torsdag, januari 30, 2014

2013-53: Svetlana Aleksijevitj: Bön för Tjernobyl

Jag kommer ihåg när larmen kom om Tjernobylkatastrofen, och till en början var det rätt vagt och osäkert vad som egentligen hade hänt. När man läser den här boken inser man att det var rätt vagt vad som hänt och osäkert i ordets alla bemärkelser även för dem som bodde precis i närheten också.

Det här är en dokumentär bok om vad som hände i Tjernobyl, men den är inte uppbyggd på samma sätt som vanligt med en klar kronologi som presenterar skeendet med en tydlig progression. Som de flesta journalister har Aleksijevitj intervjuat en massa människor men istället för att smälta ihop deras berättelser till en enda så låter hon istället varje person berätta sin egen historia och sedan får läsaren istället bilda sig en bild av vad som hände utifrån denna mosaik av berättelser.

En annan skillnad mot en typisk dokumentär berättelse är att Aleksijevitj bara återger det hennes intervjuade personer berättat om och de verkar vara rätt vanliga människor. Hon har inte fyllt på med allmänt kända fakta. Detta gör att upptakten till det hela; själva haveriet i reaktorn inte beskrivs alls. Här finns berättelser från personer som var med väldigt tidigt i uppröjningsarbetet men inte från några som faktiskt jobbade inne på verket och hade insyn i själva haveriet.

När det gäller upprensningen kan man konstatera att den är en sorglig blandning av brist på utbildning, brist på utrustning och aktiv obstruktion. Lokala myndigheter ville ofta inte erkänna att det fanns några problem alls och folk kunde fortsätta sina liv som vanligt mitt de förorenade områdena. När man väl gjorde något skickades folk upp på reaktortaket med skyfflar för att röja upp utan skyddsutrustning. Här kommer berättelserna i andra hand, från fruar och andra anhöriga.

Även de som inte var så nära utsattes för enorma strålningsdoser. En av de överlevande berättar
När vi kom hem tog jag av mig alla kläder jag haft på mig där borta och slängde dem i sopnedkasten. Båtmössan fick min yngste son. Han hae tiggt och bett om den. Han bar den ständigt. Två år senare fick han diagnosen: hjärntumör.
Den här boken är jobbig att läsa, för saker av det här slaget sker hela tiden. Ovetande personer kommenderas in för att sanera utan att veta vad de riskerar att drabbas av och utan skyddsutrustning. Dessutom måste de argumentera med lokalbefolkningen som inte alls har lust att flytta på sig för någon utrymning utan sköter sitt jordbruk som vanligt.

Svetlana Aleksijevitj: Bön för Tjernobyl: En framtidskrönika
Översättning: Hans Björkegren
Ordfront, 1997
258 sidor
ISBN: 91-7324-564-X

måndag, januari 27, 2014

2013-52: Greg Rucka: Lazarus 1


För ett tag sedan var jag på Seriebörsen och bad om tips på någon bra serie att läsa och blev pekad på Lazarus som jag inte hört talas om tidigare (jag är inte speciellt insatt i serier, så även skaparen Greg Rucka var ny för mig). Det visade sig vara ett utmärkt tips, om än irriterande. Det är nämligen första volymen, och dessutom precis nyutkommen. Jag måste alltså vänta ett halvår eller så innan jag kan läsa vidare.

Den första volymen av Lazarus innehåller bara fyra nummer och det är alltså en ganska liten inblick i den värld som skapas som läsaren får, men den är trots det förvånansvärt effektiv för berättandet är mycket välgjort. Serien utspelar sig i vad som helt klart är en version av vår värld, men den verkar en smula mer dystopisk och av den teknik som visas verkar den även ligga lite längre fram i tiden, men antagligen inte så väldigt mycket.

I den här världen är det inte länder som styr utan Familjer. De tillhör en liten och mycket priviligierad överklass om styr över slavar och annat avskum. Varje Familj i sin tur satsar sin framtid på en specifik person, en lazarus, som de verkar modifiera till något slags terminatorstatus.

Seriens huvudperson så här långt är Forever. Det första som händer i serien är att hon dödas av några inbrottstjuvar, men vi ser hur hennes kropp hämtar sig på några minuter och hon gör sedan processen kort med bovarna. Efter detta ser vi också hur hon verkar känna sig påverkad av de här morden, något som de som tar hand om henne efteråt verkar se som ett problem och också det som gör henne till en intressant person. På samma sätt som Sarah Connor konstaterar i Terminator 2 att roboten är den bästa far John Connor haft i sitt liv eftersom den aldrig kommer att överge honom så verkar Forever här på något sätt vara den enda chans Familjen Carlyle har att på något sätt framstå som mänsklig eftersom dess övriga medlemmar tycks helt känslokalla och kalkylerande, både mot dem som inte tillhör Familjen och mot Forever.

Det här är naturligtvis bara en introduktionsvolym, men berättelsen har redan kommit igång med en mycket väl fungerande introduktion till framför allt Familjen Carlyle men även några andra personer och också berättelser om kärlek (verkar det som i alla fall, men är ännu lite osäkert) och svek (här råder däremot ingen tvekan i åtminstone två olika fall). Det som dock nästan imponerar mest på mig är hur effektivt och sömlöst vi introduceras i världen utan någon som helst explicit exposition. Allt görs genom att väl genomtänkta saker visas, och inte en ruta är onödig. Mycket snyggt!

Greg Rucka: Lazarus 1
Image Comics, 2013
opaginerad
ISBN: 978-1-60706-809-9

torsdag, januari 23, 2014

2013-51: Philip Pullman: Guldkompassen

Det här är första delen i trilogin Den mörka materian och det känns som att berättelsen bara knappt och jämnt hinner igång innan den här delen är slut. Till stor del känns det här mest som en introduktion till världen.

Huvudperson är flickan Lyra som bor i Oxford, nästan som något slags maskot på ett av alla college i stan. Hon har ingen mamma och pappa eller, för att vara mer korrekt, hon vet inte vilka de är. Skolan är hennes hem.

Vid en första anblick känns bokens värld väldigt mycket som vår, men det finns en väsentlig skillnad. Alla människor har en daimon som är något slags djur som alltid finns vid deras sida och som de har något slags telepatisk kontakt med och inte ens kan avlägsna sig speciellt långt från. När man är barn kan ens daimon dessutom anta olika djurs skepnader beroende på humör och behov. Daimonerna är en mycket väsentlig företeelse genom hela boken och står för både viktiga delar av handlingen och några av bokens starkaste scener.

Lyras lugna tillvaro kastas över ända när hon får titeln guldkompass i sin ägo och får i uppdrag att transportera den till Svalbard. Under resans gång kommer hon att stifta bekantskap både med häxor och bepansrade isbjörnar. Även om dessa låter som en rätt konstig företeelse så tycker jag att de fungerar bra.

Jag tänker avvakta att ge något definitivt omdöme om den här serien än men så här långt verkar det i alla fall klart lovande.

Philip Pullman: Guldkompassen (Northers Lights/The Golden Compass)
Översättning: Olle Sahlin
Natur och Kultur, 2003 (originalet 1995)
384 sidor
ISBN: 978-91-27-09704-9

måndag, januari 20, 2014

2013-50: Naturskyddsföreningen: Jorden vi äter

Årets årsbok från Naturskyddsföreningen handlar om matproduktion och hur väldigt olika den ser ut i olika delar av världen. Stordriftsböndererna i den amerikanska mellanvästern och husbehovsodlarna i Afrika har väldigt lite gemensamt med varandra.

Den förste odlar en sak och optimerar allt för att få ut så mycket som möjligt av just den grödan för att kunna få ut så mycket som möjligt till avsalu och köper sedan vad han behöver själv. Småbonden odlar massor med olika saker på ett sätt som kanske inte ger optimal avkastning för varje enskild gröda, men å andra sidan klarar han sig också utan konstgödning och andra dyra insatser eftersom han istället använder växelbruk och även kanske blandar odlandet med några djur som inte bara ger mjölk och kött utan även gödsel. De här odlingarna ger inte så mycket pengar från försäljning, men å andra sidan ger de också en mycket större del av vad odlaren behöver.

Det fanns en del intressant i den här årgången men på det hela taget får jag nog säga att den var tråkigare än genomsnittet, tyvärr.

Naturskyddsföreningen: Jorden vi äter (årsbok 2013)
Naturskyddsföreningen, 2013
176 sidor
ISBN: 978-91-558-0087-1

torsdag, januari 16, 2014

2013-49: Elin Holmerin: Eldfloder

Eldfloder är både Elin Holmerins debutbok och det första jag läser av hennes produktion. Boken handlar om Martin Svarthamn och hans familj. Hans förfäder må ha varit intressanta, men dem hör vi bara ytterst lite om utan här är det nutid och den framtid han tänker sig som står i fokus. Hans problem är att han inte är som alla andra, men han har möjlighet att dölja sina förmågor ganska bra åtminstone till en början så det dröjer ett bra tag innan ens hans familj inser att han inte är vilken människa som helst. Eller ens en människa alls.

Allt eftersom berättelsen går skiftar fokus mot sonen Edwin och hans kamp att å ena sidan komma underfund med vem för att inte tala om vad han egentligen är och å andra sidan att förlika sig med vad han är när han väl börjar inse hur det ligger till. Den här delen av berättelsen är faktiskt inte alldeles olik den när Frankensteins monster brottas med att inte vara lik människorna runt sig och att handskas med sin styrka som är större än vad människorna tål i en del lägen.

Jag gillar den här boken. Den fokuserar inte på det egentliga fantasyelementet utan tittar på hur det passar in i människornas värld (eller kanske snarare hur det försöker, och misslyckas), och det gör den intressantare än många böcker som bara tar sina fantastiska element som självklara fördelar som accepteras överallt, och framför allt av de som har dem. Här är det precis tvärt om. Det hade varit trevligt med en extra korrektursväng, framför allt av layouten, men det är inte värre än att det går att stå ut med. Det handlar trots allt om ett hobbyförlag och inte någon av de stora drakarna. Själva texten har jag däremot inte några invändningar mot, och det är trots allt huvudsaken.

Elin Holmerin: Eldfloder
Bombadil Publishing, 2009
269 sidor
ISBN: 978-91-85765-14-0

måndag, januari 13, 2014

2013-20: China Miéville: Railsea

Railsea är i mångt och mycket China Miévilles version av Herman Melvilles Moby Dick. Redan här ska jag säga att boken om den vita valen är en bok som jag försökte mig på att läsa för många år sedan men aldrig lyckades ta mig igenom. Det har hittills aldrig blivit av att försöka igen, så eventuella intressanta paralleller mellan de två texterna har jag garanterat missat.

Det är dock uppenbart att Miéville gjort en del ingrepp i historien. Istället för en valfångare på havet handlar det här om ett moletrain, ett tåg som far fram över världen för att fånga olika varelser som lever under marken. Det handlar om olika varianter av gigantiska mullvadar som tar sig fram under jorden med skrämmande hastighet och dessutom är aggressiva; så till den grad att det är livsfarligt att sätta ner foten på marken. Människorna lever helt på sina tåg och i en del städer som ligger på verkligt fast mark som mullvadarna inte kan ta sig fram genom.

Järnvägarna är också rätt speciella för de löper kors och tvärs över världen till synes utan plan och det är ingen som verkar veta vem som egentligen lagt ut dem från början. Det kan tyckas som en enkel uppgift att navigera med tåg eftersom det bara är att följa rälsen, men i den här världen finns det så mycket räls att även detta blir komplicerat.

Precis som i förlagan så är det en ung pojke som berättar historien om den besatte kaptenen på jakt efter den ultimata fångsten, men han blir även indragen i egna äventyr. På samma sätt som i många andra Miéville-böcker så har den här en hel del tuggmotstånd i början för Miéville gör det inte lätt för läsaren. Man får inte speciellt mycket exposition utan får pussla ihop sin bild av världen allt eftersom. Den här kanske inte är lika svår att komma in i som Embassytown, men man kan fortfarande känna sig lite lost i början.

Nu har jag som sagt inte läst förlagan, men med den resevationen så tycker jag inte att det här är någon av Miévilles starkaste titlar. Det betyder inte att den är dålig för hans lägstanivå är hög, men han kan fortfarande bättre.

China Miéville: Railsea
Macmillan, 2012
377 sidor
ISBN: 978-0-230-76512-2

torsdag, januari 09, 2014

2013-17: Love Kölle: Galtmannen

Galtmannen är en lite underlig bok. När man plockar upp den ser den ut som en roman med en liten notis om att det finns "extramaterial" i form av ett par historier till (däremot saknas innehållsförteckning, så man får bläddra och leta för att hitta dem). Åtminstone tre av de fyra berättelserna i boken (möjligen alla, men jag är inte säker) utspelar sig i samma alternativa framtid. Skillnaderna är inte jättestora, men bokens version är mörkare och bemängd med mycket mer reklam, projicerad på natthimlen.

Titelpersonen heter i själva verket Wolfgang och är en klassisk loser: fet, utan social förmåga och en typisk hackkyckling (och med ett självförtroende därefter). Han jobbar med att reparera sexandroider som folk verkar göra de mest häpnadsväckande saker med. På kvällarna sitter han hemma tillsammans med ett robothuvud som han tagit hand om från jobbet och försöker föra något slags konversation med, och i ett försök att känna i alla fall någonting konsumerar han snuffminnen.

En dag får han för sig att han ska göra något åt världen och försedd med en gigantisk revolver och en grismask går han loss på samhället. Det finns en del satir här, men den löper stor risk att drunkna under de tämligen blodiga beskrivningarna av Walfgangs härjningar. Det hela utvecklar sig så småningom till en studie i stockholmssyndromet.

Jag kan inte säga att berättelsen är helt lyckad men den är inget fiasko heller, och framför allt är den väl skriven alldeles oavsett en del andra problem. Det är definitivt värt att hålla ett öga på vad Love Kölle får för sig härnäst.

Efter Galtmannen (men före novellerna) kommer även ett efterord där Kölle förklarar hur han tänkt. Det här tycker jag däremot är ett klart misstag. Det hade varit bättre att låta berättelsen om galtmannen tala för sig själv och låta läsaren göra sin egen tolkning och se vad den säger om dagens samhälle istället för att skriva oss på näsan hur det var tänkt.

Love Kölle: Galtmannen
Sigill Förlag, 2013
247 sidor
ISBN: 978-91-980831-0-1

måndag, januari 06, 2014

2013-13: Kerstin Ekman: Mordets praktik

Till vår bokcirkel läser vi normalt en bok men en gång har vi provat att läsa två, fast på ett speciellt sätt. Alla läste Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och sedan skulle man läsa en fritt vald av alla de böcker som inspirerats av den. Jag valde Kerstin Ekmans Mordets praktik som är något slags parallell metaroman medan andra hade läst böcker som återberättade Doktor Glas från både pastorns och fruns synvinklar (och det fanns fler titlar att välja på som ingen av oss valde).

För att ta bokcirkeln först så var det här ett både intressant och lyckat experiment. Alla hade en gemensam bas att stå på eftersom den ena boken var gemensam för alla och även om den andra boken varierade från person till person så berättade de i alla fall ofta samma berättelse eller gav sin egen vinkling på den. Jag skulle kunna tänka mig att göra samma experiment någon mer gång, men det finns nog ingen direkt uppsjö av andra böcker som på det här sättet gett upphov till en hel skock återberättelser ur alternativa perspektiv (eller?).

Kerstin Ekmans berättelse var den som stack ut lite i samlingen genom att den inte bara rakt av återberättar Doktor Glas ur en annan persons perspektiv. Istället så handlar Mordets praktik om doktor Revinge som onekligen är ganska lik doktor Glas. Så lik att han i själva verket är övertygad om att han stått modell för den fiktive doktor Glas; något som inte verkar helt långsökt eftersom han inte bara träffat Hjalmar Söderberg utan även berättat för denne om hur cyankalium fungerar. Även doktor Revinge hamnar i en situation där han frestas att ta livet av någon för att skydda någon annan, men i hans fall känns det mer uppenbart som ett mord.

Jag gillade Mordets praktik. Den lyckas bara både en intressant kommentar till Doktor Glas och en bra bok i sig själv på samma gång. Jag vet inte hur den blir om man försöker läsa den utan att ha läst Doktor Glas först, men å andra sidan är halva nöjet med den här boken det metalitterära anslaget så det är inget jag skulle rekommendera i vilket fall. Det är också värt att notera att Kerstin Ekman lyckas producera prosa som känns precis som Söderbergs, komplett med arkaiska verbformer och allt.

Kerstin Ekman: Mordets praktik
Albert Bonniers Förlag, 2011
201 sidor
ISBN: 978-91-4350094-3

torsdag, januari 02, 2014

2013-47: Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz är sonen Göran Rosenbergs berättelse om hans fars resa från hemmet i Polen via koncentrationslägren Auschwitz och Wöbbelin och vidare till Sverige där han så småningom slår sig ner i Södertälje. Modern har gjort en liknande resa men kom till Sverige i ett senare skede och även om hon inte på något sätt saknas i boken så är det inte heller hennes berättelse.

Vid en första anblick ser det i mångt och mycket ut som en biografi om fadern, men det är blir även en mer generell bok om hur judarna hade det kanske inte i första hand i koncentrationslägren under andra världskriget i sig självt utan framför allt hur de hade det efteråt när kriget var slut och de skulle försöka bygga upp ett fungerande liv i ett land de inte visste mycket om. Jag misstänker att det fanns ett visst mått av vardagsrasism att konfronteras med men det är inget som ges något större utrymme i boken; här handlar det mer om hur det rent mentalt är svårt att anpassa sig till en ny vardagsmiljö efter att ha genomlevt koncentrationslägrens helvete. Även om fadern får vänner och ett jobb han är bra på så mår han inte bra; i själva verket allt sämre.

Det här är också en bok om Rosenbergs egen uppväxt. Han har aldrig vetat om något annat än Sverige men samtidigt är hans familjerötter alla från Polen med allt vad det betyder av traditioner, språk och annat (förutom det mentala bagage som föräldrarnas upplevelser under kriget blir). Hans uppväxt blir en balansgång mellan att ta till sig sin egen kultur och att anpassa sig till den han har runt sig utanför hemmet utan att förkasta någon av dem men också antagligen utan att helt känna sig hemma i någon av dem.

Formatet där boken hela tiden är skriven till fadern och hela tiden tilltalar honom med "du reser..." och så vidare kändes till en början lite udda, men det fungerar när man väl vant sig lite.

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Albert Bonniers Förlag, 2012
223 sidor
epub
ISBN: 978-91-43-51219-9