Den här B.C.-samlingen är i vanligt pocketformat och har alltså bara en stripp per sida, så det är tyvärr inte så många serier i den.
B.C. är som vanligt ett tämligen säkert kort, även om jag tycker att den här samlingen inte var fullt så vass som andra jag har läst. Jag vet inte om stripparna är speciellt utvalda för den här samlingen eller om de helt enkelt är kronologiskt publicerade. Man kan i vilket fall notera att det vid flera tillfällen förekommer en hel serie strippar som skämtar om samma tema från olika vinklar. Ett av dem är skuggor.
Det förekommer som vanligt en del ordvitsar, men av någon anledning förekommer inte den normalt sett fasta avdelningen "Wiley's Dictionary" i den här boken.
Johnny Hart: B. C. One More Time
Coronet, 1976
opaginerad
ISBN: 0-340-20653-5
Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, johnny hart, b.c., one more time
Technorati tags: böcker, läsning, serier, johnny hart, b.c., one more time
intressant.se
torsdag, maj 27, 2010
2010-30: Johnny Hart: B. C. One More Time
Etiketter:
b.c.,
böcker,
johnny hart,
läsning,
one more time,
serier
måndag, maj 24, 2010
2010-29: John Ajvide Lindqvist: Lilla stjärna
Lilla stjärna är John Ajvide Lindqvists senaste bok, och den är på ett sätt lite av ett avsteg från hans övriga produktion, men ändå inte. Skillnaden mot hans övriga böcker är att det här inte finns något övernaturligt alls. Eller åtminstone inget som vi är säkra på finns där. Det finns antydningar om något, men det är inte självklart om det existerar eller om det är något som personerna i boken bara inbillar sig. Det gör dessutom väldigt liten skillnad om det finns eller inte; det blir samma bok oavsett på vilket sätt man läser den. Vad som däremot är som vanligt är att Ajvide skriver skräcklitteratur utan att kompromissa, och att han gör det bra.
Den avdankade svensktoppsartisten Lennart är ute och letar svamp, men istället hittar han något i en plastpåse som rör sig. Det visar sig vara en liten flicka, och när hon öppnar munnen märker han att hon skriker i helt rena toner. De flesta skulle ringa polisen och lämna ifrån sig barnet, men Lennart tar hem henne. Han vill inte att hennes klara röst ska förstöras av den vanliga världen, så han bestämmer sig att han och hans fru ska uppfostra henne hemma i sin källare. Som man kan ana så bli den här flickans världsbild en aning skev.
Parallellt med den första flickan får vi också träffa en andra flicka i ungefär samma ålder. Hon är mer normal, men hon känner sig inte riktigt hemma i sitt liv med familj och skola och så. Något är fel, men hon kan inte sätta fingret på det.
Naturligtvis kommer de här två flickorna så småningom att träffa på varandra. De har utanförskapet gemensamt, och trots en hel del andra olikheter så kommer de väl överens med varandra.
Den här romanen är lite som ett ånglok på väg mot en vägg. Det går inte så väldigt fort, men den går som på räls mot en väldigt otrevlig avslutning. Här händer det även en del otrevligheter längs vägen. Flickorna utforskar världen omkring sig på ett sätt som man inte förväntar sig, och det blir tidvis mycket otrevligt. Det fascinerande är att en av de mest framträdande känslorna med boken samtidigt är kärlek. Det låter konstigt, men det känns helt naturligt när man läser det. Flickorna gör hemska saker, men de gör det för kärlek.
Ajvide är som vanligt mästerlig på att teckna miljöer och personer så att man känner att man vet precis vilka de är och hur det ser ut, utan att ägna speciellt mycket tid på det. I den här boken ger han sig även på internet som miljö. Det är något som tenderar att vara svårt; många författare som ger sig på det brukar antingen visa att de egentligen inte har en aning om vad de talar om eller skriva så mycket detaljer så att det är uppenbart att de gjort en massa research och är måna om att visa det. Här hamnar vi för en gångs skull på ett vettigt mellanting. Internet är en viktig miljö, en verklighet i sig, och den måste kunna finnas med på ett trovärdigt sätt i en roman och här fungerar det utmärkt och spelar även en rätt viktig roll i handlingen.
När jag började läsa Svenska kulter sade jag att John Ajvide Lindqvist får akta sig, för det finns konkurrenter om skräcktronen. Det är dock ingen tvekan om att även Ajvide utvecklar sig. Med Lilla stjärna har han skrivit sin bästa roman hittills så ett litet tag till sitter han säkert på sin tron. Jag slukade den här boken, och hade gärna läst mer när den tog slut. Vad mer kan man önska sig? Förutom en till Ajvide-bok, då.
John Ajvide Lindqvist: Lilla stjärna
Ordfront, 2010
446 sidor
ISBN: 978-91-7037-403-6
Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, john ajvide lindqvist, lilla stjärna
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, john ajvide lindqvist, lilla stjärna
intressant.se
Den avdankade svensktoppsartisten Lennart är ute och letar svamp, men istället hittar han något i en plastpåse som rör sig. Det visar sig vara en liten flicka, och när hon öppnar munnen märker han att hon skriker i helt rena toner. De flesta skulle ringa polisen och lämna ifrån sig barnet, men Lennart tar hem henne. Han vill inte att hennes klara röst ska förstöras av den vanliga världen, så han bestämmer sig att han och hans fru ska uppfostra henne hemma i sin källare. Som man kan ana så bli den här flickans världsbild en aning skev.
Parallellt med den första flickan får vi också träffa en andra flicka i ungefär samma ålder. Hon är mer normal, men hon känner sig inte riktigt hemma i sitt liv med familj och skola och så. Något är fel, men hon kan inte sätta fingret på det.
Naturligtvis kommer de här två flickorna så småningom att träffa på varandra. De har utanförskapet gemensamt, och trots en hel del andra olikheter så kommer de väl överens med varandra.
Den här romanen är lite som ett ånglok på väg mot en vägg. Det går inte så väldigt fort, men den går som på räls mot en väldigt otrevlig avslutning. Här händer det även en del otrevligheter längs vägen. Flickorna utforskar världen omkring sig på ett sätt som man inte förväntar sig, och det blir tidvis mycket otrevligt. Det fascinerande är att en av de mest framträdande känslorna med boken samtidigt är kärlek. Det låter konstigt, men det känns helt naturligt när man läser det. Flickorna gör hemska saker, men de gör det för kärlek.
Ajvide är som vanligt mästerlig på att teckna miljöer och personer så att man känner att man vet precis vilka de är och hur det ser ut, utan att ägna speciellt mycket tid på det. I den här boken ger han sig även på internet som miljö. Det är något som tenderar att vara svårt; många författare som ger sig på det brukar antingen visa att de egentligen inte har en aning om vad de talar om eller skriva så mycket detaljer så att det är uppenbart att de gjort en massa research och är måna om att visa det. Här hamnar vi för en gångs skull på ett vettigt mellanting. Internet är en viktig miljö, en verklighet i sig, och den måste kunna finnas med på ett trovärdigt sätt i en roman och här fungerar det utmärkt och spelar även en rätt viktig roll i handlingen.
När jag började läsa Svenska kulter sade jag att John Ajvide Lindqvist får akta sig, för det finns konkurrenter om skräcktronen. Det är dock ingen tvekan om att även Ajvide utvecklar sig. Med Lilla stjärna har han skrivit sin bästa roman hittills så ett litet tag till sitter han säkert på sin tron. Jag slukade den här boken, och hade gärna läst mer när den tog slut. Vad mer kan man önska sig? Förutom en till Ajvide-bok, då.
John Ajvide Lindqvist: Lilla stjärna
Ordfront, 2010
446 sidor
ISBN: 978-91-7037-403-6
Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, john ajvide lindqvist, lilla stjärna
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, john ajvide lindqvist, lilla stjärna
intressant.se
Etiketter:
böcker,
john ajvide lindqvist,
lilla stjärna,
läsning,
skräck
onsdag, maj 19, 2010
2010-28: Anders Fager: Svenska kulter
Svenska kulter är en skräcknovellsamling av Anders Fager, och även hans debut som skönlitterär författare.
Jag tänkte börja med att klara av det jag inte gillar: Boken saknar innehållsförteckning. När jag läser noveller så vill jag gärna läsa en hel i taget, och då är det praktiskt att veta hur lång nästa är. Om jag ska få reda på det här måste jag bläddra tills jag hittar början på nästa. Det hade inte heller skadat med lite mer korrekturläsning. Problemet är inte jättestort, men det finns för många fel för att det ska kännas riktigt bra.
Men trots allt: det är detaljer. Det är innehållet som är det viktiga. Och det är bra. Svenska kulter innehåller fem långa noveller (som har titlar), och mellan varje längre novell finns ett novellfragment på ett fåtal sidor var (som bara heter "Fragment 1" och så vidare). Fragmenten lämnar ibland läsaren med en undran över hur det egentligen hänger ihop, men det tycker jag är OK givet vad det är. Man får helt enkelt ta dem för de ögonblicksbilder de är och inte förvänta sig att allt ska bli förklarat på slutet.
Det är faktiskt inte så att vi alltid får allting förklarat ens i de längre novellerna, men här är det lättare för läsaren att bilda sig en uppfattning om vad som händer. Det som utelämnas här är snarare bara lagom för att läsaren inte ska känna att hen får saker skrivna på näsan, och det öppnar också för funderingar och tolkningar.
Jag kan börja med att säga att jag tycker att alla novellerna är bra, men jag tycker på sätt och vis att det är lite synd att "Den brutne mannens önskan" är med här, för den känns inte som om den passar ihop med de övriga. Den är inte riktigt i samma stil, och till skillnad från alla de andra så utspelar den sig inte i en tämligen urbaniserad nutid utan i fjällvärlden i en obestämd dåtid. Det är inte ett problem med den här novellen i sig, men det stör sammanhållningen mellan de övriga texterna en aning. Det finns nämligen en sammanhållning; en del av texterna flätas i viss mån ihop med andra. Det tar ett tag innan man kan se det, men det finns där. Man får intrycket av att det finns mer under ytan än vad vi ser (något som bokstavligen stämmer med ett av fragmenten där ubåtsjägare på jakt efter ryssar istället sjunkbombar monster).
Anders Fager är bra på att fånga miljöer och stämningar i nutiden och skapa en känsla av närvaro, vare sig det gäller ett hormonstinnt disco eller en uråldrig offerrit i en skog. Som av en händelse förekommer båda scenerna i den första novellen "Furierna från Borås". Här (och även annorstädes) är prosan ofta upphuggen och meningarna korta, vilket tillsammans bildar en nästan hypnotisk effekt. Här är det nästan filmiskt, tydligt visualiserat och ibland actionbetonat.
Nästa novell "Mormors resa" är en kontrast, för här går det långsamt. Både berättandet och prosan i sig arbetar mycket med upprepningar, nästan som ett mantra. I den här novellen är det mycket som läsaren inte vet, och det tar lång tid innan man förstår exakt hur mycket det inte är vad det ser ut att vara. Läsaren ser bara vad som händer, och personerna vi ser jobbar hårt för att upprätthålla en fasad för att inte avslöja sina rätta jag, och när man läst ett tag förstår man varför de gör det.
Flera av texterna refererar uttryckligen till Cthulhu-myterna, och även där så inte sker tycks ofta något slags mystisk konspiration lura bakom kulisserna.
Jag gillar Svenska kulter skarpt, och att det är en debut gör inte det hela mindre imponerande. Jag ser fram emot nästa bok, och jag vet att den redan är på väg.
Anders Fager: Svenska kulter
Man av skugga förlag, 2009
221 sidor
ISBN: 978-91-85253-06-7
Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, noveller, anders fager, svenska kulter
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, noveller, anders fager, svenska kulter
intressant.se
Jag tänkte börja med att klara av det jag inte gillar: Boken saknar innehållsförteckning. När jag läser noveller så vill jag gärna läsa en hel i taget, och då är det praktiskt att veta hur lång nästa är. Om jag ska få reda på det här måste jag bläddra tills jag hittar början på nästa. Det hade inte heller skadat med lite mer korrekturläsning. Problemet är inte jättestort, men det finns för många fel för att det ska kännas riktigt bra.
Men trots allt: det är detaljer. Det är innehållet som är det viktiga. Och det är bra. Svenska kulter innehåller fem långa noveller (som har titlar), och mellan varje längre novell finns ett novellfragment på ett fåtal sidor var (som bara heter "Fragment 1" och så vidare). Fragmenten lämnar ibland läsaren med en undran över hur det egentligen hänger ihop, men det tycker jag är OK givet vad det är. Man får helt enkelt ta dem för de ögonblicksbilder de är och inte förvänta sig att allt ska bli förklarat på slutet.
Det är faktiskt inte så att vi alltid får allting förklarat ens i de längre novellerna, men här är det lättare för läsaren att bilda sig en uppfattning om vad som händer. Det som utelämnas här är snarare bara lagom för att läsaren inte ska känna att hen får saker skrivna på näsan, och det öppnar också för funderingar och tolkningar.
Jag kan börja med att säga att jag tycker att alla novellerna är bra, men jag tycker på sätt och vis att det är lite synd att "Den brutne mannens önskan" är med här, för den känns inte som om den passar ihop med de övriga. Den är inte riktigt i samma stil, och till skillnad från alla de andra så utspelar den sig inte i en tämligen urbaniserad nutid utan i fjällvärlden i en obestämd dåtid. Det är inte ett problem med den här novellen i sig, men det stör sammanhållningen mellan de övriga texterna en aning. Det finns nämligen en sammanhållning; en del av texterna flätas i viss mån ihop med andra. Det tar ett tag innan man kan se det, men det finns där. Man får intrycket av att det finns mer under ytan än vad vi ser (något som bokstavligen stämmer med ett av fragmenten där ubåtsjägare på jakt efter ryssar istället sjunkbombar monster).
Anders Fager är bra på att fånga miljöer och stämningar i nutiden och skapa en känsla av närvaro, vare sig det gäller ett hormonstinnt disco eller en uråldrig offerrit i en skog. Som av en händelse förekommer båda scenerna i den första novellen "Furierna från Borås". Här (och även annorstädes) är prosan ofta upphuggen och meningarna korta, vilket tillsammans bildar en nästan hypnotisk effekt. Här är det nästan filmiskt, tydligt visualiserat och ibland actionbetonat.
Nästa novell "Mormors resa" är en kontrast, för här går det långsamt. Både berättandet och prosan i sig arbetar mycket med upprepningar, nästan som ett mantra. I den här novellen är det mycket som läsaren inte vet, och det tar lång tid innan man förstår exakt hur mycket det inte är vad det ser ut att vara. Läsaren ser bara vad som händer, och personerna vi ser jobbar hårt för att upprätthålla en fasad för att inte avslöja sina rätta jag, och när man läst ett tag förstår man varför de gör det.
Flera av texterna refererar uttryckligen till Cthulhu-myterna, och även där så inte sker tycks ofta något slags mystisk konspiration lura bakom kulisserna.
Jag gillar Svenska kulter skarpt, och att det är en debut gör inte det hela mindre imponerande. Jag ser fram emot nästa bok, och jag vet att den redan är på väg.
Anders Fager: Svenska kulter
Man av skugga förlag, 2009
221 sidor
ISBN: 978-91-85253-06-7
Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, noveller, anders fager, svenska kulter
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, noveller, anders fager, svenska kulter
intressant.se
Etiketter:
anders fager,
böcker,
läsning,
noveller,
skräck,
svenska kulter
torsdag, maj 13, 2010
2010-27: Johan Theorin: Blodläge
Blodläge är den tredje delen i Johan Theorins serie om Öland. Redan tidigare har de skiljt sig en del från de flesta traditionella deckare, och den här delen känns ytterligare lite mer avlägsen från mittfåran. Vår gamla bekant (i dubbel bemärkelse) Gerolf finns naturligtvis med även här, men hans roll är kanske en smula mer nedtonad än tidigare.
Gerolf tycker inte om att sitta på ålderdomshemmet och inte ha något att göra. Istället lyckas han utverka att få flytta hem till sitt torp och få lite hjälp där att klara sig. När han kommer tillbaka dit så har han fått nya grannar. I en gammal stenhuggarstuga (inte olik den Gerolf bor i) finns Per Mörner, och dessutom har det dykt upp två vräkiga nybyggen, naturligtvis med tillhörande fastlänningar som inte bor där på heltid.
Den som är huvudperson i den här boken är Per Mörner. Han kämpar med att komma överens med sin far som dels haft stroke och är svår att kommunicera med, och som han hela tiden hållit borta från sin familj eftersom han inte är överens med faderns tidigare liv som producent av porrfilmer. Hans relation till fadern har aldrig varit bra, och stroken gör inte det hela bättre. Som om det inte var nog så har Pers dotter någon svårbestämd sjukdom som läkarna försöker komma underfund med vad den är.
Trots det öppna landskapet på Öland så känns den här boken som ett kammarspel; det är en ganska liten och tät historia med ett ganska begränsat persongalleri, och under en stor del av handlingen håller den sig även geografiskt på ett litet område. Theorin gör Öland levande trots att man egentligen ser rätt lite av det, men framför allt är han en mästare på att teckna personer så att man verkligen känner för dem. Jag brukar ofta sitta och fundera över vilken person som är vilken i romaner jag håller på att läsa och famla efter namn när jag ska beskriva handlingen, men i Blodläge kändes det som om personerna var tydliga från början. Personerna och deras bakgrunderna är också till minst lika stor del som själva deckarhandlingen vad som gör boken intressant.
De olika personerna visar sig ha en del kopplingar till varandra som det tar ett tag att komma underfund med. Några kan man ana sig till tidigt, andra dröjer fram till slutet innan man ser, trots att man har dem under näsan hela tiden.
Theorin befäster sin ställning som bra författare, och han fortsätter också att bredda deckargenren. Jag ser fram emot nästa del!
Johan Theorin: Blodläge
Wahlström & Widstrand, 2010
406 sidor
ISBN: 978-91-46-22058-9
Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, johan theorin, blodläge
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, johan theorin, blodläge
intressant.se
Gerolf tycker inte om att sitta på ålderdomshemmet och inte ha något att göra. Istället lyckas han utverka att få flytta hem till sitt torp och få lite hjälp där att klara sig. När han kommer tillbaka dit så har han fått nya grannar. I en gammal stenhuggarstuga (inte olik den Gerolf bor i) finns Per Mörner, och dessutom har det dykt upp två vräkiga nybyggen, naturligtvis med tillhörande fastlänningar som inte bor där på heltid.
Den som är huvudperson i den här boken är Per Mörner. Han kämpar med att komma överens med sin far som dels haft stroke och är svår att kommunicera med, och som han hela tiden hållit borta från sin familj eftersom han inte är överens med faderns tidigare liv som producent av porrfilmer. Hans relation till fadern har aldrig varit bra, och stroken gör inte det hela bättre. Som om det inte var nog så har Pers dotter någon svårbestämd sjukdom som läkarna försöker komma underfund med vad den är.
Trots det öppna landskapet på Öland så känns den här boken som ett kammarspel; det är en ganska liten och tät historia med ett ganska begränsat persongalleri, och under en stor del av handlingen håller den sig även geografiskt på ett litet område. Theorin gör Öland levande trots att man egentligen ser rätt lite av det, men framför allt är han en mästare på att teckna personer så att man verkligen känner för dem. Jag brukar ofta sitta och fundera över vilken person som är vilken i romaner jag håller på att läsa och famla efter namn när jag ska beskriva handlingen, men i Blodläge kändes det som om personerna var tydliga från början. Personerna och deras bakgrunderna är också till minst lika stor del som själva deckarhandlingen vad som gör boken intressant.
De olika personerna visar sig ha en del kopplingar till varandra som det tar ett tag att komma underfund med. Några kan man ana sig till tidigt, andra dröjer fram till slutet innan man ser, trots att man har dem under näsan hela tiden.
Theorin befäster sin ställning som bra författare, och han fortsätter också att bredda deckargenren. Jag ser fram emot nästa del!
Johan Theorin: Blodläge
Wahlström & Widstrand, 2010
406 sidor
ISBN: 978-91-46-22058-9
Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, johan theorin, blodläge
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, johan theorin, blodläge
intressant.se
Etiketter:
blodläge,
böcker,
deckare,
johan theorin,
läsning
onsdag, maj 12, 2010
Lincon, i år med föredrag
Nu i helgen drar spelkonventet Lincon igår. Det har arrangerats alla år utom ett under det senaste kvartsseklet (wow!), och jag tror att jag bara har missat det två gånger. Missa det inte du heller!
I år kommer det, förutom en väldigt massa spel, även att finnas ett föredragsprogram som jag koordinerar. Jag själv kommer att intervjua skräckförfattaren C. J. Håkansson med anledning av att skräck är temat för årets Lincon. Det kommer att handla både om hans egen roman Fjärilen i Tibet och om genren i allmänhet, och säkert en del annat också.
Förutom det kommer det att finnas föredrag om skräckrollspel, lajvande, hur man skapar ett eget spel, tecknade serier, science fiction och fantasy och diverse annat. Kom och lyssna!
Andra bloggar om: skräck, spel, lincon, c. j. håkansson
Technorati tags: skräck, spel, lincon, c. j. håkansson
intressant.se
I år kommer det, förutom en väldigt massa spel, även att finnas ett föredragsprogram som jag koordinerar. Jag själv kommer att intervjua skräckförfattaren C. J. Håkansson med anledning av att skräck är temat för årets Lincon. Det kommer att handla både om hans egen roman Fjärilen i Tibet och om genren i allmänhet, och säkert en del annat också.
Förutom det kommer det att finnas föredrag om skräckrollspel, lajvande, hur man skapar ett eget spel, tecknade serier, science fiction och fantasy och diverse annat. Kom och lyssna!
Andra bloggar om: skräck, spel, lincon, c. j. håkansson
Technorati tags: skräck, spel, lincon, c. j. håkansson
intressant.se
Etiketter:
c. j. håkansson,
lincon,
skräck,
spel
måndag, maj 10, 2010
Avbruten: Eoin Colfer: Och en grej till...
Douglas Adams skrev till slut fem (och en halv) del i serien om Liftarens guide till galaxen. Jag har inte läst den sista delen, men av de fem delarna jag läst så är det otvetydigt att kvaliteten gick ner ju högre numret på boken blev.
För ett tag sedan annonserades det att Eoin Colfer (känd för ungdomsböckerna om Artemis Fowl) skulle skriva en officiell uppföljare till liftarserien, men det kändes inte som något som jag tänkte läsa. När den sedan väl kom ut såg jag flera stycken positiva recensioner av den, och ett tag senare fick jag helt oprovocerat ett recensionsexemplar av den svenska utgåvan, och då hade jag ju inte mycket att förlora på att läsa den, kan man tycka. Förutom tid, då.
Tyvärr får jag säga att förlorad tid var just vad den här boken var. Det är tydligt att Colfer läst in sig på liftarserien, men tyvärr känner han sig tvingad att stoppa in referenser till de tidigare böckerna i snart sagt varenda mening. Att huvudpersonerna fortfarande är Arthur Dent, Ford Prefect, Zaphod Beeblebrox och Trillian är inte så underligt, men han envisas också med att stoppa in referenser till hyperintelligenta nyanser av blått, vl'hurger och allt möjligt hela tiden; saker som Adams oftast bara kastade ur sig i farten som en lustighet och som aldrig återanvändes till något senare. När alltihopa återkommer som på ett pärlband nu blir det bara för mycket. Det känns mycket mer som en uppvisning i hur påläst Colfer är än något som har en faktisk dramaturgisk poäng. Detsamma gäller de flesta av de stycken med "faktainformation" som är inskjutna i berättandet här och där. Det sägs inte uttryckligen, men det ligger nära till hands att anta att de är tänkta som utdrag ur guiden.
Vad det gäller själva boken så känns det oftast som om miljön är ungefär densamma som i de tidigare böckerna, men samtidigt så är det uppenbart att Colfer gjort en ansträngning för att uppdatera miljön till nutida förhållanden, vilket innebär att det exempelvis talas om bloggar. Det här känns väldigt mycket som en påklistrad ansiktslyftning som inte fungerar. Redan i den första serien så talas det om Zaphods personliga subetha-kanal (och den finns med även här), och det känns som något som passar mycket bättre i miljön än ett koncept ur vår värld, som bloggen.
Återigen är det tydligt att det är bäst att sluta när man är på topp. Radioserien av The Hitch-Hiker's Guide to the Galaxy är lysande, och de första två böckerna eller så är också bra. Böckerna efter det blir sämre och sämre, och den här hjälper inte den trenden. Undantaget får väl sägas vara den nya filmatiseringen som kom för några år sedan, och som faktiskt lyckades balansera mellan att vara trogen originalet samtidigt som den införde en del nyheter. Tyvärr lyckas inte Och en grej till... med samma sak.
Eoin Colfer: Och en grej till... (And Another Thing...)
B. Wahlström, 2010 (originalet 2009)
Översättning: Lisbet Holst
281 sidor (jag sade "Adjö och tack för all fisken" efter 56)
ISBN: 978-91-32-15730-1
Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, humor, douglas adams, eoin colfer, och en grej till, liftarens guide till galaxen
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, humor, douglas adams, eoin colfer, och en grej till, liftarens guide till galaxen
intressant.se
För ett tag sedan annonserades det att Eoin Colfer (känd för ungdomsböckerna om Artemis Fowl) skulle skriva en officiell uppföljare till liftarserien, men det kändes inte som något som jag tänkte läsa. När den sedan väl kom ut såg jag flera stycken positiva recensioner av den, och ett tag senare fick jag helt oprovocerat ett recensionsexemplar av den svenska utgåvan, och då hade jag ju inte mycket att förlora på att läsa den, kan man tycka. Förutom tid, då.
Tyvärr får jag säga att förlorad tid var just vad den här boken var. Det är tydligt att Colfer läst in sig på liftarserien, men tyvärr känner han sig tvingad att stoppa in referenser till de tidigare böckerna i snart sagt varenda mening. Att huvudpersonerna fortfarande är Arthur Dent, Ford Prefect, Zaphod Beeblebrox och Trillian är inte så underligt, men han envisas också med att stoppa in referenser till hyperintelligenta nyanser av blått, vl'hurger och allt möjligt hela tiden; saker som Adams oftast bara kastade ur sig i farten som en lustighet och som aldrig återanvändes till något senare. När alltihopa återkommer som på ett pärlband nu blir det bara för mycket. Det känns mycket mer som en uppvisning i hur påläst Colfer är än något som har en faktisk dramaturgisk poäng. Detsamma gäller de flesta av de stycken med "faktainformation" som är inskjutna i berättandet här och där. Det sägs inte uttryckligen, men det ligger nära till hands att anta att de är tänkta som utdrag ur guiden.
Vad det gäller själva boken så känns det oftast som om miljön är ungefär densamma som i de tidigare böckerna, men samtidigt så är det uppenbart att Colfer gjort en ansträngning för att uppdatera miljön till nutida förhållanden, vilket innebär att det exempelvis talas om bloggar. Det här känns väldigt mycket som en påklistrad ansiktslyftning som inte fungerar. Redan i den första serien så talas det om Zaphods personliga subetha-kanal (och den finns med även här), och det känns som något som passar mycket bättre i miljön än ett koncept ur vår värld, som bloggen.
Återigen är det tydligt att det är bäst att sluta när man är på topp. Radioserien av The Hitch-Hiker's Guide to the Galaxy är lysande, och de första två böckerna eller så är också bra. Böckerna efter det blir sämre och sämre, och den här hjälper inte den trenden. Undantaget får väl sägas vara den nya filmatiseringen som kom för några år sedan, och som faktiskt lyckades balansera mellan att vara trogen originalet samtidigt som den införde en del nyheter. Tyvärr lyckas inte Och en grej till... med samma sak.
Eoin Colfer: Och en grej till... (And Another Thing...)
B. Wahlström, 2010 (originalet 2009)
Översättning: Lisbet Holst
281 sidor (jag sade "Adjö och tack för all fisken" efter 56)
ISBN: 978-91-32-15730-1
Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, humor, douglas adams, eoin colfer, och en grej till, liftarens guide till galaxen
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, humor, douglas adams, eoin colfer, och en grej till, liftarens guide till galaxen
intressant.se
Etiketter:
böcker,
douglas adams,
eoin colfer,
humor,
liftarens guide till galaxen,
läsning,
och en grej till,
science fiction,
sf
onsdag, maj 05, 2010
2010-26: C. J. Håkansson: Fjärilen från Tibet
Fjärilen från Tibet är en skräckroman som känns som om den vill bli en film när den blir stor; en splatterfilm. Det är visuellt skrivet, och Håkansson väjer inte för något när han beskriver vad som händer personerna i boken. Jag har noga låtit bli att skriva "hjältarna" eller något i den stilen, för något sådant finns inte. Här finns en ondska, och den drabbar den som står i vägen. Man får aldrig något intryck av att det finns så mycket att göra åt saken, ungefär på samma sätt som när det gäller de extradimensionella monstren som Lovecraft skrev om, det handlar mest om att hålla sig så långt borta det bara går eller att bli överkörd som av en ångvält.
Håkanssons prosa är aldrig dålig, men det är i beskrivande avsnitt och framför allt actionscener som det blir riktigt bra. Beskrivningarna känns ofta filmiska, och här får språket ofta också extra liv med diverse inspirerade liknelser. Avsnitten med dialog känns lite stela i jämförelse.
Strukturmässigt har jag ibland lite svårt att kalla det här en roman. Skillnaden i kraftfullhet mellan den onda och den ovetande sidan är så stor att det sällan finns något som ens liknar hopp, och Håkansson har har inga betänkligheter när det gäller att ha ihjäl vad man tror är en huvudperson då och då. I början får man intryck av att det finns något slags konspiration eller någon form av uråldriga hemligheter som senare kommer att nystas upp, men till stor del rinner detta ut i sanden när monstren tar sig an mänskligheten. Detta gör att läsningen ger mer känsla av en kompromisslös skräcktunnel än en regelrätt roman.
C. J. Håkansson: Fjärilen från Tibet
Vertigo, 2007
262 sidor
ISBN: 978-91-85000-44-9
Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, c. j. håkansson, fjärilen från tibet
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, c. j. håkansson, fjärilen från tibet
intressant.se
Håkanssons prosa är aldrig dålig, men det är i beskrivande avsnitt och framför allt actionscener som det blir riktigt bra. Beskrivningarna känns ofta filmiska, och här får språket ofta också extra liv med diverse inspirerade liknelser. Avsnitten med dialog känns lite stela i jämförelse.
Strukturmässigt har jag ibland lite svårt att kalla det här en roman. Skillnaden i kraftfullhet mellan den onda och den ovetande sidan är så stor att det sällan finns något som ens liknar hopp, och Håkansson har har inga betänkligheter när det gäller att ha ihjäl vad man tror är en huvudperson då och då. I början får man intryck av att det finns något slags konspiration eller någon form av uråldriga hemligheter som senare kommer att nystas upp, men till stor del rinner detta ut i sanden när monstren tar sig an mänskligheten. Detta gör att läsningen ger mer känsla av en kompromisslös skräcktunnel än en regelrätt roman.
C. J. Håkansson: Fjärilen från Tibet
Vertigo, 2007
262 sidor
ISBN: 978-91-85000-44-9
Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, c. j. håkansson, fjärilen från tibet
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, c. j. håkansson, fjärilen från tibet
intressant.se
Etiketter:
böcker,
c. j. håkansson,
fjärilen från tibet,
läsning,
skräck
lördag, maj 01, 2010
2010-25: Me Cheeta
Me Cheeta presenteras som en självbiografi skriven av chimpansen Cheeta från Tarzan-filmerna, och som vilken annan biografi går den igenom hans liv från infångandet i djungeln till ålderdomen. Tyngdpunkten ligger på skvallerfyllt och -mässigt liv och leverne i Hollywood, och det vimlar av andra skådespelare, normalt sett av det mänskliga slaget.
Jag gissar att den här boken egentligen är tänkt som något slags satir över Hollywood eller så, men jag är för dåligt insatt i Hollywood och dess skådespelare från 1930-talet och framåt för att kunna avgöra vad som är fiktivt och vad som faktiskt har faktabakgrund. Det gör att det tyvärr känns som om boken lite grann missar målet, för även om det finns en del humor i den även för icke-insatta läsare så känner man på sig att man missar många referenser.
Här och där kan man också se ansatser att skriva texten som om en chimpans skulle ha skrivit den, komplett med missförstånd om vad för underliga saker människorna håller på med, men i nästa stycke kan Cheeta sedan igen framstå som vilken människa som helst. Det hade varit intressantare om boken rakt igenom haft ett apperspektiv. Några saker är dock konstant genomförda, som att det aldrig refereras till någon bur, utan hela tiden en "skyddsboning". Ibland (men inte genomgående) refereras även bilar till som "skyddsboningar på hjul".
Me Cheeta (Me Cheeta - The Autobiography)
Bonnier Pocket, 2010 (originalet 2009)
Översättning: Manne Svensson
333 sidor
ISBN: 978-91-7429-094-3
Andra bloggar om: böcker, läsning, me cheeta, cheeta, biografi, film
Technorati tags: böcker, läsning, me cheeta, cheeta, biografi, film
intressant.se
Jag gissar att den här boken egentligen är tänkt som något slags satir över Hollywood eller så, men jag är för dåligt insatt i Hollywood och dess skådespelare från 1930-talet och framåt för att kunna avgöra vad som är fiktivt och vad som faktiskt har faktabakgrund. Det gör att det tyvärr känns som om boken lite grann missar målet, för även om det finns en del humor i den även för icke-insatta läsare så känner man på sig att man missar många referenser.
Här och där kan man också se ansatser att skriva texten som om en chimpans skulle ha skrivit den, komplett med missförstånd om vad för underliga saker människorna håller på med, men i nästa stycke kan Cheeta sedan igen framstå som vilken människa som helst. Det hade varit intressantare om boken rakt igenom haft ett apperspektiv. Några saker är dock konstant genomförda, som att det aldrig refereras till någon bur, utan hela tiden en "skyddsboning". Ibland (men inte genomgående) refereras även bilar till som "skyddsboningar på hjul".
Me Cheeta (Me Cheeta - The Autobiography)
Bonnier Pocket, 2010 (originalet 2009)
Översättning: Manne Svensson
333 sidor
ISBN: 978-91-7429-094-3
Andra bloggar om: böcker, läsning, me cheeta, cheeta, biografi, film
Technorati tags: böcker, läsning, me cheeta, cheeta, biografi, film
intressant.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)