2013-34: Cornelia Funke: Gespensterjäger in der Gruselburg

Jag försöker bättra på min tyska lite genom att läsa böcker, och den här nivån av ungdomsbok var det inga större problem att ta sig igenom. Jag förstod väl inte exakt vart enda ord, men det är det inte alltid jag gör med engelska eller ens svenska böcker heller, och det är oftast inget problem att lista ut vad det handlar om ur sammanhanget. Jag bestämde mig för att läsa den här utan att stanna och slå upp ord jag inte kan, för då tappar man så mycket tempo i läsandet att man aldrig kommer någonstans.

Spökjägarna som det talas om i titeln består av en äldre dam, en pojke och ett spöke. Hur de har kommit att träffa varandra vet jag inget om eftersom det här är den tredje boken i serien, men de verkar ta uppdrag i bästa Ghostbusters-stil. I det här fallet handlar det om ett par som just flyttat in i ett slott som kallat på dem eftersom slottet visat sig vara hemsökt av den blodiga baronessan.

Vad det gäller själva berättelsen så märks det tydlig att den är avsedd för yngre läsare, för här finns just inga komplikationer alls. Problemet presenteras, gruppen tänker till och skapar en plan och så sätter man den i verket med framgång, och så är det klart.

Över lag tycker jag att det gick bra att läsa på tyska, men just den här boken hade en irriterande egenskap. Spöket som ingår i gruppen talar "nedstämt" vilket gjorts genom att alla vokaler bytts ut mot lägre ljud vilket gjorde det lite komplicerat för mig att läsa. Den blodiga baronessan talar med typiskt spökigt med många vokalljud skrivna med ett halvdussin vokaler. Det ser konstigt ut men försvårar inte läsandet något nämvärt.

Cornelia Funke: Gespensterjäger in der Gruselburg
Loewe, 1995
113 sidor
ISBN: 978-3-7855-5612-2

Sagotanten framför andra 100 år

I dag skulle sagotanten framför andra, Astrid Lindgren, ha fyllt 100 år. Jag har, liksom antagligen de allra flesta svenskar som är 60 år eller yngre, vuxit upp med hennes sagor och naturligtvis har de påverkat mig.

Jag vet att vi läste böckerna (och jag har dem naturligtvis kvar, både mina och mammas), men det som framför allt fastnat i minnet är ändå inte böckerna i sig utan två andra saker. Dels är det Astrids uppläsningar av dem som jag hör när jag läser texterna själv. Om jag läser Astrid Lindgren som godnattsaga är det lätt att jag halkar in i att läsa på småländska, precis som jag ofta antar något slags finlandssvenskt uttal när jag läser Mumin-böckerna högt. Dels är det filmerna och teveserierna. Jag läser mycket mer böcker än jag tittar på teve och film, men i fallet Astrid Lindgren har filmatiseringarna tveklöst format mina bilder av karaktärerna.

Jag har inte gjort någon noggrann jämförande läsning/tittning, men mitt intryck är att rollbesättningen generellt är bra, och att filmerna är välgjorda. En del av dem innehåller specialeffekter som med dagens ögon ter sig skrattretande (Pippi-filmerna och Bröderna Lejonhjärta, exempelvis), men berättandet är bra. Bäst tycker jag nog om Ronja Rövardotter. Med två giganter som Astrid Lindgren och Tage Danielsson inblandade, hur skulle det kunna gå fel?

En dag som denna kan har tidningarna naturligtvis preparerat massor av material:

DN: här, här, här, här, här, här, här, här, här och här (puh!)

Aftonbladet: här och här

Expressen: här, här, här och här

SvD verkar däremot inte ha skrivit något alls i webbupplagan.

Andra bloggar om: böcker, läsning, astrid lindgren, barnböcker
Technorati tags: böcker, läsning, astrid lindgren, barnböcker

Härskarringen en barnbok?

En debatt på diverse kultursidor har råkat spilla över i fantasygenren och får mig att undra lite hur de som skriver egentligen resonerar.

Det började med Jesper Högström (Expressen) som tyckte att svensk litteratur idag var väldigt mycket antingen eller (intellekt, känsla, språk, handling, etc) istället för att ha alltihop på en gång. Daniel Sjölin (DN) protesterar och säger att det mycket av det som produceras faktiskt ser ut på det sätt som efterfrågas. Han kommer däremot också med den häpnadsväckande bisatsen

att ha litteraturen som utgångspunkt för samhällsdebatt är livsviktigt, särskilt i en tid då vi fått en statsminister vars favoritlitteratur är en barnbok ("Sagan om ringen")

Jag vet inte om det stämmer att Reinfeldt är Tolkienfantast och i sammanhanget är det egentligen ointressant. Det jag tycker är intressant är att Sjödin rubricerar Sagan om Ringen (Trilogin om Härskarringen i nyöversättningen) som en barnbok. Inte ens en ungdomsbok, utan en barnbok.

När jag talar om barnböcker brukar jag mena böcker på femtio eller så, gärna illustrerade. Kanske rent av upp till så avancerade saker som Emil i Lönneberga som väl gissningsvis ligger i intervallet 100-200 sidor. Exakt vad som menas med "barn" och "ungdom" är naturligtvis inte heller väldefinierat. Jag tycker dock att en mytologiskt inspirerad tegelstensroman om krig på långt över tusen sidor ligger en bit utanför vad jag förväntar mig att hitta bland barnböckerna.

Den uppenbara tolkningen av detta är att Daniel Sjölin inte har en aning om vad Sagan om Ringen är och helt enkelt klassar den som barnbok eftersom den är "sån där fantasy". Det kan ju inte vara seriös litteratur, för det har ju inte hänt. Å andra sidan verkar han inte ha några problem med att se Kafka som riktig litteratur, trots att det även där förekommer fantastiska element (för det är väl ingen som tror att människor plötsligt kan förvandlas till skalbaggar på riktigt?).

Fanspan och Vetsaga har också skrivit om detta.

Andra bloggar om: jesper högström, daniel sjölin, sagan om ringen, härskarringen, tolkien, fantasy, barnböcker, kafka
Technorati tags: jesper högström, daniel sjölin, sagan om ringen, härskarringen, tolkien, fantasy, barnböcker, kafka