blivit överhoppad av det svenska förlaget när den var ny. Det är inte utan att jag förstår varför.

Den handlar om systrarna Eri och Mari, fast bara en av dem i taget. Mari sitter på ett nattöppet kafe och kan inte sova och träffar där jazztrombonisten Takahashi som drar iväg henne från kafeet för att hjälpa till. Eri å andra sidan verkar ha fastnat i något slags drömland; hon sover i princip konstant.

Förutom dessa personer förekommer även en anställd på ett love hotel, en ung prostituerad kinesiska och en mystisk person som jag inte riktigt fick klart för mig vem han är, men som verkar vara något slags mördare.

Knepigt? Jodå. De gånger vi ser Eri i bild så beskrivs det verkligen exakt så: vi ser Eri i bild. De scenerna (och för den delen en del andra, men långt ifrån alla) beskrivs som om läsaren vore en kamera:

Nu ser det ut som om Eri Asais mungipa rörde sig svagt. Nej, man kanske inte ska kalla det rörelse. Det är en nästan osynlig darrning. Kanske var det bara som bilden fladdrade till. Eller en optisk villa. Kanhända är det vår önskan om förändring som frambringade en sådan hallucination. För att fastställa vilket skärper vi blicken ännu mer.

Som för att tillmötesgå oss flyttar sig kameralinsen närmare sitt objekt. Eris mun kommer i närbild. Vi håller andan och stirrar på tv-skärmen. Med stort tålamod väntar vi på vad som ska komma härnäst. Läppen darrar till igen. En ögonblickskort muskelryckning. Ja, det måste vara samma rörelse. Inget tvivel om saken. Det är ingen optisk villa. Något håller på att hända med Eri Asais kropp. 

Övriga delar av texten är skrivna med en mer normal prosa, även om den också kan kännas lite distanserad ibland. Jag blir dock inte klok på vart Murakami egentligen vill komma med den här boken. Det händer inte mycket och den mystiska dikotomin med en syster som inte verkar kunna sova och en som inte verkar kunna låta bli ges ingen förklaring, och det mystiska kameragreppet i en del av berättandet blir även det bara hängande i luften. Jag har inga invändningar emot prosan i sig, men även om jag brukar gilla Murakami så måste jag tyvärr säga att den här gången leder det hela just ingen vart.

Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott (Afutadaku)
Översättning: Vibeke Emond
Norstedt, 2012 (originalet 2004)
237 sidor
ISBN: 978-91-1-302154-6

2012-23: Irvine Walsh: Trainspotting

Jag blev först medveten om Trainspotting via filmen som gjordes av den rätt snart efter publicering av boken (även om jag inte sett den). Nu när det kom en nyutgåva av boken har jag till slut stiftat bekantskap med den brokiga skara knarkare som utgör persongalleriet i den.

Trainspotting känns inte speciellt mycket som en typisk roman. Den består av ett antal kapitel som utspelar sig i samma miljö i Edinburgh och har samma personer som huvudpersoner, men vem det är som berättar ett givet kapitel varierar. Det finns inte heller någon uppenbar följd från ett kapitel till nästa utan man kan ofta snarare se dem som lite halvt om halvt fristående noveller. Texten är osminkad och närgången men inte försedd med någon större mängd egentlig handling, utan den nöjer sig med att skildra personer och miljöer.

Alla repliker i texten är skrivna ljudenligt med den dialekt som personerna talar. I översättning blir det svårplacerat och inte alldeles lätt att läsa, men det hade säkert inte varit lättare för mig att ta mig igenom ljudenligt återgiven skotska heller. Så långt har jag inga synpunkter på översättningen, men däremot tycker jag att en del av ordvalen i replikerna känns rätt gammaldags, nästan som om knarkarna från tidigt 1990-tal hade klivit ut ur en gammal pilsnerfilm.

Irvine Walsh: Trainspotting (Trainspotting)
Översättning: Einar Heckscher
Modernista, 2012 (originalet 1993)
379 sidor
ISBN: 978-91-86021-99-3

2012-22: Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater

Detta är Roslund & Hellströms senaste, och tydligen kommer det också att vara den sista ett tag eftersom de sägs planera att ta en paus från skrivandet.

Det här är på sätt och vis inte riktigt en typisk deckare även om det är en del i Roslund & Hellströms serie om polisen Ewert Grens så finns det andra delar framför allt i slutet som jag tycker inte riktigt stämmer med deckarmallen. Jag ser dock inget egentligt problem med att bryta mot deckarmallen, det är snarare en merit.

Vad som kan sägas vara mer problematiskt är att den här boken fortsätter trenden från den förra med att vara väldigt tjock. Även om det inte känns som att just den här boken innehåller några allt för långa transportsträckor så tycker jag rent generellt inte om trenden mot allt tjockare böcker.

De två soldaterna som titeln handlar om heter egentligen Leon och Gabriel och är två ynglingar i förorten Råby som trots sin ringa ålder har varit fullblodskriminella i åratal. Just detta med fullskalig kriminalitet väldigt långt ner i åldrarna är vad Två soldater handlar om; här får man en uppvisning av en sida av Sverige som i alla fall jag inte har någon som helst personlig erfarenhet av, och det är definitivt inget jag saknar. Här talar vi om gäng som leds av femtonåringar och där allt det smutsiga arbetet som knarklangning och liknande utförs av mycket yngre barn som gör vad som helst för att få en chans att vara med i gemenskapen. Det här förfarandet har fördelen att de som är ledande kan hålla sina fingrar borta från det praktiska arbetet, och de som verkligen utför arbetet är inte straffmyndiga utan får bara en tandlös tillsägelse av det sociala och är sedan tillbaka igen.

Leon och Gabriel har alltid litat på varandra men i gengäld aldrig på någon annan. Det som komplicerar världen nu är att Gabriel har börjat få känslor för Wanda och inser att han faktiskt inte vill vara med i gänget längre. Det är Leon inte road av alls, och Gabriel tvingas komma till insikten att han nu befinner sig på samma sida som polisen - mot Leon.

Även om jag tycker att boken kunde varit kortare så hade jag aldrig tråkigt medan jag läste den, och den är välproducerat och tidvis rätt skrämmande. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan vi kan få se en ny bok av Roslund & Hellström igen.

Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater
Piratförlaget, 2012
686 sidor
ISBN: 978-91-642-0390-8