onsdag, april 28, 2010

2010-24: Lars Jakobson: Vännerna

Vännerna utspelar sig, liksom Jakobsons tidigare I den röda damens slott ungefär i nutid, men i en alternativ nutid där händelserna de senaste åren inte riktigt stämmer med vår värld. Den väsentliga skillnaden här är Janis Rokka, en baltisk invandrare som blir industrimagnat av stora mått, så till den grad att han ger sig på att skapa ett privat folkhem. Detta konkretiseras nästan in absurdum när han låter bygga en byggnad i form av en gigantisk byst av Per Albin Hansson. Denna konstruktion gör förvånansvärt lite våld på kartan, eftersom Jakobson väljer att placera den i Kymlinge, en tänkt förort till Stockholm där det i vår värld var tänkt att byggas ett administrativt centrum för diverse statliga myndigheter men slutade med en tunnelbanestation som visserligen finns kvar men är ligger öde, strax söder om Kista.

Vännerna är i allra högsta grad en roman som är förankrad i nutiden; den diskuterar ingående exempelvis papperslösa flyktingar och den förfallande åldringsvården, men kanske framför allt övervakningssamhället med FRA i spetsen. Det är värt att notera att "diskuterar" verkligen är rätt ord att använda här; ibland undrar man om det är en roman eller en lång essä man läser. Jakobson backar inte för att stoppa handlingen totalt och filosofera eller berätta bakgrund i tiotals sidor i sträck. Samtidigt så berättas allting ur en synvinkel som är konsekvent med personerna som förekommer i boken. Här finns ingen insmickrande exposition för att låta läsaren veta vad som hänt, utan det får man lista ut genom att läsa mellan raderna och lägga pussel med de informationsbitar man samlar på sig allt eftersom.

Jag roade mig med att titta lite på recensioner i dagspressen (DN, SvD, GP, Expressen) och man kan notera att alla recensenter verkar ovana vid det här greppet att läsaren får pussla ihop bakgrunden själv. Tyvärr kan man också se hur alla skribenterna kämpar med att kalla den här romanen något annat än science fiction, samtidigt som de har svårt att kringgå ämnet (det är ingen tvekan om att boken är science fiction, en genre som Lars Jakobson är väl förtrogen med). Den intressantaste kullerbuttan här hittar vi i GP:
Lars Jakobsons romaner har inslag av science fiction utan att för den skull vara science fiction-romaner. Han tar något som verkar bekant, ändrar det en smula och drar ut konsekvenserna ett snäpp in i framtiden.


Jakobson får väl sägas vara rätt unik i den svenska litteraturen genom att han å ena sidan står stadigt i finlitteraturen, samtidigt som han skriver bok efter bok som utan tvekan är science fiction, och dessutom själv är tydligt insatt i genren. Men visst, det måste erkännas att det finns nivåer även här. Jakobson må vara en klart lysande stjärna på den svenska sf-himlen men det vore ju synd att säga att den är speciellt tätt befolkad (tyvärr!). Jag vill inte på något sätt säga att Vännerna är en dålig bok, men den saknar det lilla extra för att nå den absoluta toppen. Framför allt är det visionen som brister.

Någon av de andra recensenterna skrev något i stil med att Jakobson skrev en science fiction om dåtiden, och det ligger mycket i det. Hans forte är att skruva nutiden lite genom att ändra om i historien, i det här fallet genom införandet av Janis Rokka, hans affärsimperium, hans övervakningssystem, och till slut försöken att överföra hans medvetande till något slags artificiell intelligens. Allt det här är väl gjort (liksom prosan i sig, naturligtvis). Jag tycker mig däremot se att Jakobson hittar på en handling och någon gång ibland ser sig om på nätet för att se vilken nutida företeelse han kan passa in, vilket leder till något pliktskyldigt nämnande av YouTube eller liknande. Författare som Cory Doctorow tar det hela ett steg längre och ser till att skapa hela nya trender på nätet och låter dem hjälpa till att driva boken framåt. Det känns tydligt att Jakobson inte är intresserad av det, men samtidigt känns det som att de delar av hans nutid som inte direkt påverkar handlingen och därmed är intressanta för honom lämnats påtagligt i sticket och känns omoderna; det känns inte som att alla delar av hans nutid passar ihop med varandra.

Den tidigare nämnda känslan av essäer förstärks även av att texten här och där blandas upp ned diverse citat. Jag har inte kollat, men det verkar vara en blandning av äkta och fiktiva citat. Rätt ofta är de ordnade så att några av dem bildar grupper som kommenterar varandra, men naturligtvis är de även relaterade till romantexten kring dem. Man associerar lätt till Sam J. Lundwalls King Kong Blues, även om det här citaten inte är lika absurda.

Jag tycker att Vännerna är ett imponerande romanbygge, och det är modigt att producera en sådan bok i det kulturella klimat som råder. Istället för att fjäska för läsaren med romanser och drivande handling tvingar Jakobson läsaren att jobba. Jag ska inte säga att boken är helt utan invändningar, men den är definitivt värd att läsa!

Lars Jakobson: Vännerna
Albert Bonnier, 2010
512 sidor
ISBN: 978-91-0-012259-1

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

torsdag, april 22, 2010

2010-23: Adam Roberts: Yellow Blue Tibia

1946 kallar Stalin till sig ett antal sf-författare. Han är övertygad om att USA kommer att besegras om bara ett par år och känner att kommunismen behöver en ny fiende. Han ber dem skriva ihop en historia om en invasion från yttre rymden som sedan ska presenteras som fakta. Efter ett tag får de reda på att de ska sluta skriva, glömma vad de skrivit och ens att de sett varandra, och bara återgå till sina tidigare liv.

Resten av boken utspelar sig ett par årtionden senare och följer en av författarna, Konstantin Skvorecky. Nu hävdar han att det som de hittade på för ett par decennier sedan håller på att hända på riktigt.

Yellow Blue Tibia är en roman om en invasionen av utjordingar, men man ser egentligen aldrig till några utomjordingar. Det är inte de som är det väsentliga, utan spelet runt omkring. I den första delen är det naturligtvis Stalin som står i centrum, med sin totala makt och oförutsägbarhet. Den här biten är rätt skoj, om än ganska kort.

I resten av boken väver sedan Adam Roberts ihop utomjordingar, Chernobylkatastrofen, L. Ron Hubbards död och de sista åren av sovjetimperiet till en rätt underhållande soppa. Det kanske inte är riktigt trovärdigt hela vägen, men å andra sidan tar den här boken sig själv på precis lagom mycket (lite) allvar för att det inte ska vara något problem med sådana detaljer.

Jag hade tidigare bara läst den tråkiga Salt av Adam Roberts och var lite rädd för att den här boken (som jag läst för en bokcirkel) också skulle vara trist, men här visar Roberts en helt annan sida. Här finns humor, om än tidvis av en rätt svart sort, och vissa avsnitt är riktigt dråpliga.

Adam Roberts: Yellow Blue Tibia
Gollancz, 2009
326 sidor
ISBN: 978-0-575-08357-8

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, april 19, 2010

2010-22: Anders Björkelid: Eldbärare

Eldbärare är uppföljaren till Ondvinter och den andra av planerade fyra delar i serien "Berättelsen om blodet".

Syskonen Sunia och Wulf står fortfarande i centrum för handlingen, men de har inte längre samma täta band till varandra som i den förra boken (som delvis berättades i "vi"-form); i själva verket resonerar Wulf här en del om varför bandet mellan dem inte är lika starkt och vad det leder till.

När den förra boken slutade befann sig syskonen på något magiskt sätt inuti en domarring utan möjlighet att komma ut; något som de i den här boken lyckas med. De får ett uppdrag att bege sig till en stad (ett fenomen som de bara hört vaga rykten om) för att tända en eld, men det visar sig att livet i staden inte alls är som det de är vana vid. Till att börja med håller de på att inte ens bli insläppta. När de kommer över det hindret fastnar de istället i en labyrint av hovprotokoll där de förväntas skicka ansökningar om att få tillåtelse om att skriva brev för att presentera sig så att de ska kunna ansöka om audiens hos den de vill träffa, och liknande. Wulf har visserligen problem att anpassa sig till hovprotokollet (han är den pratsamma och utåtriktade i syskonparet, men här förväntas det att kvinnorna är de som talar för sig), men samtidigt trivs han som fisken i vattnet i det stora bibliotek som finns i staden. Sunia å andra sidan har tråkigt och känner sig instängd i staden. Hon får inte ägna sig åt stridskonst vilket är vad hon är bra på, och förväntar sig alla att det är hon som ska föra syskonens talan, något som hon vare sig kan eller vill.

En intressant detalj är att människorna i staden tillbringar en del tid med att spela brädspel, och då menar jag inte bara brädspel av typen schack, hnefatafl eller kvarn som man skulle kunna förvänta sig av hur deras miljö verkar relativt vår historia. De spelar istället stora brädspel med komplicerade regler som verkar rätt lika vår tids krigsspel. Jag misstänker att det någon gång framöver kommer att visa sig att detta mynnar ut i något slags kombination av Ender's Game och A Canticle for Leibowitz.

Det här är en mittenbok i en serie, men jag tycker att den klarar sig ganska bra undan de problemen. Syskonen har mål att uppnå på nära håll (inom den här boken), men gör samtidigt framsteg som tar hela serien framåt. Man ska nog inte läsa den här boken fristående, men för den som läste den förra delen när den kom ut så är det inget problem att hänga med. Det som hände i den förra boken är fortfarande relevant, men i och med förflyttningen till en annan miljö så känns det här i viss mån som en ny historia och inte bara "lite till".

Vad som däremot hänger ihop är Anders Björkelids världsbyggande. Det känns fortfarande fräscht, och trots att han förlitar sig på något som liknar profetior här och där så känns det inte så mossigt som det lätt blir; mer som ett omkväde som går genom boken. Så här halvvägs i utgivningen ser den här serien väldigt lovande ut. Jag hoppas att det håller hela vägen i mål, då har vi en framtida klassiker här.

Anders Björkelid: Eldbärare
Natur och Kultur, 2010
387 sidor
ISBN: 978-91-27-12114-0

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

lördag, april 17, 2010

Uppcon 2010

Jag hade tänkt mig att jag skulle skriva något om Uppcon 2010, men det verkar inte som om det blir av. Ni får hålla till godo med lite bilder på cosplayare istället.











Jag har fler bilder från Uppcon.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

torsdag, april 01, 2010

Kvartalsrapport 1, 2010

Under det första kvartalet 2010 har jag läst ut 21 böcker, och det finns en klar gemensam nämnare i form av Neil Gaiman. Förutom fem delar av Sandman (de första fem läste jag före nyår) har jag även läst en bok om Sandman-serien samt Kyrkogårdsboken.

På det hela måste jag säga att det här varit ett bra läskvartal. Sandman är ett magnifikt verk och framstår som periodens höjdpunkt, men även flera av de övriga böckerna jag läst har varit bra: The City & the City av China Miéville, Head Games av Joe Hill, Vinterträdgården av Christine Falkenland och Människor helt utan betydelse av Johan Kling.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

onsdag, mars 31, 2010

2010-21: Hy Bender: The Sandman Companion

The Sandman Companion är en grundlig genomgång av serien Sandman. Boken inleds med en kort introduktion i två delar. Först berättas fakta om hur det kom sig att Sandman alls kom till, och sedan kommer en intervjusektion med Neil Gaiman om det.

Det här formatet med en sammanfattning först och sedan fördjupning och anekdoter i form av intervjuer med Gaiman repeteras sedan boken igenom. Varje album i serien får ett eget kapitel, och på slutet kommer även ett par sammanfattande kapitel som exempel tar upp de viktigare personerna i serien och tittar på deras källor och influenser. Här och där i texten finns även diverse anekdoter från andra personer som varit mer eller mindre inblandade i seriens skapande, allt från ett antal av illustratörerna till Alan Moore.

Jag tänker inte göra någon detaljanalys av boken, utan nöjer mig med att konstatera att den är väldigt bra. Sammanfattningarna av vad som händer i varje del är insiktsfulla, och samtalet mellan Bender och Gaiman som följer bygger på med intressanta detaljer som jag allt för ofta känner att jag missade medan jag läste albumen.

Det som irriterar mig mest med den här boken är att den får mig att bli väldigt sugen på att läsa om Sandman-serien på en gång för att titta på alla detaljerna som jag missat.

Hy Bender: The Sandman Companion
Vertigo, 1999
274 sidor
ISBN: 1-56389-465-3

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

onsdag, mars 24, 2010

2010-20: Susanna Clarke: Jonathan Strange & Mr. Norrell

Jonathan Strange & Mr. Norrell utspelar sig i ett alternativhistoriskt England i början av 1800-talet. Det som skiljer sig från vår värld är att magi har funnits, men den dog ut för flera hundra år sedan, åtminstone enligt det sällskap av teoretiska magiker som sammanträder i början av boken. De får dock kontakt med Mr. Norrell som säger att magi fortfarande existerar, och även iscensätter en demonstration för att övertyga dem. Så småningom kommer även Jonathan Strange in i historien och blir lärljunge till Mr. Norrell, den då ende kände praktiserande magikern. Till att börja med kommer de överens (även om Mr. Norrell noga ser till att undanhålla en del information från Strange), men efter ett tag går de skilda vägar.

Boken är skriven med en stil som är influerad av både Jane Austen och Charles Dickens. Tyvärr, får man väl säga, är det inte bara den litterära stilen utan även omfånget som inspirerats av Dickens; boken är en rejäl tegelsten på nästan 800 sidor, och trots det är den satt med irriterande små bokstäver.

Jag tycker att både världen i sig och presentationen av den är riktigt bra, och de många fotnoterna i texten hjälper till att få världen att kännas väl genomarbetad. Romanens inledning där Norrell visar sig, blir känd som den som ska ta magin tillbaka till England, och hans första kontakter med Strange är också intressanta, men sedan måste jag tyvärr säga att boken har avsevärt mer volym än vad dess innehåll motiverar. Jag kan inte säga att det är illa skrivet, men det är inte heller någon så fantastisk prosa att den är värd att läsa för sin egen skull och handlingen fyller helt enkelt inte ut bokens andra halva. Synd på en så lovande inledning.

Susanna Clarke: Jonathan Strange & Mr. Norrell
Norstedts, 2005 (originalet 2004)
Översättning: Jimmy Hofsö
Illustrerad av Portia Rosenberg
772 sidor
ISBN: 91-1-301280-0

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, mars 22, 2010

2010-19: Joe Hill: Head Games

När jag läste Head Games har jag precis avslutat Sandman-serien, och det var intressant att se hur många detaljer jag hittade som kändes som ekon av Sandman. Om det verkligen är meningen eller jag som ser dem ändå vet jag inte. På samma sida förekommer både den saknade Calliope och en skoluppsättning av The Tempest som tycks spela en väsentlig roll för handlingen; båda saker som har huvudroller i olika episoder av Sandman. Senare visas en person med en krok i ena ögonvrån (gissningsvis ett ärr) i en uppgiven pose vilket får mig att tänka på Despair som ofta skär sig i ansiktet med kroken på sin ring. En av huvudpersonerna, Kinsey Locke, har precis samma frisyr som Rose Walker, förutom att den färgade locken i luggen är grön istället för röd.

Zack är god vän med Tyler Locke, men han har också mycket annat för sig som inte verkar fullt så vänskapligt. Han bor tillsammans med den äldre Ellie och hennes utvecklingsstörde son Rufus som verkar tillbringa all sin vakna tid med att leka med actionfigurer. Även om det verkar som om han inte förstår vad som sker omkring honom så kan man också se att de repliker han förser sina actionfigurer med nästan alltid är speglingar av vad som sägs och sker runt omkring honom. Jag gissar att han kommer att vara väsentlig längre fram. Antagligen förstår han mer än man tror.

Under tiden har yngsta brodern Locke, Bode, hittat ytterligare en mystisk nyckel. Det visar sig att denna går att stoppa in i nacken på människor och låsa upp deras huvud. Man kan titta ner i huvudet och se deras minnen, och det går också att plocka bort eller lägga till saker som man vill. Tyler använder detta för att komma ikapp med läxor han inte gjort, men Zack får tag i nyckeln och använder den till mindre oskyldiga saker.

Historien verkar utveckla sig både i nutid och dåtid, samtidigt som en persons minnen av dåtiden kan förändras med hjälp av nyckeln. Det finns ett flertal personer som har hemligheter (både på den "onda" och den "goda" sidan), så det här verkar lovande inför kommande avsnitt.

Fantasyelementet är otvetydligt och ganska skruvat, men Hill lyckas få det att kännas fullt naturligt inom berättelsen. Locke & Key verkar mycket lovande. Synd bara att den inte är färdigproducerad så att man måste vänta ett halvår mellan varje volym.

Joe Hill: Head Games
Illustrerad av Gabriel Rodriguez
IDW, 2009
160 sidor
ISBN: 978-1-60010-483-1

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

fredag, mars 19, 2010

2010-18: Maggie Stiefvater: Frost

Jag fick den här boken som ett obeställt recensionsexemplar och var först lite skeptisk till den. Ganska snart började det dyka upp recensioner av den som visserligen jämförde den med Twilight-serien som jag inte läst och inte känt mig speciellt lockad av, men också tyckte att den var bra. Eftersom det inte är någon tjock bok tyckte jag att jag kunde ge den en chans.

Jag har som sagt inte läst Twilight, men jag får väl säga att den här boken rätt bra stämmer överens med mina uppfattningar om den: amerikansk highschoolmiljö, övernaturliga varelser och trånande (och komplicerad) kärlekshistoria mellan människor och varelserna. Men å andra sidan, den beskrivningen stämmer överens med Buffy the Vampire Slayer också, och den är ju bra. Det är faktisk Frost också: övernaturligheterna finns där, får man väl säga, för att sätta upp en kärlekshistoria som har allvarliga komplikationer, men jag tycker inte att det betyder att det gör dem ointressanta eller dåligt genomförda.

Bokens huvudpersoner är Sam och Grace. Grace har en gång överfallits av vargarna som ständigt stryker kring huset där hon bor, men hon överlevde. Sam är, visar det sig rätt snart, en av vargarna som var med under överfallet, men det var också han som såg till att Grace överlevde. Det är mellan de två som romansen spirar (fort), men det är inte så att den är det enda boken innehåller. Det finns även en dramatik inbyggd i vargarna som cirklar samhället, och även efter att Grace och några av hennes vänner fått reda på hur det hänger ihop så har de egna problem som har med förvandlingarna att göra, och som de försöker lösa på egen hand utan att blanda in de vuxna omkring dem.

De vuxna kan man däremot ha synpunkter på. Grace har tidvis en varulv boende på sitt rum utan att föräldrarna märker det, periodvis trots att de faktiskt är hemma. De är så totalt frånvarande att det frestar på trovärdigheten en aning: pappan i affärer och mamman för att hon försvinner till sin ateljé och går helt upp i sitt målande, och när Grace behöver smuggla in någon varulv så är föräldrarna alltid praktiskt utflugna till någon vernissage eller liknande. Detsamma tycks gälla övriga föräldrar som på något sätt hade kunnat bli indragna i handlingen men aldrig blir det. Men visst, ska man få in handlingen på under 300 sidor så måste man undvika åtminstone några komplikationer.

Annars tycker jag att boken håller bra för vuxenläsning även om målgruppen egentligen är ungdomar. Språkligt blev jag positivt överraskad. Det är klart och tydligt skrivet, men dock med en lätt poetisk underton här och där.

Maggie Stiefvater: Frost (Shiver)
B. Wahlström, 2010 (originalet 2009)
Översättning: Carina Jansson
285 sidor
ISBN: 978-91-32-15742-4

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

onsdag, mars 17, 2010

2010-17: Neil Gaiman: The Wake

The Wake är den avslutande delen i Sandman-serien, men som jag gissade redan efter den förra delen så är det snarast del nio som är klimaxen; den här delen är mer av en epilog.

Det här albumet består av tre delar: en lång, en kort och en medellång. Den längsta har också gett albumet sin titel, och handlar om vakan över Dream (som alltså dog i den föregående volymen). Till vakan kommer förutom hans syskon även massor av andra gudar och personer som setts till i tidigare album, och många av dem berättar saker om och kring Dream, så på sätt och vis blir den här berättelsen lite som en samling väldigt korta noveller.

Sedan kommer ett kort mellanspel i form av "Exiles", om en man som fallit i onåd hos kejsaren och kommenderats iväg till en avlägsen plats lång från sin familj och alla han känner. Kommenderingen är naturligtvis ett straff, men även resan dit är ett straff i sig. Den går via häst genom en stor öken, och det är långt ifrån säkert att mannen ens kommer fram. På vägen träffar han Dream och får ett erbjudande om ett bättre liv än det han har att se fram emot vid målet för sin resa.

Den avslutande berättelsen anknyter till en historia i ett tidigare album där Dream ingår ett avtal med William Shakespeare om att han ska skriva två pjäser åt honom. Den första är En midsommarnattsdröm, som framförs på ett okonventionellt sätt i Fables and Reflections. Här får vi istället reda på hur det gick till när hans sista pjäs, "The Tempest", skrevs. Berättelsen utspelar sig till största delen i Shakespeares värld (mest i England, men även i Dreams slott), men vävs även ihop med sekvenser ur pjäsen (och i inledningen noteras även "with additional material by William Shakespeare"). Jag gillar den här sortens metafiktiva hyss, och här finns dessutom inte bara kopplingar mellan berättelsen om Shakespeare och Shakespeares berättelse; det hela anknyter naturligtvis även till händelser i tidigare album. Det gäller för den delen även för den senare delen av "The Wake" där Hob Gadling gör sitt sista framträdande. Här hamnar han på en "renessaince faire" där han anmärker på att all smuts saknas i återskapandet av dåtiden.

Att läsa Sandman har varit både fascinerande och frustrerande. Det är tveklöst en av de bästa serier jag läst någonsin (det är väl egentligen bara Alan Moore som kommer i närheten), men samtidigt känner man också när man läser att det är mycket man missar. Detta är helt klart ett verk som jag kommer att läsa om, och jag är säker på att jag kommer att hitta massor av kopplingar som jag missade under den här läsningen. Jag ser redan fram emot nästa läsning.

Neil Gaiman: The Wake
Illustrerad av Michael Zulli, Jon J. Muth, Charles Vess, Dave McKean
Vertigo, 1997
191 sidor
ISBN: 1-56389-279-0

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , ,
intressant.se

måndag, mars 15, 2010

2010-16: Ursula K. Le Guin: Berättelsen är världens språk

Den här boken kom jag aldrig riktigt överens med. När jag läst femtio sidor funderade jag på att lägga av, men bestämde mig för att ge den en chans till, och den hämtade sig lite grann. Jag kan inte säga att den var någon höjdare, men den växte i alla fall lite mot slutet.

Sutty är observatör från Jorden och placeras på planeten Aka. Den styrs nu av vad som kallas för Företaget, vilket är både kapitalistiskt och repressivt. På det hela taget känns det som om Le Guin anstränger sig för att göra det så otrevligt som möjligt för att driva hem en poäng; lite mer gråskala hade varit på sin plats. Det ska väl sägas till hennes försvar att det i första hand är Företaget som sådant som får den behandlingen; människorna som det består av presenteras i alla fall lite bättre. Den här pekpinnemässigheten tycker jag genomsyrar boken i övrigt också. Sutty reflekterar exempelvis över hur den här planeten inte har så stora skillnader i hur män och kvinnor behandlas, men istället för att visa det i handling så får vi en lång utläggning om hur det inte alls är lika jämlikt på Jorden. Det här är för den delen också ett generellt problem. Texten känns inte så mycket som en roman som en reseguide. Det är stora stycken exposition med några rader handling pliktskyldigt inskjutna här och där.

Det boken egentligen handlar om är den religion (om det nu är rätt term) som folket på Aka haft, Berättelsen. De berättar saker för varandra, om och om igen, men inte nödvändigtvis ordagrant eller ens speciellt likt. Det viktiga är att berätta, inte exakt hur det görs. Problemet är att Företaget förbjudit berättandet (som så mycket annat). Tanken med Berättelsen är intressant, liksom även tankarna om hur språket och berättelsen formar folket som lever med dem, men jag tycker inte att boken gör idéerna rättvisa.

Precis i slutet bjöd Le Guin dock på en formulering som jag tycker trots allt gjorde boken värd att läsa: "tron är det sår som kunskapen läker". Men den här boken hade kunnat vara så mycket bättre, om den fått vara en roman istället för en didaktisk pamflett.

Ursula K. Le Guin: Berättelsen är världens språk (The Telling)
Ordbilder, 2005 (originalet 2000)
Översättning: Kristian Holmgren
237 sidor
ISBN: 978-91-85269-02-0

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

fredag, mars 12, 2010

2010-15: Neil Gaiman: The Kindly Ones

The Kindly Ones är den näst sista delen av Sandman-serien, men den känns som om den skulle kunna vara den sista. Utan att ha läst den än känns det svårt att tro att den sista delen skulle kunna kännas som något annat än en epilog.

Lyta Hall (känd från tidigare album) har fått sonen Daniel, men tidigt i historien så blir han kidnappad. Resten av berättelsen kommer i princip av hennes ansträngningar att få tag i honom igen, både genom egna efterforskningar och med hjälp av titelns "kindly ones" eller furies. Ganska snart riktar de sitt intresse mot Dream, och han blir allt mer hårt ansatt från olika håll. Det är för den delen inte bara Lyta Hall som är bekant sedan tidigare. Nästan allt som förekommer i det här albumet anknyter till tidigare episoder.

Man inser nu att vad som tidigare sett ut som ett antal bra berättelser med Dream som central karaktär och diverse andra personer som vandrar ut och in ur berättelsen i själva verket är en skicklig konstruktion för den upplösning som Gaiman iscensätter i det här albumet.

De tidigare albumen må ha varit bra var för sig, men The Kindly Ones överträffar dem grundligt och visar att de innehåller mer än man först inser, och utgör i sig en magnifik höjdpunkt i serien hittills. Jag vågar inte tro att avslutningen The Wake ska kunna nå upp till den här nivån även det, men jag blir gärna överbevisad.

Den stora mängden bakåtreferenser i The Kindly Ones gör att jag inser hur mycket jag måste ha missat i de tidigare albumen, och jag blir faktiskt sugen på att helt sonika börja om att läsa från början igen när jag är klar.

Neil Gaiman: The Kindly Ones
Illustrerad av Marc Hempel, Richard Case, D'Israeli, Teddy Kristiansen, Glyn Dillon, Charles Vess, Dean Ormston, Kevin Nowlan & Dave McKean
Vertigo, 1996
opaginerad
ISBN: 1-56389-205-7

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

onsdag, mars 10, 2010

2010-14: Neil Gaiman: World's End

World's End är på sätt och vis en samling korta berättelser på samma sätt som Fables & Reflections, men samtidigt inte. Till formen tar den sin förlaga från The Canterbury Tales; ett antal personer med helt olika bakgrund (från olika tider och världar, till och med) blir insnöade på världshuset "World's End" och berättar historier för varandra för att slå ihjäl tiden. För att göra det hela lite mer strukturellt komplicerat så berättas det historier inuti flera av de här berättelserna, ibland till och med i flera nivåer.

När vi nu ändå är inne på litterära homager är det även värt att nämna berättelsen "The Golden Boy" om en pojke Prez Rickard som redan som liten visar både intresse och fallenhet för politik. Han träffar Boss Smiley, en person med en stor smiley som ansikte, som erbjuder honom att bli president om han bara kommer ihåg vems förtjänst det är. Prez tackar nej och säger att han tänker bli president på egna meriter, vilket han också lyckas med innan han fyllt tjugo. Han visar sig vara en mycket bra president.

Prez träffar Boss Smiley igen som varnar honom att ställa upp för omval, men det gör han i alla fall. Under sin andra presidentperiod blir han skottskadad och hans fästmö dödad. Boss visar sig en tredje gång och erbjuder sig att återuppväcka fästmön från de döda i utbyte mot framtida tjänster, men Prez tackar återigen nej. När han tjänat sin andra period till slut drar han sig tillbaka från offentligheten och återgår till att laga klockor, något som han även tidigae sysslat med. Både detta och hans allmänt övermänskliga kompetens är saker som ekar av Dr. Manhattan från Watchmen, och Boss Smileys ständigt leende ansikte minner naturligtvis också om knappen som Comedian i Watchmen har, och som återkommer ideligen i den serien. På ett ställe i "The Golden Boy" förekommer den till och med med samma blodstänk på som den ofta har i Watchmen. En annan parallell är att båda historierna utspelar sig i samma tidsperiod i ett USA som har en lite annorlunda historia, och där superhjältar förekommer.

Det här albumet innehåller ett antal bra historier. De är väldigt olika, både till innehåll och i teckningsstilen, men det är absolut ingen nackdel.

Neil Gaiman: World's End
Illustrerad av Bryan Talbot, John Watkiss, Michaell Allred, Michael Zulli, Shea Anton Pensa, Alec Stevens, Gary Amaro & Dave McKean
Vertigo, 1994
167 sidor
ISBN: 1-56389-171-9

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

måndag, mars 08, 2010

2010-13: Christine Falkenland: Vinterträdgården

Laura börjar närma sig 40 år, jobbar på en förskola och bor fortfarande kvar i föräldrahemmet tillsammans med sin far som mest verkar ägna sig åt att skriva insändare till lokaltidningen. Modern är död i bröstcancer, och Laura fruktar att den ska ta henne också. Hon har inte någon kärlek i sitt liv, och på det hela taget är hennes liv inte fyllt med speciellt mycket alls.

En dag får hon ett infall och börjar på en skrivarkurs. Ungefär samtidigt träffar hon Shahrzad, mamman till ett av barnen på förskolan, och inser ganska snart att hon håller på att bli kär på ett sätt som hon inte alls förväntat sig.

Boken är skriven i första person från Lauras perspektiv, men utan att explicit ha något slags dagboksperspektiv eller så. Språket är vackert och tidvis poetiskt, och dessutom är Lauras berättelse då och då uppblandad med alster från hennes skrivarkurs (vilka alltid tycks ta formen av dikter). Ibland tyckte jag mig kunna se paralleller mellan de övningar hon får på skrivarkursen och vad som händer henne själv i romanen, men jag är osäker på om det verkligen var meningen. Det verkar i så fall inte vara konsekvent genomfört (eller så är det bara jag som inte upptäckt allt).

Laura är en ganska osäker personlighet, och hennes oväntade kärleksaffär gör inte det hela bättre, så berättelsen vimlar av funderingar där hon vänder och vrider på allt som händer för att försöka få rätsida på vad det är som händer, vad Shahrzad tänker och känner och så vidare.

Jag gillar den här boken: den är kort men kärnfull, vackert skriven utan att verka ansträngd eller konstruerad, och den skriver om kärlek utan att det blir sötsliskigt eller tillrättalagt.

Christine Falkenland: Vinterträdgården
Månpocket, 2009
199 sidor
ISBN: 978-91-7001-714-8

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, mars 05, 2010

2010-12: Neil Gaiman: Brief Lives

Bakom titeln Brief Lives döljer sig en berättelse om verkligt gamla varelser som rör sig bland människorna på jorden. Det är inte bara Dream och de andra Endless som varit med väldigt länge.

Sedan några hundra år så är en av Dreams syskon, Destruction, borta. Systern Delirium får för sig att hon vill leta upp honom, och efter ett par försök med andra syskon så lyckas hon övertala Dream att hjälpa henne att börja leta efter honom. Delirium är inte direkt den mest fokuserade i syskonskaran, men här är det trots allt hon som ligger bakom uppdraget. Hennes vimsande ger dock upphov till en del komik när hon försöker förhålla sig till människornas värld.

Man kan ana att Gaiman så smått börjar knyta ihop sin berättelse om Sandman. Även om det är ett par album kvar så känns det här som en ansats till avslutning; vi får vad som i alla fall nu känns som avslutningar av berättelsetrådarna om Orpheus och Destruction. Det här albumet handlar också ovanligt mycket om sorg och förlust, vilket ger det en känslomässig tyngd åt framför allt slutet.

Återigen ett bra album: jag ser fram emot de sista tre!

Neil Gaiman: Brief Lives
Illustrerad av Jill Thompson, Vince Locke & Dave McKean
Vertigo, 1993
opaginerad
ISBN: 1-56389-138-7

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , ,
intressant.se

torsdag, mars 04, 2010

Nästa King-bok: Full Dark, No Stars

Via Följeslagarnas nyhetsbrev fick jag just reda på att Stephen Kings nästa bok har annonserats och kommer att heta Full Dark, No Stars. Den ska komma i november och är (precis som Four Past Midnight och Different Seasons) en samling med fyra kortromaner som inte tidigare publicerats.

Eftersom jag tycker att tre av de fyra texterna i Different Seasons tillhör Kings bästa (liksom "The Mist", som även den har samma längd) så tycker jag att det här låter lovande.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

onsdag, mars 03, 2010

2010-11: Neil Gaiman: Fables & Reflections

Fables & Reflections är annorlunda mot de övriga Sandman-albumen, för den är snarare än novellsamling än en roman. De flesta historierna är en ursprungligen en tidning långa (24 sidor), men åtminstone en är längre. När jag läste historierna fick jag intrycket att Dream själv hade en lite mer tillbakadragen roll här än i de övriga albumen, men när jag bläddrar lite i albumet nu är jag inte lika övertygad om det längre.

En del av de här historierna känns ganska perifera i relation till den övergripande handlingen (även om det kan vara vanskligt att säga i förväg). Den längsta av dem, "Orpheus", är inte bara anknuten till tidigare story, den är också en utmärkt återberättning av myten om Orpheus nedstigning i underjorden för att rädda sin kära Eurydike.

Starkast tycker jag dock att berättelsen "Ramadan" är. Här berättas hur kalifen Haroun al Raschid, känd från både historiska källor och Tusen och en natt, åkallar Morpheus för att säkerställa att Bagdads storhet aldrig ska glömmas bort. Resultatet blir kanske inte vad kalifen tänkt sig, men det gör definitivt inte berättelsen sämre. Av den sista sidan i den här historien att döma så kan man också gissa att historien är skriven som en kommentar till det första irakkriget som utbröt strax innan den skrevs.

Neil Gaiman: Fables & Reflections
Illustrerad av Dave McKean, Bryan Talbot, Stan Woch, P. Craig Russell, Shawn McManus, John Watkiss, Jill Rhompson, Duncan Eagleson, Kent Williams, Mark Buckingham, Vince Locke & Dick Griodano
Vertigo, 1993
264 sidor
ISBN: 1-56389-105-0

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

måndag, mars 01, 2010

2010-10: Jonas Gardell: Frestelsernas berg

Den här boken beskriver hur en familj faller samman. Maria och hennes syskon växer upp och har det bra. Pappan är visserligen bunden till sin säng av sjukdom, men jobbar trots det och familjen har inga ekonomiska problem. Senare i livet när föräldrarna dött ska Maria och hennes syskon (med barn) dela upp arvet, och även om Maria är den som har mest anknytning till föräldrahuset i skogen så är hon också (efter att hennes man professorn helt sonika gått ifrån henne och barnen) den som har minst pengar, och hon har inte möjlighet att ta över. Ett av syskonen gör däremot det, men de hanterar det inte som Maria vill.

Att Marias man lämnade familjen kom på sätt och vis inte heller som någon blixt från en klar himmel. Äldste sonen Björn var just då nedgången i ett drogberoende, och den yngste sonen Johan (som är bokens centralkaraktär, om än inte direkta berättare) hade kommit ut som homosexuell. Fadern uppskattade inte någondera, men hade svårare att acceptera det senare. Efter detta multipla nederlag flyttar Maria och barnen till en liten trång lägenhet med alla familjens saker som hon envist behåller för att de ska ha dem när de flyttar igen eller för att de kan vara bra att ha senare. Detta senare kommer aldrig, barnen flyttar hemifrån, men Maria bor kvar i sin trånga lägenhet som är fullproppad med möbler och flyttkartonger.

Barnen kämpar med att få Maria att rensa bland sina saker och göra sig av med åtminstone något så att hon ska få plats att leva, men hon envisas med att behålla allt. Hon vill leva kvar i det som var och är livrädd för att tvingas se sin situation som den verkligen ser ut. Johan håller samtidigt på att försöka förstå vad som egentligen hände när Marias älskade barndomshem gled henne ur händerna. Han kan väl inte sägas vara speciellt smidig under alla faser av sina undersökningar, men han får väl i alla fall sägas vara ute i ett gott syfte.

Den här familjens liv är som synes tämligen rörigt, och det finns gott om anklagelser åt olika håll, uttalade eller inte. Att som Johan komma in senare och få reda på vad som hänt är inte lätt, och att göra något konstruktivt av det än svårare.

Allt jag kan påminna mig ha läst av Gardell tidigare har varit väldigt noggrannt grundat i den tid det utspelat sig, och det har normalt sett handlat om 1970- och 1980-tal. Det handlar om samma tidsperiod här, men här är dåtiden bara ett rum där händelser utspelar sig; den får inget liv i sig på det briljanta sätt som görs i trilogin om komikern Juha. Därmed inte sagt att det är en nackdel -- det gör det lättare att fokusera på relationerna mellan släktingarna -- men det är en tydlig skillnad mot övriga böcker.

Jonas Gardell: Frestelsernas berg
Norstedt, 1995
227 sidor
ISBN: 91-1-951202-3

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

torsdag, februari 25, 2010

2010-9: China Miéville: The City & the City

China Miévilles senaste bok The City & the City utspelar sig nästan i vår värld. Den utspelar sig i två fiktiva städer, Besźel och Ul Qoma, men kring dem tycks världen se ut som den vi lever i. Man får inte reda på exakt var de här städerna ligger, men av de ledtrådar man får kan man sluta sig till att det måste vara någonstans på Balkan, i Turkiet, eller någonstans där i trakten. Besźel ger ett slaviskt öststatsintryck medan Ul Qoma känns lite mer islamisk.

Sǻ långt är det inget konstigt. Det som är underligt är städernas topologi, för de ligger inuti varandra. Dock inte så enkelt som Rom och Vatikanstaten, eller ens som Baarle-Hertog. Städerna ligger på varandra, i varandra, kring varandra -- och samtidigt är de skilda från varandra. Om man försöker ringa in den ena staden så får man med åtminstone det allra mesta av den andra också, oavsett vilken av dem man väljer. Det finns delar ytan som bara tillhör den ena staden, andra ytor som tillhör den andra. Det finns ytor som är "crosshatched", och därmed ingår i båda städerna.

Det i sig kanske inte heller är så konstigt, utan det är hur människorna i städerna betraktar sina städer som är det intressanta. Människorna i Besźel har en klädstil, arkitektur, och så vidare, och människorna i Ul Qoma har en annan. Den som bor i Besźel ser bara det som hör till hens stad. Detta är en mer eller mindre medveten gallring, även om den inympas i barn från en tidig ålder. Invånarna är medvetna om den andra staden och "oser" den och dess invånare. Samtidigt finns det alltså gator som är gemensamma, och där måste man se till att man oser den andra stadens invånare och bilar, samtidigt som man ser till att inte krocka med dem. Det här oseendet är djupt rotat i städernas kultur, men det är inte allt. Den som bryter mot det och interagerar med någon eller något från den andra staden begår breach, och då kommer organisationen Breach att ta hand om dem. Ingen som hamnat i breach har hörts av igen.

Det går däremot att resa från den ena staden till den andra. Det finns en gränspostering mitt i städerna där man kan gå in, passera gränsen, och sedan gå tillbaka ut igen på samma ställe, men då befinna sig i den andra staden. Det innebär att man plötsligen ska ose de hus och människor man nyss såg, och vice versa.

Denna mystiska bakgrund är vad som ligger till grund för berättelsen. Handlingen är en relativt enkel deckarberättelse, men den är samtidigt ett effektivt verktyg för att låta läsaren få se hur konceptet med de två städerna hänger ihop utan att uttryckligen behöva berätta allting. Människornas metoder för att leva sitt liv mitt i två städer men kontinuerligt undvika att se den ena är dock naturligtvis bokens centrala metafor, och som sådan mycket intressantare än handlingen i sig, även om den naturligtvis i hög grad också handlar just om denna uppdelning.

Den som är analytisk lagt kan roa sig med att läsa den här boken som en metafor om ungefär vad som helst: män och kvinnors svårigheter att se varandras situationer, hur unga och gamla lever i olika världar, Turkiets dikotomi med en sekulär västerländsk stat och en islamisk stat och en massa annat.

Det här är en bok som det lönar sig att fundera på, och jag kan tänka mig att den ger ett bra utbyte till den som läser om den. Den är dock intressant även första gången man läser den, och det tycker jag absolut att man bör göra.

China Miéville: The City & the City
Macmillan, 2009
312 sidor
ISBN: 978-0-230-74191-1

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, februari 22, 2010

2010-8: Björnstjerne Björnson: Synnöve Solbakken

Förutom Synnöve Solbakken innehåller den här volymen även Arne. Detta är Björnsons två första romaner från mitten av 1800-talet, och jag antar att det inte är riktigt schysst att uttala sig om hans författarskap endast utifrån dessa. Anledningen till att jag läste boken är naturligtvis mitt nobelpristagarprojekt, men min första reaktion efter att ha läst dessa två korta romaner är att det inte känns som något som direkt motiverar en sådan utmärkelse. Jag ska inte säga att det på något sätt är dåligt, men det är inte heller någon fantastisk litteratur.

Båda berättelserna handlar om unga människor som växer upp i norsk fjällbygd, allt från att de är barn och fram till kärleken. I den första berättelsen är det kärleken som är problemet, eftersom motparten (som berättelsen egentligen handlar mer om än Synnöve själv) är Thorbjörn som har ett häftigt humör och inte är så bra att hålla det i styr, vilket gör att Synnöves föräldrar inte är så roade av att få honom som svärson.

Det bestående intrycket av de här två romanerna är att det känns som om berättelserna tar slut när de riktiga komplikationerna hade kunnat börja. Det ställs upp ett problem (som förankras fint i bakgrunden, vilken nästan är intressantare än själva historien), men istället för att stegras och kompliceras så löses det mer eller mindre av sig självt.

Björnstjerne Björnson: Synnöve Solbakken (Synnøve Solbakken)
Folket i Bilds förlag, 1962 (originalet 1857)
256 sidor

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se