2013-1: Belinda Bauer: Ni älskar dem inte

Ni älskar dem inte är en rak uppföljare till Belinda Bauers tidigare Mörk jord och Skuggsida. Jag tyckte bra om den första och var lite mer tveksam till den andra. Den här är på det hela taget en vändning uppåt igen, om än inte till samma nivå som den första.

I den lilla byn intill Exmoor-heden så försvinner en dag en pojke som sitter i en bil och väntar på mamma och pappa. Det enda spåret är en lapp med texten "Ni älskar honom inte". Det dröjer inte så länge innan försvinnandena blir fler enligt precis samma mall.

Tyvärr går den här boken i samma mall som många andra deckare att låta en och samma person drabbas av brott efter brott. På samma sätt som det är helt orimligt att hundratals människor skulle mördas i Midsomer så är det inte troligt att samma familj skulle drabbas av tre spektakulära brott i rad (så klart utredda av samma poliser); det är otroligt nog att dessa tre brott skulle drabba samma ort.

Om man bortser från detta (man behöver inte ha läst de tidigare böckerna) så tycker jag att spänningen byggs upp bra. Poliserna famlar i mörkret, de kursiverade avsnitten ur brottslingens perspektiv är tacksamt få och korta (och inte ens kursiverade) och de boende i byn blir allt mer oroliga, så klart.

När det börjar dra ihop sig till upplösning så får vi plötsligt se vad som hänt med de bortrövade barnen, och handlingen börjar alternera mellan dem och poliserna. Det här känns lite omotiverat; mest som ett sätt att få oss att tycka ännu mer synd om dem när vi ser vad de drabbats av. Jag tycker att det är onödigt. Dessutom så kommer slutet på boken väldigt plötsligt, som om författaren drabbades av en hastigt annalkande deadline. Det känns hafsigt på slutet. Bauer kan bättre än så, det är tydligt från den första boken.

Det som gör mig hoppfull är vad som händer absolut sist i boken. Det verkar troligt att nästa bok kommer att handla om något helt annat, och det tror jag är en bra idé.

Belinda Bauer: Ni älskar dem inte
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2012
407 sidor
ISBN: 978-91-7499-111-6

2012-52: Håkan Nesser: Kära Agnes!

Agnes och Henny är vänner sedan barndomen, men sedan många år har de glidit isär och inte träffats. Tjugo år senare träffas de igen på Agnes mans begravning, men de talar inte med varandra då. Strax efteråt får Agnes dock brev från Henny som vill återuppta bekantskapen. Hon har dock även ett förslag till Agnes som hon inte alls hade väntat sig. Först slår hon ifrån sig och vill inte ha med det att göra, men som omständigheterna är går hon så småningom med på förslaget.

I grunden är det här en brevroman men det finns också två olika berättelsetrådar som är mer konventionellt berättade. Dels ser vi Agnes i nutid medan hon förbereder sig för uppdraget hon fått från Henny och dels ser vi Henny och Agnes som barn.

Man märker ganska snart en skillnad i hur personerna framställs i nutid och hur de interagerar med varandra som barn, och den är antagligen även en del av anledningen till hela uppdraget i romanen.

Det hela är en kriminalhistoria utan poliser eller så; det är bara brottets planering och utförande man får se. Det är dock inte allt som går som man skulle kunna tro att det gör, utan det sker en snygg omkastning på slutet.

Nu har jag inte läst Nessers van Veeteren-böcker så jag kan inte säga om den här utspelar sig i samma miljö eller inte, men det är i alla fall satt i ett fiktivt mellaneuropa.

Håkan Nesser: Kära Agnes!
Månpocket, 2005
160 sidor
ISBN: 91-7001-122-1

2012-29: Dorothy Sayers: Kamratfesten

Jag har vad jag vet aldrig läst något av Dorothy Sayers tidigare och på det hela taget rätt lite av tidiga pusseldeckare (med undantag för en handfull Agatha Christie-titlar). Jag får säga att jag hade en rätt delad uppfattning om den här boken.

Den är lättläst (trots sitt rätt rejäla omfång) och aldrig tråkig. Ibland är den till och med riktigt rolig. Det som är bäst är utan tvekan formuleringar och en del situationer. Om man förväntar sig en spännande deckare så är det definitivt inte rätt bok, för någon spänning finns inte alls. Det hade egentligen inte varit något problem att sluta läsa halvvägs, för det var processen som var intressant snarare än historien som berättades.

Det blir inte bättre av att de allra flesta personerna som förekommer i texten (och det är allt för många för att man ska kunna hålla rätt på dem) är tämligen platta. Den som har mest personlighet är i själva verket en bifigur som egentligen inte har något med själva mysteriet att göra.

Om man ska se till deckaraspekten så finns det en förskräcklig massa detaljer som ingen vettig människa orkar hålla rätt på. Varje gång något händer så kommer en lång uppräkning av vem som kunnat konstaterats vara var och vilka man inte vet har alibi och liknande. Som läsare känner man ofta att någon av alla detaljerna som just presenterats kommer att vara väsentlig för att reda ut hur det hela hänger ihop men det blir för mycket att hålla ordning på. I så fall måste man läsa boken med anteckningsblock för alla ledtrådar. Huvuddetektiv i boken är Harriet Vane men Lord Peter Wimsey förekommer då och då, men när det är praktiskt för handlingen att Harriet Vane inte kan få tag i honom så kallas han alltid iväg på något diplomatiskt uppdrag som inte kan vänta och blir sålunda inkomunikado så att Harriet måste hantera situationen själv.

Som deckare tycker jag att den är ett misslyckande. Som roman är den för lång för sitt eget bästa eftersom det händer för lite per sida. Eller tja, det behöver inte bara en brist att det händer lite, men i så fall förväntar jag mig inträngande personteckning som kompensation för det och det får man definitivt inte här. Som tidsdokument och beskrivning av ett Oxford som jag misstänker i allt väsentligt är detsamma idag som på 1930-talet är den däremot rätt lyckad.

Men Bonnier, vad tänkte ni på när ni gjorde omslaget? Något tristare får man ju leta efter.

Dorothy Sayers: Kamratfesten (Gaudy Night)
Översättning: Sonja Bergvall (bearbetning och nyöversättning av Lena Karlin)
Bonniers, 2011 (originalet 1935)
555 sidor
ISBN: 978-91-0-012179-2

2012-22: Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater

Detta är Roslund & Hellströms senaste, och tydligen kommer det också att vara den sista ett tag eftersom de sägs planera att ta en paus från skrivandet.

Det här är på sätt och vis inte riktigt en typisk deckare även om det är en del i Roslund & Hellströms serie om polisen Ewert Grens så finns det andra delar framför allt i slutet som jag tycker inte riktigt stämmer med deckarmallen. Jag ser dock inget egentligt problem med att bryta mot deckarmallen, det är snarare en merit.

Vad som kan sägas vara mer problematiskt är att den här boken fortsätter trenden från den förra med att vara väldigt tjock. Även om det inte känns som att just den här boken innehåller några allt för långa transportsträckor så tycker jag rent generellt inte om trenden mot allt tjockare böcker.

De två soldaterna som titeln handlar om heter egentligen Leon och Gabriel och är två ynglingar i förorten Råby som trots sin ringa ålder har varit fullblodskriminella i åratal. Just detta med fullskalig kriminalitet väldigt långt ner i åldrarna är vad Två soldater handlar om; här får man en uppvisning av en sida av Sverige som i alla fall jag inte har någon som helst personlig erfarenhet av, och det är definitivt inget jag saknar. Här talar vi om gäng som leds av femtonåringar och där allt det smutsiga arbetet som knarklangning och liknande utförs av mycket yngre barn som gör vad som helst för att få en chans att vara med i gemenskapen. Det här förfarandet har fördelen att de som är ledande kan hålla sina fingrar borta från det praktiska arbetet, och de som verkligen utför arbetet är inte straffmyndiga utan får bara en tandlös tillsägelse av det sociala och är sedan tillbaka igen.

Leon och Gabriel har alltid litat på varandra men i gengäld aldrig på någon annan. Det som komplicerar världen nu är att Gabriel har börjat få känslor för Wanda och inser att han faktiskt inte vill vara med i gänget längre. Det är Leon inte road av alls, och Gabriel tvingas komma till insikten att han nu befinner sig på samma sida som polisen - mot Leon.

Även om jag tycker att boken kunde varit kortare så hade jag aldrig tråkigt medan jag läste den, och den är välproducerat och tidvis rätt skrämmande. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan vi kan få se en ny bok av Roslund & Hellström igen.

Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater
Piratförlaget, 2012
686 sidor
ISBN: 978-91-642-0390-8

2012-18: Belinda Bauer: Skuggsida

Skuggsida är uppföljaren till Bauers Mörk jord, och även detta är en mycket bra bok. Den utspelar sig i samma sömniga lilla håla på den engelska landsbygden vid Exmoor-heden. De personer som var huvudpersoner i den förra romanen förekommer även i denna, men i tämligen små roller.

I centrum står istället polisen Jonas Holly som är den klassiska landsortspolisen som känner alla i sin lilla by. Normalt sett har han hand om bilstölder (som alltid kan spåras till samma person), fyllerier och andra småbrott. En dag hittas en äldre rörelsehindrad kvinna mördad i sin säng och Holly tvingas rätt snart lämna över utredningen till den tillreste kriminalinspektören Marvel. Inte nog med att Holly tvingas lämna en utredning i sin hemby ifrån sig, det visar sig också att Marvel är ett praktkräk som anser att Holly är en landsortsclown som inte kan tänkas ha något vettigt att tillföra till utredningen.

Medan Holly stängs ute från utredningen och de tillresta poliserna famlar i blindo (både på grund av den kompakta snön som täcker allting och på grund av att de totalt saknar kännedom och lokala förhållanden och personer) så vilar inte mördaren. Man hittar en kropp till, och dessutom börjar Holly få hotfulla lappar om att han inte gör sitt jobb som han borde.

Bauer är bra på att måla upp den här lilla orten med alla de relationer som finns mellan människor i en ort där alla känner alla. Miljöerna får man inte se lika mycket av, men det lilla som finns fungerar. Vad som tyvärr inte är lika bra är översättningen som här och där känns lite klumpig eftersom en del missar slunkit igenom redigeringen. Det finns exempelvis flera fall av replikskiften i stil med detta (citerat ur minnet):

"Vet du var han är?"
"Nej. Varför då?"

Oavsett detta är det här ytterligare en bra bok från Belinda Bauer som uppenbarligen är ett namn att lägga på minnet.

Belinda Bauer: Skuggsida (Darkside)
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2012
383 sidor
ISBN: 978-91-7499-069-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, belinda bauer, skuggsida
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, belinda bauer, skuggsida
intressant.se

2012-5: Belinda Bauer: Mörk jord

Det är väl egentligen gränsfall om man borde kalla det här för en deckare, men av omslaget att döma så är det den publiken förlaget siktar på. I första hand är det en tajt berättelse om en ung pojke, Steven, och hans ganska trasiga familj.

Steven bor med sin lillebror, mamma och mormor samt ibland någon mansperson som oftast byts ut tämligen fort. Han är inte speciellt duktig i skolan och han är konstant mobbad eftersom familjen inte har några pengar. Det här tar upp en del av hans tankar, men framför allt kretsar hans tankar kring att han vill försöka hitta den plats där hans morbror finns.

Det här är mer handgripligt än man kan tro. Stevens morbror försvann när han var ungefär lika gammal som Steven är nu, och man antar att även han föll offer för en seriemördare som kopplats till ett antal andra försvunna barn i samma område. Den som dömdes för de brotten blev dock aldrig knuten till morbroderns försvinnande, så familjen hänger i viss mån i luften. Det är uppenbart både för Steven och läsaren att det här håller på att slita sönder familjen inifrån, och det enda han kan komma på att göra för att lösa problemet är att hitta morbroderns grav. Det har lett till att han tillbringar en hel del av sin tid på den närbelägna Exmoor-heden.

En dag kommer Steven på att det finns en möjlighet till att få reda på vad som hände. Han skriver ett brev till mannen som dömdes för morden på de andra försvunna barnen, och han får faktiskt svar.

Den här korta och rätt kryptiska brevväxlingen får effekter både för Steven och för mördaren som är större än man kunde ana, och situationen blir snabbt hotfull. Det blir lite thrillerkänsla på slutet, men egentligen tycker jag att boken är bättre innan dess när den skildrar Stevens liv i sin söndervittrande familj. Det här porträttet av en pojke som har väldigt lite och framför allt inte har någon möjlighet att göra något signifikant åt sin situation är välgjort och gripande.

Belinda Bauer: Mörk jord (Blacklands)
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2011 (originalet 2010)
ISBN: 978-91-86629-51-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, belinda bauer, mörk jord
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, belinda bauer, mörk jord
intressant.se

2011-75: Liza Marklund: Du gamla, du fria

Du gamla, du fria är den senaste boken i Liza Marklunds serie om journalisten Annika Bengtzon. Sedan vi träffade på henne senast har hon varit en sväng som korrespondent i USA och återförenats med sin exman Thomas (även om hon är medveten om att han är otrogen).

När den här boken börjar är Thomas på konferens i Nairobi, och under en resa kidnappas både han och resten av delegationen. Annika tvingas i princip ha en gisslanförhandlare boende hos sig eftersom kidnapparna kan ringa när som helst och ställa nya krav, och samtidigt börjar det dyka upp mördade kvinnor i Stockholms förorter.

Här verkar finnas upplagt för en hel del dramatik, men det känns som att Marklund bara låter det hela rinna mellan fingrarna. Jag ska inte säga att boken är tråkig. Marklund är en för driven författare och journalist för att det ska hända, men här saknas definitivt något. Kidnappningshistorien tar upp det allra mesta av Annikas tid och tankar och även det mesta av boken, så till den grad att de döda kvinnorna i förorterna känns som en parentes. Annika gör några inpass om dem på redaktionen helt i linje med vad man förväntar sig, men ärligt talat känns det hela mest som en distraktion som inte har något syfte.

Om man läser bakgrundstexten får man intrycket att boken ska kommentera hur den gamla världen bygger murar mot den nya men här finns väldigt lite av det också. Visst, en person har några repliker åt det hållet men det handlar om en halv sida eller så. På det hela taget handlar boken om kidnappningen utifrån Annikas perspektiv. Vi ser väldigt lite av kidpparnas perspektiv och motiv. Vad Thomas får vara med om rapporteras i korta kapitel här och där, men han reflekterar väldigt lite. Hur barnen reagerar framgår inte alls, och även kollegor och det officiella Sverige är förvånansvärt tysta. Bokens upplägg hade kunnat göras till ett drama där den av kidnapparna påtvingade misären hos Thomas ställs mot den av västvärlden påtvingade misären hos kidnapparna, och där det är framgår att saker och ting väldigt sällan är svarta eller vita. Som det är nu så är kidnappningen ett problem som påtvingas Annika utan några motiv och den är allt igenom ond och fel, helt utan problematisering. Det hade gått att göra mycket mer av detta.

Det känns som om den här serien har övergått från att vara kriminalromaner med inslag av vardagsdrama till att vara vardagsromaner med inslag av kriminalromaner. Det är en gradskillnad, men det känns om att det numer är Annika och det som händer runt henne som är det väsentliga i böckerna snarare än brotten. Jag säger inte att det är en dålig sak i sig, men jag misstänker att det påverkar vilka som är intresserade av boken. Med tanke på vad som händer precis i slutet av den här boken kan man också ana att den här tendensen kommer att fortsätta framöver.

Liza Marklund: Du gamla, du fria
Piratförlaget, 2011
403 sidor
ISBN: 978-91-642-0334-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, liza marklund, du gamla du fria, annika bengtzon
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, liza marklund, du gamla du fria, annika bengtzon
intressant.se

2011-68: Camilla Läckberg: Änglamakerskan

I den senaste av Camilla Läckbergs deckare hittar man ungefär samma ingredienser som vanligt, så jag tror inte att någon kommer att förändra sin uppfattning om henne på grund av den här boken. Det man kan notera är att det känns som att den här boken har ett ovanligt stort persongalleri att hålla reda på, och de allra flesta personerna får dessutom agera innan de presenteras, så som läsare känner man sig en smula bortkommen i början innan man får ordning på vilka alla är och hur de hänger ihop. I grunden tycker jag att Läckberg är rätt bra på att skapa personer som det är lätt att hålla skillnad på, men som jag minns det brukar man få dem presenterade när de förekommer första gången.

Den här gången handlar det om ett par som flyttar till Valö strax utanför Fjällbacka och börjar renovera ett gammalt hus, det som hon en gång i tiden växte upp i, för att någon gång framöver öppna vandrarhem. De hinner inte mer än komma dit och börja renovera innan de utsätts för mordbrand. De överlever, men det tillsätts naturligtvis en utredning och då börjar också historien om husets tidigare historia som internatskola nystas upp. Den har samband med kvinnans uppväxt, och även med de obligatoriska sekvenserna som utspelar sig i dåtid.

Som vanligt får Patrik och de andra poliserna inte ha sin utredning i fred utan Erika blandar sig som vanligt i den. Här finns ett problem, precis som med alla deckare som handlar om något annat än poliser. De måste naturligtvis få in sina huvudpersoner i handlingens centrum och i några böcker går det bra, men allt eftersom serien blir längre känns det allt mer krystat. Jag ska inte säga att det här är ett större problem i den här delen än i tidigare delar men för den som följer serien börjar det kännas som att poliserna i Tanum är väldigt toleranta mot privatspanare i familjen. Om man läser några slumpmässigt valda böcker i serien är det nog inget problem; det här är inte ett större problem här än tidigare, men sammantaget börjar det bli ansträngt. Man får bestämma sig för att det är en del av konceptet, på samma sätt som det inte är det minsta realistiskt att så många mord skulle kunna ske i en håla som Midsomer.

Upplägget känns också som ett medvetet grepp för dela upp utredandet på åtminstone två olika spår för att därigenom låta läsaren veta mer än någon enskild person i boken och på det sättet ha bättre chans att lista ut i förväg hur det hela hänger ihop. Det tycker jag är ett vettigt grepp, men tyvärr förekommer det också tillfällen i boken där någon person får reda på information men den undanhålls för läsaren, och det känns som dålig stil.

I den här boken vimlar det av personer som har mer eller mindre halvkvädna livsavgörande katastrofer bakom sig. En del av dem är kända från tidigare böcker och här verkar det som om man förväntas minnas dem från tidigare delar. Det är väl inte orimligt i sig i en pågående serie, men jag har för mig att man brukar få en hel del sånt ifyllt men här finns inte så mycket av den varan. Läckberg kanske har bestämt sig för att hennes läsare har koll på hennes tidigare böcker och struntar i sådant numer. Andra personer är nya för den här boken och deras tidigare förehavanden får man naturligtvis så småningom reda på, men det mesta presenteras i små portioner och ganska långt in i handlingen.

Det är också tydligt att Läckberg lägger upp för kommande misär för en återkommande biperson genom hens handlingar i den här boken, som om det inte varit nog med problem på den fronten redan tidigare. Det börjar nästan bli en tradition.

Jag brukar tycka att Läckbergs deckare är rätt trevliga och den här följer i samma fåra som de tidigare. Jag uppfattar den som lite mer krävande för läsaren på grund av sättet som persongalleriet presenteras än tidigare delar varit, men det ser jag inte som något problem.

Camilla Läckberg: Änglamakerskan
Forum, 2011
360 sidor
ISBN: 978-91-37-13665-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, camilla läckberg, änglamakerskan
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, camilla läckberg, änglamakerskan
intressant.se

2011-65: Jens Lapidus: Livet Deluxe

Livet deluxe är den senaste delen i Jens Lapidus serie böcker om Stockholms undre värld som sedan tidigare består av Snabba cash, Aldrig fucka upp och den tecknade Gängkrig 145. Den låter oss återknyta bekantskapen med en del personer som vi känner sedan tidigare böcker. Det handlar om JW som suttit i fängelse ett tag för sitt kokainlangande i Snabba cash och nu är på väg ut i frihet, Jorge som försökt leva hederligt ett tag och juggebossen Radovan Kranjic och framför allt hans dotter Natalie.

I grytan finns även polisen Hägerström som får i uppdrag att infiltrera framför allt JW för att försöka få slut på hans skumma affärer som han fortsatt med även när han suttit i fängelset.

Som alltid i Lapidus böcker ser det till en början enkelt och glassigt ut, men allt eftersom staplas komplikationerna på varandra och det står klart att brott sällan är en motorväg till lycka och rikedom. Det går att lyckas, men även för den som ser ut att ha lyckats finns det ett pris och man vet inte förrän efteråt om det var värt det - och då är det för sent att ändra sig.

De tidigare böckerna har handlat mycket om kokainhandel. Det är nedtonat i den här boken som handlar mer om maktkamp mellan olika kriminella fraktioner (Natalie), rån (Jorge) och ekonomisk brottslighet (JW).

Jag har ingen som helst erfarenhet av Stockholms undre värld, men Lapidus är bra på att presentera en trovärdig bild både av den och av de rester av överklassmiljö som finns kvar och som i miljöer som Stureplan krockar med den kriminella. Det är inte lätt att bli accepterad som undercoverpolis i en kriminell miljö, men det visar sig vara precis lika svårt för den som har nya pengar att bli accepterad i en överklassmiljö där det inte räcker med att ha råd, man måste vara känd och dina föräldrar måste vara kända för alla andras föräldrar, och så vidare. Står man inte i adelskalendern så finns man inte på riktigt.

Lapidus är som vanligt bra på att skriva så att man vill läsa "bara ett kapitel till" med den klassiska thrillermetoden att regelbundet byta huvudperson. Hans mycket speciella språk med korta meningar och ofta ogrammatiska formuleringar, uppblandat med mycket slang gör att man sugs in i berättelsen.

Jag vet inte om Lapidus planerar att skriva fler böcker i den här serien, men om han gör det så läser jag dem gärna!

Jens Lapidus: Livet Deluxe
Wahlström & Widstrand, 2011
495 sidor
ISBN: 978-91-46-22029-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, jens lapidus, deckare, thriller, livet deluxe
Technorati tags: böcker, läsning, jens lapidus, deckare, thriller, livet deluxe
intressant.se

2011-57: Mons Kallentoft: Den femte årstiden

Den femte årstiden är den femte boken i Mons Kallentofts serie om polisen Malin Fors, och som både titeln och ordningsnumret antyder har Kallentoft här fått frångå sitt tidigare grepp att låta varje del i serien vara tydligt anknuten till en årstid. Här är det nu inte smällkall vinter, kompakt tryckande sommarvärme eller något sådant utan en mer neutral årstid.

En annan sak som gått som en röd tråd genom den här serien är den mystiska kvinnan Maria Murvall som som stum och okontaktbar tillbringar sina dagar på ett vårdhem i Vadstena efter att ha hittats vandrande planlöst i skogen, naken och grovt misshandlad. När det hittas en till naken och misshandlad kvinna i skogen börjar kopplingarna till Marias fall bli tydliga, och den här boken blir hennes historia.

Genom den har serien så har jag vacklat om jag gillar Kallentofts prosa eller inte. Den är fragmenterad och rätt annorlunda mot det mesta annat man hittar i deckargenren, men också rätt väl försedd med grammatiska tveksamheter för den som är känslig för sådant. Det är dock ingen tvekan om att det är ett medvetet grepp snarare än mannerismer. När jag läste just den här delen tyckte jag att det fungerade och gav driv åt prosan.

En annan sak som är typiskt för den här serien (förutom de kursiverade avsnittet där mordoffren berättar, snarare än som hos många andra, mördaren) är att det finns ett par ställen där berättandet gör en överflygning och tittar vad alla huvudpersonerna gör precis nu: hur de känner och har det. Det här greppet tycker jag känns rätt onödigt och tillför väldigt lite. Jag tror att boken skulle klara sig bra utan det.

När det gäller handlingen så har den i allmänhet bra fart framåt men ibland känns det som att det frossas lite onödigt mycket i detaljer om hur misshandeln går till. Nästa sekund växlar boken till ett brinnande patos mot misshandel mot kvinnor och misshandel i allmänhet som det är svårt att uppfatta som bara Malin Fors uppfattning; det känns mer som om Kallentofts engagemang lyser igenom.

Jag trodde när Maria Murvalls fall togs upp i berättelsen att den här boken skulle knyta ihop hela Malin Fors-serien och föra den till handlingarna, men så tycker jag inte att det känns. Även om det här fallet som följt med länge nu slutligen avslutas och Malins besatthet av det kan släppa så får jag intrycket att det är tänkt att serien kommer att fortsätta. Och inte mig emot; jag läser gärna fler delar.

Mons Kallentoft: Den femte årstiden
Natur och Kultur, 2011
456 sidor
ISBN: 978-91-27-11903-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, mons kallentoft, deckare, malin fors, den femte årstiden
Technorati tags: böcker, läsning, mons kallentoft, deckare, malin fors, den femte årstiden
intressant.se

2010-85: Otto Witt: Monsieur X

När jag började läsa Monsieur X trodde jag att det var en av Otto Witts deckare och det är det onekligen, men det visade det sig att den även är relevant ur ett sciencefictionperspektiv.

Mary är en ung kvinna som börjar se sig om efter någon att gifta sig med, och erbjudanden saknas inte. En av de mest envisa är Erik Berner, men hon tycker inte att han är tillräckligt intressant. Hon nöjer sig nämligen inte med att hennes tilltänkte har pengar (vilket Berner har), utan han ska också uppfylla hennes krav. Här är det dock inte någon modern feminism som gäller (även om man kan ana en kritik av den):

Mary Wanners var en ganska ovanlig kvinna. Hon hade stora vyer och hennes begrepp om män voro helt andra än dem, som hystes av hennes samtida jämnåriga.

På rätt få år hade det manliga idealet nedsjunkit så lågt, att kunde en man endast skaffa pengar, så förläts alla hans snedsprång och dumheter. Sådana åsikter hade så fott som alla Mary Wranners' väninnor -- hon själv däremot helt andra.

För henne var mannen, och skulle så vara, härskaren, den som obetingat ägde att befalla -- men, för att hans härskarehand skulle kännas lätt för kvinnan, måste hans karaktär stå fast och klar; han måste ha ett inre värde, vara något, hava utfört något -- kort och gott han skulle vara allt, utom det, att endast ha förmögenhet.

Hon, den beundrande skönheten med det varma hjärtat -- en lycklig, men sällsynt kombination -- hade haft många, som giljat till hennes hand och hjärta.

Men alla hade hon kasserat efter grundlig prövning -- nej, hon kunde aldrig slå av en tum på sitt manliga ideal.

Handlingen inleds med att Mary får ett kort brev som talar om att det brodyrgarn hon behöver finns i en viss affär. Det kanske inte verkar så konstigt, förutom detaljen att Mary inte berättat för någon att hon behöver något visst garn (även om så är fallet). Brevet är undertecknat "Monsieur X". När hon kommer till garnaffären visar det sig att den inte bara har vad hon behöver, utan att den har det beror på att den fått sig ett paket tillsänt med garner av rätt sort och ett kort brev från Monsieur X.

På det här sättet fortsätter det. Den mystiske Monsieur X skickar små noter hit och dit och berättar saker som senare ofta har med något kriminiellt att göra, så att polisen får lättare att jaga rätt på en storbrottsling de är ute efter sedan tidigare. Erik Berner bestämmer sig för att han ska lösa mysteriet med vem Monsieur X verkligen är, i hopp om att Mary ska tycka att han då är en mer värdig friare.

Detta är en detektivhistoria av den klassiska typen med en privatdetektiv istället för poliser (även om sådana också förekommer). Det som är lite irriterande är det sciencefictioninslag som jag nämnde i början, vilket har med upplösningen att göra. Det handlar om en uppfinning som förklarar de mystiska förmågor Monsieur X har, men den framkommer i handlingen som ett slags machina ex machina. Vad som tidigare framstått som den sorts bok där läsaren har möjlighet att se ledtrådar och avslöja brottet före detektiven omkullkastas när en sådan uppfinning dyker upp ur intet. Av någon anledning ger sig även Witt på att berätta historiens upplösning med ett metalitterärt grepp: den person som är Monsieur X har skrivit en berättelse om hur han gått till väga, och denna läses av en annan person i handlingen. Det greppet gör väl egentligen vare sig till eller från för romanen, men däremot förvillar det lätt läsaren eftersom det inte finns någon tydlig markering av när det man läser hör till den ursprungliga texten och när det hör till den så att säga inre texten.

Otto Witt: Monsieur X
Nordiska Förlaget, 1914 (Detektivbiblioteket vol. 1)
128 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, otto witt, monsieur x, deckare, sf, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, otto witt, monsieur x, deckare, sf, science fiction
intressant.se

AVBRUTEN: Jonathan Hayes: Heligt blod

Heligt blod är en debutroman om en rättsläkare av en författare som, föga förvånande, är rättspatolog. Jag gav upp efter 50 sidor, och de hade inte handlat om just något annat än brottsplatsen, obduktion och annan uppvisning av hur bra författaren kan sitt ämne. Bortsett från att det vore trevligt med lite personskildring också, så känns det inte heller nödvändigt för varje bok att försöka skapa ett mer spektakulärt mord än de tidigare. Det går att skriva en bra historia utan att fläska på så mycket det går.

Hayes må vara påläst om alla CSI-detaljer, men vad han däremot inte är överväldigande bra på är att skriva. Texten är konstant överlastad med adjektiv och beskrivningar, utan att för den delen lyckas ge någon speciellt levande bild av miljöerna handlingen utspelas i. Den är däremot väldigt noga med att beskriva hur alla personer ser ut i detalj, något som åtminstone jag aldrig lyckas ta till mig eller visualisera i alla fall. Det som är värst är dock dialogen, som ofta verkar konstruerad för att sätta in läsaren i så mycket bakgrund som möjligt istället för att vara naturlig.

Jonathan Hayes: Heligt blod (Precious Blood)
Bra Böcker, 2010 (originalet 2007)
Översättning: Jan Risheden
363 sidor
ISBN: 978-91-7002-695-9

Andra bloggar om: böcker, deckare, läsning, jonathan hayes, heligt blod, thriller
Technorati tags: böcker, deckare, läsning, jonathan hayes, heligt blod, thriller
intressant.se

2010-53: Mons Kallentoft: Vårlik

Vårlik är den fjärde delen i Mons Kallentofts deckarserie om Malin Fors och i och med den så har han också avverkat alla årstider som det från början annonserades, men tydligen så är det åtminstone en bok till gång.

Malin Fors brukar inte ha det lätt på det personliga planet men den här gången får man nog säga att det är värre än vanligt. Ett flertal händelser konspirerar för att få henne ur balans samtidigt som hon kämpar med att hålla sig nykter. Och så har kon ju jobbet, naturligtvis. Ibland verkar det som om jobbet är det enda som håller henne på rätt köl. Den här gången blir även jobbet ovanligt otrevligt när en kraftig bomb smäller av mitt på Stora Torget i Linköping och dödar två små tvillingflickor och skadar deras mamma svårt.

Malin och hennes kollegor börjar naturligtvis försöka lista ut vem som placerat bomben och inte minst varför. Framför allt det senare verkar vara en snårig historia. Jag tycker att det känns som att Kallentoft har skapat en historia här som har mer anknytning bakåt i tiden än han brukar ha, och framför allt är mer hänsynslös än vanligt.

Som vanligt har han avsnitt här och där i boken där de döda pratar till Malin (och enstaka gånger även andra), och ibland verkar det som om deras försök till kommunikation faktiskt går fram. Mitt intryck är att det här elementet av övernaturlighet är lite mer framträdande i den här boken än det brukar vara.

Språkligt är det som det brukar vara; ofta normal prosa men regelbundet förfaller beskrivande stycken till sönderhackade meningar som gärna saknar subjekt och där inkompletta meningar av den typen ofta får stå för sig själva som kompletta stycken. Om det är effektivt eller inte låter jag vara osagt (jag vacklar lite i frågan), men det är helt klart ett genomtänkt stildrag som inte passar alla läsare. Ett annat genomgående drag är att boken hoppar mellan ett otal personer och ser handlingen från deras synvinkel, inklusive deras tankar. Det känns lite splittrat, men framför allt blir man efter ett tag nästan irriterad på att aldrig själv betros med att inse hur någon känner utan alltid få det skrivet på näsan.

Mons Kallentoft: Vårlik
Natur och Kultur, 2010
432 sidor
ISBN: 978-91-27-11902-4

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, malin fors, mons kallentoft, vårlik
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, malin fors, mons kallentoft, vårlik
intressant.se

2010-40: Anna Jansson: Drömmen förde dig vilse

Jag har tyckt att Anna Jansson varit en av de bättre av de svenska deckarförfattarna, om än lite ojämn. Nu verkar det tyvärr som om jag får omvärdera det. Hennes senaste, Drömmen förde dig vilse, är inget vidare och jag har inte imponerats av de två innan den heller.

Handlingen känns väldigt konstruerad. Dels är den noga med att se till att allt som händer är ihopkopplat och viktigt på något sätt; inga lösa trådar eller andra oväsentligheter någonstans. Det är också uppenbart vid flera tillfällen att man får falska ledtrådar som är till för att få läsaren att tro att det ligger till på ett visst sätt, för att senare kunna överraska läsaren genom att avslöja att det alls inte är så. Jag menar inte att det är något fel i att få läsaren att bli överraskad, problemet är att det känns väldigt tydligt när det händer.

När man läser baksidestexten och andra texter på omslaget så är det helt klart att det här är en deckare, men när man läser boken kan man ibland undra. Huvudpersonerna är poliser och det pågår en mordutredning, men intrycket man får är att det mesta av handlingen är konstruerat för att göra livet så miserabelt som möjligt för huvudpersonerna så att de ska kunna missförstå varandra så ofta som möjligt och därmed fortsätta att ha trassliga relationer till varandra. Det vore trevligt om någon svensk deckarförfattare kunde bryta sig ur klichén att berätta så infernaliskt mycket om polisernas trassel att få ihop privatlivet och ägna sig åtminstone lite mer åt själva brottet. Här får man intrycket att tanken är att kunna säga att detta inte bara är en deckare utan även en relationsroman, men som läsare får jag snarare känslan av att det är ingendera snarare än både och.

Anna Jansson: Drömmen förde dig vilse
Norstedts, 2010
320 sidor
ISBN: 978-91-1-302626-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, anna jansson, maria wern, drömmen förde dig vilse
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, anna jansson, maria wern, drömmen förde dig vilse
intressant.se

2010-27: Johan Theorin: Blodläge

Blodläge är den tredje delen i Johan Theorins serie om Öland. Redan tidigare har de skiljt sig en del från de flesta traditionella deckare, och den här delen känns ytterligare lite mer avlägsen från mittfåran. Vår gamla bekant (i dubbel bemärkelse) Gerolf finns naturligtvis med även här, men hans roll är kanske en smula mer nedtonad än tidigare.

Gerolf tycker inte om att sitta på ålderdomshemmet och inte ha något att göra. Istället lyckas han utverka att få flytta hem till sitt torp och få lite hjälp där att klara sig. När han kommer tillbaka dit så har han fått nya grannar. I en gammal stenhuggarstuga (inte olik den Gerolf bor i) finns Per Mörner, och dessutom har det dykt upp två vräkiga nybyggen, naturligtvis med tillhörande fastlänningar som inte bor där på heltid.

Den som är huvudperson i den här boken är Per Mörner. Han kämpar med att komma överens med sin far som dels haft stroke och är svår att kommunicera med, och som han hela tiden hållit borta från sin familj eftersom han inte är överens med faderns tidigare liv som producent av porrfilmer. Hans relation till fadern har aldrig varit bra, och stroken gör inte det hela bättre. Som om det inte var nog så har Pers dotter någon svårbestämd sjukdom som läkarna försöker komma underfund med vad den är.

Trots det öppna landskapet på Öland så känns den här boken som ett kammarspel; det är en ganska liten och tät historia med ett ganska begränsat persongalleri, och under en stor del av handlingen håller den sig även geografiskt på ett litet område. Theorin gör Öland levande trots att man egentligen ser rätt lite av det, men framför allt är han en mästare på att teckna personer så att man verkligen känner för dem. Jag brukar ofta sitta och fundera över vilken person som är vilken i romaner jag håller på att läsa och famla efter namn när jag ska beskriva handlingen, men i Blodläge kändes det som om personerna var tydliga från början. Personerna och deras bakgrunderna är också till minst lika stor del som själva deckarhandlingen vad som gör boken intressant.

De olika personerna visar sig ha en del kopplingar till varandra som det tar ett tag att komma underfund med. Några kan man ana sig till tidigt, andra dröjer fram till slutet innan man ser, trots att man har dem under näsan hela tiden.

Theorin befäster sin ställning som bra författare, och han fortsätter också att bredda deckargenren. Jag ser fram emot nästa del!

Johan Theorin: Blodläge
Wahlström & Widstrand, 2010
406 sidor
ISBN: 978-91-46-22058-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, johan theorin, blodläge
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, johan theorin, blodläge
intressant.se

2010-9: China Miéville: The City & the City

China Miévilles senaste bok The City & the City utspelar sig nästan i vår värld. Den utspelar sig i två fiktiva städer, Besźel och Ul Qoma, men kring dem tycks världen se ut som den vi lever i. Man får inte reda på exakt var de här städerna ligger, men av de ledtrådar man får kan man sluta sig till att det måste vara någonstans på Balkan, i Turkiet, eller någonstans där i trakten. Besźel ger ett slaviskt öststatsintryck medan Ul Qoma känns lite mer islamisk.

Sǻ långt är det inget konstigt. Det som är underligt är städernas topologi, för de ligger inuti varandra. Dock inte så enkelt som Rom och Vatikanstaten, eller ens som Baarle-Hertog. Städerna ligger på varandra, i varandra, kring varandra -- och samtidigt är de skilda från varandra. Om man försöker ringa in den ena staden så får man med åtminstone det allra mesta av den andra också, oavsett vilken av dem man väljer. Det finns delar ytan som bara tillhör den ena staden, andra ytor som tillhör den andra. Det finns ytor som är "crosshatched", och därmed ingår i båda städerna.

Det i sig kanske inte heller är så konstigt, utan det är hur människorna i städerna betraktar sina städer som är det intressanta. Människorna i Besźel har en klädstil, arkitektur, och så vidare, och människorna i Ul Qoma har en annan. Den som bor i Besźel ser bara det som hör till hens stad. Detta är en mer eller mindre medveten gallring, även om den inympas i barn från en tidig ålder. Invånarna är medvetna om den andra staden och "oser" den och dess invånare. Samtidigt finns det alltså gator som är gemensamma, och där måste man se till att man oser den andra stadens invånare och bilar, samtidigt som man ser till att inte krocka med dem. Det här oseendet är djupt rotat i städernas kultur, men det är inte allt. Den som bryter mot det och interagerar med någon eller något från den andra staden begår breach, och då kommer organisationen Breach att ta hand om dem. Ingen som hamnat i breach har hörts av igen.

Det går däremot att resa från den ena staden till den andra. Det finns en gränspostering mitt i städerna där man kan gå in, passera gränsen, och sedan gå tillbaka ut igen på samma ställe, men då befinna sig i den andra staden. Det innebär att man plötsligen ska ose de hus och människor man nyss såg, och vice versa.

Denna mystiska bakgrund är vad som ligger till grund för berättelsen. Handlingen är en relativt enkel deckarberättelse, men den är samtidigt ett effektivt verktyg för att låta läsaren få se hur konceptet med de två städerna hänger ihop utan att uttryckligen behöva berätta allting. Människornas metoder för att leva sitt liv mitt i två städer men kontinuerligt undvika att se den ena är dock naturligtvis bokens centrala metafor, och som sådan mycket intressantare än handlingen i sig, även om den naturligtvis i hög grad också handlar just om denna uppdelning.

Den som är analytisk lagt kan roa sig med att läsa den här boken som en metafor om ungefär vad som helst: män och kvinnors svårigheter att se varandras situationer, hur unga och gamla lever i olika världar, Turkiets dikotomi med en sekulär västerländsk stat och en islamisk stat och en massa annat.

Det här är en bok som det lönar sig att fundera på, och jag kan tänka mig att den ger ett bra utbyte till den som läser om den. Den är dock intressant även första gången man läser den, och det tycker jag absolut att man bör göra.

China Miéville: The City & the City
Macmillan, 2009
312 sidor
ISBN: 978-0-230-74191-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, china miéville, the city and the city
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, china miéville, the city and the city
intressant.se

2010-6: Karin Fossum: Döden skall du tåla

Den senaste boken i serien om Konrad Sejer ligger relativt nära en vanlig deckare, men som ofta i Karin Fossums böcker så är det inte i första hand brotten som sådana som är i fokus. Det är istället de effekter som brotten får som är det mest intressanta, både hur det påverkar brottsoffren men också den som är den skyldige.

Som vanligt är det också här Fossum briljerar. Hennes personporträtt är fantastiska; här är aldrig något svart eller vitt, det finns alltid en fram- och en baksida av allt. Ingen är helt ond -- eller god, och precis så tror jag också att det är i verkligheten.

För ovanlighetens skull är den här boken också konstruerad så att man skulle kunna tänka sig en uppföljare till den. Jag tror inte att Fossum kommer att skriva någon, men det finns en lite oväntad vändning på slutet som skulle fungera som grund till en. Även utan en uppföljare så är den utmärkt för att ge läsaren anledning att fundera mer på boken och dess personer och hur de kommer att interagera längre fram i tiden.

Karin Fossum: Döden skall du tåla (Varsleren)
Forum, 2010 (originalet 2009)
Översättning: Helena Örnkloo & Ulf Örnkloo
269 sidor
ISBN: 978-91-37-13563-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, konrad sejer, karin fossum, döden skall du tåla
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, konrad sejer, karin fossum, döden skall du tåla
intressant.se

2009-118: Karin Fossum: När djävulen håller ljuset

När djävulen håller ljuset är en rätt tidig bok i serien om Konrad Sejer men det betyder absolut inte att det är en oerfaren och trevande Karin Fossum. Tvärtom finns här som man väntar sig en berättelse som på något sätt involverar Sejer, men den är inte speciellt lik någon av hennes andra böcker. Jag kan inte komma på någon annan författare som skriver böcker i en serie och fortfarande varierar sig så mycket från en bok till en annan.

Vad som är väldigt trevligt med den här boken (och för den delen andra av Fossums böcker) är att den handlar om vanliga människor som genom händelsernas spel blir brottslingar, och sedan visar hur det påverkar dem. Här finns inga förhärdade kåkfarare som hos Jens Lapidus, utan istället får vi se vilka avgrunder som ibland kan döljas inom vem som helst. Samtidigt är det aldrig fråga om de goda och de onda. Nästan det enda man kan vara säker på hos Fossum är att inget är svartvitt; det finns alltid gråskalor. De ser däremot ofta inte ut som man först tror, men det är en del av tjusningen.

Det är ingen större tvekan om att Karin Fossum är en av de absolut bästa deckarförfattarna i Norden.

Karin Fossum: När djävulen håller ljuset
Översättning: Helena & Ulf Örnkloo
Månpocket, 2001 (originalet 1998)
220 sidor
ISBN: 9789176437575

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, karin fossum, när djävulen håller ljuset
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, karin fossum, när djävulen håller ljuset
intressant.se

2009-115: Otto Witt: Mysteriet på Heavyfängelset

Mysteriet i Heavyfängelset är en deckare, och som man kan ana av titeln utspelar den sig i England, och anledningen till detta är att en väsentlig del i handlingen är den brittiska suffragetterörelsen. Boken inleds med att en suffragette fängslas, deklarerar att hon tänker hungerstrejka, och efter fängelsevistelsen är mer välmående än hon var innan. Hennes medsystrar anklagar henne för att ha fuskat med matstrejken men hon vidhåller att hon intet ätit. För att komma till klarhet med vad som hänt bestämmer kvinnorna sig för att anlita en privatdetektiv.

Beskrivningen av suffragetterna är ibland en aning nedlåtande; de hamnar på den mottagande änden av en del lustigheter. Å andra sidan gäller det även en del manliga karaktärer, som Mr. Keep, chefen för Heavyfängelset. Han å sin sida har inga höga tankar om suffragetter, men det hör väl å andra sidan i princip till hans yrkesroll att inte ha det; de ägnade sig trots allt åt diverse attentat.

Det finns å andra sidan även positiva kvinnliga porträtt, för den privatdetektiv som suffragetterna anlitar är (naturligtvis) kvinnlig. Hon är dock inte suffragette själv, och inte ens speciellt välvilligt inställd till dem. Hon är för att var och en ska stå upp för sina egna rättigheter (och ser till att hålla på sina egna), men hon har inget för kvinnosaksrörelsen i stort. Hon är å andra sidan också fullt inställd på att kvinnans mål är att gifta sig, men det är värt att notera att hon är ute efter att gifta sig så lyckligt som möjligt, inte så rikt som möjligt. Hon har både utseendet för sig och gott om pengar, så hon saknar inte erbjudanden. Hon avböjer dem dock för att komma underfund med hur en ideal kvinna ska vara beskaffad. När hon väl gjort sig till en sådan ska hon sedan kunna skaffa sig den ideala mannen, är tanken. Med tanke på publiceringsåret tycker jag (hennes slutliga mål till trots) att detta är ett porträtt av en anmärkningsvärt stark kvinna.

Om man skulle få för sig att jämföra den här boken med en modern deckare så är den här inte mer än en tredjedel så tjock. I huvudsak består den skillnaden i att den här boken nästan uteslutande handlar om saker som faktiskt har med det aktuella mysteriet att göra. Här förekommer (sista kapitlet undantaget) ingenting som har med huvudpersonernas privatliv att göra om det inte är relevant för mysteriet. Med Carl-Michael Edenborgs artikel i Aftonbladet häromdagen i minne kan man också notera att det i jämförelse med moderna deckare handlar om ett struntbrott. Här finns i praktiken inget våld alls i bild. Några av suffragetterna nämns ha begått attentat för att ha anledning att hamna i fängelse till att börja med, men det är allt.

En annan sak att notera är att omslaget faktiskt visar slutscenen i boken. Visserligen framgår inte ett par detaljer som är väsentliga för upplösningen, men det avslöjar i vilket fall mycket mer än de normalt sett väldigt kryptiska omslag moderna deckare tenderar att ha.

Otto Witts prosa är absolut inte något att hänga i julgranen och som vanligt i hans böcker så är det en ingenjör som ligger bakom en väsentlig detalj, men oavsett det var det här förvånansvärt intressant och njutbar läsning.

Otto Witt: Mysteriet på Heavyfängelset
Nordiska Förlaget, 1914
128 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, otto witt, mysteriet på heavyfängelset
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, otto witt, mysteriet på heavyfängelset
intressant.se

Avbruten: Johan Holm: Solitude - den svagaste länken

Jag jobbar på att lära mig att sluta läsa böcker som inte är bra, men i det här fallet var det inte så svårt. Det här var inget vidare.

Solitude - den svagaste länken är en deckare med en klassisk privatdetektiv, snarare än en polis. Till sin hjälp har han en kompis som är hacker i världsklass och tar in enorma mängder pengar men inte bryr sig om dem. Det är svårt att undgå att se kalkeringslinjerna från Lisbeth Salander.

Boken berättas i första person av huvudpersonen Sam Lindwall (som jag hela tiden tänker på som Sam Lundwall, men det är knappast författarens fel). Berättarrösten är en blandning av arrogant, slängig och sarkastisk. Som extra bonus är det inte speciellt välskrivet.

Det Solitude som det talas om i titeln är ett webbforum för hackers. Det styrs av den anonyme Mind som inget vet någonting om. Så långt köper jag det. Sedan talas det om att denne Mind styr forumet med järnhand och kräver att de som blir insläppta inte avslöjar för varandra vilja de är. När man får se utdrag ur brev skickade mellan Sam och en av hans kontakter i Solitude så finns det kommentarer instoppade från Mind som klagar över formuleringen "Du kan väl höra av dig på något sätt så att jag vet om jag ska fundera vidare på om vi någonsin kommer att ses". Mind säger att han inte ens vill se antydningar till att man funderar på att träffas utanför Solitude, och att det är grund för att bli utslängd (vilket är välkänt). Detta implicerar att Mind läser all kommunikation på Solitude. Det är orimligt, dels för att det skulle innebära att all kommunikation mellan två parter måste fördröjas tills Mind haft tid att titta på den, och dels att alla hackers skulle acceptera att en tredje part läser alla deras brev. Framför allt det sista känns helt orimligt med tanke på vilken slags människor och vilka uppdrag det är som diskuteras. Eftersom Mind är helt anonym har medlemmarna på Solitude inte heller möjlighet att veta att hen ens står på den samma sida som de själva. Ännu fånigare blir det några sidor senare när Sam kommunicerar med en annan person via Solitude och då förmedlar en epostadress till en kontakt utan att Mind har några invändningar. Om det är OK att skicka en epostadress så är det vidöppet för kommunikation mellan Solitude-medlemmar utanför Solitude.

Johan Holm: Solitude - den svagaste länken
Cosy Crime, 2009
212 sidor (jag gav upp efter 58)
ISBN: 978-91-85535-49-1

Andra bloggar om: böcker, deckare, läsning, johan holm, solitude
Technorati tags: böcker, deckare, läsning, johan holm, solitude
intressant.se