Inlägg
Ian McDonalds senaste roman The Dervish House följer mönstret hos de två föregående genom att utspela sig på en för oss svenskar exotisk plats där sf-romaner sällan utspelar sig. I det här fallet handlar det om Istanbul år 2027, en stad som fått ett uppsving i och med att Turkiet lyckats komma med i EU och dess strategiska placering på Bosporen på gränsen mellan Europa och Asien.Den här boken är bara 350 sidor, men det lyckas fortfarande packa in sex olika huvudpersoner, ett överflöd av miljöer och en handling. Det är inte utan att det känns lite packat ibland. Jag kommer på mig själv med att glida med i miljöbeskrivningarna av det exotiska framtida Istanbul och ibland tappa greppet lite om vad huvudpersonerna egentligen gör. Det är inte i första hand bokens fel; den kräver helt enkelt att man är koncentrerad när man läser den och tar det lite lugnt, för det händer mycket hela tiden. Man luras lätt att McDonalds poetiska språk tar det lugnt och går omvägar för att hinna med det vackra, men så är det inte. Samtidigt som det är vackert lyckas det hinna kavla upp ärmarna och berätta saker, så det vill till att hänga med.
De sex huvudpersonerna är en rätt blandad samling: En börshandlare med rymligt samvete, en konsthandlare, en ekonom, en nioårig pojke med ett hjärtproblem som gör att han inte tål höga ljud, en slacker som kan se djinner och en ung marknadsförare som behöver rädda familjeföretaget. De har alla olika mål, men som väntat så drar händelsernas utveckling ihop dem så småningom.
En av handlingens trådar rör hur konsthandlaren får i uppdrag att leta upp en mellified man. Genom att en person övergår till att äta enbart honung blir hans kropp på något sätt konserverad, och när han till slut dör fylls hans sarkofag med honung i vilken han får ligga i 100 år. När sarkofagen öppnas till slut är innehållet en mirakelkur mot allehanda problem. Jag trodde att detta var något som McDonald hittat på, men uppenbarligen finns det nämnt i verkliga källor sedan åtminstone 1500-talet.
En sak som förvånar mig lite i boken är tekniknivån. I flera av handlingens trådar är nanoteknologi en väsentlig ingrediens och den är också något som faktiskt används i det dagliga livet. Med tanke på hur välkänd tekniken är och hur lätt det uppenbarligen går att beställa nya specialversioner (om än experimentella) så tycker jag att att tekniken har gjort förvånansvärt små avtryck på världen. Detsamma gäller även den robot som nioåringen använder; den kan delas upp i ett otal mikrorobotar som antingen kan agera självständigt (om än begränsat) eller aggregeras till större enheter som är mer användbara. Detta är uppenbarligen teknik som en nioåring kan få tag i, men den verkar också ha förändrat samhället förvånansvärt lite och personer han stöter på kommenterar vid flera tillfällen hur fantastisk tekniken är. Jag är medveten om Gibsons uttalande om att framtiden redan är här men att den inte är jämnt fördelad, och i viss mån kan man kanska komma undan med att ha det som förklaring, men jag tycker inte att det räcker riktigt.
Det här är dock en randanmärkning, inget som har sönder boken. The Dervish House är en myllrande levande bok som lyckas vara både vacker och intressant på samma gång. Den är inget man snabbläser, men definitivt något man bör läsa!
Ian McDonald: The Dervish House
Pyr, 2010
359 sidor
ISBN: 978-1-61614-204-9
Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, ian mcdonald, the dervish house
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, ian mcdonald, the dervish houseintressant.se
