Omslagspojken Martin

Senaste numret av tidningen Dialog från Linköpings kommun har en artikel på nästan ett uppslag om dagiset Martin går på. Dessutom är det en massa dagisbarn på omslaget, inklusive Martin. Jag lyckas inte hitta någon elektronisk version av tidningen på kommunens webbsidor, däremot.

Projekt Runeberg i SvD

Idag skriver SvD om Projekt Runeberg. Jag är en av dem som brukar scanna gamla böcker och publicera dem på nätet via Projekt Runeberg, så det är kul att se att det uppmärksammas i den vanliga pressen.

Enligt SvD har vi "över 350 titlar, de flesta på svenska". Att vi mest har böcker på svenska är helt korrekt, även om vår tanke är att samla nordisk litteratur. Eftersom alla som jobbar regelbundet med projektet är svenskar så blir det lätt en övervikt åt svenska. Vi behöver få in finnar, norrmän, danskar, samer, islänningar och så vidare som vill publicera sin litteratur fritt på internet.

Jag undrar däremot varifrån SvD fått siffran 350 titlar. Visserligen är "över 350 titlar" tekniskt sett korrekt, men de siffror jag lite snabbt hittar på våra webbsidor är 551 verk och 1029 volymer. Anledningen till de varierande siffrorna är att vi ibland räknar verk (som Nordisk Familjebok eller STFs årsbok) och ibland volymer (som A-Armati, del ett av Nordisk Familjebok, eller STFs årsbok för 1886).

Lästävling

Nu har vi utlyst en familjetävling i läsning. Den som läst flest sidor fram till slutet av mars vinner. Mina sidor räknas rakt av medan barnen får multiplicera sina sidantal med handikapp eftersom de inte läser lika fort. Hittills har Cecilia gjort ett skräckinjagande ryck genom att läsa ut Harry Potter och den flammande bägaren och få det sidantalet multiplicerat med tre. Själv ligger jag på noll...

Ett steg fram, ett steg tillbaka

Amerikanska skolbarn behöver inte längre riskera att bli ilurade "intelligent design", efter att en domstol kastat ut den. Å andra sidan var detta bara en lägre instans, så det skulle förvåna mig om det inte överklagas.

För att inte världen ska bli för bra på en gång så kompenseras detta av att Google som hittills varit en väldigt ren och trevlig sökmotor nu meddelar att de kommer att frångå sin policy med annonser som bara är text och börja ha bilder också. Det är antagligen bara en tidsfråga tills de kommer att ha irriterande blinkande animationer som alla andra. Tur att det numer är rätt lätt att blockera webbannonser.

Rimmat och klart!

Nu har jag rimmat klart på alla julklappar jag ska ge bort i år. Minst fyra rader på alla paket, och ett med en limmerick. Och gott om tid kvar till julafton!

Egentligen är jag inte säker på att jag kan alla villkor för att något ska klassas som en limmerick, men jag följer dem jag känner till: första raden är (ungefär) "en [person] från [plats]", rimmet är AABBA, och raderna tre och fyra är kortare än de övriga. Sedan ska den väl egentligen vara ekivok också, men det blev det en ganska liten dos av eftersom det är en julklapp till en minderårig. ;-)

På återbesök hos Lovecraft

När jag gick på gymnasiet träffade jag på skräckförfattaren H. P. Lovecrafts böcker. Jag lånade och läste de två svenska utgåvor som jag hittade (väl slitna gamla Delta-utgåvor). Lite senare hittade jag en serie pocketböcker från Ballantine som innehöll Lovecraftnoveller som jag köpte några av. Det som var irriterande med den serien var att varje del verkade vara ihopsatt slumpmässigt. Trots att de var utgivna ungefär samtidigt av samma förlag (och med uniforma omslag) så innehöll de dubblerade noveller.

Det är ingen hemlighet att Lovecraft har ett rätt speciellt språk. Han använder adjektiv som få andra författare, och jag är inte säker på att hans stil är allt igenom positiv. Men samtidigt är den effektiv. För hans syften fungerar det. Lovecraft har influerat otaliga andra skräckförfattare, men förutom det har han även lämnat spår efter sig på en massa andra ställen. Det finns exempelvis åtskilliga låtar, skivor och grupper som har namn som anspelar på hans verk. Mest känt är nog dock rollspelet "Call of Cthulhu" som naturligtvis är ett skräckrollspel. Jag har inte spelat det så väldigt mycket och det var länge sedan, men jag minns det som en väldigt passande miljö för rollspelande. En av styrkorna med rollspel är just att kunna bygga en stämning, och det passar utmärkt för en skräckmiljö.

Nu på lunchen började jag läsa i en samlingsutgåva av alla Lovecrafts noveller som jag köpte för ett tag sedan. Jag har med tiden insett att det finns en hel del Lovecraftmaterial som jag inte läst, och att detta inkluderar några av hans mest kända verk. Det var länge sedan jag sist läste Lovecraft, men jag har trots det tydliga minnen av många av hans noveller, så jag ser fram emot att läsa mer. Novellen jag läst nu är en av Lovecrafts absolut mest kända, "The Call of Cthulhu", och även om jag bara hann igenom halva på lunchrasten känner jag mig säker på att jag inte läst den förut.

Novellen börjar såhär:

The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, eash straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.

Det är nästan så att man kan få för sig att Lovecraft stött på internet redan för åttio år sedan. Resten av novellen är ett typexempel på Lovecrafts fascination för uråldriga kulter, mystiska monster och annat hemskt. Läs och rys!

technorati tags: horror, reading, lovecraft

Ska böcker produceras monolitiskt eller kollaborativt?

Det är många som verkar tro att en wiki som Wikipedia aldrig kan uppnå samma kvalitet som gammaldags tryckta uppslagsverk. Det är nog dags att tänka om snart. vetenskapstidskriften Nature har gjort ett test där man skickade ett antal artiklar från både Wikipedia och Encyclopedia Britannica till experter för fackgranskning. Man kom fram till att genomsnittsartikeln i Britannica hade omkring tre fel, medan Wikipedia hade omkring fyra. Man hittade totalt åtta riktigt allvarliga fel, varav fyra fanns i vardera uppslagsverket. Man kan naturligtvis tycka att detta indikerar att Wikipedia ligger långt efter, men då ska man ha klart för sig att Britannica skrivs av en noggrant övervakad stab av experter medan vem som helst kan skriva i Wikipedia, och gör det utan lön. Jag har lagt till en del småsakar som jag sett saknades. Det är också värt att notera att Britannica först kom ut 1768 medan Wikipedia startades 2001. Sådär en 230 års försprång borde göra en del nytta. Själv tror jag att det inte dröjer länge innan gemene man drar sig för att slå upp saker i pappersuppslagsverk eftersom risken då är så stor för fel och inaktualiteter, till skillnad från kollaborativa verk som Wikipedia. [Via Boing Boing.]

J Wynia propagerar för att man ska inte vara så snäll mot sina böcker som det ofta propageras för: skriv inte i dem och vik absolut inte hörnen. Hans huvudargument är att det mest respektfulla man kan göra med en bok är att använda den, och det håller jag helt med om. Jag var länge helt emot att skriva i böcker, men har successivt ändrat åsikt på den fronten. Dels är det praktiskt att notera saker i marginalen när man studerar böcker (vare sig det gäller skönlitteratur eller facklitteratur) så att man lätt kan se vad man tyckte var viktigt när man behöver repetera något eller behöver hitta citat för att skriva en recension eller så. Jag tycker också att det är intressant att läsa mina egna marginalanteckningar (som ibland känns som en diskussion med författaren) långt efter att jag läst ut boken. Det är mycket lättare att komma ihåg saker via mina egna noteringar om det än genom att hitta rätt ställe i texten utan några noteringar.

Man ska alltså inte bli förvånad om man hittar anteckningar i mina böcker. Jag är däremot så pass mycket bokvårdare att jag inte skriver med något annat än blyerts i böcker. Vem vet, det kanske ändrar sig det också? Jag har dock inte kommit så långt att jag börjat vika hundöron i böcker. Det brukar leda till att sidorna går sönder, och det gillar jag inte. Däremot brukar jag ibland lämna ett spår av PostIt-lappar efter mig för att markera intressanta ställen.

Marginalanteckningar framhålls ibland i antikvariatskataloger som något som höjer en boks värde - om det är någon känd person som gjort dem (eller åtminstone någon som har koppling till författaren eller boken). Även om det är någon helt okänd person som skrivit i marginalen kan det vara intressant att läsa som kontrast till ens egna reflektioner till boken. Detta fenomen används för den delen i den senaste Harry Potter-boken, där marginalanteckningar i en bok spelar en viktig roll. [Också via Boing Boing.]

technorati tags: reading, books, wiki

Snart nytt år, snart ny video

Nu är det dags att starta om ett projekt som legat på is ett tag. Jag har planerat ett tag att bygga en PVR av en linuxdator, och nu känns det som om det är dags att se till att det händer något. Om inte annat för att de gamla trevliga analoga TV-sändningarna snart försvinner, så vi blir i vilket fall som helst snart tvungna att göra någonting åt TVn. Istället för att använda VCR och digitalbox är det alltså tänkt att det ska bli en dator med inspelning av TV-program på hårddisk och mottagning av digital-TV direkt i datorn. Återstår att få ihop alla delar så att det fungerar som det ska och paketera det på ett sätt som fungerar att ha intill TVn. För ett tag sedan köpte vi en dator som var tänkt att bli PVR, men av diverse anledningar blev det inte så, utan den blev ny arbetsstation istället, så nu är steg ett att skrapa ihop ny hårdvara att bygga PVR av. Jag tänkte börja med diverse gammalt skrot för att se att saker fungerar som jag vill och sedan uppgradera delar allt eftersom det visar sig behövas. Efter en tur ner i källaren verkar det som om jag har allt som behöver för en första väldigt primitiv version, förutom ett grafikkort.

technorati tags: pvr

Hur man använder en pennkniv

Jag har naturligtvis stött på kedjor och liknande snidade i trä förut, men här är någon som tagit det konceptet ytterligare en bit genom att snida fram kedjor och annat ur vanliga pennor. Med tanke på hur ömtåliga blystiften i pennor är måste detta vara ett verkligt tålamodskrävande arbete.

Uppdatering: Om man inte tycker att det var pilligt nog kan man prova att skulptera saker i själva blystiftet på pennan istället.

technorati tags: wood, carving, art

NIX, jag ska inget ha

Nyss ringde telefonen och när jag svarade hörde jag "Congratulations! You have just won a free cruise to the Caribbean...". Jag trodde att sådana lurendrejerier var begränsade till epostspam, men uppenbarligen förekommer det via vanlig telefon också.

Jag utgick från att det inte skulle gå att få reda på vem det egentligen var som låg bakom och dessutom var de säkert utlandsbaserade och utanför NIX-registrets räckvidd, så jag lade på. Egentligen borde man kanske se till att lägga av luren istället så att samtalet tar så lång tid (== pengar) som möjligt för andra parten. Ju längre de pratar med tomma luften hos mig, desto längre tid innan de kan ringa och kasta bort någon annans tid.

Att komma upp sig

Ingates julfest börjar snart men jag har redan tjuvstartat lite på en av attraktionerna. Närmare bestämt klätterväggen som smugit sig in på kontoret över natten. Det var inga större problem att ta sig upp till taket (drygt sju meter upp). Det fanns en lätt och en svår led, och jag lyckades ta mig upp för båda. Jag antar att den som kan klättra tycker att båda är lätta, men det är ju en annan sak.

Jag kommer antagligen att ha ont i fingrarna i morgon, men det är ett senare problem. Kul var det i vilket fall.

Minnen från förr

Signaturen MarshallPoe skriver i en artikel på Kuro5hin.org om hur vi idag är det första samhdllet där vem som helst kan sprida sina minnen genom bloggar, webbsidor och andra internettjänster. I många tidigare samhällen var det inte många som kunde läsa och skriva, och även om de kunde det så skrev man inte ner dagliga minnen och tankar. Han har läst rysk historia och konstaterar att vi egentligen vet ytterst lite om den tsar som idag kallas Ivan den förskräcklige. Varför ska han ha varit så förskräcklig? Idag kan man få reda på lika mycket sin vi vet om honom eller mer om många personer bara genom ett par internetsökningar. Ivan själv var antagligen inte ens skrivkunnig, för sådant hade man slavar till.

MarshallPoe propagerar för att fler ska dokumentera sina minnen. Dels är det trevligt att kunna gå tillbaka och se vad man själv tyckte tidigare, men också för kommande generationer.

Här måste jag hålla med. Jag har hållit på med släktforskning i många år. Tack vare den noggranna svenska kyrkbokföringen går det att få reda på en hel del uppgifter om en person även om hen levde på 1700-talet. Man kan få fram alla familjeförhållanden, födelse- och dödsdatum, flyttningar hit och dit och så vidare. Om man har tur kan man hitta en utförlig bouppteckning och få reda på vilka saker personen ägde vid sin död och bilda sig en uppfattning om hur hemmet såg ut. Ibland kan också prästen ha skrivit en nekrolog i kyrkboken vid dödsfallet, men ofta står det bara datum och dödsorsak. Detta säger dock väldigt lite om personen själv, och framför allt är det bara antingen fakta eller saker som andra har tyckt. Man får aldrig reda på någonting om en persons egna tyckanden. Vanliga människor förr skrev inte dagbok, och om de mot förmodan skulle ha gjort det skulle den antagligen inte finnas kvar idag.

Därför är det så trevligt när man faktiskt kan hitta dokument som en person själv skrivit, vad det än är. Jag har turen att faktiskt ha en del sådant, och det gör att jag har en betydligt fylligare bild av åtminstone några släktingar än jag annars skulle ha.

Min farfar tyckte om att skriva och efter honom har jag 3-4 pärmar fulla med texter. En hel del är maskinskrivet, men rätt mycket är handskrivet. Nästan allt är skrivit på baksidan av gamla fakturor, reklampapper och liknande (farfar hade en egen verkstad, och såg uppenbarligen till att ta hand om papper som blev över). En del av texterna är skönlitterära försök eller ganska långa roliga historier och anekdoter. De har inte alltid åldrats så väl. De övriga texterna är mycket intressantare, för de är minnen från farfars barndom, eller i flera fall återberättningar av historier som farfars farföräldrar berättat för honom vilket innebär att det handlar om händelser från förra halvan av 1800-talet. Jag har (sedan länge) påbörjat en sortering och renskrivning av det här materialet men det är inte klart än och kommer antagligen inte heller att bli det på ett tag. Rätt många av texterna finns i flera olika versioner, i olika grader av redigering, så det kan vara tidskrävande att sålla fram en komplett version. Förutom det har jag också ett antal brev kvar från honom som farmor sparat. Det verkar inte som om de är sparade enligt något särskilt mönster, utan det verkar som om en del brev helt enkelt råkat bli sparade (breven jag har verkar inte vara i följd och de är spridda över flera årtionden). En del av dem är från krigseren vilket ju är lite extra intressant.

Även farmor har lämnat lite skrivet material efter sig. Hon var småmskollärarinna, och ett par av de första åren hon jobbade (i övergången mellan 1920-talet och 1930-talet) skrev hon en del i en anteckningsbok som jag har. Det är omväxlande om hur det är att vara lärare och hur det går för eleverna, hur man förbereder för julfesten och annat liknande.

Från mormor har jag några sidor där hon berättar om hur det var när hon var liten. Hur de bodde, vad de gjorde som barn och så vidare. Jag vet inte om hon skrev det för sig själv eller om någon hade bett henne göra det. På sista sidan slutar texten mitt i en mening, så jag antar att hon blev avbruten av telefonen eller så och det aldrig blev av att fortsätta.

Morfar däremot har jag inget sådant här material efter och han dog dessutom när jag var ungefär fem år gammal så honom har jag dessutom inga egna minnen av. Mamma och mormor har naturligtvis berättat en del, men han är i alla fall en mycket dimmigare gestalt än de andra.

Från farfar och farmor har jag även ärvt en massa gamla fotografier. Släktforskare som jag är vill jag naturligtvis veta vilka de föreställer, så jag har numrerat dem på baksidan och lämnat dem i buntar till pappa och bett honom skriva vilka som är på varje bild. Som resultat av det har jag fått långa berättelser med minnen om hur det var när han var barn, utifrån det som finns på bilderna. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara så stor skillnad på hur vi växte upp eftersom han och jag vuxit upp i hus som ligger några hundra meter från varandra (eller låg, för huset han växte upp i är rivet nu) och med bara tjugofem års mellanrum, men ju mer jag läser ju mer upptäcker jag att tiderna och samhället förändrat sig. Och ju mer jag vet om hur det var förr, desto mer upptäcker jag som om jag skulle vilja veta mer om.

technorati tags: genealogy, memories

Projektet som luften gick ur

Nu har jag precis lagt på vinterdäcken. Eller åtminstone tre av dem. Det fjärde vinterdäcket var det ingen luft i, så det sommardäcket får tjänstgöra en dag till eller två.

Olika sätt att hantera sina kunder

På ledarplats i dagens Computer Sweden får BSA breda ut sig om hur det är bra för företag med piratjakt. Ingen hade förväntat sig att de skulle säga något annat, men den här gången lyckas de faktiskt framstå som ganska vettiga.

Längre in i tidningen berättar en analytiker från Gartner hur programvaruleverantörer kommer att sluta sälja licenser till programvara helt och istället att erbjuda tjänsten att tillhandahålla tillgång till programvara. Det innebär att deras inkomster kommer att sluta att komma från försäljning av licenser (en gång) och uppgradering (någon gång ibland) till att komma från någon form av abonnemang. En sådan utveckling vore, enligt BSAs logik, bra för BSAs medlemmar. Den vore däremot inte bra för BSA, eftersom de inte skulle ha några pirater att jaga.

Detta är exempel på hur man kan försöka bibehålla sin gamla affärsmodell trots att verkligheten har förändrats. I andra änden på skalan finns företag som förstått att världen håller på att förändras och som gör vad de kan för att hänga med. Ett exempel är den amerikanska anime-distributören ADV som gör allt de kan för att låta sina fans följa deras serier på de sätt fansen vill, vare sig det är konventionell DVD-försäljning, via mobiltelefon, nedladdning av enstaka avsnitt via nätet eller via fildelning. En artikel i Fortune beskriver hur de gör för att se till att hålla sina fans glada och villiga att handla istället för att göra sitt bästa för att skrämma bort dem med advokater, stämningar och kopieringsskydd så som musik-, video-, och programvarubranschen gör. [Rapporterat i Slashdot och Boing Boing].

Förutom detta berättar artikeln även hur fansubbing fungerar, vilket också är ett bra exempel på hur företag kan dra nytta av fans genom att låta dem få större friheter istället för att hindra all kopiering. Fansubbing handlar om att folk spelar in anime i Japan och släpper på nätet för nedladdning. Sedan sitter tvåspråkiga fans och översätter, och efter ett tag produceras en ny version av animeavsnittet, med textremsa. Denna version görs tillgänglig via fildelning. Detta gör att animeserier som inte finns tillgängliga i USA via någon distributör fortfarande kan ses av fans. Detta skapar ett intresse, och ibland kommer en distributör att köpa rättigheterna till en serie som tidigare funnits fansubbad. Det som är intressant är vad som händer i det läget. Nu säger nämligen hederskodexen för fansubbare att man slutar översätta och dela ut en anime så fort en distributör köpt rättigheterna till den, så nu kan distributören tjäna pengar på sin DVD-version som går att sälja till de fans som fått upp ögonen för serien när den fanns som fansubbad version.

technorati tags: piracy, copyright, anime, manga, fansub

Amatörrökdykare

Nu har vi hittat ett skatbo eller något i den stilen. Synd bara att det verkar ligga i skorstenen och att vi upptäckte det genom att vi tände en brasa i öppna spisen och fick röken inåt istället för uppåt.

Nu har vi med plockat ut pinnarna en och en ur öppna spisen igen, släckt dem styckvis med blomspruta och lagt ut på stenläggningen på altanen (efter extra vattning med vattenkanna). Eftersom det är så friskt och skönt så här i slutet av november passar vi även på att ha alla fönster och dörrar i vardagsrummet öppna ett tag.

Villa, katt, vinkelsoffa

Nu har vår nya soffa levererats, så nu slipper vi förhoppningsvis sitta och luta in mot den som sitter i mitten. Tre stora paket bars in strax efter lunch. Återstår att montera det. Nå, det kan väl inte vara så svärt. Till skillnad från IKEA har Mio inte ens skickat med någon monteringsanvisning som man kan strunta i.

Jag börjar med hörndelen, eftersom den verkar mest hanterbar. De första tre benen kommer lätt på plats, men det fjärde fastnar. När jag skruvar ut det igen så får jag bara med mig benet men inte skruven som det ska sitta fast med, för den sitter fast i soffan. Efter lite samråd med telefonsupporten för soffor (jodå, det finns en sådan) och lite övertalning med polygrip får jag både loss gängstaven och tillbaka den in i benet så att jag kan skruva dit det på ett annat ställe. Det verkar som om olika ben passar olika bra på olika ställen. Genom att prova och byta runt lite får jag till slut fast ben på alla ställen där det ska vara ben och kan montera ihop mitt trebitars soffpussel.



Alla delar levererade, hoppas jag...



Min snabba monteringshjälpreda fixar med soffan.



Klart! Synd bara att det nya bordet inte levererats än...

You have m@il. Lots of m@il.

Nu har Erik läst tillbaka backupfiler så mina förlorade brev är tillbaka igen (tack!). Tillsammans med ett antal hundra andra brev som aldrig försvann. Nu är nog ett bra tillfälle för en generalstädning av INBOX, känns det som...

Aaaaaaiiiiii!

Mitt epostprogram hängde sig nyss. När jag slagit ihjäl det och startat om det så saknades alla mina brev från perioden mellan 2/11 och idag. Det fanns en hel del saker där som antingen skulle besvaras eller tas omhand. Argh!

OK, jag blev ju faktiskt varnad

För ett tag sedan läste jag Wahlboms recension av det nya Asterix-albumet Himlen faller ner över hans huvud. Asterix brukar vara ett säkert kort, och jag har tyckt om alla de tidigare albumen. Alla kanske inte har varit briljanta, men de flesta har i alla fall varit klart underhållande. En negativ recension behöver inte betyda att boken verkligen är dålig. Jag beställde alltså ett exemplar och idag kom det ett paket på posten. Nu har jag läst det och kan konstatera att Wahlbom i stort sett har rätt i det han skriver. Asterix gör sig bättre utan rymdvarelser. Ni som nu är lite tröga och tycker att det nog inte kan vara så farligt trots allt, klicka vidare och läs Wahlboms recension innan ni också springer iväg och köper ett eget exemplar.

Det är värt att notera att det enda som gallerna faktiskt är rädda för är att himlen ska falla ner över deras huvuden. Redan titeln på detta album (komplett med sin underliga grammatiska form) borde få en att behandla det lite misstänksamt.

Jag avslutar med att citera en av utomjordingarna, och hoppas på att hans uttalande även gäller oss läsare: "Jag kan också göra mirakler! För att det här groteska äventyret ska bli glömt ska jag se till att gallerna inte kommer ihåg något av det."

technorati tags: comics

Lästräning

För att lära sig japanska skrivtecken (eller i alla fall hiragana och katakana) så är kanjiflash väldigt trevlig. Vid det här laget kan jag nog säga att jag kan tecknen i sig, men det går långt ifrån fort nog för att kunna läsa vettigt. Dessutom behöver man kunna läsa även kanji för att kunna läsa på riktigt.

technorati tags: japanese, hiragana

Möjlig ljusning för släktforskare på nätet

Det låter på dagens nyheter från Dagens Nyheter som om problemen för släktforskare på nätet som jag pratade om för ett par veckor sedan kanske löser sig. Det låter som om man kan tänkas komma överens om en kompromiss där man får nöja sig med att prata om döda personer, och där man kräver användarkonton (så att det i efterhand ska gå att kontrollera vem som sagt vad, antar jag).

technorati tags: pul, genealogy

Om att sätta ner foten

När jag läser äldre litteratur brukar jag ibland inse att det görs en massa referenser till vad författaren tycker är kulturellt allmängods, som Shakespeare, klassiska grekiska dramer eller något annat. Rätt ofta så känner jag vinddraget av referenser som jag missar.

Fast egentligen är det nog inte så mycket en fråga om att beteendet har förändrats från då till nu. Det är bara en fråga om att de kulturella referensramarna har ändrats.

Nyss hördes följande på kontoret:

H: *flams*

L: Flamsputte!

H: Are you calling moi a flamsputte?

L: Put your foot down!

Ingen tvekan om att vi befinner oss i samma diskursiva rum i alla fall, om man nu ska låta som en litteraturvetare.

Snålkoder

Medan jag kokade te nyss läste jag en krönika i Computer Sweden om hur Google konsistent underminerar Microsofts intäktsbas. Jag hade tänkt att prata lite om den här, men nu ser jag att Computer Sweden gömt undan den bakom en "webbkod". Jag kan knappast räkna med att de som läser detta ska ha någon sådan till hands, så nu får Computer Sweden varken kommentar eller länk.

Nu kommer ju knappast jag att driva några horder av besökare till Computer Swedens webbsida så deras förlust i det här fallet är inte så stor, men jag gissar att jag inte är ensam att tycka och reagera så här.

Jag tror att de gör sig själva en björntjänst i att ha artiklar som de bara nästan visar på nätet. I det aktuella fallet finns det en länk till artikeln på deras egen förstasida, men den går inte att läsa om man inte har tillgång till papperstidningen (där webbkoden står), och i det läget är poängen med att ha tillgång till den elektroniska artikeln rätt begränsad.

technorati tags: web

San Juan

Nu har jag fått ett San Juan i fars dags-present!

En briljant ny idé - recensioner

Nätbokhandeln amazon.com har (åter igen) fått ett patent beviljat, och det här slår nya rekord i dumhet. Den här gången handlar det om att man patenterat att låta de som handlat någonting också skriva recensioner av det de handlat. Det är ju en helt revolutionerande idé. Man har svårt att inse hur någon som är under sju år ska kunna hitta på något så nydande.

Å andra sidan, trots (eller snarare på grund av) det här patentets uppenbara vansinnighet, så kan man faktiskst se det som en bra sak att det beviljas. Ju fler dumheter av det här slaget som amerikanska patentverket släpper igenom, desto mer ökar chansen att vi kan få något slags reform av patentsystemet vi har nu som uppenbarligen inte fungerar.

Som det ser ut nu kan man få vilken skitsak som helst patenterad bara man betalar ansökningsavgiften. Sedan är det upp till andra som vill använda den patenterade tekniken att visa att det inte borde vara patenterat (exempelvis för att det var en välkänd teknik innan patentet lämnades in) och bestrida det i domstol. Problemet är att det kostar pengar att driva en sådan process, och de som ansöker om patenten är oftast stora företag med gott om pengar att föda advokater. Småföretag hamnar i kläm mellan felaktigt beviljade patent och horder av advokater.

Det är tyvärr bara att konstatera att patent idag fyller funktionen att begränsa innovation och nyskapande - precis motsatsen till hur det var tänkt när de skapades.

technorati tags: patents, copyright

Räkna inte med att räkna

Jag har klarat av några lektioner japanska nu, och än så länge har det inte verkat så svårt. En av de första sakerna man får lära sig i alla nya språk är att räkna, och på japanska kunde jag (efter att ha tränat aikido en termin) redan räkna till tre: ichi, ni, san. Nu kan jag längre, och till och med skriva det.

Nästa steg var att lära sig månaderna, vilket brukar vara ett elände på nya språk. På japanska var det busenkelt: ichi-gatsu, ni-gatsu, san-gatsu och så vidare, det vill säga ett-månad, två-månad, tre-månad. Lätt att lära sig, men kanske något blekt. När man skulle ange datum blev det lite svårare. Här är ungefär hälften av de trettioen datumen oregelbundna och har inte alltid någon direkt likhet med motsvarande siffra.

Nu har jag börjat läsa på om att räkna saker. Då blir det värre. Till att börja med kan man göra på två olika sätt. Dels kan man säga "papper tre-A tack" om man vill ha tre papper. Eller så kan man säga "papper tre-B-mai tack". A är en uppsättning räkneord som man (vad jag vet) kan använda till vad som helst. Problemet är att de bara finns upp till tio. B är en alternativ uppsättning räkneord som stämmer överens med de vanliga siffrorna ovan. Det låter ju praktiskt, men sedan tillkommer -mai också. Det är ett suffix man ska hänga på att visa att man räknar något. Det verkar fortfarande enkelt, men tyvärr är det inte så enkelt att man alltid ska hänga på just -mai. Om man räknar tunna platta saker som papper är det -mai som gäller. Om man ska räkna avlånga smala saker så ska man istället använda -hon. Räknar man människor är det -nin. För att göra det hela ännu mer spännande ska de här ändelserna dessutom modifieras ibland beroende på vilken siffra de hängs på. -hon blir inte alltid -hon, utan efter en del siffror blir det istället -bon eller -pon. Busenkelt.

Suffixen jag nämnt ovan är inte alla. Långt ifrån. Det finns massor. Det finns exempelvis ett speciellt suffix för att räkna kronblad på blommor, en för kinesiska dikter och en för den uppenbara kombinationen av klockslag, kanjitecken, buddistiska tempel och kaniner. Plötsligt känns inte hela konceptet med "collective nouns" i engelska lika knäppt längre.

technorati tags: japanese, language

Lite vett och sans i debatten om digitala medier

Det är trevligt att se att DN skriver en riktigt sansad artikel om konsumenternas rättigheter i samband med digitala medier istället för att bara vara megafon åt skivbolagen. Man varnar för att våra rättigheter till att spela upp digitala medier kan komma att begränsas allt mer framöver om vi inte ser upp, som exempelvis att media köpt för att spelas med en sorts spelare inte går att spela upp med en annan sorts spelare utan att man köper musiken igen. De jämför med att man kan läsa en inköpt bok med vilka glasögon som helst.

Jag hoppas att fler får upp ögonen för detta, så att man kan hoppas på att folk vägrar att köpa digitala media som är DRM-handikappade. Med lite tur kan DRM komma att bli en kort parentes i historien. Jag tror att det är mycket kvar av den här striden, men jag tror trots allt att den går att vinna.

technorati tags: copyright, piracy

Som om Google inte var bra redan innan

Om man använder Flock eller Firefox (och antagligen Mozilla) så kan man använda utökningen CustomizeGoogle för att göra Google ännu trevligare. Med den kan man exempelvis ta bort reklamen från svarssidorna, filtrera bort svar från sidor som man vet inte är något att ha, få bildsökningen att länka direkt till själva bilderna istället för att gå via Googles mellansida och annat trevligt.

technorati tags: web, google, opensource, flock, firefox, mozilla

Frodo ... Secker

Igår beställde jag tredje delen av nyöversättningen av Sagan om Ringen (eller Härskarringen, som hela trilogin heter). Fast det gör den inte längre i den nya översättningen, utan nu är det Ringarnas herre som gäller.

Jag har de två tidigare delarna också, men jag har inte hunnit börja läsa dem än. När jag väl får alla tre till hands, och dessutom julen börjar närma sig finns det nog bättre hopp om att jag ska kunna krypa upp i läsfåtöljen och återstifta bekantskapen med Frodo Bagger (som numer heter Frodo Secker) och alla de andra.

Jag läste den gamla svenska översättningen när jag gick i högstadiet. Sedan har jag läst den engelska utgåvan, men det var också länge sedan; antagligen på gymnasiet. Efter det har jag inte läst boken, men jag har läst om boken och om Tolkien. Dessutom har jag avverkat både svenska radioteaterversionen av boken och den från BBC, samt naturligtvis sett Peter Jacksons filmversion.

Jag kommer knappast att ha några problem att hänga med i boken vad det gäller handlingen, men jag misstänker att jag kommer att känna mig lite vilse med alla nya namn. Min första bekantskap med boken var med Ohlmarks' översättning av namnen, och det kommer att bli konstigt när många av dem byts ut. I en del fall tycker jag att hans gamla namn var riktigt bra, och hade kunnat stå kvar. Å andra sidan finns det säkert goda skäl även för de nya namnen. Och i den nya översättningen lär man också slippa sådana saker som att Ohlmarks inte orkar hålla reda på hur han översatt något tidigare utan helt enkelt hittar på något nytt nästa gång, så att samma sak översätts till ett par-tre olika saker.

technorati tags: tolkien, fantasy, books

Mer spelande

Det förra inlägget skrevs med Gmail via GPRS. Det visade sig att det var svårt att hitta GPRS-täckning i Borås, så det blev inte fler inlägg den vägen.

Min andra omgång i Carcassonne-SM gick inte så bra, så det blev inga fler matcher för mig där. Camilla och jag ställde upp i Ticket to Ride-kvalet till SM men åkte ut lika snabbt igen. Till slut spelade Cecilia nästa nivå av kval i VM i Badaboom. Det var hon och tre killar i 20-30-årsåldern. En tjej i publiken sade till en av de andra killarna "Du ska veta att ingen kommer att heja på dig." till en av killarna och tittade menande på Cecilia. Semifinalen gick bra och Cecilia kom till final. Där gick det bara nästan lika bra, och hon slutade på en andraplats. Det var egentligen inte tänkt att det skulle vara något andrapris, men nu skrapade man raskt fram ett Badaboom som Cecilia fick som silverpris. Han som vann hade tidigare tagit hem VM-titeln även i Spank the Monkey, så det var väl bara att erkänna sig besegrad.

Badaboom var i vilket fall skoj, och nu kan vi ju fortsätta att spela det hemma. Vi kan även numer spela Euphrat & Tigris, The Haunting House, Yu-Gi-Oh! och Cubiq. Det sista är helt enkelt tredimensionellt luffarschack, fast konstruerat på ett listigt sätt så att man kan stoppa in sina bollar var som helst istället för att vara tvungen att börja nerifrån som det brukar vara.

Andra spel som vi provade på under helgen:

• Alhambra som var väldigt trevligt. Resursplanering och brickläggning. Jag kom visserligen sist, men jag spelar gärna igen.
  
• San Juan som också var bra. Det är en kortspelsvariant av Puerto Rico. San Juan går betydligt fortare att spela än Puerto Rico, och för oss är det en bra sak. Jag spelar gärna Puerto Rico fler gånger också, men jag tror att det inte skulle bli spelat så ofta hos oss (i alla fall inte med fyra spelare) eftersom det nog är lite för komplicerat för det (än så länge).
  
• Pentago som är vackert både som ide och som objekt, men inte den sortens spel som tilltalar mig. Cecilia gillade det däremot. Det fanns även i en fyrpersonersvariant (med nio småbräden istället för fyra) som jag gillade bättre.
  
• Senator som vi spelade två och ett halvt varv av de tre som utgör ett parti. Sedan bestämde vi oss för att det verkade roligare att spela något annat.
  
• Loco! (som jag och Henrik spelat förr, men inte övriga). Det är busenkelt och tar inte mer än fem minuter för ett parti (inklusive regelförklaring), men jag tycker att det är rätt skoj.
  

VM och SM

Vi deltog i några olika turneringar igår. Camilla och Cecilia gick
vidare i VM i Badaboom och jag gick vidare i SM i Carcassonne.
Dessutom spelade vi Cubiq och San Juan.

Spelhelg

Nu i helgen kommer fyra femtedelar av familjen att åka till Borås spelkonvent och spela spel hela helgen. Whee!

PUL åstakommer etnisk rensning

Datainspektionen har fått för sig att släktforskningsföreningar inte längre ska få publicera databaser över exempelvis samer, romer eller judar längre, med hänvisning till PUL. Detta handlar alltså inte om personer som är i livet, utan om uppgifter som är något hundratal år eller mer gamla. Med anledning av detta har det nätbaserade släktforskningsforumet Anbytarforum tvingats stänga några avdelningar där man exempelvis kunnat söka på olika etniska grupper; personer som annars kan vara svårt att forska på eftersom de antagligen var skrivna i en judisk församling eller något annat istället för den vanliga kyrkbokföringen.

Effekten av detta ingrepp av Datainspektionen blir alltså en etnisk rensning i släktforskningssverige, för de enda som det går att forska på är de som har "riktig" svensk bakgrund. Det var knappast så det var tänkt.

Återigen framgår det tydligt hur illa genomtänkt PUL-lagen är. Datainspektionen: gör om, gör rätt!

Why don't you take all of me my rights

Att film- och musikindustrin vill göra det så besvärligt som möjligt för alla att titta på deras material på ett vettigt sätt är inget nytt, men nu verkar de ha slagit nya rekord i girighet.

Enligt ett nytt förslag vill man förbjuda all form av inspelning på digitala medier. Jag ska alltså inte kunna spela in vad jag vill från TV (den är ju digital snart), jag ska inte kunna lyssna på min musik via datorn istället för från CD, och så vidare. Tanken är att man ska kunna sända media som inte går att spela in och annat media som går att spela in men raderas automatiskt efter en begränsad tid.

Som vanligt vill de som har makt över upphovsrättsskyddat material sträcka ut den makten längre och längre, tills de har total kontroll över hur materialet får spridas. Helst vill man få betalt varje gång någon använder en text/film/bild. Biblioteken är en nagel i ögat som man gärna skulle vilja begränsa eller bli av med.

Rätten att spela in program från TV eller radio och titta på när det passar oss själva istället för när mediaföretagen vill ska vi värna om. Det är nog få idag som kan tänka sig att gå tillbaka till den situation vi hade fram till mitten av 1980-talet eller så, när man var tvungen att sitta framför TVn när något sändes för att kunna se på det. Idag är det fullt naturligt att man spelar in program och tittar på dem när det passar en själv istället för när mediaprogrammen vill. Detta är en utveckling som mediaföretagen är livrädda för. Det finns minst två anledningar till detta:

• I och med att allt fler media blir digitala så kan man spela in och kopiera material från dem utan att det sker någon kvalitetsförsämring. Förr i tiden hade man en LP om var knastrig och spelade in den på kassettband som var lite inexakt. Man kunde sedan kopiera från kassettband till kassettband, men redan efter ett par sådana kopieringar så låter det klart sämre. Om jag idag gör en kopia av en CD så går ljudkvaliteten på kopian inte att skilja från originalet, och detsamma gäller för en kopia i hundrade led.
  
• De allra flesta mediaföretag har en stor del (eller rent av alla) sina inkomster från reklam. Så länge vi tittare sitter i TV-soffan och tittar på programmen när de sänds så tvingas vi titta på reklamen. Vi kan visserligen byta kanal och titta på något annat medan det är reklam, gå på toaletten eller koka te, men det brukar leda till att man istället missar bitar av programmet man ville se. Med modern teknik som en inspelningsbar DVD-spelare eller rent av en hembyggd PVR så kan man titta på TV på ett helt nytt sätt. Man börjar titta som vanligt. Efter ett tag vill man koka te och trycker då på paus. PVR:en börjar då spela in medan man gör i ordning sitt te. När man kommer tillbaka släpper man paus, och PVR:en börjar då spela upp därifrån man var, samtidigt som den fortsätter att spela in resten av programmet. När det kommer reklam, nyheter eller något annat oönskat avbrott i programmet man tittar på kan man spola framåt i det inspelade medan PVR:en fortsätter att spela in det som sänds. Om man har en hel film inspelad är det naturligtvis lätt att spola förbi reklamen även med en vanlig videobandspelare, men en PVR har ibland funktioner som gör att den kan upptäcka och spola förbi reklamavbrotten helt utan att man själv behöver göra någonting.
  

Jag kan förstå att mediebolagen är nervösa. De måste antingen hitta på ett sätt att hantera det ovanstående utan att låsa in sina tittare i ett sätt att titta som blev omodernt för tjugo år sedan, eller så kommer de att dö. Som det låter just nu så är de fortfarande inne på dö-vägen. Det är inte för sent att ändra sig. Än.

technorati tags: copyright

Mer plattor

Idag har vi lagt mer plattor. Den här gången har vi påbörjat området mellan huset och garaget, det vill säga där det är tänkt att vi ska bygga ett cykeltak. Vi orkade med ett fyrtiotal plattor innan vi gav upp. En ungefärlig mätning på området som är kvar ger att det behövs sådär 150 plattor till, så det blir till att handla fler, för nu är de vi hade slut.

Jag är kär

Jag har äntligen kommit mig för att prova del.icio.us som folk har pratat om ett tag. Efter ungefär tjugo sekunder är jag ohjälpligt fast. Här kommer mina bokmärken att bo hädanefter, och från och med nu kommer jag att kunna hitta dem. Det ska bli en ny och annorlunda upplevelse.

Släng! Släng!

Idag har vi gjort en ansträngning att röja i källaren. Jag listade ett gäng travar böcker som har samlats som jag egentligen inte har något intresse av och postade listan som "bortskänkes" i LysKOM. Nu har ungefär hälften av dem (totalt uppemot en hyllmeter) burits iväg av ett halvdussin olika personer. Sedan tittade vi på vår samling pussel och konstaterade att vi aldrig skulle hinna lägga alla. Nu har vi "bara" drygt tre bananlådor fulla med pussel. Ytterligare ett tiotal annonserades ut i LysKOM och nästan allihop bars iväg någon timme senare. Gratis sophämtning på beställning, med inbyggd återvinning. Perfekt! ;-)

Förutom det har vi röjt undan en hel del "bra att ha"-saker och ganska många urvuxna och/eller halvtrasiga leksaker och fyllt ett antal soppåsar med det.

Det vore ju synd att säga att det ser tomt ut i källaren för det, men lite bättre är det.

Antipiratsåpan

Jag är normalt ingen vän av såpor men den senaste verkar ha ett visst underhållningsvärde. Antipiratbyrån kämpar för att begränsa vanliga människors rätt att använda information de köpt. En del av deras verksamhet går ut på att försöka begränsa fildelningen av musik och film. För ett tag sedan fick de backning av bassning av Datainspektionen som sade att de IP-adresser Antipiratbyrån samlade in var personuppgifter och därmed krävde tillstånd, vilket man inte hade.


Nu har Antipiratbyrån fått ett undantag från denna regel, vilket Datainspektionen kan bevilja. Det presenterar man på sin webbsida som en seger. Så enkelt verkar det dock inte vara. För att de ska få samla in personuppgifter måste de också meddela den vars personuppgifter de samlar in, och det kan möjligen tänkas minska benägenheten för den registrerade att dela ut filer just då. Men det är en bisak.


Det som är riktigt roligt är att de inte verkar kunna komma att ha någon nytta av sina uppgifter. De vill nämligen använda dem för att tala om för internetoperatörerna vilka som laddar ner filer så att ISP:erna kan skicka ut varningsbrev till sina användare. Nu är det dock så att ISP:erna inte har samma undantag från Datainspektionen som Antipiratbyrån har, och därmed inte får befatta sig med de här personuppgifterna som de insamlade IP-adresserna har. I själva verket får Antipiratbyrån inte sprida dem alls. Det verkar som om man vunnit en pyrrhusseger.


Det här tycker jag dock mer är en underhållande vändning. Fildelning i sig är en utmärkt teknik och kommer inte att gå att stoppa. Den har gott om utmärkt lagliga användningsområden. Det går däremot inte att förneka att den även används till mer tveksamma syften. Det är inte direkt någon hemlighet att det går att ladda ner film och musik från nätet, både gammalt och nytt. Ibland så nytt att det inte ens kommit på bio. Jag kan hålla med om att detta inte är odelat positivt. Jag kan å andra sidan inte se det som odelat negativt heller, för med lite tur så kommer det att tvinga film- och musikbranscherna att inse att de är tvungna att ändra på sina marknadsmodeller. Det håller inte att släppa filmer till vissa delar av världen (USA, oftast) och sedan vänta ett halvår innan man släpper någon annanstans (Europa, etc). I dagens internetvärld så vet alla om att en film är på gång samtidigt, och alla vill se den på en gång. För biofilm kan trots allt biograferna erbjuda stora salonger med bra ljud som inte alla har hemma (även om fler och fler skaffar det). För TV-producenter är problemet än värre, för deras material är någonting som är tänkt att ses på TV till att börja med. De kan inte erbjuda en biosalong. De vill att jag ska titta på deras TV-serie i sändning, uppblandad med reklam. Alternativet är att ladda ner den från internet och se den när jag vill (utan att behöva använda någon video) och se den utan reklam. Svårt val...


Något som alla tar för självklart är att man kan köpa en skiva och spela in den på band och lyssna på i bilen eller i en freestyle. Så länge man talar om band är detta ganska oproblematiskt eftersom man inte kan kopiera något från band till band utan att få sämre kvalitet i varje steg.


Idag så köper man däremot sin musik på CD och kopierar den digitalt till hårddisken på datorn och spelar den därifrån. Då spelar man exakt samma musik som fanns på CDn, utan någon som helst förlust av kvalitet (i teorin). Normalt så använder de flesta mp3-filer som komprimerar filstorleken till en bråkdel av den ursprungliga. Det gör att man teoretiskt tappar bort en massa information som finns på CDn, men i praktiken går det inte att höra skillnad. Och mp3-filerna går att kopiera hur många gånger som helst utan att tappa mer i kvalitet. Detta är inte något som skivbolagen direkt jublar över.


Deras lösning är att hitta på kopieringsskyddade CD. Detta innebär CD som ska gå att spela i vanliga CD-spelare men inte på datorer, och därmed inte heller ska gå att "rippa", det vill säga att konvertera till mp3-filer. I praktiken är det som vanligt med kopieringsskydd. Det ställer till problem för de som har lagligen köpt den kopieringsskyddade varan men inte för de som vill kopiera den. Vi har ett par skivor som är märkta med kopieringsskydd. Per Gessles "Mazarin" är en av dem. Jag stoppade den i datorn som vanligt och bad om mp3-filer och de ramlade snällt ut, precis som vanligt. Det innebär att jag kan lyssna på den skivan via datorn, precis som jag lyssnar på all annan musik jag lyssnar på. De CD vi har står i en hylla och tas aldrig ut därifrån. De skulle lika gärna kunna ligga i en låda i källaren. Musiken ligger på datorn och är mycket mer åtkomlig därifrån än någonsin via CD. Dessutom blir den inte repig. Och så kan man flytta över vilka mp3-filer man vill till sin mp3-spelare och ta med när man ska ut och springa eller liknade, precis som man gjorde förr med kassettband.


Detta gillar inte Antipiratbyrån. De vill att man ska betala för varje kopia man använder (hemma, i bilen, i mp3-spelare). De och deras internationella anhang vill införa saker som DRM för att förhindra vanliga användare att lyssna på de CD och titta på DVDer de köpt på andra sätt än de Antipiratbyrån tycker är bra. Om de lyckas med det tricket så innebär det bland annat att man blir tvungen att använda "godkända" musikspelare för att lyssna på skivor man köpt. Jag som vill lyssna på mina CD på min dator som kör Linux kommer med största säkerhet att slippa det.


Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar för skivbolagen att inse att de måste ändra inriktning. Idag har man att välja på att köpa dyra CD som man använder en gång (sedan lyssnar man på musiken från datorn) eller att ladda ner musik från internet gratis. För de flesta är det inget svårt val. Jag tror dock inte att de flesta laddar ner musik för att det är gratis utan för att det är praktiskt. Om jag kommer på att jag vill höra en viss skiva en kväll så kan jag med stor sannolikhet hitta den för nedladdning på internet. Om jag vill köpa den så måste jag antingen vänta till en skivaffär i närheten öppnar och köpa den över disk eller beställa skivan och betala frakt för något som egentligen bara är information. Jag är inte intresserad av den fysiska artefakten som CDn i sig innebär, bara av de 1:or och 0:or som är lagrade på den. Varför ska jag betala frakt för dem när jag har bredband?


Skivbolagens räddning vore att göra hela sina lager av musik tillgängliga för försäljning via internet. Detta skulle göra det lättare för mig som konsument att hitta den musik jag vill ha och öka tillgängligheten för musiken. Det skulle också ta bort en väldig massa saker som kostar pengar helt i onödan. Man skulle inte behöva tillverka CD, inte frakta dem till affärer, inte hålla dem i lager och så vidare. Om skivbolagen vågade göra sin musik tillgänglig på det här sättet istället för att hålla fast vid en distributionsmodell från förra seklet skulle de ha mycket att vinna. De skulle antagligen kunna ta ut en kostnad av en krona eller så per låt och fortfarande gå med mer vinst än nu.

technorati tags: copyright

Örebro

Idag har jag jobbat i Örebro. Det är nog första gången någonsin som jag lyckats köra bil i närheten av den staden utan att köra vilse en enda gång.

Hur högt kan man komma?

En kollega pekade mig just på Sveriges tak, en webbsida för "highpointing" som listar de högsta punkterna i varje landskap (och varje län) i Sverige, komplett med vägbeskrivningar, så att man kan roa sig med att besöka allihop.

Efter en snabbtitt på listan verkar det som om den enda som jag faktiskt besökt ordentligt är den i Dalarna: toppen på Storvätteshågna. Den besteg vi under fjällvandringen 2004, utan att då veta om att det var högsta punkten i Dalarna.

Vi passade på att logga geocachen Stenen Darry som ligger på toppen, och vi skrev även i STFs toppbok som finns gömd i toppröset. Vad vi däremot inte visste var att STF har ett system med koder i sina toppböcker, så att man kan samla ett gäng koder och skaffa sig små märken när man bestigit ett visst antal toppar.

Support enligt Bredbandsbolaget

Som jag skrivit här tidigare så har jag blivit "uppgraderad" från mitt gamla Bostream-bredband till Bredbandsbolagets nät.

På sistone har de bättrat sig med att hålla nätet uppe, men det är fortfarande segt att få igång nya koppel. Jag pratade med dem på telefon för ett tag sedan och efter mycket om och med kom de fram till att det verkade vara något underligt i deras ände och att det vore bra om jag kunde skicka in mina loggar över nedtid:

Nätverket nere 03:02:06 från Wed Sep 21 11:30:16 CEST 2005
Nätverket nere 00:52:35 från Wed Sep 21 17:17:00 CEST 2005
Nätverket nere 00:26:55 från Thu Sep 22 13:41:30 CEST 2005
Nätverket nere 00:51:25 från Thu Sep 22 17:17:53 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:02 från Fri Sep 23 01:29:01 CEST 2005
Nätverket nere 02:15:26 från Fri Sep 23 17:19:26 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:07 från Fri Sep 23 23:01:58 CEST 2005
Nätverket nere 01:40:26 från Sat Sep 24 17:19:29 CEST 2005
Nätverket nere 00:44:26 från Sun Sep 25 17:20:34 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:42 från Mon Sep 26 03:23:50 CEST 2005
Nätverket nere 00:05:02 från Mon Sep 26 04:25:36 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:57 från Mon Sep 26 04:40:08 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:27 från Mon Sep 26 05:14:15 CEST 2005
Nätverket nere 00:15:15 från Mon Sep 26 10:58:06 CEST 2005
Nätverket nere 00:06:16 från Tue Sep 27 04:09:04 CEST 2005
Nätverket nere 03:54:36 från Tue Sep 27 11:14:21 CEST 2005
Nätverket nere 00:05:21 från Wed Sep 28 02:24:28 CEST 2005
Nätverket nere 00:05:17 från Thu Sep 29 11:37:37 CEST 2005
Nätverket nere 00:05:47 från Thu Sep 29 11:45:10 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:12 från Thu Sep 29 23:01:18 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:06 från Sat Oct  1 02:51:43 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:02 från Sat Oct  1 03:00:10 CEST 2005
Nätverket nere 00:07:41 från Sat Oct  1 11:47:21 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:01 från Sat Oct  1 17:32:12 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:17 från Mon Oct  3 04:32:50 CEST 2005
Nätverket nere 00:04:51 från Thu Oct 13 02:15:01 CEST 2005

Som synes har det inte varit någon direkt brist på avbrott, men den biten har de faktiskt förbättrat på sistone. Endast ett avbrott på de senaste två veckorna är mycket bättre än den tidigare situationen med ett par timmars nertid per dag.

Jag undrade hur jag skulle bära mig åt för att skicka in loggen, och fick till svar att jag skulle skicka in den via deras hemsida. Jag gissade att det inte skulle fungera, men gjorde så i alla fall, tillsammans med en beskrivning av allt som diskuterats tidigare. Fem dagar senare fick jag, som väntat, deras standardsvar 1A som tyckte att jag skulle kolla att modemet hade ström och liknande dumheter. Helt uppenbart hade ingen gjort sig omaket att försöka koppla ihop mitt brev med mitt tidigare supportärende. De säger åtminstone att det finns ett supportärende om man ringer. En annan möjlighet är naturligtvis att det helt enkelt inte finns någon spårning alls av telefonsamtalen. Det skulle ju onekligen förklara en del.

Jag besvarade i alla fall brevet och talade om att alla deras punkter var kontrollerade och att de själva konstaterat att det verkade vara något fel i deras ände. Efter fyra dagar fick jag ett nytt svar där de som första åtgärd vill att jag ska godkänna att de tar ut 1500:- om de ska felsöka och misslyckas med att hitta något. Med tanke på deras hittills uppvisade kompetens i felsökning så tänker jag inte satsa några pengar på att de lyckas hitta felen. Det intressanta här tycker jag är att de vill att jag ska ta ekonomiskt ansvar för deras felsökning innan de ens har påbörjat den. Det är knappast en seriös inställning, men antagligen ett väldigt bra sätt att bli av med kunder med besvärliga problem.

Läst på sistone

Nu har jag slutligen kommit mig för att uppdatera min lässtatistik, vilket var ett tag sedan. Hittills har jag läst 109 böcker i år vilket ser rätt hyfsat ut, men då är det också ovanligt mycket manga i de siffrorna. Det är mycket sidor i manga, men de tar inte så lång tid att läsa.

Så lik och ändå inte

Nu har jag till slut varit och sett filmen The Hitch-Hiker's Guide to the Galaxy. Jag hörde radioserien (många gånger) från Radio Ryd i början av 1980-talet och läste sedan böckerna. Jag har sett den gamla BBC-TV-serien, och så nu slutligen filmen.

Den skiljer sig i handlingen från de tidigare varianterna. Å andra sidan är de inte lika inbördes heller. På det hela taget var filmen bra; skådespelarna passade med mina bilder av hur de skulle vara, och de ändringar som gjorts tyckte jag passade in i stilen. De snuttar man fick se ur guiden var fortfarande kitschiga, om än inte så extremt som "datorgrafiken" i BBC-TV-serien.

Vogonerna och kärlekshistorien mellan Arthur och Trillian hade fått större utrymme i filmen. Det vore inte lätt att hålla ihop en så kaotisk historia som radioserien är på film, så det är nog inte så dumt att ha med vogonerna genom hela filmen.

Marvin var helt omdesignad, men den nya designen fungerade. För den som var uppmärksam fanns även den gamla designen med som bifigur i en scen.

Det blir en lite udda känsla att sitta och titta på en film man aldrig sett tidigare och fortfarande kunna omkring hälften av dialogen utantill...

Äntligen!

Årets litteraturpris gick till britten Harold Pinter (f. 1930). Som så ofta förr är han ingen som jag kände till i förväg. I det här fallet verkar jag med gott samvete verka kunna skylla på att han primärt sysslar med dramatik, något som jag i princip aldrig läser (och inte går jag på teatern heller).

Jag arbetar så sakteliga på att läsa någonting av varje nobelpristagare men det kommer att ta många år innan jag kommer ens någonstans i närheten av ikapp. Jag har just för stunden avverkat minst en bok av 22 stycken av alla de som fått litteraturpriset sedan 1901. Det är ungefär en person per år som får priset (några få år har priset delats mellan två personer, och några år har det inte delats ut), så jag har ett åttiotal kvar. I en del fall lär det nog vara svårt nog att ens få tag i deras böcker. Det finns ett antal namn på listan som jag inte hört talas om alls.

Va? Kapitel?

Idag har jag jobbat i Stockholm. Eller tja, jag har varit på ett möte. Resten av tiden har jag suttit på tåg och tunnelbanetåg för att ta mig till och från detta möte. Men det var åtminstone ett produktivt möte, vilket inte alltid är fallet.

På vägen från tåget till tunnelbanan passerade gick jag in på Pocket Shop och noterade att Terry Pratchetts Going Postal fanns i pocket, så den köpte jag. Jag lyckades till och med läsa ut Douglas Copelands Miss Wyoming innan jag började på den. En sak slår mig direkt: den har kapitel. Det är, vad jag vet, första gången en discworld bok har det. Dessutom har den "inledningar" till varje kapitel som man kan hitta i en del äldre böcker, som "Chapter One: The Angel in which our Hero experiences Hope, the Greatest Gift - The Bacon Sandwich of Regret - Sombre Reflections of Capital Punishment from the Hangman - Famous Last Words [...]". Jag har inte kommit långt nog i den för att uttala mig om ifall den är bra eller inte, men den innehåller i alla fall Lord Vetinari så helt fel kan den ju inte vara.

Nyttiga spam

En ganska stor andel av de spam jag får är på japanska, så nu kan jag använda dem som läsövningar innan jag slänger bort dem. ;-) Jag gissar att det senaste som kom var porreklam (inte direkt någon långsökt gissning). Ärendet började med "lite" och sedan ett kanji som verkar betyda "skam".

Jag var i England men lärde mig om japanska spel

I brist på en riktig karta över rätt del av London skrev jag ut ett par småkartor över det område jag skulle till från MapQuest.

Jag startade från Linköpings flygplats som brukar vara ett rätt avslappnat ställe att flyga från, men som den här dagen slog nya rekort. Det fanns inte tillstymmelse till någon säkerhetskontroll alls från det att jag checkade in tills jag gick på planet, och jag tror att det var samma för alla andra (alla fem eller så; det var ett av de riktigt små planen).

Det var lite ont om tid för bytet på Arlanda så jag hade fått rådet att bara ha handbagage. Det hade jag tänkt att ha i vilket fall eftersom jag bara skulle vara borta en natt och inte ha någon speciell utrustning med mig. Det visade sig inte bli något problem att hinna, trots att Self-service-incheckningsautomaten krånglade.

Från Heathrow tog jag tunnelbanan ett par stationer österut till Hounslow Central som såg ut att vara den station som var närmast mitt hotel. Jag hade kunnat åka ett par stationer till och sedan byta tåg och åka en bit tillbaka igen på en annan linje men jag hade inte lust att sitta på ett tåg och skumpa så jag bestämde mig för att promenera istället. Jag har inte hunnit med att motionera på sista veckan, så några kilometers promenad med ryggsäck verkade bra. Dessutom var temperaturen rätt trivsam. Mörkret gjorde att jag inte såg så mycket av omgivningarna, men det verkade vara idel typiska brittiska villaområden med tomter mindre än min garageuppfart.

Jag kom fram till hotellet utan problem och lämnade väskan innan jag fortsatte några kvarter ytterligare till en indisk restaurang för kvällsmat. På morgonen upptäckte jag att deras reklam om utsikt över Themsen faktiskt stämde. Man såg visserligen inte så mycket av floden eftersom det var träd ivägen, men det var nog inte mycket mer än 100 meter från mitt fönster till stranden.

Mitt kundbesök gick smidigt och led en distinkt brist på både problem och inkompetenta kunder. Jag tänker inte klaga.

På hemvägen hamnade jag bredvid en japan på flyget från Heathrow och vi började prata om både språk och annat. Jag berättade att jag varit i Japan några gånger och bland annat köpt några japanska spel (Shogi, Hanafuda) och att jag även hade Mah-Jong och Go. Han funderade lite på vad det mer fanns för japanska spel och tipsade sedan om Hyakunin Isshu. Detta är ett kortspel som kan spelas i tävlingar där det är reaktionstid och snabbhet som är avgörande. Basen för det hela är hundra stycken tusenåriga dikter. Hyakunin Isshu-kort (och Hanafuda-kort) var vad TV-spelstillverkaren Nintendo började tillverka (för hand) när företaget bildades 1889.

Den lille karthamstern

Om några timmar åker jag till London. Jag kom nyss på att när jag var i London förra gången för ungefär ett år sedan köpte jag en karta, och den vore det ju smart att ha med sig nu. Tyvärr låg den inte där kartor ska ligga.

Nu har jag gått igenom högen med papper-som-nog-kan-vara-bra-att-ha-men-som-jag-inte-orkat-ta-hand-om. Där fanns ett gäng kartor. Och inte bara över London, för den delen:

• London: En bra, två gratiskartor, tre tunnelbanekartor. Den bra kartan hade varit ännu bättre om den hade sträckt sig så långt ut från centrum som jag ska idag...
  
  
• Arlanda: En terminalguide, vilket också kan vara praktiskt idag eftersom jag inte flyger via Arlanda så ofta och jag har lite ont om tid att byta på.
  
  
• Tokyo: En stadskarta (som jag inte använt så mycket eftersom den är köpt i Taipei och därmed textad på kinesiska -- kartan i min Lonely Planet-guide var mer lättanvänd), en hotellreklamkarta som täcker området precis i närheten av Ingates japanska partner (och, som av en händelse, Tokyos bokhandelsdistrikt), en karta som visar vägen till spelaffären Okuno Karuta (precis norr om bokhandelsdistriktet) och fem tunnelbanekartor i olika utföranden.
  
  
• Taiwan: En karta över hela Taiwan, en över Taipei och en över tunnelbanan.
  
  
• USA: Stadskartor över Chicago, Boston och Dallas/Ft. Worth.
  
  
• Oslo: Reklamkarta.
  
  
• Sverige: Omberg, Kalmar, Strängnäs och en cykelkarta över Linköping.
  
  
• Slutligen kartor över Rumänien och Jerusalem, två platser som jag inte ens varit i närheten av. Jag undrar varifrån de kommer?
  

Trallallalla

Idag har jag varit nyttig i trädgårdsprojektet igen. Dagens beting blev att gräva upp fem stycken gjutna betongklumpar som har hållit fast ett staket (puh!), plocka bort ett dussin rutor trall (som var rätt fastvuxna) och rensa bort ogräs från en del av området.

Nu återstår att rensa andra halvan (ungefär), rensa en liten rabattstump där det sitter en björnbärsbuske och sätta stenkant runt den och att släta ut marken så att det går att lägga plattor. Det sista är nog mer jobb än det låter som. Just nu finns det gropar efter betongklumparna som är rätt djupa (som jag tänkte gömma diverse överblivna stenar i) och på andra ställen ligger det stora högar med jord som blivit över. Förhoppningsvis går det ungefär jämnt ut när man slätar till det. Sedan måste man se till att trampa till det ordentligt också, så att inte plattorna sätter sig en massa efteråt.

Bokmässan

Igår var jag på Bokmässan i Göteborg för första gången. Jag har varit på väg några gånger tidigare, men det har alltid kommit något i vägen. Det var som vilken datormässa som helst, förutom att alla talade om böcker. När jag kom var det rätt trångt, men allt eftersom dagen gick tunnade det ut lite så att det blev lättare att ta sig fram i gångarna. Eller så berodde det på att jag successivt rörde mig bort från ingången och den värsta trängseln var där; jag vet inte. Ute regnade det (såklart, eftersom mässan är i Göteborg där det alltid regnar) men det lider man ju inte av inne.

Inköp på mässan:

• Bild & bubbla 2/2005. Stor artikel om den svenska mangautgivningen och mycket annat.
  Den här läste jag om i förra numret av Bild & bubbla och tyckte att den verkade intressant.
  
  
• Svensk seriehistoria: första boken från Svenskt Seriearkiv
  Samma här. Jag vet väldigt lite om svenska serier, så förhoppningsvis kan det bli ändring på det här.
  
  
• Daniel Ahlgren: För fin för denna världen
  Detta är en seriebok som jag fick gratis av Seriefrämjandet när jag handlade det ovanstående av dem.
  
  
• Hans Arnold: Monstret som valp (självbiografi)
  Den här boken har jag letat lite efter sedan Hans Arnold berättade om den på sf-kongressen jUnicon 1999.
  
  
• Corinne Maier: Hej lättja
  Hur man gör sitt liv bekvämt genom att göra så lite som möjligt. Helt klart en bok för mig! Vi får väl se om jag orkar läsa den, bara...
  
  
• Mats G. Larsson: Minnet av vikingatiden
  Den senaste av Mats G. Larssons böcker om vikingatiden, så ny att jag inte ens visste om att den fanns. Förutom Rusernas rike som jag inte hittat än så har jag läst alla de tidigare.
  
  
• Carcassonne: Händler & Baumeister
  Det var inte bara böcker som gick att köpa på bokmässan utan även spel, och för den delen en hel del annat också. Just det här spelet är i själva verket en utökning till Carcassonne som vi redan har.
  

Te i dubbel bemärkelse

Just nu håller jag på att lära mig hiragana. Det gör man oftast genom att gör små lappar (som små spelkort, ungefär) där man skriver ett hiragana på ena sidan av kortet och en förklaring på andra sidan. Så bläddrar man igenom dem med hiraganasidan upp och kollar så att man vet vad de betyder.

Jag råkade ha en bunt sådana kort i fickan när jag skulle göra te nu på morgonen, och konstaterade att det var lagom att bläddra igenom dem ett varv medan teet drog. Ett av de hiragana som finns i den här korthögen är て som uttalas "te", även om det antagligen inte betyder något som har med te att göra, för det heter "cha" och "stavas" med ett kanji (kinesiskt tecken): 茶

Mot England

Nu har jag bokat biljetter för en jobbresa till London. Jag åker vid 17 på måndag och kommer hem sent på kvällen på tisdag, så risken att jag ska hinna med någonting mer än att jobba är nog tyvärr rätt försumbar. Eller finns det omistliga saker att göra omkring klockan 21-23 eller så i Twickenham på en måndagskväll?

Japanska

Nu har jag varit på min första lektion i japanska. Klassen bestod av ungefär lika delar folk i min ålder och gymnasister. Läraren är japanska, och inte så bra på svenska så hon satsar på att köra så mycket som möjligt av kursen på japanska redan från början. Jag tror att det är rätt sätt, även om det blir lite förvirrande i början när man inte förstår så mycket.

Tyvärr kommer jag antagligen att missa nästa lektion på grund av en jobbresa, så jag får se till att läsa i förväg. Att plugga in hiragana som används i läsövningar går ju exempelvis bra att göra själv (och det har jag redan börjat på så smått).

Jag började i somras med att lära mig katakana när jag bestämt mig för att gå den här kursen. Jag surfade runt lite och det verkade som om en del kurser tyckte att man skulle börja med katakana, andra med hiragana. Jag valde katakana för att de såg enklare ut. Den här kursen börjar med hiragana. Jaja, förr eller senare måste jag i vilket fall lära mig både och.

Jag har närt en kommunist vid min barm!

Det här politiktestet hade en klar amerikansk prägel, men det var skoj i alla fall.

You are a Social Liberal (88% permissive) and an... Economic Liberal (10% permissive) You are best described as a: Socialist Link: The Politics Test on Ok Cupid

Gräset var i alla fall lätt att hantera

Nu har vi inspekterat vad som inte kommer att bli vår sommarstuga. Huset var i och för sig trevligt och utsikten var det som synes inget fel på. Som man också kan se av bilden så ligger huset däremot högt (bilen står på tomten och bilden är tagen från altanen framför huset). Hela tomten består av en enda bergssluttning. Det finns inte tillstymmelse till gräs någonstans. Jag har visserligen ingenting emot att en sommarstugetomt saknar en massa gräs som måste klippas, men samtidigt är det ju trevligt om det finns tillräckligt mycket slät mark någonstans så att det går att lägga sig ner, vilket det inte gjorde här.

Sommarstugetitt

Om en timme eller så ska vi åka iväg och titta på en sommarstuga som är till salu. Vi har egentligen inte alls bestämt oss för att vi vill ha någon sommarstuga, men Camilla råkade snubbla över en säljes-annons som såg skoj ut. Även om vi inte ens vet att vi faktiskt vill ha någon sommarstuga alls så kan vi ju åtminstone kosta på oss att åka dit och se om verkligheten verkar lika trevlig som annonsen ger sken av.

Stugan ligger strax norr om Roxen, i skogarna kring Stjärnorp. Det är inte alls otänkbart att någon av mina förfäder har bott där tidigare (om än inte just i det här huset, eftersom det inte är så gammalt), för en rätt stor del av min släkt kommer från precis de trakterna.

Nygammal gång

Idag har pappa och jag rivit upp en stenplattlagd gång på framsidan av huset, borstat av plattorna, slätat till underlaget, lagt ut fiberduk och lagt tillbaka plattorna igen. Många kilo att bära fram och tillbaka...

Senare på kvällen plockade jag bort ett gäng plattor till och spred ut på uppfarten och spolade av med högtryckstvätt. Tanken är att vi ska släta till där de låg och lägga tillbaka dem imorgon.

Någon gång efter det ska det läggas plattor på ett tredje ställe, men innan det kan bli av måste en bit staket bort, diverse gamla trallar slängas och en massa utjämning göras.

Om man känner sig sysslolös kan man se till att skaffa sig en trädgård. Det finns alltid något att hålla på med. Ibland får man till och med motion av det.

Bredbandsbesvär, igen

Mitt bredband fungerar fortfarande inte som det ska. Hittills har det slutat att fungera inom några minuter från 17:17 varje dag jag sedan jag blev uppgraderad, och sedan varit borta i 1-2 timmar. Varje dag har har några extra avbrott, fast på olika tider.

Idag sade supporten att det var något fel i deras mjukvara som gjorde att den startade om varje dag, och det skulle vara fixat någon gång i nästa vecka. Jag tror det när jag ser det.

Vafalls? Inget nät?

Som jag misstänkte så var det för bra med ett bredband som bara fungerade. Strax efter att jag kom hem från jobbet idag slutade nätet att fungera. Det gick inte att pinga default gateway och traceroute stannade efter brandväggen.

Jag tog ett djupt andetag och ringde till Bredbandsbolagets support. Först fick jag (efter ~10 minuter i telefonkö) tala med en tjej som undrade hur jag kopplat (telefonjack -> filter -> ADSL-modem -> brandvägg -> switch -> dator) och vad felet var (min default gateway svarar inte på tilltal). Hon tittade på något i sin ände och tyckte att det var underligt eftersom det såg bra ut i hennes ände. Sedan kopplade hon mig vidare till någon annan support.

Efter ytterligare 10 minuter eller så i telefonkö kom jag fram till nästa supportkille. Han började med standardfråga 1A "har du brandvägg" och tyckte att jag skulle koppla bort den. Det tyckte inte jag. Sedan tyckte han att jag skulle "reparera min anslutning". Jag upplyste om att jag inte körde Windows. "Linux har vi inte support för" tyckte han, och lät som om han var beredd att lägga på. Jag påpekade att det inte verkade finnas någon anledning att tro att det var Linux som var problemet, utan deras gateway som inte svarade. Han påstod att han kunde se alla som satt kopplade på den, och att den alltså var OK. Han bad mig starta om modemet, vilket jag gjorde. Det gjorde ingen skillnad.

Nu började han om igen och tyckte att jag skulle ta bort brandväggen. Förutom att det rent praktiskt är en smula krångligt så har jag ingen lust att ta bort den, för det finns en anledning att den sitter där och dessutom verkar det inte vara den det är fel på. Han envisas. Jag tycker att han borde kolla varför deras gateway inte svarar på tilltal. Han säger att han ser mitt modem, men att min dator inte verkar ha hämtat någon IP-adress. Jag påpekar att jag har fast IP, inte DHCP. Han flummar något om att den måste hämta en IP-adress i alla fall, och att den gör om det när man reparerar sin anslutning. Om jag inte vill koppla in min vanliga dator direkt utan brandvägg, kan jag inte ta en annan och reparera anslutningen med den? Naturligtvis har alla en extra dator med Windows liggande, för att plocka fram när deras bredband krånglar. Jag tycker åter igen att han borde titta på sin gateway istället för min brandvägg, eftersom hans gateway inte svarar på tilltal.

Han tycker igen att jag ska koppla in en dator direkt till modemet. Jag väntar ett tag och säger sedan att jag har en dator inkopplad direkt till modemet. Min brandvägg är en komplett linuxdator, så det är ju ingen lögn. Han ber mig att reparera anslutningen och jag upplyser om att det inte är en windowsdator. Han säger igen att de inte har support för Linux och jag säger igen att det är deras gateway som inte svarar på tilltal. Jag kör ping och traceroute igen (från min arbetsstation bakom brandväggen) och konstaterar att det fortfarande inte fungerar.

Han kommer nu på att han kan starta om porten jag är kopplad till. Han säger sig ha gjort det tidigare under samtalet utan att det har hänt något, men försöker igen. Jag är gissar att det inte alls gjorts tidigare eftersom han inte sagt något om det och han verkat tala om vad han gjort tidigare (inte mycket, men han har rapporterat noga att han kan se mitt modem och så vidare). Det tar ett bra tag, och till slut säger han att han nu startat om porten tre gånger. Nu fungerar plötsligen mitt nät igen.

Han konstaterar dock att han inte kan se min dator. Jag får inte riktigt klart för mig vad han egentligen menar med det (brandväggen svarar på ping när jag provar från Lysator). Tidigare påstod han att han kunde se alla som var inkopplade på samma router i deras ände, men det var väl bara båg. Han låter mer förvirrad nu än tidigare, men eftersom mitt nät fungerar så bekymrar det inte mig så mycket. Jag tycker att han ska forska vidare i vad det är som inte fungerar när vi lagt på, men jag antar att han arkiverar det problemet i krångelputte-högen så fort luren är pålagd.

Det ska bli spännande att se hur länge nätet fungerar den här gången...

Det känns lugnande, eller nåt

Nu har jag precis avslutat ett telefonsamtal med en av våra säljare om ett pågående projekt. Efter att ha diskuterat diverse problem och tänkbara alternativ till lösningar avslutar han med "Det händer spännande saker, i alla fall."

Mjo, just det. May you live in interesting times!, som en kinesisk förbannelse påstås lyda.

Visserligen verkar den förbannelsen vara en myt, men det är ett bra uttryck i alla fall...

Bredare band

Något måste vara fel. För ett tag sedan fick jag brev från Bredbandsbolaget som berättade att de ville uppgradera vårt bredband till en snabbare sort, och samtidigt slippa ifrån den gamla BoNet-tekniken vi haft sedan urminnes tider. Om ett tag skulle det komma ett modem på posten, och sedan skulle man koppla in det när bredbandet slutade fungera (vilket betydde att de kopplat om i telestationen, så att det nya modemet istället för det gamla behövdes).

Idag upptäckte jag att det inte gick att surfa längre när jag kom hem från jobbet, så jag gick bort till Posten videobutiken och hämtade modemet. Nu jag har plockat bort det gamla modemet, kopplat in det nya modemet, ändrat inställningar i brandväggen (vi fick en ny IP-adress samtidigt). Det som gör mig lite misstänksam är att det bara fungerar. Första gången. Utan något krångel alls.

Tillbaka från Stockholm

Nu är jag hemma från Stockholm igen (sedan fredag kväll, om vi ska vara noga). Som jag trodde så hann jag inte läsa ut alla böckerna jag tog med mig.

• Sam J. Lundwall: Frukost bland ruinerna
  
  
• Ursula K. le Guin: Very Far From Anywhere Else (egentligen bara en novell, men publicerad som en separat bok)
  
  Det här är en kärlekshistoria mellan två artonåringar. Den tillhör Le Guins icke-fantastiska titlar, men var läsvärd i alla fall. Jag undrar om den inte rent av hade vunnit på att vara lite längre, och det brukar jag inte tycka.
  
  
• Jane Austen: Persuation
  
  
• Justina Robson: Natural History (nästan utläst)
  
  Slutligen utläst, efter att ha varit "under läsning" i över ett år. Den verkar innehålla intressanta idéer, men jag har aldrig lyckats fastna i den. Den repade sig lite på slutet, men kom fortfarande inte upp till rekommendabel klass.
  
  
• William Gibson: Idoru
  
  
• Dénis Lindbohm: Stjärnvargen
  
  Detta är klassisk space opera, så till vida att hjälten är Hjälte och alltid tar sig ur alla knipor han hamnar i (och det gör han ideligen). Han är stark, smart och snygg och så vidare. Däremot har han råkat bli efterlyst, och det krånglar till situationen lite. Eftersom det är en Lindbohm-bok träffar han efter ett tag på en Kvinna som givetvis är ute efter honom. Dessutom råkar hon som av en slump ha ett rymdskepp som har utrustning han trodde att knappt ens militären fick ha, och hon har inget emot att använda den för att få honom ur knipan. Rak underhållning där man aldrig behöver bekymra sig över hur det ska gå, bara vad som ska hända på vägen.
  
  
• John Milton: Selected Poems (nästan utläst)
  
  Ytterligare en bok som försvinner från högen med halvlästa böcker efter att ha legat där alldeles för länge. Jag är ingen stor poesiläsare, och ska nog hålla mig borta från episka 1600-talsdikter ett tag. Kortare stycken kan jag uppskatta, men längre saker som "Samson Agonistes" förutsätter allt för mycket klassiska bildning som jag inte har, så de mytologiska referenserna går mig förbi.
  
  
• China Miéville: Looking for Jake
  
  Jag hann påbörja den här novellsamlingen på vägen hem, men inte mer. Det jag läst verkar lovande, men det är ju knappast förvånande när det handlar om China Miéville.
  
  
• Woo: Rebirth (manga, två volymer)
  
  
• Myung-Jin Lee: Ragnarök (manga, två volymer)
  
  Den ena volymen utläst. Det här är alltså koreansk manga inspirerad av fornnordisk mytologi. Jag är ingen specialist på fornnordisk mytologi, men det känns som om man tagit sig en hel del friheter. Jag har aldrig tidigare hört talas om att gargoyler skulle ha varit något framträdande monster i Midgård (och inte heller att de skulle se ut som Evangelion. Valkyriorna skulle väl vara något av vikingarnas dröm, men stringtrosor och push-up-looken känns inte riktigt rätt i alla fall. Fast vad vet jag, de koreanska vikingarna hade kanske andra preferenser än de nordiska. ;-) Alla svärd som förekommer ser ut som katanor vilket väl får ses som en kulturell anpassning till målgruppen. Huvudpersonen letar dock fram Balders svärd, och det ser faktiskt ut mer som ett vikingatida svärd skulle ha gjort.
  
  
• Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 12 (manga)
  
  Den här ingick inte i min ursprungliga packning utan den köpte jag på stationen på väg till Stockholm. Conan är en av de mangor jag tycker bäst om av de som kommer ut på svenska just nu, och jag försöker att prova i alla fall lite grann av de som kommer ut. Conan är detektiv, och handlingen rör sig normalt kring ett mord som han löser. Varje bok innehåller ett tiotal avsnitt, och det brukar motsvara ungefär tre kompletta mordfall. Detta är den klassiska sortens detektivhistoria där ledtrådar presenteras för läsaren tidigt (om man är uppmärksam), och sedan presenterar Conan lösningen och hans slutledning på slutet så kan man se om ens egen tangegång stämde eller inte.
  

Cache hittad men GPS borta

Jag gav mig ut på en löptur igår med information om ett gäng cachar med mig och tänkte att jag skulle hitta några av dem. När jag kom fram till den första och slutligen lyckades få satellittäckning i närheten av Rosenbad (ute vid vattnet går det lättare än inne bland husen) kom jag fram till ungefär 50 meter från cachen, sedan kraschade GPS:en. Det har den gjort förut, så jag tänkte inte så mycket på det. Jag plockade ut batterierna ur den som vanligt så att det gick att starta om den, och försökte igen. Den kraschade igen. Och igen. Och igen. Tydligen är det dags att säga adjö till den här GPS:en nu och skaffa en ny, för jag lyckades inte få den att leva mer än fem sekunder innan den kraschade trots ett gäng försök.

Med hjälp av cachebeskrivningen lyckades jag hitta cachen Urban squirrel i alla fall.

Utan GPS är det lite svårt att geocachea, men i en stad kan det fungera ändå. Jag satte mig och tittade igenom beskrivningarna för resten av cachearna jag hade med mig och sorterade ut några som skulle kunna gå att hitta ändå. Jag hade kollat med MapQuest så jag visste rätt noga var de skulle vara, och ibland berättar cachebeskrivningen var man ska leta. Eller så kan man få reda på det med ledtrådarna.

Nästa cache på listan (Stockholm City) verkade helt uppenbart placerad, men den gick inte att hitta i alla fall. När jag tittade på nätet efteråt ser jag att flera andra också varit där och inte hittat den, så den är tydligen borta.

Jag stannade till vid ytterligare några cachear längs löpturen, men jag lyckades inte hitta någon av dem utan GPS.

BookCrossing

Jag fick just brev från BookCrossing som berättar att någon loggat en bok som jag släppte ut i frihet i juli förra året. Kul att se att den fortfarande är "i livet". Den är dessutom en av dem som jag roade mig med att släppa i en geocache istället för på ett uppenbart ställe.

Nu vet jag vart mina SMS tar vägen

Jag insåg just varför jag så ofta gör fel med min telefon. Och nu talar jag inte om den uppenbara anledningen att det är en ///-lur med sunkigt gränssnitt, utan varför gränssnittet inte fungerar (eller i alla fall ett exempel på det).

Jag lägger rätt ofta in saker i min kalender. Om jag inte gör det så kommer jag inte ihåg dem, och det händer att jag behöver göra saker på bestämda tider. Alltså måste jag skapa en massa kalenderposter. När man matat in beskrivning, tid och så vidare så finns det bara en knapp att trycka på, och den innehåller en pil. Pilen börjar i vänster ände av knappen, går till höger, svänger neråt och fortsätter sedan tillbaka till vänster igen. Det kanske inte går att begripa hur den ser ut av den här beskrivningen, men knappen känns rimlig som "tillbaka". När man klickar på den så sparas ens kalenderpost, och telefonen kommer att pipa när det är dags.

Någon gång ibland skickar jag SMS. Det händer inte lika ofta, men ibland är det folk som skickar SMS till mig, och det brukar innebära att jag behöver svara. Ibland hör folk av sig senare och undrar varför de inte fick något svar. Nu har jag insett varför. När man skriver ett SMS finns det två knappar att välja på. Den ena är samma som den enda som fanns i kalendern. Skillnaden är att här betyder den inte "klar, ta hand om det här och se till att det fungerar som jag vill" som i kalendern, utan här betyder den "spara det här i Utkast-mappen och se till att det blir liggande där i några veckor". Om man vill skicka sitt SMS ska man istället klicka på "sänd"-knappen. Nu skulle man ju kunna tycka att "sänd" är en rätt tydlig markering på en knapp, men uppenbarligen är mönsterigenkänning av det som brukar vara på knappen jag ska trycka på mycket lättare för hjärnan, så de flesta gångerna trycker jag på pilen och inget SMS blir skickat.

Tänk så bra det vore om /// hade gjort lite användbarhetstestning och istället haft en knapp med en pil på som skickar och en knapp med "spara utkast" på som inte skickar. Eller att man hade låtit bli att använda en tillbakapil som spara-knapp i kalendern. Vilket som helst är OK för min del, och hade garanterat varit bättre än som det nu är.

Nästan, men inte helt, olikt mjölk

På mitt hotellrum finns ett te- och kaffekokningskit. Till det finns en vanlig trekant med mjölk. Det finns också ett smalt pappersrör som jag först trodde var socker men som det står "Creamer" på som också bör vara något slags mjölksubstitut. Om man läser på baksidan står det med små bokstäver "Coffee Whitener". Det är säkert bra att kaffet bli vitt, men det brukar inte vara den primära anledningen till att man har i mjölk. Någon innehållsförteckning som talar om vad det faktiskt är i paketet finns det inte ett spår av. Jag trodde inte att man fick sälja mat utan innehållsförteckning i Sverige. Fast det här kanske är så långt ifrån naturliga ingredienser att det inte klassas som mat...

Första dagen i Stockholm

Igår gick jag upp ungefär en timme tidigare än vanligt för att sätta mig på tåget till SIPit 17. SIPit är ett regelbundet återkommande arrangemang där företag som tillverkar SIP-produkter träffas och testar sina prylar mot varandra och kontrollerar att de fungerar ihop som de ska. Det verkade som om de flesta andra (omkring 150 personer från hela världen) redan kommit när jag kom dit, men de flesta verkade fortfarande hålla på med att koppla upp sin utrustning och få ordning på den.

Att få min brandvägg att komma överens med nätet var inte så svårt, men det visade sig att jag kanske tänkt lite fel när jag valde brandvägg. Jag tog med mig den minsta varianten för att slippa ha så mycket att bära på tåget. Så långt var det ju bra, men det är också den långsammaste versionen. Det är nog inget problem vad det gäller själva SIP-trafiken som visserligen är det som jag är här för att testa, men webbgränssnittet på den är lite segt. Eftersom jag kommer att pilla i det gränssnittet mer eller mindre konstant under den här veckan så hade det nog inte skadat med något lite snabbare. Jag får se till att konfigurera rätt från början istället. ;-)

Som på alla arrangemang av det här slaget så stod nätverket tidvis stilla under dagen, varvid de flesta tog det lugnt ett tag, utom de som hade hand om nätverket som sprang runt i små, små cirklar och försökte lista ut vad som var fel.

När jag gav upp på kvällen och skulle ta mig till mitt hotell ett kvarter bort visade det sig att det regnade en hel del. Jag smet in på sushistället som låg precis innan hotellet (på Wallingatan), men vid det laget var jag i vilket fall redan blöt. Jag provade deras vegetariska sushi (ett par med avocado, ett par med omelett, ett par inslagna i omelett(?) och ett gäng bitar rulle med diverse grönsaker i). Klart gott. Att det visade sig ingå misosoppa var också en trevlig överraskning, speciellt efter det kalla regnet nyss. När jag ätit färdigt och gick vidare mot hotellet hade det som tur var slutat regna så jag slapp bli blöt igen.

Jag hade två alternativ för vad jag skulle göra på kvällen: antingen leta upp några geocachear eller spela spel. För att slippa bestämma något i onödan så stoppade jag ner två Magic-lekar i ryggsäcken tillsammans med GPS och cacheinformation och promenerade mot Kungsholmen. Jag hade tittat ut cachearna Rabbit Hill, General Mural och Sök, så skall du finna (Matt 7:7) som lämpliga i den delen av Stockholm. När jag började närma mig tyckte inte min GPS att den såg några spår av satelliter alls, och då är det ju lite svårt att hitta några cachear. Vår billiga dåliga GPS gillar inte alls när det är fullt med hus runt omkring.

Istället promenerade jag vidare över Kungsholmen ner till Dragon's Lair och spelade några partier Magic (och förlorade samtliga...).

Efter detta nederlag provade jag igen med GPS:en nere på norrmälarstrand och lyckades faktiskt hitta tillräckligt många satelliter för att få reda på var jag var (som om jag inte visste det redan). Så fort jag gick in bland husen i riktning mot cachen som jag nu fick en pekare till så tappade GPS:en signalen igen, så då gav jag upp och gick tillbaka till hotellet.