Dan Brown snabböversätts

Snart utges Dan Browns Den förlorade symbolen, uppföljaren till Da Vinci-koden. På engelska utges den 15:e september och på svenska 21 oktober. Det är väl inte anmärkningsvärt i sig, men av rädsla för fildelning så får det svenska förlaget inte boken förrän den släpps på engelska. För att klara den utgivningsplanen delar man boken i sex delar och ger till sex olika översättare som får jobba parallellt.

Ur ett litterärt perspektiv är det här naturligtvis vansinnigt. Rent ekonomiskt är det nog å andra helt rätt. Det handlar om en Dan Brown-bok som inte kommer att få några seriösa recensioner hur man än vänder sig. Förlagets försäljning av den svenska upplagan beror helt på hur stor hajp de lyckas bygga upp (med stor hjälp av det engelska förlaget, så klart) och att de lyckas få ut den svenska versionen så fort som möjligt för att inte tappa försäljning till den engelska upplagan. Att översättningen blir dålig är inget problem; det här är en produkt, inte något konstverk.

Man kan möjligen undra hur det känns för förlaget att så tydligt berätta för Dan Brown att man skiter i hans eventuella författarmässiga talanger; det är bara hans förmåga att dra in pengar som är intressant.

Andra bloggar om: böcker, läsning, dan brown, den förlorade symbolen, översättning
Technorati tags: böcker, läsning, dan brown, den förlorade symbolen, översättning
intressant.se

2009-63: Magnus Redin: I utförsbacken

I utförsbacken är en bok som en vän skrivit och som inte är publicerad än, så jag tänker inte skriva så mycket om den här. Den handlar om hur brist på råvaror kan påverka samhällen och vad det finns för möjligheter att minska de negativa effekterna.

Jag har läst boken för att ge kommentarer, så jag tänker inte säga något om eventuella svagheter i den eftersom jag den här gången har möjligheten att eliminera dem innan den riktiga publiceringen istället för att gnälla på dem i efterhand.

Magnus Redin: I utförsbacken: När råvarutillgångarna sinar och ekonomin är i kris
Ej publicerat manuskript
137 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, magnus redin, i utförsbacken, ekonomi, miljö, politik
Technorati tags: böcker, läsning, magnus redin, i utförsbacken, ekonomi, miljö, politik
intressant.se

2009-62: Terry Jones: Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen

Det här är en samling artiklar som Terry Jones skrivit från 2001 och framåt, som en reaktion på Bushs och Blairs krig mot terrorismen. Han kritiserar hela operationen av diverse skäl, allt från att det inte påvisats några massförstörelsevapen i Irak och att Irak inte har något samband med terrorattackerna 2001 till att Halliburton och andra företag skaffat sig feta kontrakt i Irak utan konkurrens eller insyn.

Ibland skriver han med en vanlig resonerande stil (med en ironisk underton), andra texter är mer uppenbart satiriska, som exempelvis ett brev från Tony Blairs lärare till hans föräldrar om hans bristande insikter i politik.

Det är ingen tvekan om att Terry Jones är förbannad på hur hela irakkriget hanteras (eller för den delen att det alls existerar), men för det mesta så håller han sig ganska lågmäld trots det och låter ironin bita på motståndaren istället. Inte för att jag tror att Bush (om han nu skulle råka läsa något av detta) skulle uppfatta ironin, men för oss andra som läser är det rätt underhållande. Det ska väl sägas att han inte alltid lyckas, men tillräckligt ofta för att det ska vara läsvärt. Däremot ska man väl undvika att läsa hela boken i ett sträck eftersom den innehåller många relativt korta texter om ungefär samma ämne, och alltså har en tendens att återupprepa sig lite. Ursprungligen publicerades texterna i flera olika tidningar och över en period av ungefär fem år, så de ursprungliga läsarna lär inte har reflekterat över några upprepningar.

Terry Jones: Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen (Terry Jones' War on the War on Terror)
Karneval Förlag, 2007 (originalet 2006 med tillägg 2006)
Översättning: Margareta Norlin
152 sidor
ISBN: 978-91-85703-05-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, satir, terry jones, terry jones krig mot kriget mot terrorismen, irak, terrorism
Technorati tags: böcker, läsning, satir, terry jones, terry jones krig mot kriget mot terrorismen, irak, terrorism
intressant.se

2009-61: Naguib Mahfouz

Berättelser från vår gata är något slags mellanting mellan en novellsamling och en roman. Som man kan ana redan av titeln så handlar alla berättelserna om saker som hänt på eller kring den gata där berättaren växer upp, men det är också det enda som håller ihop dem. De spänner över en ganska lång tidsperiod från att berättaren är barn tills han är vuxen och de handlar om ett otal människor; många förekommer bara i någon enda historia.

Gemensamt är dock att de i första hand handlar om just människor och deras öden. De flesta texterna är korta (75 stycken på 170 sidor) men sträcker sig inte sällan över många år för att kunna teckna en skiss av en persons hela liv, eller i alla fall någon väsentlig delmängd av det. Ibland känns historierna nästan som fabler med något slags sedelärande knorr på slutet, medan andra helt enkelt är korta utsnitt av människors vardag utan någon uppenbar poäng mer än just att teckna en bild av hur de har det.

Just detta är också något som gör att boken känns lite udda: den utspelar sig på en gata i Egypten, inte sällan under första halvan av förra seklet, och det är för mig en rätt annorlunda miljö där människorna beter sig på sätt som för mig känns främmande.

Något som känns lite udda med boken är att historierna ofta berättas långt i efterhand, men ändå är skrivna i presens. Det känns lite ovant till att börja med, men man vänjer sig ganska snart och jag undrar om det inte ger berättelserna en bättre närvarokänsla. Oavsett vilket så tycker jag att det här var trevlig läsning.

Naguib Mahfouz: Berättelser från vår gata (Hikayat haratina)
Rabén & Sjögren, 1989 (originalet 1975)
Översättning: Kerstin Eksell
170 sidor
ISBN: 97-29-59340-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, nobelpristagare, naguib mahfouz, berättelser från vår gata
Technorati tags: böcker, läsning, nobelpristagare, naguib mahfouz, berättelser från vår gata
intressant.se

2009-60: Giorgos Seferis: Dikter

Giorgos Seferis tilldelades nobelpriset i litteratur 1963. Jag vet inte om den här diktsamlingen är representativ för hans produktion i allmänhet, men jag gissar att den är ihopsatt i Sverige från flera av hans verk.

Det här är i första hand dikter till landet och naturen; man får bilder och dofter, ibland någon liten historisk antydan eller så, men väldigt sällan något om människorna. Det förekommer kärleksdikter, men gärna riktade till ett anonymt "dig".

Jag vet inte hur det sett ut i original, men i översättningen så är alla dikterna i fri vers utan rim eller något slags fast struktur jag kan identifiera. Jag hade inte tråkigt medan jag läste dem, men jag kan å andra sidan inte heller säga att jag kunde se deras storhet heller.

Giorgos Seferis: Dikter
Bonniers, 1963
Översättning: Börje Knös & Johannes Edfelt
68 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpristagare, giorgos seferis
Technorati tags: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpristagare, giorgos seferis
intressant.se

2009-59: Jack Kerouac: På drift

På drift är en av alla de där litterära klassikerna som jag känner till men inte har läst. Uppenbarligen var jag inte ensam om det, för det visade sig att ingen i min bokcirkel hade läst den, så vi bestämde oss för att läsa den till nästa gång.

Berättarjaget Sal Paradise och några av hans bekanta ger sig ut på irrfärder i bil kors och tvärs över Amerika var min uppfattning av boken innan jag läste den, och i stora drag stämmer det, men ändå inte riktigt. Jag hade fått för mig att de i princip åkte planlöst fram och tillbaka, dit de fick för sig för stunden. Istället åker de fram och tillbaka mellan New York och Kalifornien ett antal gånger eftersom någon person alltid bor på fel sida av kontinenten. Det är kanske inte alltid den närmsta vägen de åker (jag orkade inte ta fram någon karta och se efter), men det är inte heller några jättelika omvägar.

Boken börjar 1947 och jag tycker att den bild det ger av undersidan av ett Amerika som precis kommit ut ur andra världskriget är minst lika intressant som den (för dåtiden) sensationella frispråkighet om sex och droger som gjorde boken omtalad när den kom ut, och som också var anledningen till att Kerouac fick skriva om boken en hel del för att minska risken att hans förläggare skulle drabbas av sedlighetsåtal. Det är också anledningen till att alla personer i boken uppträder under pseudonymer; i det ursprungliga manuskriptet används deras riktiga namn. Sal Paradise är Jack Kerouac själv, Dean Moriarty är Neal Cassady, Old Bull Lee är William S. Burroughs, Carlo Marx är Allen Ginsberg -- några av beatgenerationens centralgestalter.

Det känns som en väldigt annorlunda värld som boken beskriver. Det går att få tillfälliga jobb utan några kvalifikationer alls på olika ställen, jobba några dagar och driva vidare till ett annat ställe och börja om där. Vägarna tycks fulla av liftare, och många av dem betalar gärna bensinpengar för att komma dit de ska, så gänget i bilen behöver bara köra medan någon annan betalar. Det finns också gott om luffare som driver runt genom att tjuvåka på järnvägsvagnar utan att ens betala bensinpengar. Jag inbillar mig att allt detta tillhör en svunnen tid.

På drift är, tycker jag, i första hand ett tidsdokument och en dokumentär (om än med en tunn slöja av fiktion över sig). Den beskrivs som en roman, men är vad jag kan förstå i huvudsak inte fiktiv. Det känns också sällan som om man läser en roman utan mer en biografi. Någon större dramatik förekommer aldrig utan det är i hög grad resan som är målet. Att leva i nuet var väl också en av beatgenerationens inställningar, men när det gäller de resor över USA som beskrivs i den här boken så har de oftast ett mål -- andra sidan av landet -- men det förhindrar inte att jag kan luta mig tillbaka och njuta av resan även om personerna i boken är otåliga att komma fram.

Andra bloggar om: böcker, läsning, jack kerouac, på drift, resor
Technorati tags: böcker, läsning, jack kerouac, på drift, resor
intressant.se

Tärningssamling

Jag har alltid gillat att spela spel och rätt länge har jag även samlat på mig en hel del tärningar. På sistone har jag gjort lite ordning på samlingen och kollat upp lite bättre vad jag egentligen har för tärningar. Det som de flesta tänker på när man säger "tärning" är naturligtvis en vanlig sexsidig tärning, men även sådana kan se ut på många sätt.

Sexsidiga tärningar i olika storlekar (den orangea tärningen näst längst till vänster är ungefär en centimeter).

Sexsidiga tärningar i olika material. De stora är skumplast och tyg. De mindre är ben, plast, trä, bärnsten, metall och bakelit.

Alla tärningar har dock inte sex sidor, utan det finns en uppsjö av andra sorter:

Tärningar med 3, 4, 5, 6, 8, 10, 12, 16, 20, 24, 30, 34 och 100 sidor.

Det här är bara en bråkdel av alla tärningar jag har. Den som vill se alla är välkommen till Hans Persson's Dice Collection.

Andra bloggar om: tärningar, spel, samlande
Technorati tags: tärningar, spel, samlande
intressant.se

2009-58: Jonas Wessel: Kadaverlandet

Kadaverlandet är den första boken från Eskapix Press som också ger ut skräcktidskriften Eskapix. Så vitt jag förstår kommer boken dock att ha ungefär samma fysiska format som tidskriften, skillnaden är att den innehåller en roman istället för noveller, artiklar och annat. (Anledningen till att jag inte vet exakt hur den slutgiltiga boken kommer att se ut är att jag har läst den i korrektur.)

Boken är en skildring av Ed Geins (1906-1984) liv i romanform. För den som inte redan vet det var Ed Gein en amerikansk mördare och gravplundrare som bland annat fått lämna en del drag till karaktären Leatherface i filmen Motorsågsmassakern. Man ser ofta Gein omskriven som massmördare, men han dömdes "bara" för två mord vilket tekniskt sett inte gör honom till massmördare. Det som framför allt gjort honom så omskriven är att han även grävde upp åtminstone ett 40-tal kvinnor ur sina gravar och sparade delar av deras kroppar.

Persongalleri och platser i boken är vad jag förstår autentiskt, medan personernas psykologi är uppdiktad. Något annat är naturligtvis svårt då det är tveksamt hur mycket förstahandsmaterial som finns om honom. Samtidigt är det på sätt och vis autenticiteten som är det intressanta när man läser en bok som trots allt ligger så här pass nära verkligheten.

Kadaverlandet presenterar Geins liv utan att vare sig vältra sig i hans otrevliga sidor eller moralisera över dem, men visar också hur han exempelvis har bra kontakt med grannarnas barn som han gärna umgås med och ofta sitter barnvakt för. Uppblandat med presentationen av nutiden (som är 1950-tal) får vi också tillbakablickar på Geins uppväxt med en ganska frånvarande (åtminstone mentalt) fader och en mycket dominerande och religiöst dogmatisk moder. Att ett barn som växer upp i den här miljön blir konstigt är inte så förvånande.

Jag tycker att Wessel gör ett bra jobb med att presentera Gein utan pekpinnar eller sensationalism. Det jag tycker saknas i en så här pass dokumentär bok är lite information om vad som faktiskt är sant och inte, och för den delen lite grundläggande fakta om Gein. Så vitt jag kan se från en snabb titt i Wikipedia så verkar faktauppgifterna i Kadaverlandet vara korrekta, men jag hade gärna sett åtminstone en sida med lite basfakta om den verklige Ed Gein: när och var han levde och så vidare.

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, ed gein, jonas wessel, kadaverlandet
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, ed gein, jonas wessel, kadaverlandet
intressant.se

2009-57: Eva-Marie Liffner: Camera

Även om Camera är den andra boken jag läser av Eva-Marie Liffner så är det hennes första. Tidigare har jag läst Imago, och även den gillade jag. Jag ska hålla utkik efter hennes böcker i fortsättningen.

Fotografen Johanna Hall ärver saker efter sin farbror, bland annat gamla fotografier. Hon tar med dem till London för att försöka lista ut vad de betyder på plats där de är tagna, samtidigt som hon jobbar. Handlingen utvecklar sig till något som liknar en deckarhistoria, förutom att själva deckaren i princip saknas. Johanna vill visserligen veta vad hennes farbror gjorts, men hon är inte ute efter att lösa några kriminalfall.

Farbrodern jobbade även han som fotograf, och en av dem som han kom i kontakt med var madame Blavatsky och hennes spiritistiska anhang. En annan är prästen Leadbeater som tycks ha en del otrevliga vanor.

London kring sekelskiftet när farbrodern är där är en ganska mörk och smutsig plats som är väl porträtterad i boken. Texten alternerar mellan Johannas nutid och farbroderns sekelskifte. Närvarokänslan i London och sekelskiftet finns från början men det tar ett bra tag innan man får någon klarhet i vad det är som sker, precis som det ska vara.

Den här boken är lågmäld och lugn, men fortfarande spännande. Liffner är ett namn som jag kommer att bevaka framöver.

Eva-Marie Liffner: Camera
Natur och Kultur, 2001
261 sidor
ISBN: 91-27-09304-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, camera, eva-marie liffner
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, camera, eva-marie liffner
intressant.se

2009-56: Anna Jansson: Först när givaren är död

Först när givaren är död är den senaste delen i Anna Janssons deckarserie om polisen Maria Wern. Tyvärr är det inte någon av de bättre.

Under kort tid hittas flera personer döda i trakten kring Roma på Gotland, och en person försvinner i samband med att hennes hus bränns ner. Maria Wern börjar gräva i fallet och det är uppenbart att personerna som drabbats känner varandra i olika grad, men att hitta något motiv är mycket svårare.

Det som fallerar med boken är egentligen inte deckarhistorien i sig. Den kretsar kring diverse historiska fenomen och känns vettig. Problemet ligger istället i språket och hur boken är skriven. Till att börja med känns det ofta som om man läser något slags journal snarare än en roman. Det är gott om rätt långa avsnitt som bara beskriver bakgrund utan något försök till dramatisering. Det som är mest irriterande tycker jag dock är vissa delar av själva språket. En av personerna är en ung man som kanske inte riktigt är en värsting men som i alla fall har domar mot sig och som absolut inte heller är någon svärmorsdröm. När han pratar så går det inte att skilja hans repliker från de som yttras av en 80-årig kvinna (förutom att han svär mer); ordvalen är precis de samma och rätt ålderdomliga. Vilken ungdom skulle få för sig att använda ordet "kavat" på fullt allvar?

Anna Jansson: Först när givaren är död
Norstedts, 2009
Uppläsare: Marie Richardson
9 CD
ISBN: 978-91-7313-577-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, ljudböcker, anna jansson, först när givaren är död, maria wern,
Technorati tags: böcker, läsning, ljudböcker, anna jansson, först när givaren är död, maria wern,

2009-55: Åsa Schwarz: Nefilim

Nefilim är Åsa Schwarz tredje bok efter ... och fjättra Lilith i kedjor och Stigma. De första två hänger ihop, men jag kan inte se att det finns några kopplingar från dem till Nefilim.

När jag läste Nefilim kom jag att tänka på två andra böcker: Da Vinci-koden och Steig Larssons Millennium-serie. Huvudpersonen här, Nova Barakel, har en del likheter med Lisbet Salander även om hon inte är fullt så extrem och därmed också lättare att tro på. När det gäller handlingen så är det en typisk thriller med action och bibelmystik i en (o?)salig blandning, men till skillnad från Dan Brown så är orden flyhänt skrivna och begränsade till rimliga mängder.

Nova är Greenpeaceaktivist och är med och planerar en aktion där hon ska måla slagord hemma hos Vattenfalls VD eftersom Vattenfall toppar en lista med företag som gör dåliga saker med miljön. Efter att ha målat slagord på ett par ställen i lägenheten upptäcker hon att dess ägare faktiskt är hemma -- mördad. Nova flyr, men inser att hon kommer att vara bland de personer som polisen främst vill få tag i.

Efter den inledningen alternerar handlingen mellan Nova och poliserna som försöker få tag i mördaren (samt en del tillbakablickar). Det hoppande thrillerperspektivet gör som vanligt att man hela tiden vill veta vad som händer med den person man just lämnade och gärna läser lite till, så den här boken går fort att läsa ut.

Nominellt är det här fantasy, men de fantastiska elementen berättas för huvudpersonerna snarare än visas direkt. Utifrån det som faktiskt visas skulle man kunna hävda att det är en bluff för att få Nova att tro rätt saker, men inom boken finns egentligen inget som stöder den tolkningen.

Sammanfattningsvis är det här en riktigt bra thriller, helt enkelt.

Åsa Schwarz: Nefilim
Schibsted, 2009
281 sidor
ISBN: 978-91-7423-017-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, thriller, fantasy, åsa schwarz, nefilim
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, thriller, fantasy, åsa schwarz, nefilim
intressant.se

2009-54: Kristoffer Holmén: Timmar av väntan

Timmar av väntan innehåller sex noveller som alla utspelar sig i samma värld som rollspelet Terra Draconis (också skrivet av Kristoffer Holmén). Det är en värld som i sin tur är inspirerad av romarriket, och det var till en viss hjälp när jag läste novellerna. Man får oftast ingen introduktion till världen i novellerna utan kastas rakt in, men om man har något slags hum om romarriket (vi har väl alla läst Asterix?) så känner man sig trots allt inte helt vilsen.

Jag anar en viss ambivalens i språket. Det är rätt gott om gammaldags ord vilket faller sig naturligt eftersom rätt många saker från romartiden är omoderna idag och så även orden som beskriver dem. Samtidigt känns en del formuleringar i språket påtagligt moderna, och ibland skär det sig en smula.

Jag tycker att texterna känns välresearchade; man får intrycket att det verkligen finns en rejält genomtänkt värld bakom de korta glimtar som syns här, även om man egentligen ser väldigt lite av världen. Det är oftast människor som står i fokus och jag uppskattar att det är så istället för att använda novellerna som ett verktyg för att presentera världen.

Kristoffer Holmén: Timmar av väntan
Illertass, 2006
55 sidor
ISBN: 978-91-976610-0-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, kristoffer holmén, timmar av väntan
Technorati tags: böcker, läsning, noveller, kristoffer holmén, timmar av väntan
intressant.se

2009-53: Stephen King: Storm of the Century

Storm of the Century är inte någon roman, det är en screenplay. Det är alltså manuset för en teveserie; det man använder som grund för att filma. Det betyder att det inte bara är uppdelat i kapitel, det är också uppdelat i scener, en för varje kameravinkel. För varje scen får man reda på vad som finns i bild, vilka personer som är där och så vidare, och sedan kommer dialogen tydligt uppmärkt med vem som säger vad. Det är ungefär som att läsa en pjäs, fast med ovanligt tydliga scenanvisningar. Just det sista gör att skillnaden mot att läsa en vanlig roman inte är speciellt stor. Genom stora delar av texten kändes det faktiskt som om jag läste en film och såg bilder framför mig. Jag brukar inte ha så tydliga bilder framför mig när jag läser en bok.

Boken utspelar sig på en liten ö utanför Maine. Den drabbas av en ovanligt kraftig storm, komplett med strömavbrott, snöoväder och avbrott i all kontakt med fastlandet. I sig är det inget ovanligt för människorna som bor här. Stormar får man leva med på öarna.

Stormen är dock inte deras enda problem eller ens deras värsta problem. Innan stormen bryter ut på allvar sker ett blodigt mord på en gammal dam, och när deltidspolisen Mike kommer till platsen sitter mördaren lugnt kvar i damens fåtölj och låter sig bli arresterad. Linoge som han heter verkar helt oberörd av mordet och påpekar lugnt när Mike och hans assistent gör misstag, men försöker inte dra nytta av dem. Det känns nästan som om det är fången som leker med polisen, trots att det är han som har handklovarna på sig.

Allt medan stormen rasar över ön sitter han sedan i den enda cellen i bakre delen av lanthandeln, helt stilla på sin brits. Underliga saker händer på ön medan Linoge sitter och verkar vänta på något.

Beskrivningen av stormen som har ön i sitt grepp på det fysiska planet och Linoge som på något sätt verkar ha ön i något slags mentalt grepp är mycket väl utförd. Bilder och teman återkommer, och med små medel får man intrycket att Linoge är mycket hotfull, trots att han bara sitter still.

Det intressanta med den här texten är att den börjar med att framställa Linoge som ond och öborna som på det hela taget goda. Så enkelt är det dock inte. När Linoge konfronteras med öbor visar det sig att han vet saker om dem. Han känner till saker de gjort som de tror att ingen annan vet om, och han berättar dem gärna för andra. Stämningen på ön förändras snabbt när människors hemligheter börjar komma ut, och det gör knappast den redan tryckta atmosfären trevligare. Framför allt är det intressant att se hur vi går från en illusion av att världen är svart-vit till något mycket mer nyanserat: ingen är fläckfri och utan hemligheter. När alla sedan väl vet det, vad är de då kapabla att göra? Linoge har en anledning till att komma till ön, men kan han övertyga öborna att göra som han vill? Hans mål är diaboliskt från öbornas sida men helt rimligt utifrån Linoges perspektiv, och det hanteras väl, faktiskt bättre än jag först vågade hoppas.

Det här är en av Stephen Kings mindre kända verk, men det är synd. Det är en av de bästa King-titlar jag läst på länge.

Stephen King: Storm of the Century
Pocket Books, 1999
376 sidor
ISBN: 0-671-03264-X

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, stephen king, storm of the century
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, stephen king, storm of the century

2009-52: Naturskyddsföreningen: Hundra år av envishet

Hundra år av envishet är SNFs årsbok för 2009, och eftersom det är 100 år sedan föreningen bildades är det här också en jubiléumsbok. Tyvärr tycker jag att man har schabblat bort det hela lite. Sedan den första årsboken för 100 år sedan har formatet varit väldigt uniformt, i trakten av A5. Under åren 1938-42 samproducerades årsboken med Tidskrift för hembygdsvård och formatet var då något större, men inte mer än några centimeter. På senare tid (åtminstone ett 30-tal år) har årsboken varit inbunden.

Till jubiléet har man nu istället producerat en gigantisk årsbok i ett format som är större än A4, och i något slags inverterad lyxighet har man passat på att frångå de hårda pärmarna och göra en häftad årsbok. Den är också tryckt på ett väldigt tjockt papper; det känns nästan som att bläddra i kartong. Formatet är tveklöst ett misstag. Den här boken kommer att vara omöjlig att ha på samma ställe i bokhyllan som alla de andra årgångarna och kommer säkert att försvinna ur många samlingar. Det hade varit mycket bättre att producera den i samma format som vanligt, fast lite tjockare för att få plats med det extra materialet.

Det stora formatet är naturligtvis effektivt för illustrationerna, men textsidorna blir väldiga mastiga i det stora formatet. Boken är uppdelat i två delar. Den första tittar bakåt och gör nedslag i föreningens historia. Den andra handlar mer om framtiden och talar om hur man kan få det bättre framöver. Båda avdelningarna innehåller intressanta texter, men jag undrar om det inte hade varit bättre att blanda dem. De historiska artiklarna är mycket rikare illustrerade än de framåtblickande, så boken blir väldigt sned när den första halvan är full med bilder och den andra bara har en vinjett för varje artikel.

Trots allt gnäll om formatet så är det i slutändan innehållet som är det väsentliga. Och det är som vanligt bra. Men nej, jag gillar inte formatet.

Naturskyddsföreningen: Hundra år av envishet
Naturskyddsföreningen, 2009
201 sidor
ISBN: 978-91-558-2009-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, miljö, natur, naturskyddsföreningen, snf, hundra år av envishet
Technorati tags: böcker, läsning, miljö, natur, naturskyddsföreningen, snf, hundra år av envishet
intressant.se

2009-51: Naja Marie Aidt: Babian

Babian är en samling noveller som till att börja med verkar handla om väldigt alldagliga personer och miljöer, men det finns nästan alltid en twist i dem som gör dem intressanta. En person ställs inför något oväntat, och sedan går det hela utför därifrån.

Gemensamt för de allra flesta novellerna är att de innehåller människor som av en eller annan anledning inte mår speciellt bra. Ibland på grund av händelser inom noveller, ibland på grund av något som hänt tidigare. Oavsett vilket så brukar komplikationerna som vidtar nästan alltid vara intressanta. Aidt skriver på ett enkelt och lättläst sätt, men lyckas fort frammana tydliga bilder av både personerna och stämningarna.

Jag fick Babian skickad till mig av förlaget utan att ha bett om det eller ha en aning om vad det var för något, men den visade sig vara mycket läsvärd!

Naja Marie Aidt: Babian
Lind & Co, 2009
189 sidor
ISBN: 978-91-85801-53-4

Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, naja marie aidt, babian
Technorati tags: böcker, läsning, noveller, naja marie aidt, babian
intressant.se

2009-50: Bill Amend: I'm Flying, Jack ... I Mean, Roger

Den här Foxtrot-samlingen är tio år gammal, men det är egentligen rätt sällan det märks. Det förekommer naturligtvis skämt som driver med diverse samtidsfenomen från 1998-99, men jag tror inte att det var något av populärkulturskämten som var obegripligt så här tio år efteråt. Aktuellt då var exempelvis Windows 98, Titanic, Monica Lewinsky-affären och X-Files-filmen. Det mesta av det har att göra med Jasons nördighet och den fungerar bra oavsett om det handlar om aktuella saker eller inte.

De flesta stripparna är dock inte speciellt tidsanknutna, som exempelvis ett avsnitt där Jason okaraktäristiskt råkar medge att han tycker om en av flickorna i klassen. Han försöker sedan undvika att erkänna det för någon annan samtidigt som han umgås med henne, med lite tveksam framgång.

Här finns också det underbara avsnittet när mamman planterar en massa squashplantor i tron att man bara får en squash från varje, och familjen sedan översvämmas av squash. Den känns på något sätt väldigt nära verkligheten.

Bill Amend: I'm Flying, Jack ... I Mean, Roger
Andrews McMeel, 1999
127 sidor
ISBN: 0-7407-0004-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, foxtrot, bill amend
Technorati tags: böcker, läsning, serier, foxtrot, bill amend
intressant.se

2009-49: Anders Björkelid: Ondvinter

Ondvinter är Anders Björkelids debutroman, men han har producerat serier, bilderböcker och rollspel tidigare. Det är helt klart att han är en relativt erfaren berättare, även om romanformen må vara ny för honom.

Ondvinter presenteras också som den första boken av fyra av "Berättelsen om blodet". Det är ingen tvekan om att det är fantasy med ett episkt anslag och i flera delar, och därmed var jag lite misstänksam eftersom jag föredrar böcker som är avslutade i sig själva, men den misstänksamheten försvann fort.

Det finns ingen tvekan om att Ondvinter bara är en inledning till en mycket större berättelse, men samtidigt känns det som att det är rimligt avslutad i sig. Det finns en större berättelse man vill veta mer om när boken slutar, men man slipper irritera sig över någon jättelik cliffhanger.

Huvudanledningen till att jag gillar boken är däremot att den känns fräsch och är väl skriven. Till att börja med är den bitvis skriven i vi-form, vilket känns helt naturligt eftersom den handlar om ett tvillingpar. Jag tycker att mycket av miljöerna känns lite ovanliga och intressanta. Det känns som att berättandet har en lokal anknytning istället för den mer normala anglosaxiska utan att förfalla till att vara baserat på fornnordiska sagor. Miljön lyckas med konststycket att kännas relativt fattig på magi i bemärkelsen att personerna i boken inte går omkring och kastar trollformler omkring sig till höger och vänster (dvs mer Ringarnas herre än Harry Potter) men samtidigt kännas magisk och annorlunda. Det finns krafter och förtrollningar här som inte är som man väntar sig, och jag antar att vi än så länge bara sett en liten del av vad världen har att erbjuda. Det ska bli mycket spännande att se hur den här serien utvecklar sig!

Anders Björkelid: Ondvinter
Natur och Kultur, 2009
282 sidor
ISBN: 978-91-27-11847-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, anders björkelid, ondvinter
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, anders björkelid, ondvinter
intressant.se

2009-48: Sofia Bergting & Peter Bergting: Övergiven värld

Övergiven värld är den första delen i en bokserie för barn som heter De dödas rike. Som man kan ana av titeln vimlar det av demoner och andra konstigheter, men alla är inte onda. Huvudperson är flickan Lin som sägs vara ett skogsrå. Exakt vad det innebär framgår inte, för hennes krafter är än så länge dunkla (även om de sägs vara stora).

För en vuxen läsare känns boken inte som mycket mer än en inledning, även om det händer en hel del. Man får fler frågor än svar, och det hela framstår snarast som en presentation av personer och miljön. Man får en hel del bakgrund både i historien och i form av kringtexter, så jag antar att det är tänkt att den här serien ska hålla på ett tag.

Förutom omslaget har Peter Bergting också bidragit med illustrationer i svartvitt till varje uppslag inuti boken. Vid en första anblick ser de enkla ut, men de är både stämningsfulla och effektiva.

Sofia Bergting & Peter Bergting: Övergiven värld
Bonnier Carlsen, 2009
123 sidor
ISBN: 978-91-638-6304-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, sofia bergting, peter bergting, övergiven värld
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, sofia bergting, peter bergting, övergiven värld
intressant.se

2009-47: Catahya: Tecken i aska och eld

Tecken i aska och eld är Catahyas tredje novellsamling, ihopsatt av medlemmar och innehållande noveller av medlemmar. Jag har inte hunnit läsa den andra än, men jämfört med den första tycker jag att det har skett en stor utveckling både vad det gäller själva texterna och vad det gäller bokens produktion.

Jag är ingen stor läsare av noveller och speciellt inte av fantasynoveller. Jag har i första hand läst fantasy i det mer episka formatet, men det här gav mersmak. Tyngdpunkten ligger på fantasy av varierande slag, men här finns även ett par noveller som i första hand hör hemma i skräckgenren, om än i den övernaturliga delen av den.

Samlingen innehåller 18 noveller av 13 författare varav majoriteten är personer jag läst på andra ställen, träffat eller både och. I första hand känner jag igen namnen från tidigare Catahya-antologier eller Mitrania.

Här finns allt från en komisk målningstävling för jättar ("Konsttävlingen" av Robert Andersson) till Daniel Albertssons historia om en serie fall där människor hittas döda med kråkfjädrar instuckna över hela huden ("Shakawkaw"), från Andrea Grave-Müllers oväntade drakhistoria ("Lyckobringaren") till Maria Helena Stankes otrevliga "Själkrypare".

Framtiden för svensk fantasy ser faktiskt rätt ljus ut. Jag ser fram emot Catahyas nästa antologi.

Catahya: Tecken i aska och eld
Catahya, 2008
204 sidor
ISBN: 978-91-633-0395-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, fantasy, catahya, tecken i aska och eld
Technorati tags: böcker, läsning, noveller, fantasy, catahya, tecken i aska och eld
intressant.se

Stiga Multiclip 50 El Svan, sämre än föregångaren

Vi skaffade just en ny gräsklippare eftersom den gamla gått sönder, och valde att köpa så nära samma modell det gick eftersom den gamla skött sig bra (tills den gick sönder).

Den gamla var en Stiga Multiclip 46 Electric:


Den nya är en Stiga Multiclip 50 El Svan:


I grova drag är specifikationerna de samma. De har samma grundkonstruktion, samma bredd och samma tillverkare. Till den nya modellen har man gjort ett antal ändringar i konstruktionen, dock, men tyvärr är alla jag upptäckt försämringar:

• För att starta klipparen ska man först trycka in en knapp och sedan hålla in ett dödmansgrepp, och så var det även på den gamla modellen. Själva dödmansgreppet på den gamla bestod av två handtag som stack ut från ett centralt fäste. Det räckte att hålla in det ena. Den nya konstruktionen består av ett enda långt handtag som sträcker sig längs hela handtaget, men som bara verkar ha någon sensor på höger sida (där knappen sitter). Problemet är att det långa handtaget dels är för sladdrigt, dels inte har riktigt rätt passform. Om man kör klipparen med bara ena handen (vilket man ofta gör, eftersom man håller reda på sladden med den andra) så stannar klipparen ideligen eftersom man måste hålla på exakt rätt ställe på det långa handtaget för att den verkligen ska hålla igång. Om man håller för långt till vänster så stannar klipparen. Dödmansgreppet borde allra minst ha varit gjort av metall och inte mjukplast. En annan konstruktion (exempelvis den gamla) hade varit bättre.
  
• Det finns reglage vid hjulen så att man kan justera klipphöjden. På den gamla klipparen flyttade man helt enkelt fram- eller bakaxeln mellan några olika hack så att den hamnade olika högt relativt resten av klipparen. På den nya klipparen finns en spak vid varje hjul för att justera höjden. Jag kan gå med på att det är lite (men bara lite) lättare att justera höjden, men den sammantagna effekten är negativ i vilket fall. Dels betyder omkonstruktionen att klipparen nu har en vinklad spak i varje hörn, och de är utmärkta att trassla in sladden i. Jag misstänker att den här konstruktionen är ärvd från bensinklippare, och där är den säkert bättre eftersom man inte har någon sladd att ta hänsyn till. Ett annat problem är att det nu finns en plåt med ett antal hack i vid varje hjul, och det fastnar gärna långt gräs och annat där. Det var inget problem med den gamla konstruktionen. Att justera höjden på klipparen är något man gör ganska sällan, så att det blir marginellt lättare är inte värt speciellt mycket. Att hålla ordning på sladden på en elektrisk gräsklippare är däremot något man gör hela tiden man klipper, så att införa fyra spakar som direkt hindrar detta är klart dumt.
  
• På den nya klipparen finns ett handtag i fronten för att det ska bli lättare att bära klipparen. Det är konstruerat genom att det ena röret från körhandtaget fortsätter framåt längs klipparen och sticker upp en bit framtill. Att ha ett handtag är en bra tanke, men konstruktionen är vansinnig. Det fungerar som en utmärkt krok där sladden fastnar ideligen. Genom att låta bli att snåla med 30 cm rör hade man kunnat låta röret gå hela vägen runt och därigenom få alla fördelarna utan någon nackdel.
  
• Ett liknande problem finns i klipparens allmänna design. Den gamla modellen var väldigt ren och "strömlinjeformad". Det fanns ingenstans för en sladd att fastna. Det nya modellens motorskydd slutar en bit ovanför själva klipparkåpan och skapar därmed ytterligare ett ställe där sladden lätt fastnar.
  
• Sladdfästet har flyttat från mitten på handtaget till höger sida. Jag trodde inte att det skulle göra någon skillnad alls, men det innebär att istället för att sladden alltid är lite ivägen (men bara lite) så är den nu antingen lite ivägen (om sladden är på rätt sida) eller katastrofalt mycket ivägen (om sladden är på fel sida). Jag misstänker att konstruktören tänkt sig att man ska se till att ha sladden på rätt sida, men eftersom man normalt sett går fram och tillbaka med en gräsklippare så har man den omväxlanden på höger och vänster sida.
  
• Som säkerhetsfiness (antar jag) så stannar klipparen om det går för tungt, och det gjorde den förra också. Man har dock justerat gränsen, så den stannar nu alldeles för lätt. Jag vill att en gräsklippare ska vara farlig även för en rejäl tistel, inte storkna och kräva omstart.
  

Den gamla modellen av den här gräsklipparen har fungerat utmärkt, men den nya kan jag inte rekommendera. Om ens gräsmatta ser ut som en fotbollsplan utan några komplikationer att köra runt kanske den inte är så mycket sämre, men så fort man behöver trixa lite med sladden för att komma runt saker så envisas den med att fastna i någon av alla de sladdfällor som den nya modellen försetts med. Man får lätt intrycket att ingen på Stigas designavdelning faktiskt provat den elektriska modellen, utan bara förutsatt att en konstruktion som är bra på en bensinklippare även är bra på en elektrisk.

Andra bloggar om: gräsklippare, stiga, multiclip
Technorati tags: gräsklippare, stiga, multiclip
intressant.se