Vargsläkte med vargskinn

Häromdagen nämnde jag hur recensionsexemplaret för Cirkeln skickades ut snyggt paketerat. Nu har jag fått ytterligare ett exempel på den trenden, nämligen Caroline L. Jensens Vargsläkte som levererades prydligt inslagen med sidenband och lack, och dekorerad med en bit vargskinn (vilket är relevant eftersom boken handlar om varulvar (fast om jag ska vara ärlig så var det som tur var vargskinn i syntet)).



Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, recensionsexemplar, marknadsföring, caroline l. jensen, vargsläkte
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, recensionsexemplar, marknadsföring, caroline l. jensen, vargsläkte
intressant.se

Glöm inte Eurocon!

I mitten av juni arrangeras Eurocon i Stockholm. Det är tre dagar fulla av science fiction och fantasy: föredrag, debatter, workshops och diverse annat skoj.

Dessutom får man naturligtvis tillfälle att träffa och prata med några hundra andra sf- och fantasyintresserade. Hedersgäster är författarna Elizabeth Bear och Ian McDonald samt experterna John-Henri Holmberg och Jukka Halme. Dessutom kommer ett stort antal författare att finnas på plats för att delta i programmet och läsa högt ur sina verk. Från Storbritannien kommer Hannu Rajaniemi och M. D. Lachlan och från Sverige vet vi i skrivande stund att sexton författare kommer att delta, och det är troligt att det tillkommer ytterligare några.

Anledningen till att jag skriver om Eurocon nu är att det är hög tid att anmäla sig. Inte för att det inte går senare, men efter påsk kommer priset att gå upp, så vad väntar du på? Det här kommer att bli den roligaste helgen i år, så se till att köpa ditt medlemsskap i Eurocon idag!

Andra bloggar om: sf-kongresser, sf, science fiction, fantasy, skräck, eurocon
Technorati tags: sf-kongresser, sf, science fiction, fantasy, skräck, eurocon
intressant.se

2011-37: Mari Akasaka: Vibrator

Vibrator följer Rei Hayakawa, en ung kvinna som håller på att falla sönder. Hon är journalist, men lider av depressioner och hör ett ständigt sorl av röster i huvudet. För att hålla rösterna i schack börjar hon dricka allt mer men det löser inte problemet helt, och hon inser rätt fort att det inte heller är hållbart i längden. Hon börjar istället experimentera med att kräkas när hon ätit, ett slags självpåtagen bulimi, och upptäcker att det ger ett slags lyckokänsla. Om sedan ätstörningar och alkoholism är ett acceptabelt pris för att hålla rösterna i huvudet borta är en öppen fråga.

En dag när hon handlar sprit får hon syn långtradarchauffören Okabe och utan att säga något följer hon med honom till bilen och följer med, vilket han accepterar. De åker på en road trip genom Japan, men landskapet är helt oviktigt. Det som egentligen utforskas är deras inre. Vi får långsamt reda på mer om Okabe som har fru och barn men ser till att hålla det hemmalivet noga skilt från sitt liv på vägen, liksom han har skilt sitt nuvarande liv från sitt tidigare liv som smågangster.

I den mån Rei och Okabe har kontakt med någon annan så är det via den CB-radio som Okabe har i långtradaren, så även den här mänskliga kontakten är slumpmässig, svårgripbar och känslofri, precis som förhållandet mellan dem själva.

Jag tyckte att första halvan eller så av den här boken var riktigt bra, men sedan kändes det som om den svävade ut och tappade fokus, trots att den är så kort. Jag ångrar inte att jag läste den, men den lovade mer i början än slutet höll.

Mari Akasaka: Vibrator
Översättning: Michael Emmerich
Faber & Faber, 2005 (originalet 1999)
130 sidor
ISBN: 978-0-571-21087-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, mari akasaka, vibrator
Technorati tags: böcker, läsning, mari akasaka, vibrator
intressant.se

2011-36: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln

Cirkeln är det senaste fenomenet på den svenska ungdomsboksmarknaden. Den har hunnit säljas utomlands redan innan den kom ut i Sverige, och det har talats en hel del om den innan släppet.

Så hur klarar den sig nu när den verkligen är tryckt? Jodå, rätt bra får man nog säga. Jag skrev häromdagen att det fanns likheter mellan Döden på en blek häst och Buffy men efter att ha läst Cirkeln får jag väl säga att det inte var så mycket att komma med. I Cirkeln har vi fem tjejer på gymnasiet som upptäcker att de har magiska krafter. De träffar en person som säger att de är utvalda och att han ska vara deras magiske övervakare, och han talar på ett gammaldags sätt. Skolans rektor tycks vara en skum typ. Tjejerna är inte överens om speciellt mycket, förutom att de inte tycker om varandra och i många fall inte heller sina nyvunna förmågor. Det förekommer inga vampyrer, men det saknas för den delen inte direkt paralleller till Buffy. Å andra sidan gillar jag Buffy, så det är ingen brist.

Det finns dessutom skillnader också. Boken är ju svensk och inte amerikansk, så helt stilenligt har den ett mindre glassigt och mer socialrealistiskt anslag. Här är det inte så mycket dagens nya outfit som visas upp samtidigt som en vampyr tas av daga. Istället räcker det inte med att tjejerna får nya problem på grund av sina magiska förmågor, de måste också hantera föräldrar med problem, utanförskap, tonårsfylla och ätstörningar. Boken vågar ta sig an detta utan att för den delen gå ner sig i det och tappa magin ur sikte, men det ger samtidigt tjejernas problem en förankring i en realistisk nutid som man ibland kan tycka saknas i den mer polerade Buffy.

Handlingen utspelas i den lilla halvtrista orten Engelsfors. Jag fick den som recensionsexemplar, och jag måste ge en eloge för hur boken levererades. Först var den inslagen i ett ark tidningspapper. När man vecklar ut det visar det sig vara framsidan från ett nummer av Engelsforsbladet och ett antal av artiklarna på framsidan anknyter till händelser i handlingen. Detta var sedan inlindat i en tygkasse med reklamtryck för boken.

Berättandet alternerar mellan tjejerna, så man lämnas ofta med en cliffhanger som gör det lätt att läsa bara ett kapitel till. Och ett till. Och så vidare. Rent prosamässigt är det polerat och utan krusiduller. Det som verkligen är välgjort är personteckningen av tjejerna som jag tycker verkligen lyckas göra individer av dem. Det är aldrig något problem att hålla rätt på vem som är vem. Det som också är väldigt bra gjort är hur tjejerna alternerar mellan att samarbeta för att sköta sitt uppdrag som häxor (om än ibland motvilligt) till att tycka väldigt illa om varandra och rent av vara så elaka som nästan bara tonåringar kan vara. Men det här är inte bara en detaljerad psykologisk dokumentär om ungdomshäxor, det är också en bra och spännande bok.

Läs även lovord från Jonas Thente i DN, DN pratar med författarna och ett utdrag ur boken.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Rabén & Sjögren, 2011
520 sidor
ISBN: 978-91-29-67605-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, mats strandberg, sara bergmark elfgren, cirkeln
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, mats strandberg, sara bergmark elfgren, cirkeln
intressant.se

2011-35: Kelly Link: Stranger Things Happen

Jag har hört mycket positivt om Kelly Link, men jag hade lite svårt för hennes första novellsamling Stranger Things Happen.

Jag kan inte säga att det är något fel på prosan. Hon skriver ibland med rätt korta meningar som upprepar ord eller fraser, men det är helt klart en medveten teknik; ibland nästan som ett mantra som löper genom texten. Det kan ibland låta lite som ett barn som skriver och börjar alla meningar med "Han gjorde ..." eller något liknande, men det här är mycket mer subtilt och medvetet än så.

Många av historierna innehåller skoj idéer och intressanta koncept. Det irriterande är att de så sällan leder gör något. Åtskilliga texter känns mer som ögonblicksbilder, vignettes, även om är långa nog att leda någon vart. Nu säger jag inte att alla texter måste vara handlingsbaserade, men här får jag intrycket att Link ibland faktiskt försöker men inte själv vet vad hon ska göra med sina skojiga idéer och bara lämnar dem och börjar på en ny text istället.

Vissa texter har drag av ren absurdism. På sätt och vis tycker jag nog att de är de bästa, för här är premisserna så skruvade att man inte bekymrar sig så mycket om handlingens frånvaro.

Kelly Link: Stranger Things Happen
Small Beer Press, 2001 (jag läste den gratis tillgängliga eboken på telefonen)
272 sidor
ISBN: 1-931520-00-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, eböcker, fantasy, kelly link, stranger things happen
Technorati tags: böcker, läsning, eböcker, fantasy, kelly link, stranger things happen
intressant.se

2011-34: Amanda Hellberg: Döden på en blek häst

Med Döden på en blek häst har Amanda Hellberg skrivit en bok som ligger henne själv nära; huvudpersonen är en svensk tjej som flyttar till Oxford för att gå på konstskola; Amanda Hellberg är svensk men bor i Oxford och är även illustratör. Det märks i hennes beskrivningar att det här är platser och processer som hon är både väl förtrogen med och engagerad i. Boken igenom så känns bakgrunden solid och helt naturlig, och det gör det mycket lättare att dra med sig läsaren när det börjar bli otäckt. För otäckt blir det.

När Maja Grå var tio försvann hennes mamma. Tio år senare hör polisen i Brighton av sig och berättar att de hittat henne, brutalt mördad. Maja har precis blivit antagen till en konstutbildning i Oxford och står i begrepp att flytta dit, men åker naturligtvis förbi Brighton och pratar med utredarna först.

Egentligen vet de inte speciellt mycket, men det är i alla fall ett steg framåt att ens få reda på var mamman varit. Ganska snart åker Maja vidare till Oxford, installerar sig på ett elevhem och försöker komma igång med sin kurs. Den traditionstyngda brittiska skolmiljön kombinerad med ett visst övernaturligt inslag skulle lätt kunna ge Harry Potter-vibbar, men så blir det inte. Även om skolan är gammal och traditionstyngd så är är Maja och hennes klasskompisar i allra högsta grad moderna människor, och om man ska likna det hela vid någonting så är det istället Buffy som ligger nära till hands: ungdomar, skolmiljö och lite övernaturligheter.

I Döden på en blek häst hittar man dock inte all den action som Buffy bjuder på, utan den nöjer sig med persondrama och riktigt bra stämning, det vill säga egentligen precis vad en skräckbok behöver. Det här var ett mycket trevligt fynd i bokfloden, så jag ska se om jag inte kan hitta även Amanda Hellbergs debutroman Styggelsen och se om den är lika bra.

Amanda Hellberg: Döden på en blek häst
Forum, 2010
315 sidor
ISBN: 978-91-37-13636-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, amanda hellberg, döden på en blek häst
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, amanda hellberg, döden på en blek häst
intressant.se

Förlaget Järnringen lägger ner

Jag ser på Erik Granströms blogg att förlaget Järnringen bestämt sig för att lägga ner verksamheten på grund av tidsbrist. Man har genom åren gett ut en hel del rollspel, som Mutant: Undergångens arvtagare och Coriolis, men på senare år även vanliga romaner (vilket är vad som i första hand intresserat mig). Rollspelen har jag inte provat själv, men utifrån vad jag läst på nätet så verkar de flesta nöjda med dem. När det gäller romanerna så har jag läst de flesta och tycker att de håller en hög nivå:

• Erik Granström: Svavelvinter
  
• Henrik Örnebring: Blodsmak: Ett fall för Sennja Maler
  
• Andreas Marklund: Skördedrottningen
  
• Mattias Johnsson: Vilddjuret vaknar
  
• Henrik Örnebring: Kapten Nova vid planetpolisen
  
• Pål Eggert: De döda fruktar födelsen
  
• Mattias Johnsson: Speglarnas herre
  

Det är naturligtvis trist att ett av landets alltför få förlag som specialicerat sig på fantastisk litteratur lägger ner, men det är extra tråkigt att det dessutom drabbar utgivningen av Slaktare små, andra delen i Erik Granströms trilogi om den femte konfluxen. Han håller som bäst på att leta efter ett nytt förlag (boken är redan färdigskriven), men det lär åtminstone innebära att utgivningen blir försenad. Arbetet med att skaffa ett nytt förlag är redan igång.

Andra bloggar om: böcker, läsning, förlag, järnringen, erik granström, fantasy, sf, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, förlag, järnringen, erik granström, fantasy, sf, science fiction
intressant.se

2011-33: Sofi Oksanen: Utrensning

Utrensning är en bok som kräver att läsaren hänger med, men som är väl värd den ansträngningen. Texten är uppdelad i många rätt korta kapitel och vart och ett av dem är uppmärkt med både årtal och plats (i sidhuvudet, så det är alltid lätt att kolla var eller när man läser om ifall man tappar bort sig).

Texterna är utspridda från mitten av 1930-talet fram till 1992, från ett självständigt Estland via sovjetockupationen och tillbaka till självständigheten igen. De flesta texterna utspelar sig antingen under kriget eller fram till de första åren på 1950-talet eller precis i början av 1990-talet.

Utrensning kretsar i huvudsak kring två personer: Aliide och Zara. Aliide bor på en gård i Estland och var ung när kriget började. Zara är ung nu. För att börja från början under kriget så bor Aliide med sin äldre syster och dennes man; problemet är att Aliide också vill ha samme man och hon går ganska långt i sina försök att få honom. Hennes svek kommer att följa henne genom livet. Zara å sin sida har fastnat i trafficking, men har slutligen lyckats smita från sin hallick och ta sig till Aliides gård. Så småningom visar det sig att de båda kvinnorna står varandra närmare än man ursprungligen kan tro.

Förutom interaktionen mellan Aliide och Zara (som till att börja med är väldigt trevande och misstänksam) så få vi gradvis se bakgrunden till hur de kommer att hamna i de situationer där de är idag, och det är tydligt att båda deras liv är kantade av problem och umbäranden, både fysiska och psykiska.

Det är inte bara Aliide som svikit någon. Texten tar oss genom krig, ockupation, motståndsrörelser, kommunistiska kolschoser och agenter, och här finns naturligtvis otaliga möjligheter till konspirationer, svek och förräderi medan sovjetstaten gör sitt bästa för att övervaka allt som dess tämligen motvilliga invånare gör. Det hela utvecklas till en svidande vidräkning med övervakningsstaten där det gradvis står klart att man inte kan lita på någon, för alla har hemliga agendor. Ibland kanske officiellt samma som den man själv har, men det betyder inte att man vet om det eller jobbar åt samma håll.

Utrensning är en bok som fått mycket bra kritik, så när jag började läsa den var jag lite orolig att den inte skulle kunna leva upp till hajpen, men det visade sig snart vara en ogrundad oro. Den här boken är verkligen så bra som alla säger, även om den ibland kanske också kan vara en smula deprimerande. Samtidigt är det både välskrivet och viktigt, så jag rekommenderar den varmt.

Vi läste Utrensning i bokcirkeln. När vi skulle bestämma vilken dag vi skulle diskutera den kom vi på att teaterversionen av den visades i Linköping och passade på att se den samma dag som bokdiskussionen. Det visade sig att teaterversionen även den var riktigt bra. Den har inte exakt samma handling som boken, men premisserna är desamma och även i den här formen är det en mycket drabbande upplevelse. Snarast mer, eftersom pjäsen som har en mycket lyckad ljussättning och användning av effekter engagerar fler sinnen på en gång. Pjäsen utgår från Aliide och Zara i nutid, men det finns även gott om scener med Aliide och andra i dåtid, och de spelas i samma sceneri. Det geniala är att nutiden och dåtiden går in i varandra; nutidsskådespelarna finns kvar på scenen när dåtidsskådespelarna agerar. Oftast står de bara som orörliga skuggor som nästan flyter ihop med bakgrunden, men ibland talar de två Aliide till varandra genom åren.

Mycket, mycket bra! (Jag misstänker att pjäsen inte är helt lätt att följa för den som inte i förväg läst boken, dock.)

Sofi Oksanen: Utrensning (Puhdistus)
Översättning: Janina Orlov
363 sidor
Bonnier Pocket, 2010 (originalet 2008)
ISBN: 978-91-7429-137-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, sofi oksanen, utrensning, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, sofi oksanen, utrensning, bokcirkel
intressant.se

2011-32: Joe Hill: Horn

Joe Hill etablerar sig allt mer definitivt som en skräckförfattare att räkna med. Horn är hans tredje bok (om man bortser från seriealbum), och liksom de tidigare är det en mycket stabil prestation.

Ig Perrish vaknar med en rejäl baksmälla, men rätt snart upptäcker han att det är hans minsta problem. Han har fått horn i pannan. Man skulle kunna tro att det skulle vara ett problem i umgänget, men det är det inte av flera skäl (eller åtminstone inte på det sätt man väntar sig). Det visar sig att människor inte ser hornen, eller snarare att de inte tycker att de är väsentliga. Så fort han försvinner ur deras åsyn glömmer de bort dem. Väsentligare är att när människor ser hornen så berättar de sina innersta tankar för honom.

Det är illa nog att få reda på exakt vad ens familj och vänner innerst inne tycker om en, men Ig har även ett annat problem. För ett tag sedan blev hans flickvän Merrin brutalt mördad, och även om det saknades bevis så är den allmänna uppfattningen att det var han som gjorde det. Ig får höra en del mycket otrevliga berättelser från människor som han litade på.

Den här egenskapen öppnar naturligtvis också för Ig att ta reda på vad det verkligen var som hände den där kvällen när han full och förbannad lämnade Merrin på en parkering och sedan aldrig såg henne mer. Ig börjar fråga sig fram efter vem som är mördaren, men längs vägen får han det ena smärtsamma svaret efter det andra och man kan undra om det till slut verkligen är värt uppoffringen.

Berättelsen alternerar mellan nutid när Ig har horn och tillbakablickar på hans liv innan dess, både före och efter Merrins död. Det är ingen tvekan om att detta är en skräckroman, men det är också en rätt mörk roman eftersom det ibland är smärtsamt tydligt att alla har något att dölja. Det är inte något att sträva efter att alltid få höra sanningen. Det här upplägget tillsammans med att Joe Hill är riktigt bra på att skildra personers känslor för varandra och hur de utvecklas och bryts ner gör att det här är en mycket bra bok.

Joe Hill: Horn (Horns)
Översättning: Gabriel Setterborg
Norstedt, 2011 (originalet 2010)
436 sidor
ISBN: 978-91-1-303216-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, joe hill, horn
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, joe hill, horn
intressant.se

2011-31: Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Författaren Haruki Murakami är inte bara en hejare på att skriva böcker, han är också långdistanslöpare. När han för många år sedan sålde sin jazzklubb för att bli författare bestämde han sig också för att börja springa. I dag springer han ett maratonlopp om året, och i vardagslag en mil om dagen.

I den här boken berättar han hur han kom att springa så mycket, hur de påverkar honom och hans skrivande, men kanske framför allt hur det är att springa riktigt långa distanser (hans rekord är ett tiomilalopp). Eftersom han hållit på ganska länge att springa så börjar han märka av att hans tider blir sämre allt eftersom han blir äldre, trots att han tränar som förut. Han håller däremot fast vid sin övertygelse om att när han väl ställt upp i ett lopp så är det för att springa, inte för att gå. Närmare bestämt säger han att han tävlar för att fullfölja loppet, för att inte gå och för att ha trevligt. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag tränar själv löpning lite mer seriöst sedan ungefär ett år med sikte på en halvmara om en dryg månad och jag tycker att den här boken var både intressant och inspirerande, men jag tror faktiskt att den är intressant även för den som inte springer själv.

Uppblandat med hans kommentarer om träning i allmänhet och löpning i synnerhet finns även en del om personen Murakami, så det finns ett visst mått av biografi i texten.

Här är Camillas recension av boken.

Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto)
Översättning: Eiko Duke & Yukiko Duke
Norstedt, 2011 (originalet 2007)
218 sidor
ISBN: 978-91-1-303423-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, haruki murakami, vad jag pratar om när jag pratar om löpning, träning
Technorati tags: böcker, läsning, haruki murakami, vad jag pratar om när jag pratar om löpning, träning
intressant.se

2011-30: Audrey Niffenegger: Själens osaliga längtan

Jag tyckte mycket om Audrey Niffeneggers förra roman Tidsresenärens hustru så det var självklart att jag skulle läsa även den här, och det visade sig vara ett bra beslut.

Edie och Elspeth är ett tvillingpar som i många år bott åtskilda, Edie i USA och Elspeth i London. Exakt varför de inte träffas vet bara de själva. Nu har Elspeth dött och lämnat sin våning precis intill Highgate-kyrkogården och allt annat till Edies döttrar, de 21-åriga tvillingarna Julia och Valentina. Det finns dock ett par extra villkor i testamentet. För att de ska få arvet måste de bo i lägenheten i ett år, och under den tiden får deras föräldrar inte komma in i lägenheten.

I samma hus finns två lägenheter till förutom tvillingarnas, och de som bor här utgör (förutom tvillingarna) i princip bokens persongalleri. I den ena bor Robert, Elspeths tidigare älskare och den som gör sitt bästa för att få tvillingarna att finna sig till rätta. Han sysslar med att skriva en avhandling om Highgate-kyrkogården. I den andra bor Martin och Marijke, ett par med egna problem eftersom Martin lider av allvarliga tvångstankar och tillbringar stora delar av sin tid med att tvätta sig och utföra diverse ritualer. Dessutom, och viktigast, verkar det som om mosterns ande fortfarande svävar över lägenheten som tvillingarna tar över.

Samspelet mellan de ovanstående personerna (inklusive den döda mostern) är vad den här boken handlar om, och det är mycket väl beskrivet. Niffenegger är duktig på att presentera personer på ett bra sätt, och man känner snabbt att det här är personer som man har koll på hur de beter sig och att man verkligen känner dem.

Tidsresenärens hustru hade ett ganska komplicerat upplägg med händelser som hände i olika ordning för tidsresenären och hans hustru eftersom de upplevde tiden i olika ordning. Även den här boken har en handling där det blir lite komplicerat, men här är det naturligtvis de dubbla uppsättningarna tvillingar som står för förvirringspotentialen. Förutom det finns ett fantasyelement som jag tycker sköts väl, och som även det står för en del komplikationer i handlingen. Trots de tydliga ickerealistiska elementen i båda de här romanerna så står det inget annat än "roman" på dem. Det skulle gå utmärkt att ställa dem bland fantasy och sf, men genom att det inte står det på dem så når de antagligen en mycket större publik än vad de hade gjort om de varit genremärkta. Jag gissar att många av dem som läst de här böckerna inte hade vågat sig på dem om det stått "fantasy" på. Det är lite trist att fantastika på det här sättet behöver "smygas på" folk, för det är ju ingen tvekan om att det faktiskt finns många som uppskattar det.

Med tanke på bokens originaltitel Her Fearful Symmetry är en uppenbar vinkning till William Blakes dikt The Tyger så hade jag förväntat mig att det skulle finnas något slags koppling till Blake inbyggd i texten någonstans, men jag har inte hittat någon. Det kan å andra sidan vara jag som missat den.

Hur det än är med kopplingarna till Blake så är det här en riktigt bra roman som lyckas vara både lättläst och substantiell på en gång. Rekommenderas varmt!

Audrey Niffenegger: Själens osaliga längtan (Her Fearful Symmetry)
Översättning: Carla Wiberg
Bonnier Pocket, 2011 (originalet 2009)
436 sidor
ISBN: 978-91-7429-152-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, audrey niffenegger, själens osaliga längtan, fantasy
Technorati tags: böcker, läsning, audrey niffenegger, själens osaliga längtan, fantasy
intressant.se

Novellmagasin köpes

Jag samlar på svenska novellmagasin med sf-, fantasy- och skräckinriktning. Jag har det mesta som kommit ut, men några nummer saknas och jag vill gärna ha tag i dem. Med lite tur är det någon som läser detta som har något att sälja. Detta är jag intresserad av:

Hugin:

Nummer 0 1916, nummer 10-12 1918, nummer 1-9 och 11-22 1919 och nummer 1 1920.

Häpna!:

Skyddsnumren 1 och 4 1969 (A5) och nummer 1-2 och 4 (A4).

SF-Nytt:

Nummer 1-57, 59-62, 71.

Jules Verne-Magasinet:

Nummer 356A (specialnummer till SF-Kongressen 1975)

Warp:

Alla nummer.

Eskapix:

Nummer 1-2 (samlingsnummer), 1-3 (samlingsnummer).

Dessutom är jag väldigt intresserad av att få tag i romanen Staden som försvann eller Sam Spade i kamp mot entropin (1993) av Sam J. Lundwall.

Om du har något av det ovanstående, kontakta unicorn@lysator.liu.se!

Uppdatering 2011-05-17: Fått tag i Eskapix 3.

Andra bloggar om: tidskrifter, sf, science fiction, fantasy, skräck, noveller, hugin, häpna, sf-nytt, jules verne-magasinet, jvm, eskapix, warp, sam j. lundwall
Technorati tags: tidskrifter, sf, science fiction, fantasy, skräck, noveller, hugin, häpna, sf-nytt, jules verne-magasinet, jvm, eskapix, warp, sam j. lundwall
intressant.se

2011-29: Johannes Källström: Offerrit

Offerrit är Johannes Källströms debutroman, men han kom ut med en novellsamling nyligen som fått bra kritik. Man får väl säga att den här boken har en del debutproblem, men jag tycker trots allt att den var värd att läsa.

Det huvudsakliga problemet med boken är en viss vinglighet i språket. I grunden är det naturligtvis författaren som producerat det, men samtidigt tycker jag att det ligger på förlaget att se till att de värsta språkliga grodorna gallras bort innan tryckning. Det känns däremot som att korrekturläsningen är godkänd; jag ser inga rent felslag eller sådant. Det som stör är framför allt satsradningar, men även några fall av konstiga ordval som gjorde att jag undrade om författaren var medveten om ordets betydelse. (Tyvärr noterade jag inga exempel.)

Jag tycker däremot att bokens porträttering av en liten svensk bruksort på gränsen till nedläggning är riktigt lyckad. Ortens starke man är en kvinna i spetsen för kommunledningen, och hon och några till i hennes samarbetsgrupp letar efter något sätt att få liv i bygden när de får reda på att det lokala pappersbruket ska lägga ner. De får för sig att fråga om inte den världskände designern Oscar Vigelius är intresserad av att göra något slags samarbete med sin gamla hembygd. Han är uppvuxen på orten men flyttade därifrån för länge sedan.

Det visar sig att han är mer intresserad än de ens vågat hoppas på. Ganska snart börjar dock underliga och skrämmande saker hända och död och försvinnanden blir vanliga. Något slags övernaturlig ondska tycks inblandad, men det tar ett bra tag att få ordning på vad det är och hur den kan bekämpas. Persongalleriet i boken är relativt stort och det kan ta ett litet tag att få ordning på det också, men jag tycker att de är tillräckligt tydligt karaktäriserade för att det ska gå att hålla skillnad på dem. Snarare är i så fall ett par av dem nästan i riskzonen för att bli karikerade typfigurer snarare än riktiga personer, men det är definitivt bättre än oidentifierbara pappdockor.

Handlingen är i stora drag bra och presenterar saker i ett lagom tempo. Ibland kände jag att det kanske fanns lite för mycket komplikationer i form av personbakgrund som verkade som om den planerade att bli extra trådar i handlingen när handlingen inte behövde fler trådar, men det höll sig på en rimlig nivå i slutänden.

På det hela taget var det här en helt OK debutroman. Den är inte helt utan problem, men jag tycker att meriterna överväger.

Johannes Källström: Offerrit
Massolit, 2010
367 sidor
ISBN: 978-91-978902-0-5

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, johannes källström, offerrit
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, johannes källström, offerrit
intressant.se

Forma Books Blog Award

Bokförlaget Forma har tagit det trevliga initiativet att instifta ett bloggpris för bokbloggare. Det ska vara årligen återkommande och tilldelas

den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i.

Priset kommer att delas ut under Bokmässan i höst och är på 25.000:-. Inte illa!

Fram till den 15:e maj är det fritt fram för alla att nominera bloggar. En jury kommer sedan att välja ut tre kandidater, och sedan blir det allmän omröstning om vilken av de tre som ska vinna. Sätt nu alltså igång att nominera en massa bra bokbloggar!



Andra bloggar om: böcker, läsning, bloggar, priser
Technorati tags: böcker, läsning, bloggar, priser
intressant.se

2011-28: Michael Cunningham: Timmarna

Jag antar att jag egentligen gjort helt fel här, för nu har jag läst Timmarna utan att först ha läst Virginia Woolfs Mrs Dalloway, men jag tyckte att det var en njutbar upplevelse i alla fall, och nu blev jag istället nyfiken på att läsa Mrs Dalloway.

Timmarna består av tre olika handlingstrådar som löper parallellt och speglas i varandra, men det är inte förrän i slutet man kan se något av hur de hänger ihop på riktigt.

I nutid håller Clarissa på att förbereda inför en fest hon ska ordna för sin vän och tidigare älskare Richard som är sjuk, men som också just fått ett stort litterärt pris. Clarissa kallas dock "Mrs Dalloway" av Richard som tyckte att hon borde vara uppkallad efter en stor litterär gestalt.

I 1949 håller hemmafrun Laura Brown på att förbereda inför en fest för sin man, samtidigt som hon tar hand om sonen Richie. Men egentligen vill hon inte hålla på med någondera, hon vill bara dra sig undan från allt och läsa Mrs Dalloway.

I 1929 håller Virginia Woolf på att instruera sin hushållerska inför ett besök av hennes syster, samtidigt som hon kämpar mot sin depression och arbetar med romanen Mrs Dalloway vars huvudperson heter Clarissa och håller på att förbereda en fest.

Jag antar att det finns många fler kopplingar mellan Timmarna och Mrs Dalloway än vad som är uppenbart av det ovanstående, men även om jag missar dem så har jag inga svårigheter att se att det här är en bra bok. Den gör ett ypperligt karaktäriseringsarbete med sina huvudpersoner och deras osäkerheter och ovilja mot det de måste göra istället för det de vill göra.

Michael Cunningham: Timmarna (The Hours)
Översättning: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers Förlag, 2003 (originalet 1998)
232 sidor
ISBN: 91-0-010249-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, michael cunningham, timmarna
Technorati tags: böcker, läsning, michael cunningham, timmarna
intressant.se

2011-27: Hitomi Kanehara: Ormar och piercing

När Ormar och piercing börjar är Lui en söt tjej i övre tonåren. Hon bor tillsammans med punkaren Ama som verkar röra sig i ett lite mer farligt Tokyo än vad hon själv ursprungligen gör, men hon dras snabbt med till hans områden, vilket ska visa sig ödesdigert på mer än ett sätt.

Hon fascineras av hans kluvna tunga och bestämmer sig för att hon också vill skaffa en sådan, så han tar med henne till sin bekant Shiba som sysslar med piercing och tatuering. Det här mötet kommer att bli mycket väsentligare än Ama kunnat ana, för Lui och Shiba utvecklar ett förhållande bakom ryggen på honom samtidigt som Lui får sin tunga piercad, och de börjar planera en stor tatuering på hennes rygg. Lui faller för Shiba trots (eller rent av på grund av) hans sadism, och deras hemliga förhållande innehåller en hel del kinky sex där Lui alltid är den part som blir förnedrad. Lui börjar också dricka för mycket men slutar i gengäld att äta nästan helt. Även hon själv ser att förhållandet till Shiba inte är bra och att hon inte kan låta bli att äta hur länge som helst, men hon kan trots det inte övertyga sig själv att göra någonting åt det.

Lui verkar fast i sin självdestruktivitet, och det här får mig att tänka på Ryu Murakamis Almost Transparent Blue som jag läste för länge sedan. Även den handlar om japanska ungdomar som festar hårt och inte bryr sig om följderna, om än under en tidigare tidsperiod. Det verkar inte som någon orimlig association, för Ryu Murakami har skrivit ett uppskattande efterord till Ormar och piercing.

Hitomi Kanehara: Ormar och piercing (Hebi ni piasu)
Översättare: Helen Enoksson
Modernista, 2009 (originalet 2004)
87 sidor
ISBN: 978-91-86021-41-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, hitomi kanehara, ormar och piercing
Technorati tags: böcker, läsning, hitomi kanehara, ormar och piercing
intressant.se

2011-26: John Ajvide Lindqvist: Låt de gamla drömmarna dö

Låt de gamla drömmarna dö är John Ajvide Lindqvists senaste bok och vid första anblicken framstår den som en skrivbordsrensning. Den består av fyra sektioner (plus ett förord som beskriver de olika texterna). Först kommer hans sommarprogram från 2006 som fungerar som en bra presentation av både honom själv och hans texter, sedan kommer ett antal noveller i längder allt från ett par sidor till den rätt långa Tindalos som gick som följetong i DN för ett par år sedan, sedan kommer två avdelningar som kallas för extramaterial; en med artiklar och en med några sketcher skrivna för teveprogrammet Reuter & Skoog men som aldrig användes där.

"Elda telefonkataloger" är välskriven och dess personteckning är utmärkt, men handlingen kändes lite tunn. Å andra sidan gör det inte så mycket, för de två pojkarnas interaktion med varandra och den revolver de hittar är utan vidare bra nog för att göra novellen läsvärd.

I "Tjejen" träffar en minidre populär kille en tjej som verkar nästan för bra för att vara sann. Kanske är hon rent av det.

"Ansiktsburk av Erik Pettersson" handlar om Göteborgs Filmfestival och har Lindqvist själv i huvudrollen i ett tämligen osmickrande porträtt. Den exakta fördelningen av vad som är psykotiska vanföreställningar och vad som är övernaturligheter lämnas åt läsaren, men det är i alla fall helt klart att det här (liksom i flera av de andra texterna) handlar om människor som pressats långt förbi sina mentala komfortzoner.

"Fulet" är trots sin relativa korthet en av de effektivaste texterna i boken. En högstadietjej mobbas (även det ett återkommande tema) och kallas "fulet" av sina plågoandar. De bestämmer sig för att driva med henne och gör det på ett på ytan harmlöst sätt som rent bokstavligen går i baklås och gör deras tilltag mycket värre än det var tänkt. "Fulet" blir sig inte lik efter det, och tar hämnd. Den här novellen innehåller en vändning på slutet som på ett intressant sätt lyckas få slutet att bli ett helt annat och ändå detsamma.

"Låt de gamla drömmarna dö" som avslutar novellavdelningen är den text som det skrivits mest om, vilket naturligtvis beror på att den är ett slags pendang till Låt den rätte komma in. Lindqvist skriver att han medvetet skrev ett öppet slut, men sedan har filmversionerna haft ett mer färdigt slut, vilket gjorde att han ville visa sin egen version. Man ska dock inte tro att det blir speciellt mycket vampyrer, för i första hand är det här en kärlekshistoria. De inblandade är en av poliserna som utredde fallet (och fortsätter med det efter pensioneringen) och ett av vittnena; de träffades under förhören och har hållit ihop sedan dess. I första hand är det här ett personporträtt av klass, men Oskar och Eli figurerar i bakgrunden (och är trots sin position i bakgrunden förutsättningen för att resten av historien ska kunna hända). Det är vackert och lite sorgligt, men även hoppfullt.

Många av novellerna handlar om människor från enkla förhållanden, ofta från Blackeberg eller skärgården. Flera av texterna handlar om unga människor i skolan och mobbning, och på den här fronten får Jonas Gardell se upp för John Ajvide Lindqvist är en tuff konkurrent.

Det finns flera noveller i samlingen än dem jag skrivit om ovan, men dem jag beskrivit är dem jag tyckte var intressantast (plus "Tindalos" som jag skrivit om tidigare).

Nästa avdelning innehåller några artiklar. Den första är en bokrecension, fast av en annan bok än den först utsäger sig att recensera. Det hela går ut på att Lindqvist förklarar skillnaderna mellan Mathesons I am Legend och den stympade översättningen Varulvarnas natt som gavs ut i Kalla kårar-serien där man uppenbarligen exempelvis tog bort slutet av boken. Han ber förlaget att göra en nyöversättning, och under åren mellan att recensionen ursprungligen publicerades och nu har så faktiskt skett, om än från ett annat förlag.

Nästa text behandlar ett tidigare avsnitt i Lindqvists liv, hans liv som trollkarl. Detta är en berättelse om hans besök på VM för trollkarlar som för några år sedan hölls i Stockholm. Det har inget med skräck eller litteratur att göra, men det är intressant i alla fall.

Efter det kommer en reseberättelse från Nya Zeeland vilket kan tyckas inte ha någon relevans alls, men det är fel. Familjen reser runt för att titta på spåren efter inspelningarna av Sagan om Ringen-filmerna och upptäcker att det finns väldigt lite kvar. På en del ställen kan man bli guidad runt på platser där nästan inget syns, men med hjälp av stillbilder från filmerna går det att ana att man är på rätt plats. Slutligen hittar de stället där scenerna från Hobsala spelades in och finner att man där byggt upp hela miljön enligt filmerna (förutom att det nu även går omkring får bland husen). Det intressanta är att den här miljön upplevs som helt död, medan platserna som man bara nätt och jämt kan identifiera blir spännande: Lindqvist skriver intressant om hur fantasin måste få arbeta för att man ska bli engagerad; när allt är serverat på silverfat tappar det sitt liv.

Här finns också ett tacktal från när han vann Selma Lagerlöf-priset. Han beskriver hur Selma Lagerlöf (och Stephen King) är mästare på att dra in läsaren i texten och inte släppa taget; de håller dem fast med alla medel så att man tappar kontakten med världen omkring sig.

I den sista avdelningen finns några sketcher som skrevs för men inte spelades in för teveserien Reuter & Skoog. De är ganska bisarra historier, oftast med intressanta knorrar, och man ser ofta teman som Lindqvist använder i sitt litterära skrivande smyga sig in även i de här texterna. Tyvärr kan jag inte påminna mig att jag har sett Reuter & Skoog, så jag kan inte uttala mig om hur de har sketcherna förhåller sig till dem som faktiskt spelades in.

Över lag tycker jag att det här är en riktigt bra samling. Reuter & Skoog-texterna är kanske mest att betrakta som kuriosa, men i övrigt är det mesta riktigt bra. John Ajvide Lindqvist är en mästare på karaktärisering och levande miljöer, och när detta kombineras med en så otrevlig fantasi som han också har blir resultatet riktigt bra skräckhistorier.

John Ajvide Lindqvist: Låt de gamla drömmarna dö
Ordfront, 2011
364 sidor
ISBN: 978-91-7037-591-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, skräck, john ajvide lindqvist, låt de gamla drömmarna dö
Technorati tags: böcker, läsning, noveller, skräck, john ajvide lindqvist, låt de gamla drömmarna dö
intressant.se

2011-25: Elizabeth Bear: Carnival

Carnival handlar om två manliga diplomater (som har en lång och komplicerad gemensam historia som inkluderar ett förhållande med varandra, förräderi och en lång separation) som skickas från Gamla Jorden till en planet som heter Nya Amazonia. Redan av dess namn kan man ana att det här är sf enligt den gamla modellen där hela planeter har egenskaper; det här är mycket riktigt en planet där kvinnorna har all makt.

Man kan ana att tanken är att göra ett feministiskt statement, men det görs med en subtilitet som är i klass med den hos Sheri Teppers Gate to Womens Country, en bok som var så didaktisk att jag inte klarade att läsa ut den. Även här får man rätt mycket skrivet på näsan, då det i bokens samhälle är kvinnor som gör allt, som alltid bär vapen på vilda västern-manér och refererar till dem som "sin stolthet", och som har män som något slags mellanting mellan husdjur och slavar. Det finns för den delen två sorters män: stud males och gentle males. I bokcirkeln där vi diskuterade boken var vi inte riktigt överens om ifall det var straighta män och bögar eller om det var hårdingar och mesar.

Som titeln antyder pågår en karneval medan diplomaterna är på plats och den gör att planetens män tillåts en något större frihet än vanligt. I övrigt syns den inte till speciellt mycket mer än att den ger baksidestexten möjligheten att dra parallellen mellan att personer på en karneval bär masker och att de multipla förräderierna i boken innebär ett ständigt bytande av masker.

De båda diplomaterna tillbringar en stor mängd tid (större delen av de första två tredjedelarna av boken, ungefär) med att prata med andra människor, iaktta deras reaktioner och manér och mentalt löpande kommentera detta, samtidigt som de funderar över hur de hade väntat sig att deras reaktioner skulle se ut. Det är inte någon action, om man säger så.

Nu kan man tro att det här skulle ge boken möjlighet till en djuplodande personteckning, men det lyckas den inte heller med. De två diplomaterna är i själva verket så lika att det är svårt att hålla isär dem, och det känns oftast som att det hade gått lika bra om de bara varit en person.

Det jag fann intressantast med boken var några av de tekniska påhitten. De har något slags dräkt eller vad man nu ska kalla det som refereras till som deras "wardrobe" och som kan modifieras efter behov på kort tid. Den kräver däremot att man har något slags ritningar (licenses) för det man vill att den ska forma sig till, och utan det går det inte. Huvudpersonen lyckas få den att fungera som rustning och få den att stoppa pistolskott men misslyckas med att få den att skapa en mössa då licens saknas för det.

Elizabeth Bear: Carnival
Bantam Spectra, 2006
393 sidor
ISBN: 978-0-553-58904-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, elizabeth bear, carnival
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, elizabeth bear, carnival
intressant.se

Jules Verne-Magasinet lever igen

För ett litet tag sedan skrev jag om att Jules Verne-Magasinet lades ner, men det visade sig inte vara riktigt sant. Först kom det ytterligare en årgång enligt tidigare mönster och sedan ett nytt besked om att det var slut. Sedan presenterades ytterligare en ny variant av JVM: en elektronisk utgåva. Under 2011 kommer det sålunda att komma fyra nummer i form av CD- eller DVD-skivor.

Idag kom den första. Den består av en CD som dels innehåller en tidigare outgiven roman av Sam J. Lundwall, Berenice: Tjugo timmar i doktor Mirabilis' hus, dels ett ljudspår till romanen i form av 30 mp3-filer.



Andra bloggar om: berenice, böcker, jules verne-magasinet, jvm, läsning, sam j. lundwall, tids
Technorati tags: berenice, böcker, jules verne-magasinet, jvm, läsning, sam j. lundwall, tids
intressant.se

2011-24: Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap

Den här boken handlar om en ung kvinna som jobbar som hemhjälp. Hon får i uppdrag att jobba hos en gammal matematiker som avverkat många andra hemhjälper eftersom han är rätt speciell att ha att göra med. Efter en olycka för många år sedan så fungerar inte hans långtidsminne efter olyckan. Han kommer ihåg saker i 80 minuter, sedan försvinner de. Det innebär att hushållerskan är lika okänd för honom varje morgon när hon kommer, för han kommer inte ihåg att de setts tidigare.

För att minska på det här handikappet så har han utarbetat ett system med minnelappar som han fäster på sin kostym. På en av de mest centralt placerade står det mycket riktigt "mitt minne räcker bara 80 minuter". Det är dock inget fel på hans matematiska förmågor, och ibland använder han dem nästan som ett skydd mot omgivningen. Istället för att prata om vädret eller aktuella händelser (som han naturligtvis inte vet något om) frågar han efter tal: skonummer, födelseår och annat, och förklarar sedan varför just det talet är ett extra intressant primtal eller något annat i den stilen.

Med i handlingen finns även hushållerskans son. När matematikern (som kallas "doktorn" boken igenom) får reda på att sonen går hem själv och väntar på att mamma ska komma hem kräver han att sonen istället ska komma hem till honom på eftermiddagarna. Det leder till att sonen (som doktorn börjar kalla "Roten", eftersom hans frisyr gör att ovansidan på hans huvud är helt platt, som ett roten-ur-tecken) sitter hos doktorn och läser sina läxor, och så småningom också får hjälp med sina matteuppgifter.

Ibland förklarar doktorn något matematiskt fenomen, men lika ofta börjar han berätta men lämnar sedan resten som övning åt Roten och hans mamma (och läsaren). Det hela är ganska likt Sifferdjövulen om än inte så utpräglat.

Hushållerskan och Roten gör vad de kan för att doktorn inte ska bli upprörd i onödan (undvika att tala om aktuella händelser, inte låtsas om att de fått samma förklaring många gånger tidigare, och så vidare), och ganska snart utvecklas vad som från början var ett lite underligt jobb till ett vänskapsförhållande. Doktorn å sin sida tycker mycket om Roten och hans mamma, men samtidigt glömmer han bort dem strax efter att de skiljs åt och måste sedan lära känna dem igen nästa dag.

Det här är en vacker liten bok (både innehållsmässigt och rent fysiskt, för den delen). Man känner både för och med personerna i den. Det är svårt att sätta sig in i vilken situation doktorn lever i, men jag tycker att boken gör det bra. Bitvis är det en lite sorglig historia, men framför allt är det en annorlunda och mycket läsvärd bok.

Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap (Hakase no aishita sushiki)
Översättare: Vibeke Emond
Albert Bonniers Förlag, 2011 (originalet 2003)
351 sidor
ISBN: 978-91-0-012425-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, yoko ogawa, en gåtfull vänskap
Technorati tags: böcker, läsning, yoko ogawa, en gåtfull vänskap
intressant.se