Italien: dag 1

[Jag kommer att skriva en första version av en reseberättelse från vår Italienresa här. Framöver kommer det förhoppningsvis en mer putsad version med bilder och så också, men det kan ta ett tag. Det blev rätt mycket bilder tagna så jag orkar inte vänta med att skriva tills alla är genomgångna.]

Vi kom iväg till en tidig start i den färdigpackade bilen och åt frukost på väg mot Skavsta. Martin tyckte att flygplanet vi åkte med skulle loopa, för det hade han sett Gripen göra häromdagen över Malmen. (Han fick nöja sig med vanlig flygning framåt.)

Vi kom fram utan problem och hämtade ut vår hyrbil och åkte en bit söderut mot Neapel på motorvägen innan vi svängde österut mot kusten. Det var ganska trassligt att hitta rätt när man lämnat motorvägen. Kartan vi fått av Avis var inte så detaljerad och italienarna är inget vidare på att skylta vägar. Avfarter kommer plötsligt med dålig eller ingen förvarning och kan ha 10-15 skyltar med massvis av olika typsnitt och utformningar som man ska läsa när man ska svänga. Det ser ut som om varje stad skyltar sina egna infarter. Dessutom får man ofta olika skyltar beroende på vilket håll man kommer ifrån. Om man missar en avfart och vänder så kan den vara skyltad med något helt annat (eller inte alls) från andra hållet.

Vi stannade vid vad vi trodde var en pizzeria men det blev istället varma ciabatta med diverse ost och skinka eller salami i. Barnen var inte så väldigt förtjusta, men jag tyckte det var gott.

En bit senare svängde vi in i den lilla staden Sabaudia. Det visade sig vara en stad i monumentalarkitektur som kommenderats fram av Mussolini, efter att man dränerat ett träsk intill kusten. Anledningen till att vi svängde av just här var att det låg en geocache här, men staden i sig visade sig sevärd. Cachen ledde oss runt på en liten rundvandring i centrum med avslutning vid en liten kyrka precis utanför staden (vi gick inte in, för det verkade stängt).

Vi satte kurs mot nästa cacheplats som såg lovande ut. Den var ett gammalt romerskt tempel på toppen av ett berg. Här kunde man se en lysande utsikt. Eller man skulle i alla fall ha kunnat göra det om det inte varit så disigt. Som det var nu kunde vi se att utsikten kunde vara väldigt vacker, men vi såg inte speciellt långt. Att faktiskt hitta upp på toppen var lite av en gissningslek, för även här var skyltningen dålig. Först hittade vi en brun skylt som pekade mot templet. I nästa korsning fanns det en gul. I korsningen efter fanns ingen alls, följt av en blå. Ett tag senare kom en ny brun skylt, men med en annan design än den första. Så höll det på. Som tur var kunde man i alla fall lita på att den rätta vägen var den som gick uppåt, så vi hittade rätt bra även utan skyltarna. Inget av de här två ställena hade vi hittat till om det inte hade legat geocachear här.

Nu var det dags att åka mot det bed & breakfast-ställe vi bokat in oss på, strax utanför Neapel. Vi körde längs kusten ett tag till, men det gick rätt sakta eftersom vägen oftast gick genom bebyggelse och vi började också bli lite hungriga så vi bestämde oss för att ta motorvägen sista biten. Först tog det ett bra tag att köra ut till motorvägen, sedan var det kö på den rätt ofta och sedan körde vi fel. Till slut såg vi i alla fall Vesuvius, men det var rätt mycket trafikstockning kvar och klockan gick.

Till slut kom vi så långt att vi kunde börja använda B&B:ets vägbeskrivning. Den var dock rätt förvirrande, och med bara den hade vi aldrig hittat rätt. Camilla frågade ett par tjejer på en rastplats och de pekade ut nästa ort vi skulle till, men kunde inte många ord engelska.

När vi kört dit och en bit till hittade jag en polis att fråga. Han kunde ingen engelska, men efter att ha involverat två personer till fick jag en kartskiss och en beskrivning (om än lite vag ibland när vi inte riktigt förstod varandra). Vi körde tills den tog slut och hittade sedan till slut rätt efter att ha frågat ytterligare tre personer om vägen och fått en bit beskrivning till av varje.

På ett ställe på den slingriga vägen (det gick konstant uppför) mötte vi en buss i en krök på en smal gata full med parkerade bilar. Det var besvärligt nog att ta sig fram med bil. Hur de lyckas komma fram med buss fattar jag inte. Det verkar över lag som om stoppskyltar, hastighetsbegränsningar och annat är att betrakta som riktlinjer här, om ens det. Folk kör glatt överallt där det ser ut att finnas plats och ibland när det ser ut att inte göra det.

Framåt klockan 22 kom vi till slut fram till B&B;et, bar in våra väskor och åkte tillbaka en bit för en kvällspizza.

Andra bloggar om: resor, italien, neapel, trafik

På väg mot Rom

Nu har vi packat (nästan) allt och stuvat in det mesta i bilen inför Italienresan imorgon. För att hinna med flyget med Ryanair från Nyköping imorgon så har vi satt väckarklockorna på 03:30 imorgon bitti...

Andra bloggar om: resor, italien

Det var inte bara jag som skulle till Forex

Idag åkte jag ner på stan på lunchen innan jag åt för att ta en snabb sväng till Forex och växla till mig euro till Italienresan. Eller så hade jag tänkt mig, åtminstone. När jag kom fram till Forex var det fullt på trottoaren utanför och min nummerlapp låg 26 nummer framåt i tiden, så mitt planerade femminutersbesök tog över en halvtimme. :-(

Jag passade på igår att titta igenom burken på skrivbordet där jag brukar lägga överblivna pengar efter utlandsresor och tog med mig det som borde vara värt något. Mina euro är sålunda inköpta för japanska yen, brittiska pund, danska kronor, singaporedollar, amerikanska dollar och svenska kronor. Bottenskrapet i växelburken räckte inte till hela reskassan, men det var i alla fall värt mer över 1200:-.

Andra bloggar om: resor, italien, växling, forex, valuta

Ingen kommer att kommentera, bergis...

En svensk berättelse

Jag har precis sett det första avsnittet av utbildningsradions nya serie "En svensk berättelse" som beskriver sig som "nya perspektiv i svensk litteratur". I detta första program (av åtta) pratar en programledare (som jag missade namnet på) med författarna Mustafa Can och Claudia Marcks. Den gemensamma nämnaren för dem och även temat i programmet är att byta språk. Mustafa Can är från Kurdistan men uppvuxen i Sverige; Claudia Marcks är tysk och har lärt sig svenska som vuxen.

Hur det påverkar ett författarskap att byta språk är en intressant fråga, men det blev ett ganska rörigt program. Programledaren hade naturligtvis ett antal förberedda frågor som varierade från banala men behövliga saker som "berätta om din senaste bok" till frågor om hur man påverkas av att skriva på ett språk som inte är ens modersmål.

Alla de här frågorna var intressanta (eller åtminstone nödvändiga som bakgrund) var för sig. Problemet var att programledaren inte hade någon som helst känsla för att spinna vidare på intressanta trådar som kom upp i ett svar utan bara klampade vidare till nästa fråga som inte sällan saknade koppling till det som sades precis innan. Programmet gjorde på grund av detta ett väldigt sönderhackat intryck eftersom många intressanta frågeställningar lämnades vind för våg till förmån för att hinna med alla de i förväg förberedda frågorna. Det hade varit mycket mer intressant om programledaren vågat använda sina förberedda frågor som inspiration att ta till om diskussionen avstannade och valt att spinna vidare med följdfrågor där det passade istället. Det fanns massor av tillfällen till det som inte utnyttjades, så till den grad att man fick intrycket att programledaren bara läste upp sina frågor och väntade tills den tillfrågade slutat prata och sedan läste upp nästa fråga. Det verkade ofta som att han inte alls lyssnade på svaret.

Detta är naturligtvis synd, eftersom det gör att den fördjupning i diskussionen som hade kunnat komma till stånd aldrig inträffar, och det hela blir en ganska blir istället en ganska blek föreställning. Ibland kommenterar gästerna varandra och kommer på det sättet lite längre, men de hinner aldrig speciellt långt innan de avbryts av en ny fråga.

Andra bloggar om: språk, tv, ur, en svensk berättelse, mustafa can, claudia marcks

Camilla Läckberg: Stenhuggaren

Camilla Läckbergs tredje deckare om polisen Patrik och hans sambo Erica, Stenhuggaren, är i mångt och mycket rätt lik de två föregående: Isprinsessan och Predikanten. Den utspelar sig i Fjällbacka, och någon har dött. Så långt finns ingen anledning att bli förvånad över likheterna eftersom det ska handla om samma poliser och det är en deckare.

Boken börjar med att en hummerfiskare får upp liket av en ung flicka när han vittjar sina burar. Till att börja med ser det ut som en olycka, men ganska snart står det klart att det handlar om mord. När man läst en bit märker man också att mordet inte kan förstås om man inte tittar bakåt i tiden och börjar nysta upp trassliga familjehändelser från förr. Detta verkar också vara en stående ingrediens i Camilla Läckbergs böcker och jag kan egentligen inte säga att jag har någonting emot det. Böcker som handlar om att nysta upp ett mysterium från förr brukar ofta vara intressanta, oavsett om det handlar om att göra det för att få ordning på ett mordfall som här eller bara om någon som vill förstå sin familj eller något i den stilen. Det ger ofta en naturlig struktur för personer att åka runt och undersöka saker och få fram information på ett lagom dramatiskt sätt utan att det verkar onaturligt.

Det är rätt vanligt i deckare att författaren leder läsaren att tro att än den ena, än den andre är mördaren utan att de är det. Så sker naturligtvis här också, med skillnaden att en del av de personer som efter ett tag avförs från mordutredningen trots allt visar sig vara intressanta för polisen, om än av andra anledningar än man ursprungligen trodde.

Ericas insats i den här boken är rätt begränsad, eftersom hon är hemma och tar hand om hennes och Patriks rätt nyfödda barn. Det är inte lätt att delta aktivt i en polisutredning med ett spädbarn på armen. Erica tillhör ju inte polisen, men i de tidigare böckerna kunde man ibland tro det eftersom hon visade sig vara bra på att snoka fram intressanta uppgifter som poliserna inte hittat. I sin roll som biografiförfattare var det naturligt att hon gick och letade information, så steget till att undersöka ett mordfall var inte så stort.

Som i de flesta moderna deckare tar vardagsrelaterade händelser kring poliserna upp en väsentlig del av bokens text, men inte sällan visar det sig att vad som först verkat oväsentligt för handlingen trots allt har relevans längre fram. I vilket fall tycker jag att det är välskrivet, så det känns inte i vägen. Det finns dock ett undantag till detta, och det är uppdateringarna om Ericas syster Anna. Hon sitter sedan tidigare fast med sina två barn hos en allt mer otrevlig och tokig man som misshandlar henne. Vi vet att hon försöker komma ifrån honom, men att hon har svårt att lyckas med det. Annas problem fortsätter att finnas med i bakgrunden även i Stenhuggaren, men tyvärr så käns det som om Camilla Läckberg mest känt sig tvungen att ha med detta inslag eftersom det vore underligt om vi plötsligen inte hörde något om Anna, inte för att hon egentligen bryr sig om Anna. Allting annat är skrivet med inlevelse, så det var lite trist med de här bitarna som inte kändes som om de var det. Å andra sidan är de rätt korta, så det är inget gigantiskt problem.

Precis som i de tidigare böckerna så finns det avsnitt instuckna här och där som utspelar sig i en annat tid och från en annan synvinkel. I det här fallet får vi se saker som hände i Fjällbacka 1928. Det är i de här sekvenserna som stenhuggaren i titeln kommer in, men det tar ett bra tag innan man får en chans att inse hur dessa händelser ska hänga ihop med handlingen i nutid. När man väl inser hur det hänger ihop så är dessa scener en utmärkt sammanfattning av motivet till mordet. Jämfört med de tidigare böckerna så är sekvenserna i dåtid både fler och längre. Man kan inte riktigt säga att boken har en parallellhandling i dåtid, men den tråden i handlingen är mycket matigare än den varit i de föregående böckerna. Jag vet inte om hennes senaste bok, Olycksfågeln, är konstruerad på samma sätt men enligt Camilla Läckbergs blogg så kommer åtminstone nästkommande bok att ha sina rötter ett bra tag tillbaka i tiden.

Camilla Läckberg: Stenhuggaren
Månpocket, 2006
405 sidor.
ISBN: 9170013691

Andra bloggar om: böcker, deckare, camilla läckberg, stenhuggaren

Asterix: Åter till Gallien

Igår var Henrik och jag inne en sväng på Presstop och snubblade över ett nytt Asterix-album. Det var ju inte länge sedan det kom ett nytt album förra gången, så jag hade inte väntat mig att det skulle komma något nytt på länge, om ens någonsin. Så var det uppenbarligen inte. I hopp om att det förra albumet var ett olycksfall i arbetet köpte jag även detta utan att titta så noga på vad det egentligen innehöll.

Det nya albumet heter Asterix: Åter till Gallien och är egentligen inte nytt. Eller åtminstone inte helt nytt. I själva verket är det fjorton korthistorier ritade allt från 1962 till 2003. När jag börjar läsa inser jag att jag känner igen en del av dem, och en kontroll visar att alla de historier som ingår i den obskyra utgåvan Asterix: Sju galliska äventyr (1990) ingår även i den här boken. Jag tycker att de är värda att få vara med i en utgåva som ingår i den vanliga Asterix-serien.

De flesta av äventyren är "normala" Asterix-historier, men en del av dem är lite mer udda. Ett par av dem har med Goscinny och Uderzo själva. En historia handlar om när Asterix och Obelix föddes (utan att visa hur Obelix föll ner i trolldrycken, dock!). En historia handlar om bytuppen som (med stöd av Idefix) besegrar en örn. En historia är ritad med anledning av att Paris försökte få olympiska spelen 1992, och handlar om hur Lutetia försöker få arrangera olympiska spel istället för Rom. En slutligen består av ett antal korta strippar där Uderzo ritat Asterix och Obelix som om andra skulle ha gjort det.

Med fjorton historier i ett album tjockt som ett vanligt Asterix-album blir det inte många sidor till varje (och dessutom finns det en sida förord till de flesta), så det är inga långa detaljerade historier det handlar om här. Jag tycker dock att de flesta av dem är väl värda att läsa, så till skillnad från det förra Asterix-albumet är det här värt att köpa.

Det här albumet är ursprungligen utgivet 2003, men inte översatt förrän i år. Det förra albumet kom antagligen ut senare i original, för numreringen är lite underlig. De svenska albumen är numrerade 32 för Åter till Gallien och 33 för Himlen faller ner över hans huvud, trots att de kom ut i omvänd ordning.

René Goscinny & Albert Uderzo: Asterix: Åter till Gallien
Egmont Kärnan, 2006
Original: Astérix et la rentrée gauloise, 2003
Översättning: Ingrid Emond
56 sidor.
ISBN: 917134361X

Andra bloggar om: serier, asterix, åter till gallien

Sjön ligger spegelblank

Nu har jag nyss kommit hem efter att ha blivit bjuden på en liten segeltur av chefen, tillsammans med några till på jobbet. Vi startade från segelbåtshamnen i Linköping och åkte tvärs över Roxen fram till Sandvik, svängde bort mot Berg och runt den nya statyn "Dubbelgångaren" (som jag inte sett tidigare) och åkte sedan i sakta mak tillbaka till hamnen. Avkopplande, lugnt och stilla. Av någon anledning var det inte alls många båtar ute, trots det vackra vädret. Det är gissningsvis 20-25 år sedan jag senast satte min fot på en segelbåt.

Bil bokad

Nu har vi bokat en bil till italienresan. Nu har vi alltså flygresa Nyköping<->Rom, hyrbil som ska ta oss från Rom till Neapeltrakten och tillbaka, boende i Neapeltrakten och boende i Rom. Resten bör gå att ordna på plats.

Andra bloggar om: resor, italien

Hemåt igen

På morgonen idag vräkte det ner regn medan jag åt frukost, men när jag var klar hade det nästan slutat. Trots det tog jag en taxi dit jag hade tänkt börja dagen, för taxi är nästan löjligt billigt. Man kommer tvärs över staden för 20:-. Jag hade tittat ut en ungefärlig promenadrutt som passerade både en del sevärdheter och affärer och en del geocachear. Det var inte så många av de cachear jag tittade efter som jag faktiskt hittade, och det blev för den delen inte så mycket shoppat heller. Trots det (och trots att det duggregnade större delen av tiden) var det skönt att promenera runt ett tag. På sätt och vis var det kanske tur att det inte var skinande sol, för då hade det blivit alldeles för varmt.

Även om det var mulet så var jag rätt svettig när jag till slut kom fram till flygplatsen, så jag började med att leta upp en dusch där. Nu har jag även ätit en massa sushi från ett sånt där ställe där det kommer färdiga sushi åkande på ett rullband som passerar där man sitter, så det är bara att plocka åt sig det man vill ha. När man är färdig betalar man för hur många tallrikar man har hos sig, och vilka färger det är på dem.

Det var också trevligt att se att Singapores flygplats har insett hur man ska hantera internet. Mitt emot restaurangerna finns ett område med en massa datorer som det är helt gratis att använda, och ytterligare ett antal platser där det går bra att koppla in sin bärbara dator. Än så länge är det vanliga att flygplatserna gör som snål-Kastrup och många andra och tar 100:-/timme eller så för internettillgång. Vi kommer att skratta åt att folk betalade sådana faktasipriser om några år.

Andra bloggar om: singapore, internet

Shop till you drop

Igår körde ett par kursdeltagare iväg mig till Sim Lim Square för att titta på elektronik. Jag har inte jättekoll på priserna hemma, men det kändes som om det mesta var billigt. Efter det fortsatte jag till Orchard Road. Tänk dig Skänninge Marken. Tänk dig att alla stånd ersätts av varuhus i NK-klass. Tänk dig julrush i detta. Välkommen till Orchard Road. Det verkar gå att köpa ungefär vad som helst, och på många olika ställen, bara man inte har något krav på att det ska vara tyst och lugnt runt omkring när man handlar.

Dagens underligaste sak var en affär som hade en massa text på svenska i sitt skyltfönster. Jag blev inte klok på varför; det verkade vara en vanlig radioaffär. Jag hittade en spelaffär och en serieaffär, men båda de var faktiskt mindre än vad jag hade väntat mig, speciellt med tanke på hur stora alla andra affärer här i trakten var.

Andra bloggar om: singapore, shopping, sim lim square, orchard road

Vad för sorts glass sade ni?

I kväll blev jag utbjuden på restaurang. På varje bord stod en brännare med en stor gasoltub under bordet. På den stod en bytta med buljong i och runt den fanns en järnring. Maten fick man hämta rå i diverse byttor längs väggarna, och sedan kokte eller stekte man den efter behag. Som avslutning på det hela fick vi varsin glasspinne. Det fanns två sorter att välja på: bönor och majs. Inte vad jag hade väntat mig, men majsglass var faktiskt inte så dumt.

Andra bloggar om: singapore, mat, glass

Spelkväll i Singapore

Efter jobbet promenerade jag in mot stan och tittade på cachen Bridges to Bangkok. Här lämnade jag ett geocoin som en bekant plockade med sig från Bangkok nyligen, och sedan upptöckte att det hade som mål att komma till Singapore. Sverige är inte riktigt på vägen då, men nu lyckades det i alla fall komma till rätt ställe.



Via boardgamegeek.com pratade jag med ett par personer från Singapore innan jag åkte för att få reda på vad det fanns för typiska spel här. Det slutade med att jag blev inbjuden till en spelkväll på Settler's Café som är ett fik/servering som har massor av tyska spel som man kan låna medan man sitter där. På övervåningen ordnas det ofta träffar där stora grupper spelar spel, och en sådan lyckades jag alltså pricka in. Jag betalade tio singaporedollar (knappt 50:-) i inträde, och för det fick jag en tallrik spagetti med köttbullar, fri dricka, och en hel kväll med spel. Inte illa.

Jag spelade i tur och ordning Fluxx, Ticket to Ride, 6 Nimmt, Cartagena, and Rumis. De sista två hade jag inte spelat tidigare men kommer gärna att spela igen. Cartagena är ett spel om en massa pirater som ska rymma med en båt. Längs golvet i gången de går genom finns en massa markeringar, och man har kort med motsvarande markeringar. När man spelar ett kort går en av ens pirater (man har sex stycken) fram till nästa lediga sådan markering. Genom att backa sin pirat tillbaka till nästa bakomvarande ruta där det finns pirater får man nya kort, ett eller två beroende på hur många pirater som redan fanns på rutan. Rumis går ut på att man ska placera ut tredimensionella pusselbitar så att man får stor yta som möjligt i sin färg, sett uppifrån. Bitarna ser ut som tetrisbitar i 3D. Spelplanen består av ett antal rutor som man måste hålla sig inom, och dessutom fanns det begränsningar på hur högt man fick bygga på varje ställe på planen. Dessutom måste alla bitar man lägger ut gränsa till någon tidigare bit man lagt ut.






Andra bloggar om: singapore, geocaching, spel, fluxx, ticket to ride, 6 nimmt, cartagena, rumis, settler's cafe

Riktig frukost

Nu är jag färdig med dagens kurshållande. Några på kontoret tyckte att jag skulle följa med dem och äta riktig kinesisk frukost tvärs över gatan från mitt hotell imorgon istället för den tråkiga hotellet hade (som inte var dålig, även om den inte på något sätt avslöjade att den serverades i Asien). De tyckte dock att jag skulle äta lite frukost på hotellet först, om jag inte skulle gilla den kinesiska. Jag har svårt att tro att det skulle kunna vara så underligt att jag inte blir mätt på det, men det återstår naturligtvis att se. Jag tänker chansa, i alla fall.

Andra bloggar om: frukost, singapore

En kväll i Singapore

I Bangkok är det varmt. Som tur är har de luftkonditionering. Flygplatsen bjuder på en av de längsta bussturer jag varit med om på en flygplats. Väl inne i terminalen är det rörigt; jag lyckades hamna vid säkerhetskontrollen utan att ha checkat in för mitt anslutningsflyg. Vid säkerhetskontrollen blir jag stoppad av en kille som vill se mitt boardingkort. Hans enda kommentar till min biljett som uppenbarligen är oincheckad är "checkin". Jag frågar "where?" och får "checkin" som svar. Detta repeteras några gånger, innan han tycker att nästa person är intressantare eftersom jag uppenbarligen ställer komplicerade frågor som han inte har lust att svara på. Han viftar i alla fall vagt med handen i den riktning jag kom från. En bit tillbaka hittar jag städpersonal som har lite bättre koll och kan upplysa mig om att flygplatsen lömskt gömt undan transitcheckindisken i källaren.

Singapores flygplats tar inte många minuter på sig att få fram mina väskor, så det tar nog inte mycket mer än en kvart från landning tills jag sitter i en taxi (tullarna var som tur var inte intresserade av min väska med 34kg brandväggar).

Efter att ha ställt av väskorna på hotellet tog jag en kombineras slumppromenad och cacherunda. Jag hittade inga av de tre cachear jag försökte mig på, men promenerade runt ett tag i chinatown och handlade lite. Där finns massor av affärer och stånd som har öppet åtminstone till tio. Det är nästan lite synd att jag redan har ett schackspel, för jag hittade ett ursnyggt sådant där figurerna såg ut som soldater ur den kinesiska terracottaarmén som grävdes upp för ett tag sedan.

Klimatet är varmt och fuktigt även i Singapore. Och varmt. Sade jag att det är fuktigt också? De flesta affärer har luftkonditionering, men när man går därifrån är det som att gå in i en vägg.

Kvällen avslutades på ett kinamatssnabbhak som gör reklam för delikatesser som "braised pig's trotters", "pig's kidney" och "porridge". Något sådant vågade jag mig inte på (jag kan skylla på att jag inte var hungrig), men däremot kinesiskt te med mjölk. Eller i alla fall sade han att det var mjölk han slevade i. Konsistensen såg mer ut som kokosmjölk, och resultatet blev väldigt sött. Det smakar inte illa, dock.

Andra bloggar om: resor, singapore

Mot Singapore!

Idag har jag startat mot Singapore för att hålla kurs om våra produkter för en distributör. Jag startade hemifrån en timme innan flyget startade vilket ska vara gott om tid, åtminstone så länge man flyger från Linköping. Det dog dock ett bra tag att checka in då jag hade en alldeles för tung väska som jag skulle betala övervikt för. Efter diverse velande fram och tillbaka bestämde hon sig för att släppa igenom den i alla fall trots att den var 14kg över gränsen (och då får jag i alla fall ha 30kg med mig istället för de vanliga 20kg, tack vare SAS-bonus). När jag ändå stod i kassan på flygplatsen passade jag på att köpa Camilla Läckbergs Stenhuggaren som råkade finnas i bokstället där.

Att ta sig genom säkerhetskontrollen var inget problem, men när jag skulle stoppa på mig mina saker igen kom jag på att det nog inte var så bra att ha med sig en Leatherman i fickan, även om den var liten. Det gick dock bra att få lägga ner den i mitt redan incheckade bagage som visade sig stå på en vagn en dörr och fem meter bort. Det var inte ens någon som kollade att det var min egen väska jag lade ner saker i.

Flighten till Köpenhamn var lite skumpigare än den brukar vara (utan att vädret för den sakens skull var dåligt). Jag tillbringade tiden med att läsa Kafka (Förvandlingen). Planet var ovanligt stort för rutten, men hade ovanligt få passagerare.

Väl på Kastrup botaniserade jag i bokhandeln (utan att köpa något), växlade till mig singaporedollar och åt en lasagna. När jag satt och åt och skulle kolla vad klockan var upptäckte jag att min telefon inte hade någon laddning och insåg att jag inte heller hade packat ner någon laddare till den. Dessutom hade jag sönder draghandtaget till min kabinväska när jag klev ur bussen för att gå in i terminalen (det hänger fortfarande kvar och går att använda, men det sitter numera bara fast i en av de två pinnarna så det är väl en tidsfråga innan det går sönder helt). Jag hoppas att detta inte är en trend som tänker fortsätta in på själva kursen.

Laddarproblemet löstes strax efteråt när jag hittade en universal-USB-laddare för telefoner i en affär på Kastrup. Nu kan jag ladda vilken telefon som helst, både från en dator och från cigarettändaren på en bil. Smart pryl, faktiskt.

När jag checkade in i Linköping frågade jag om uppgradering eftersom jag har SAS-bonuspoäng som går ut i slutet av månaden. Det kunde de inte lösa, men han gjorde en notering i min bokning som skulle få gejten på Kastrup att reagera. Det gjorde den inte, men jag kunde i alla fall få dem att uppgradera min Economy-biljett till Economy Extra. Dessutom fick jag främsta platsen utan något säte framför, så det fanns hur mycket benutrymme som helst. Detta innebär att jag har tillräckligt mycket utgående poäng kvar att jag kan resa hem i business class.

Andra bloggar om: resor

Årets Lincon avklarat

Nu har Henrik, Cecilia och jag kommit hem igen från årets Linconbesök. Camilla och Martin var också där på ett kort studiebesök, men de åkte ganska snart vidare. Tyvärr blir det bara besöket idag (och en snabbvisit igår kväll) i år eftersom jag åker till Singapore imorgon.

Vi provade som vanligt lite nya spel och köpte även några:

• Aquarius, kortspel med en viss Domino-släktskap. Jätteenkelt.
  
• Fluxx, kortspel där reglerna ändras hela tiden. Skoj om man är på rätt humör.
  
• En Yatzy-pilkastningshybrid där tavlan bestod av sex överlappande cirklar där varje cirkel motsvarade ett tal på tärningen (så att ibland kunde man välja vilket tal en pil skulle räknas som). Vi köpte ett efter att ha provat det.
  
• Ett Icehouse-spel som jag inte vet vad det hette. Enkelt, men trots det rätt intressant.
  
• Ostia, någon form av handels- och resursplaneringsspel som vi köpte men inte har provat.
  
• Schweingalopp, ett kortspel vi köpte men inte har provat.
  
• Rage, ett begagnat kortspel som var så billigt att det inte gärna kan vara annat än värt pengarna.
  
• Spank the Monkey, kortspel som vi har men passade på att spela några partier av i alla fall.
  
• Magic: the Gathering spelade Henrik och jag ett par partier av och köpte lite kort.
  

Andra bloggar om: lincon, spel, aquarius, fluxx, yatzy, icehouse, ostia, schweingalopp, rage, spank the monkey, magic

Bodil Jönsson: Tio tankar om tid

Det här är en bok som jag funderat på att läsa länge, men det har inte blivit av. Häromdagen stod jag vid mammas bokhylla och pratade böcker och då råkade den stå mitt fram och blev medlånad hem, så nu har jag läst den. Det är en lättläst betraktelse om tid som koncept, hur tid uppfattas olika av olika människor och olika kulturer, hur man kan behandla tid på olika sätt och andra närliggande frågeställningar.

Jag tycker att många av kapitlen var tänkvärda, men ett av dem passar speciellt bra in på min vardag. Kapitel tre handlar om "ställtid":

Somligt blir mycket bättre gjort om man gör det inte bara ostört utan också efter en viss ställtid. Ställtid -- det är den tid det tar att ställa i ordning, ställa till rätta så att man sedan kan börja göra något. För skogsarbetaren var det förr den tid som gick åt innan hästen var selad framför timmerforan. I verkstäderna är ställtiden den tid det tar att ställa om maskinerna. I köket är det kockens tid att göra »mis-en-place«, det vill säga ställa i ordning innan maten skall lagas. Även i modern projektplanering finns begreppet som summan av alla den tid det tar för att komma igång.

På jobbet så har jag normalt två supportpass varje dag. Detta innebär att jag ska svara i telefon och lösa problem på begäran två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Dessutom kommer det in ärenden via epost. Förutom det så ringer säljarna och vill ha hjälp med tekniska frågor de fått från kunder, och folk kommer in personligen på rummet och ställer frågor eller talar om att något jag inte sysslar med är mycket viktigare än det jag sysslar med, så att jag borde göra något annat. Sådana ändringar kan ske flera gånger varje dag, förutom alla prioriteringsändringar som sker som en effekt av att telefonen ringer och avbryter mitt tänkande på ett epostärende eller så.

När problem kommer in via epost så kan jag ta hand om dem när det passar mig (inom rimliga gränser). När telefonen ringer så måste jag svara i den med en gång. Detta att telefonen ringer då och då och avbryter det jag egentligen håller på med gör att jag, i Bodil Jönssons termer, får min dag i styckad tid. Som om det inte räckte med det så förbrukar jag också massor av ställtid. Varje gång någon ringer måste jag ställa in mig för att förstå deras problem och förhoppningsvis lösa det. När jag är klar måste jag ställa om huvudet till det problem jag höll på med när det ringde. Om jag har tur hinner jag färdigt med det, men ganska ofta ringer telefonen igen, och då måste jag ställa om till den igen och sedan tillbaka till det andra igen. Vissa dagar känns det som om jag inte gör något annat än att ställa om tankarna från en sak till en annan och sedan tillbaka igen, utan att få speciellt mycket gjort därimellan...

Bodil Jönsson: Tio tankar om tid
Brombergs, 1999
132 sidor.
ISBN: 917608776X

Andra bloggar om: böcker, tid, bodil jönsson, ställtid

Bodström, en fara för Sverige

Om det var någon som tyckte att gårdagens nyhet om tillslaget mot The Pirate Bay luktade lite illa så blir det inte direkt trevligare med dagens utveckling.

Rapport i kväll berättar hur beslutsgången i det här ärendet sett ut. MPAA (den amerikanska filmbranschens samarbetsorganisation) har pratat med vita huset som pratat med Justitiedepartementet. Polisen säger att rättsläget är oklart. Justitieministerns statssekreterare pratar med riksåklagaren och rikspolischefen som till sist skickar ut femtio poliser för att gripa tre personer, allt mot bättre vetande.

Detta är inte riktigt den beslutsgång jag skulle vilja se i en rättsstat, och mycket riktigt har också Bodström blivit KU-anmäld snabbare än man kan säga "ministerstyre".

Andra bloggar om: the pirate bay, piratkopiering, upphovsrätt, copyright, mpaa, justitiedepartementet, bodström, antipiratbyrån

I Raffles fotspår

På söndag åker jag till Singapore för att hålla kurs. Förhoppningsvis hinner jag även turista lite. På jobbet håller jag som bäst på att packa ner brandväggar, översätta övningsuppgifter, skriva ut kursmaterial, fundera på vad jag glömt att ta med och så vidare.

Här hemma har jag just stått en stund framför hyllorna med olästa böcker och funderat på vad jag ska ägna restiden åt. Jag lyfter 17 från Linköping och landar 18 i Singapore, så det blir en hel del restid. Jag har inte kollat exakt vilken tidszon Singapore ligger i, men det borde innebära 16-18 timmars restid. Och så lika mycket tillbaka, då...

Följande böcker får följa med:

• Iain M. Banks: Inversions
  
• Per Petterson: Ut och stjäla hästar
  
• John Fowles: The Magus
  
• Vladimir Nabokov: Lolita
  
• Franz Kafka: Förvandlingen / Den sanningssökande hunden
  
• Henning Mankell: Steget efter
  

Andra bloggar om: böcker, resor, singapore

Månadsskifte igen, mer utlästa böcker

En ny månad har börjat, så det är dags att titta på vad som har blivit utläst igen.

Vanliga böcker

• Simon Winchester: The Meaning of Everything: The Story of the Oxford English Dictionary
• Slavenka Drakulic: Café Europa
• William Gibson: Idoru
• Andreas Roman: Vigilante
• Sam J. Lundwall: Bernhards magiska sommar
• Ernest Hemingway: A Farewell to Arms
• Camilla Läckberg: Isprinsessan
• Arundhati Roy: Den oändliga rättvisans matematik
  

Serier

• Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 19
• Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 20
• CLAMP: Chobits 4
• Rumiko Takahashi: Ranma 1/2 19
• Spaß mit Mickey und Minni

Totalt 13 titlar, varav 5 serier. Tillsammans med övriga böcker i år blir det 78 titlar (varav 44 är vanliga böcker och 34 är serier av något slag), eller 187 på ett år.

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier

Monty Python's Flying Circus: the Gathering

Igår provade jag och Dominik ett nytt spel som vi spelat i över tio år tidigare. Magic: the Gathering har vi båda spelat sedan 1994 eller så när vi brukade använda det för att fylla ut lunchrasterna. För ett litet tag sedan hittade vi en Monty Python-expansion till Magic. Den fungerar precis på samma sätt som alla andra expansioner till Magic gör, förutom att alla korten har Monty Python-tema.

Någon har lagt ner ett jättearbete på att designa nästan 150 nya snygga kort och se till att de faktiskt fungerar att spela med. Det som finns är monster och trollformler i alla färger (och flerfärgade). Det finns tyvärr inga artefakter eller länder, men det går ju att komplettera med vanliga om man vill. Eller så får man hitta på egna och komplettera med. ;-)

Dominik hade skrivit ut alla korten i ett par upplagor när jag kom, så vi började med att klippa isär dem och stoppa ner i plastfickor med vanliga Magic-kort som baksidor. Sedan tog vi lika många land var i alla fem färger och delade alla MPFC-korten mellan oss och körde. Det blev rätt kul redan det, men det var för mycket slumpat för att det skulle fungera riktigt bra. När vi plockat bort några färger var blev det bättre. Det ska bli intressant att se hur det fungerar när man bygger en lek med lite planering också.

Andra bloggar om: spel, magic, monty python

Piratbukten kapad

TV4 rapporterar att det har gjorts en razzia mot The Pirate Bay och att deras servrar har beslagtagits. Antipiratbyrån studsar naturligtvis glatt omkring i kulisserna och framhåller detta som en stor seger, men jag misstänker att de kan få se hur det slår tillbaka på dem själva.

The Pirate Bay är en BitTorrent-tracker. BitTorrent är ett protokoll för att sprida filer (som kan vara vad som helst, lagligt eller olagligt) över internet på ett effektivt sätt. Låt oss nu anta att någon vill sprida en fil, FILMEN, på nätet. Med BitTorrent laddas filen inte upp till trackern, utan trackern tar bara reda på av den som vill dela ut filen vad det är (vad filen heter, hur stor den är, och så vidare) och så publicerar trackern den informationen. Någon annan fill ladda ner FILMEN. De kopplar sig mot trackern och ser att FILMEN finns tillgänglig. Trackern talar då om för den som vill ladda ner att FILMEN finns att hämta hos den som publicerar den. Trackern själv har inte FILMEN hos sig. Antag nu att det kommer en person till och vill ladda ner FILMEN. Trackern talar återigen om var den finns, men nu har den två personer att peka på: den som ursprungligen delade ut FILMEN och den första som började ladda ner den. Den tredje personen kan nu koppla sig mot båda dessa och ladda hem olika fragment av FILMEN från vardera stället. Detta går troligen fortare än att ladda ner allt från samma ställe, eftersom de flesta bredband är konstruerade så att det går fortare att ladda ner saker än att ladda upp dem. Den här konstruktionen innebär att ju fler som vill ladda hem en viss fil via BitTorrent, desto fortare kommer det att gå, för desto fler källor till filen kan trackern sprida.

Den intressanta biten här är att trackern inte har någon copyrightskyddad information alls. Trackern har inte FILMEN. De enda som har FILMEN är den som börjar sprida den och de som laddar ner den. Trackern är bara en mellanhand som talar om vilka filer som någon delar ut och som håller reda på vem som delar ut vad.

Jag hoppas att en domstol snart kommer att få detta förklarat för sig, så att The Pirate Bay kommer i drift igen. Det finns inget copyrightskyddat material på The Pirate Bay. Det enda som finns där är torrentfiler, och dem är det The Pirate Bay som har upphovsrätten till.

Det är ingen tvekan om att det sprids mycket upphovsrättsskyddat material via The Pirate Bay. Det är dock inget som The Pirate Bay kan lastas för, hur mycket deras attityd än sticker i ögonen. På samma sätt sprids det mycket upphovsrättsskyddat material på olagliga sätt via Posten. Där är det ingen som tycker att Posten ska ställas till svars.

Andra bloggar om: the pirate bay, antipiratbyrån, upphovsrätt, piratkopiering, copyright, bittorrent

Två månader för sent?

När man läser morgonens nyhetsrubriker kan man lätt få för sig att någon tror att det är april som börjar snart och inte juni.

Vänsterpartiet föreslår att ingen ska få några läxor under hela grundskolan. Tanken är att det ska utjämna de sociala skillnaderna eftersom inte alla har någon som kan hjälpa till med läxorna hemma. Effekten skulle naturligtvis bli exakt den omvända. De som har studiemotiverade föräldrar kommer att läsa hemma i alla fall. De som inte har det får inga läxor och kommer inte ens att försöka, och därmed hamna ännu längre efter.

Andra bloggar om: skola, läxor, grundskola, vänsterpartiet, första april

Camilla Läckberg: Isprinsessan

Isprinsessan är Camilla Läckbergs första roman, även om det inte är den första jag läser. Precis som i alla hennes hittills fyra böcker så handlar det om mord i den lilla västsvenska orten Fjällbacka.

Det är för den delen inte den enda likheten med hennes andra böcker. Precis som i (åtminstone) Predikanten så visar det sig att det som från början är ett mord i själva verket har kopplingar bakåt i tiden till händelser som ligger långt före nutid. Det som händer nu är egentligen bara toppen på ett isberg, både i Isprinsessan och i Predikanten.

Alexandra Wijkner hittas död i ett badkar med handlederna uppskurna. Vid en första anblick ser det naturligtvis ut som självmord, men den teorin faller snart. Hon hittas av en äldre man som hon anlitat för att tittat till bostaden medan hon är borta. Han rusar ut från sin upptäckt och drar med sig den första person han hittar utanför. Den han får tag i är Erika som en gång var Alex' bästa kompis, även om det var många år sedan de hade kontakt. Numer är hon författare och jobbar på en biografi om Selma Lagerlöf, men hon dras in i utredningen av vad som hänt Alex. Eftersom hon kände Alex och även är författare så frågar Alex föräldrar om hon kan tänka sig att skriva en dödsruna, och själv blir hon intresserad av att skriva en bok om fallet, bara hon kan komma underfund med hur allt hänger ihop. Hon och Alex tappade kontakten plötsligt när de var tolv, strax innan Alex flyttade bort från Fjällbacka och hon har aldrig fått klart för sig vad det egentligen var som hände. Nu, i takt med att hon samlar material för att skriva en dödsruna, blir hon allt mer nyfiken på vad det egentligen var som hände som gjorde att Alex och hon gled isär, så hennes efterforskningar fortsätter långt efter att dödsrunan är klar.

Även om Erika nog ska klassas som bokens huvudperson så är det inte hon som utreder fallet. Tekniskt sett är det väl den dryge och inkompetente polischefen Mellberg som leder utredningen, men i praktiken är det polisen Patrik Hedström som gör det mesta av polisarbetet. Alex familj ber Erika följa med dem till polisen när de ska förhöras, och hon upptäcker att hon och Patrik känner varandra sedan skoltiden. Rätt snart kommer de på att de gillar varandra, och en synnerligen snabb och okomplicerad kärlekshistoria tillstöter (i Predikanten som är en senare bok så har de barn ihop). Ganska tidigt i utredningen står det klart att Patriks starkaste utredare inte är någon av hans kollegor utan Erika. Hon har naturligtvis ingen officiell roll i utredningen, men eftersom hon kände Alex som barn så har hon lätt att prata med många av de inblandade.

Det som hänt nu ser till en början väldigt svårförståeligt ut, men ju mer Erika och Patrik på var sitt håll gräver i vad som hände för 25 år sedan så lyckas de allt mer pussla ihop en bild av sammanhangen. Det här med kopplingarna bakåt verkar vara ett genomgående tema i Camilla Läckbergs böcker. Jag har inte läst mer än två, men baksidestexten på Stenhuggaren antyder att det gäller även den. Själv tycker jag att det ofta blir en bra historia på det här sättet. Det ger mer möjlighet att skapa en handling som drar nytta av gamla oförrätter som letat och pyrt i decennier, vilket i sin tur ger utrymme att skapa en känslomässig tyngd som bakgrund till dåden. I Isprinsessan har detta lyckats utmärkt; den bakgrund till mordet som till slut rullas upp visar sig vara långt värre än man först anar. Det är inte bara Alex som är offer, och en del av de drabbade är inte bara offer utan även i varierande grad otrevliga människor själva. Och så är det ju; människor är sällan onda eller goda, utan någonstans mitt imellan.

Camilla Läckberg är bra på att presentera människor så att man kan bilda sig en bild av inte så mycket hur de ser ut utan hur de är. Oftast får man en känsla för hur en ny person kommer att uppträda redan när de träder in i handlingen. En del av personerna har jag skapat mig mentala bilder av, men dessa är oftare uppbyggda utifrån beskrivningarna av hur de är än från några beskrivningar av deras utseende (jag tycker att det är väldigt svårt att bilda mig en uppfattning om hur någon ser ut utifrån en beskrivning).

Till skillnad från många andra deckare så får man inte datum och klockslag utsatta på varje kapitel så att man ska kunna hänga med i detalj i hur handlingen fortlöper. Jag har inget emot att slippa det, för jag brukar aldrig orka hänga med på den nivån i alla fall.

Som i de flesta deckare så alternerar berättandet mellan att följa olika personer. Det är normalt Erika eller Patrik som är den som är huvudpersoner, men några gånger finns även kortare textbitar inskjutna där en person som är direkt inblandad i dådet följs. Detta grepp förekommer även i Predikanten, men jag tycker att det var mer effektfullt där då det passade bättre med vad den berättelsen handlade om (jag kan inte säga att det stör här, men det tillför inte heller så mycket -- i Predikanten gav det möjlighet till en extra känslomässig fördjupning).

Tyvärr så har förlaget missat att sätta ut någon form av markering när handlingen går från en person till en annan, så om det råkar vara en sidbrytning just där så blir det lätt lite förvirrat innan man inser att man nu följer någon annan än nyss. En annan tråkig sak med just den Månpocketutgåva jag läst är att texten går väldigt långt ut i marginalerna så sidorna ser tråkiga och tunglästa ut. Det påverkar naturligtvis inte innehållet i sig, men det gör att boken känns tungläst innan man ens börjat läsa i den. När man väl börjat läsa är den allt annat än tungläst, men det visuella intrycket av en text är viktigare än man kan tro.

Camilla Läckberg: Isprinsessan
Månpocket, 2006 (ursprungligen Forum, 2004)
320 sidor.
ISBN: 9170011559

Andra bloggar om: böcker, deckare, camilla läckberg, isprinsessan

Alla vägar bär till Rom

Det ser ut som om vi får ihop en semester i år också. Tanken är att vi flyger till Rom, hyr en bil där och kör till Neapel och tittar på Vesuvius, Pompeji och Neapel med omgivningar ett par dagar, och sedan kör tillbaka till Rom och lämnar tillbaka bilen. Sedan tänker vi oss att se Rom (och Vatikanen) till fots (och kanske lite hjälp av tunnelbanan).

Häromdagen bokade vi biljetter med Ryanair till Rom. Idag har jag även fått positivt svar från ett par av de hotell i Rom som jag frågade om de hade platser och valt ut ett av dem. Om vi bara letar upp någonstans att bo i Neapeltrakten också så känns det som om vi är på banan sedan. Jag antar att det går att hyra bil på flygplatsen utan att förboka.

Sedan är det naturligtvis en bra idé att skaffa pass också. Just nu är jag ensam i familjen om att ha ett giltigt pass.

Andra bloggar om: rom, italien, semester, resa, neapel, pompeji, vesuvius

Boktopplistorna inte lika tråkiga nu som förr

Boing Boing pekade just på en artikel där någon har gjort statistik över vad som har legat överst på New York Times bokförsäljningstopplistor under de senaste femtio åren.

Jag brukar tycka att det känns som om det alltid är samma bok som ligger på sådana där listor, men den här statistiken visar att det var mycket värre förr. Den tid en bok ligger på toppen har stadigt sjunkit sedan 1950-talet och till nu, och det är därmed också mycket fler titlar som syns på toppen nu än då. Fler författare får uppenbarligen möjlighet att få sina 15 minuter, även om de inte får vara på toppen lika länge som förr.

Under 1960-talet låg i snitt 2.8 olika böcker på förstaplatsen på New York Times bästsäljarlista på ett helt år. Motsvarande siffra för den del av 2000-talet som hunnit passera är 18.2.

Sedan kan man också notera att bästsäljarstatus inte alls behöver betyda att eftervärlden kommer att komma ihåg boken. De tre böcker som legat längst tider i sträck på toppen av listan är Advise and Consent av Allen Drury (1959-1960, 57 veckor), The Source av James Michener (1965-1966, 43 veckor) och Love Story av Erich Segal (1970-1971, 41 veckor). Jag har mig veterligen aldrig hört talas om Allen Drury och känner inte igen boktiteln heller. James Michener är bekant, även om just den där boken inte är det (och jag har inte läst något av honom). Erich Segal är likaledes bekant och oläst, men här känner jag igen titeln (även om jag misstänker att det beror på filmen baserad på boken, snarare än boken i sig).

Andra bloggar om: böcker, statistik, topplistor, new york times, bestsellers

Revolution i bokbranschen, igen

För några år sedan rörde det nya förlaget Piratförlaget om i bokbranschen genom att lova mycket högre royalties än vad som var brukligt, och på så sätt locka till sig flera av de storsäljande namnen. Ytterligare några av de bäst säljande författarna (som Jan Guillou och Liza Marklund) ligger bakom själva förlaget, för den delen.

Nu rapporterar SR att samma sak håller på att hända igen, fast för pocketböcker. Även om en pocketbok säljer mer än en inbunden bok så är det inte säkert att författarna tjänar mer på den, för deras förtjänst på varje såld bok är mycket lägre än för inbundna böcker. Det nya Anderson Pocket erbjuder, precis som Piratförlaget, sina författare hälften av vinsten på böckerna. Det normala för pocketutgivning är 10-15% eller så.

Just nu så är MånPocket med god marginal marknadsledande på pocket i Sverige, och de är någon form av samarbete mellan åtminstone Bonniers och Norstedts. Andra förlag ger ut både inbundet och pocket inom samma förlag, och kan då göra reklam för nästa inbundna bok i den senaste pocketen och så. Med ett renodlat pocketförlag på marknaden går det inte att göra så, utan förlagen kan behöva förhandla med författarna om enbart rättigheterna för den inbundna utgåvan. Vad detta sedan har för inverkan på ersättningarna för författarna och bokbranschen i stort vet jag inte, men det blir spännande att se om det märks någon skillnad.

Andra bloggar om: böcker, förlag, anderson pocket, piratförlaget, pocket

Sådär, nu är all musik lätt åtkomlig

Nu har vi haft vår Squeezebox ett tag och jag blir bara mer och mer nöjd med den. Själva spelaren är liten och smidig så den tar ingen plats, men den har en hyfsat stor display så man kan sitta bekvämt tillbakalutad i soffan och fortfarande se vad den spelar när den hittar saker man glömt bort vad det är.

Just jukeboxfunktionen är väldigt trevlig. Man kan be den att spela slumpmässiga låtar ur musiksamlingen, utan att man själv behöver gå och byta skiva efter varje låt. Jag har hittat en hel del intressanta saker i musiksamlingen som aldrig har blivit av att spela förut, men som varit bra när jag fått dem serverade på det här sättet. Naturligtvis hittar den också en del saker som man inte alls har lust med just för stunden, men det är bara att trycka ">>" och se vad nästa låt blir.

Squeezeboxen är inte heller begränsad till att endast spela vissa typer av filer eller så. Själva apparaten tar in ljudfiler via nätverket och konverterar dem till ljud som förstärkaren spelar upp. Spelaren läser däremot inte filer från disk själv, utan man installerar ett program som sköter det. Det programmet ser också till att konvertera musikfilerna till format som Squeezeboxen kan hantera, så om man har musik i konstiga format så är det bara att tala om för programmet hur de ska konverteras så går de att spela. De allra flesta filer vi har är vanliga mp3-filer, och de har fungerat bra att spela från första början. Vi har också en del ogg-filer, och de har serverprogrammet inte velat konvertera på rätt sätt förut, men nu har jag kommit på vad det var som var fel, så nu fungerar även de. Det eleganta med det här är att man kan få sin Squeezebox att spela precis vad som helst, som exempelvis ljudspåret från videosnuttar eller så. Inga problem, bara man har ett program som serverprogrammet kan köra för att plocka ut ljudspåret och sedan streama det till spelaren.

En annan finess med den här konstruktionen är att serverprogrammet inte är begränsat till en spelare. Det går bra att koppla flera spelare till samma server om man vill ha ljud i flera rum. Man kan antingen låta dem vara fristående så att varje spelare kan spela olika saker, eller så kan man låta ljudet i hela huset vara synkat. Dessutom finns det en mjukvaruspelare man kan ladda ner, så att vilken dator som helst kan fungera som en spelare. Det är jättepraktiskt, för på det sättet kan jag använda mjukvaruspelaren på min bärbara dator och via den ha tillgång till hela vår musiksamling oavsett var i världen jag råkar vara, bara jag har nätkontakt så att jag kan koppla upp mig mot serverprogrammet.

Nästan alla våra CD står numer i en låda i källaren. Några finns kvar här uppe eftersom de inte blivit rippade än, men det är bara en tidsfråga innan alla CD bor i en låda.

Andra bloggar om: musik, squeezebox, digitalt ljud, mp3, ogg

Sam J. Lundwall: Bernhards magiska sommar

Bernhards magiska sommar kom först ut 1975 på Lindqvists förlag. I den utgåvan finns det ett förord där Lundwall erkänner sin tacksamhetsskuld till "de författare av s k Fantasy som utvecklat det formspråk jag [...] försöker vidareutveckla" och exemplifierar sedan med namn som Lord Dunsany, James Branch Cabell och Clark Ashton Smith.

Fyra år senare, 1979, kom boken i en ny upplaga från Delta. I den utgåvan finns ett helt annat förord där Lundwall beskriver att boken egentligen beskriver en period av hans eget liv och att allt i den är sant. Visserligen säger han också att "ingenting är riktigt vad det tycks vara" vilket man nästan kan ana eftersom bokens huvudperson tillbringar en del tid på guds kontor och pratar med djävulen på en nattklubb. Nu beskrivs boken dock som en kärlekshistoria och med en stark verklighetsbakgrund istället för en fantasyroman.

I förordet får man också reda på att den nya utgåvan har fått ett kapitel (det näst sista) tillagt jämfört med det tidigare utgåvan. Nyfiken som jag är jämförde jag några slumpmässiga sidor för att se om de började och slutade på samma sätt eller om det verkade finnas fler ändringar i boken jämfört med den första utgåva. På de tiotalet stickprov jag gjorde hittade jag ett ställe som inte såg exakt likadant ut i den nya utgåvan som i den gamla, men det handlar inte om någon omskrivning utan bara ett ord som ramlat bort i den gamla boken som införts på nytt (så att det i den senare upplagan står "Över huvud taget verkar [...]" (min kursivering).

Historien är, som det modernare av förorden säger, en kärlekshistoria. Huvudpersonen förälskar sig i tre olika kvinnor, besöker helvetet, samtalar med gud och har en del annat för sig. Hur mycket av det som ska tas bokstavligen är lite svårt att veta, men det sägs att handlingen utspelar sig i Stockholm 1966-1967. Den som var med då kanske rent av kan känna igen några personer i handlingen, vad vet jag?

Sam J. Lundwall: Bernhards magiska sommar
Delta Förlags AB, 1979
240 sidor.
ISBN: 9172282061

Andra bloggar om: böcker, fantasy, kärlek, delta, sam j. lundwall

Rymdprogrammet Olivetti

En gång i tiden när jag var kanske tio-tolv år gammal så bestämde jag och några kompisar oss för att vi skulle bli berömda. Vi skulle ut på äventyr, se spännande nya platser som ingen sett tidigare och allt det där. Jag misstänker att jag stod för en hel del av inspirationen till alltihop eftersom jag (såvitt jag vet) var den enda av oss som läste böcker utanför skolan i någon större utsträckning.

Det här var på den tiden som jag inte egentligen upptäckt det jag idag kallar för science fiction. Jag började dock tidigt att läsa Jules Verne och var mycket intresserad av populärvetenskap och astronomi. Jag kände dock inte till att det fanns någonting som hette science fiction. Eftersom jag läst i någon populärvetenskaplig skrift att det inte var någon omöjlighet att bygga en raket som kunde åka till månen så övertygade jag mina kompisar om att vi också kunde göra det. Om medlemmarna i kanonklubben i Jules Vernes Från Jorden till månen kunde bygga en månraket (eller månkanon i deras fall) och ta sig till månen utan några problem så fanns det väl ingen anledning varför inte vi också skulle kunna klara av det. Vi hade ju dessutom den extra fördelen gentemot dem att vi levde i en tid när människan redan hade landat på månen. Vem som helst kunde ju till exempel numera inse att man inte kunde resa till månen i en projektil skjuten ur en kanon. Redan då insåg jag att man troligen inte skulle kunna lämna Jorden med hjälp av en kanon och att om man trots allt skulle lyckas med det så skulle man absolut inte överleva landningen på månen.

En av mina vänner som var bra på att rita började göra skisser på hur den färdiga farkosten skulle se ut. Så vitt jag kan minnas så såg hans skisser ut precis som en klassisk raket ska se ut, det vill säga som i Tintinalbumet Månen tur och retur. Det enda som saknades för att göra ett pulpomslag av det var ett glosögt monster eller en galen vetenskapsman. Han fortsatte med ritandet och började efter ett tag att rita hela armador av olika sorters rymdskepp, från små rymdskyttlar till gigantiska intergalaktiska krigsskepp. Det var dock lite senare. Till en början gjorde han bara skisser av skeppet vi skulle bygga.

Efter att vi hade planerat och diskuterat småsaker på hans skisser ett tag så började vi faktiskt att bygga vårt rymdskepp. Min pappa hade en massa verktyg som vi kunde använda och det fanns också lite överblivna plankor och prylar. Detta skulle bilda skeppets stomme. Vi var också medvetna om att det måste finnas mer intrikata detaljer i ett rymdskepp. För att hantera styrningen och andra sådana komplicerade saker skulle vi använda oss av delar från en gammal skrivmaskin som jag hade haft att leka med tidigare. Det var en sådan där riktigt gammal historia: svart, jättetung och med helt runda tangenter som hade en liten upphöjd kromad kant. Vi började att konstruera maskineriet till vår rymdraket genom att metodiskt plocka isär skrivmaskinen, del för del.

En gammal skrivmaskin är helt klart gjord för att användas, inte för att tas isär. Vi lärde oss snart att den hålls ihop av tusentals skruvar av massor av olika typer och storlekar. Ganska många av dem har dessutom egenheten att de flyger iväg när man lossar dem och det visade sig vara omöjligt att skruva tillbaka dem. I vissa fall lyckades vi inte ens hitta dem igen. Denna erfarenhet har till denna dag hindrat mig från att plocka isär min endast marginellt nyare reseskrivmaskin för att laga marginalklockan. Jag antar att jag får leva med att den säger pling precis när nästa bokstav hamnar utanför inte bara marginalen utan även pappret. Jag kan däremot inte säga att jag lidit av att min skrivmaskin är trasig på rätt många år.

Naturligtvis reste vi aldrig till månen (mer än i fantasin). Vi byggde inte ens färdigt någonting som hade den minsta likhet med våra skisser, men vi tillbringade en bit av sommaren med att skriva fast små delar av en skrivmaskin på en planka. Jag önskar bara att jag hade skisserna kvar så att jag kunde prova om det skulle gå bättre idag...

Andra bloggar om: science fiction, rymdraket, olivetti, skrivmaskin, bygga, jules verne, tintin

Andreas Roman: Vigilante

Vigilante är Andreas Romans sjätte bok, men på sätt och vis ändå lite av en debut. Det är hans första bok på ett stort förlag (Natur och Kultur) och den första med hårda pärmar. Det är också den första som inte är någon form av fantasy. På omslaget utger sig Vigilante för att vara en samtidsthriller.

Marcus är i 30-årsåldern och jobbar på en reklambyrå i Göteborg. Han har flickvän (Helena) och verkar på det hela taget ha det rätt bra även om hans chef (som han kallar Tinnitus) är lite irriterande. Lycka är dock inte någon av de mest framstående känslorna i Romans böcker, och även i denna händer det snart saker. Marcus retar sig allt mer på folk som bär sig illa åt, och till slut får han för sig att göra någonting åt saken, och han blir en hämnare.

Parallellt med detta fascineras Sverige av Penthouse, en ny dokusåpa som till en början verkar vara som många andra; ett antal människor som stängs in i ett hus. Skillnaden är att man i den här såpan går längre än man tidigare trodde var möjligt.

Marcus förvandling gör att Helena blir allt mer osäker på om han är frisk eller inte. Samtidigt uppstår andra relationsproblem i Marcus familj, och tillvaron faller ihop som ett korthus runt honom. Till slut lyckas Helena och Marcus' bästa vän Johan övertala honom att gå och träffa Johans bekant Nils som är psykolog. Det som händer Marcus flätas också allt hårdare ihop med det som händer i den underliga dokusåpan.

Som vanligt med Andreas Romans böcker är det här en rätt mörk historia, och bitvis rätt våldsamt. Detsamma skulle man kunna säga om Hamlet å andra sidan, så det behöver absolut inte vara någon brist. Marcus' förvandling till en Falling Down-liknande hämnare är intressant, och boken är välskriven. Jag kommer absolut att hålla ett vakande öga på vad som blir Andreas Romans nästa projekt.

Jag har en misstanke om att det kan tänkas bli en film. I Vigilante hittade jag detta:

»Har du ingen bok med dig eller nåt?»

»Jo, men den är kass. Handlar om vargar och en brud som är tjuv och så en insnöad by. Gää-ääsp.»

Jaha, den. Ska inte den bli film?»

Jag tycker att det låter misstänkt mycket som en beskrivning av Romans förra bok Vargen och kättaren.

Det finns också en liten anakronism i Vigilante. Det finns vad jag kan se inga indikationer på att den skulle utspela sig i något annat än ett nutida Göteborg, men trots det sitter huvudpersonerna vid flera tillfällen och röker när de är på restaurang.

Andreas Roman: Vigilante
Natur och Kultur, 2006
313 sidor.
ISBN: 9127112411

Andra bloggar om: böcker, thriller, andreas roman, vigilante

Hard Rock Halleluja

Igår bröt jag en tradition och tittade faktiskt på semifinalen till Melodifestivalen. Det var många år sedan jag såg mer än någon enstaka låt senast. Allt är Finlands fel. När de skickar ett band som Lordi (video för deras låt) kan man inte annat än titta och se hur det går för dem, och de gick ju faktiskt vidare. De var ett av de starkare bidragen. Ett annat som överraskade positivt var Litauen med sitt kaxiga "We are the winners of Eurovision"-bidrag. Extra poäng för deras flippade framträdande med vansinniga gubbar i mörka kostymer.

Andra bloggar om: melodifestivalen, lordi, finland, litauen, musik

William Gibson: Idoru

Jag blir inte riktigt klok på William Gibson. Medan jag läser hans böcker så tycker jag att handlingen brukar fungera, men om man stannar upp och försöker beskriva den så blir det i allmänhet svårare. Man brukar kunna sammanfatta det hela med att någon jagar efter något. Och trots detta så blir det inte ointressant.

Det som är Gibsons styrka är å andra sidan inte handlingen. Hans starka sida är att titta på hur samhället ser ut nu och sedan spola fram trender och sådant ett par decennier och få det att verka rimligt. Idoru som jag just läst ut är tio år gammal, men den känns fortfarande fullt rimlig som en nära-framtids-vision.

Det är inte ovanligt att Gibson har diverse referenser till Japan i sina böcker, men här är det mer än vanligt i och med att nästan hela boken faktiskt utspelar sig i Tokyo. Huvudpersonen är dock amerikan och dessutom inte speciellt gammal, så det finns alla möjligheter för henne att titta på saker och inte förstå vad de är eller hur de fungerar, så att andra kan förklara eller visa. Samtidigt så är hon bra på andra saker som hon ibland får demonstrera, så det känns aldrig som att hon är ett fånigt bihang som bara är där för att Gibson ska få någon att visa upp Japan för.

Ett av de stora nöjena med att läsa Gibson är att titta på hans miljöer och se hur han har utvecklat nutiden. I det här fallet tycker jag att det var lite extra kul eftersom jag faktiskt varit i Tokyo och sett saker som han skriver om. Jag kan på ett sätt känna mig mer hemma i den här än i en del av hans andra romaner, eftersom när han skriver om USA så tar han det för givet på ett helt annat sätt: både han och hans läsare vet hur det ser ut där. Nu skriver han om Japan som varken han eller de flesta av hans läsare känner till, så det behövs mer jobb för att få till en fungerande känsla för hur världen ser ut för läsaren. Så långt som jag har möjlighet att bedöma tycker jag att han fått till det bra.

Men OK, det finns faktiskt en handling. I korta drag består den i att Rez, ena halvan av Lo/Rez (ett välkänt band), av någon anledning bestämt sig för att han vill gifta sig med Rei Torei. Att en artist vill gifta sig kan generera en del oreda i sig, men Rei Torei är inte vem som helst. Eller inte ens vad som helst; hon är en idoru -- japanskengelska för idol, och i det här fallet en beteckning på en helt virtuell personlighet som endast lever på nätet. Två popstjärnor, men bokstavligen från olika världar.

Så här tio år efter att boken skrevs kan man hitta detaljer som ser lite föråldrade ut. Det mest uppenbara är att en virtuell värld vid flera tillfällen beskrivs som ett MUD. Det var säkert den bästa beskrivning som gick att åstakomma på några få bokstäver 1996 som man kunde hoppas på att någon skulle förstå. Idag hade MMORPG varit rimligare, men det var ju inte lätt att veta 1996. Visserligen fanns Doom, men det var nog inte så känt. Över lag tycker jag dock att Idoru klarat sitt första årtionde bra och fortfarande känns fräsch.

Andra bloggar om: sf, science fiction, japan, idoru, william gibson

Vad sjutton är en konflux?

Sedan ett par dagar är min lunchbok Erik Granströms Svavelvinter. Det är en fantasyroman på sådär en femhundra sidor och jag har bara börjat i den, men jag kan redan nu konstatera att den har ett helt annat språk än någon annan svensk fantasy jag läst. Det vimlar av ord som man inte ser dagligdags eller som man kanske inte skådat tidigare alls. Hur kan man annat än gilla folk som skriver saker som "Riddaren slungade sitt galderlästa jaktspjut"? En hel del av de här orden som bubblar fram är gamla ord som fallit i halvglömska och som nu putsats upp för att ånyo göra tjänst. Andra är kreativa sammansättningar som tydligt berättar vad de betyder, även om man inte sett dem förut.

Förut läste jag nästan bara skönlitteratur på engelska. På senare år har jag läst mer och mer på svenska. Ursprungligen berodde det på att jag skrev en recensionsspalt och alla böcker jag fick mig tillsända för recension var på svenska, och sedan jag jag av bara farten fortsatt att läsa mycket på svenska även sedan recenserandet upphört.

Att läsa Svavelvinter på svenska bereder mig inget problem. Jag kanske inte skulle få för mig att använda "galder" i dagligt tal (varför jag nu skulle behöva det...), men jag har inga problem att förstå det. Om boken vore på engelska skulle jag ha ett större behov av att slå upp saker. Nu tror jag att "galder" är ett dåligt exempel eftersom en stor del av det tusental romaner jag läst på engelska varit fantasy, så mitt ordförråd inom just det området skulle nog täcka upp ("dweomer", kanske?), men rent generellt tror jag att mitt passiva ordförråd är betydligt större på svenska än på engelska, även om jag kan en hel del engelska ord. För att fullt ut kunna njuta motsvarande bok på engelska (Gene Wolfe, kanske?) så skulle jag antagligen behöva ha ett lexikon till hands.

Problemet är att jag väldigt sällan orkar slå upp ord jag inte kan en exakt översättning till. Oftast kan man lista ut av sammanhanget ungefär vad det handlar om, men problemet är just "ungefär". Jag "kan" en rätt stor mängd engelska ord som jag vet ungefär vad de betyder. Ibland stöter jag på något av dem i en text där det inte passar alls, så att jag blir tvungen att slå upp det, och då händer det att jag upptäcker att ordet egentligen betyder något helt annat än jag trott. Då frågar man sig vad för underliga tolkningar tidigare felläsningar lett till, utan att jag märkt det.

Och när jag ändå pratar om språk måste jag passa på att rekommendera ett ypperligt blogginlägg på Månskensdans om svenska, engelska och språk i största allmänhet.

Andra bloggar om: svenska, engelska, språk, fantasy, svavelvinter

Mot Singapore

Nu har jag ringt vår jobbresebyrå och bokat en resa till Singapore om en knapp månad för att hålla en kurs och prata med några kunder. Som vanligt när jag bokar jobbresor så är de exakta detaljerna inte riktigt utarbetade än, men det kommer med tiden. Rekordet hittills var så här:

chef: Har du något för dig imorgon?
jag: *tittar i kalendern* Nej.
chef: Kan du åka till Japan då?
jag: *host*

Till saken hör att jag redan varit i Japan en gång under samma månad. Från första frågan till det att jag satt på planet till Japan gick det 28 timmar...

Andra bloggar om: resor, singapore

Slavenka Drakulic: Café Europa

Jag vet inte om Café Europa är skriven som en bok från början eller om det är artiklar som samlats ihop i efterhand. Det framgår inte av boken hur det är, men det faktum att olika kapitel har olika översättare får mig att misstänka att texterna ursprungligen publicerats som artiklar. Å andra sidan spelar det egentligen ingen roll för läsandet, men jag tycker att originalpubliceringsplats för texter bör anges.

Slavenka Drakulic berättar om hur hon ser på Balkan idag, i form av korta nedslag både bland aktualiteter och historiska fakta. Ibland utgår hon från sin egen bakgrund som uppväxt i ett östeuropa med brist på mycket, men med möjlighet att resa till Italien och handla eftersom Jugoslavien var relativt liberalt. I en annan historia filosoferar hon över Ceausescu-regimen med utgångspunkt i den smaklösa inredningen i dotterns badrum eller diskuterar komplikationerna med att köpa en dammsugare i väst och lyckas få den med sig tillbaka till Jugoslavien.

Tagna för sig låter de flesta historierna banala, men tillsammans tycker jag att de gav mig en bra inblick i kultur och tankesätt i Jugoslavien både före och efter järnridåns fall. Hon funderar också en hel del över vad som egentligen menas med "Europa", och hur uppfattningen av Europa skiljer sig beroende på var man är. Dessutom är en del av historierna (som ibland drar lite åt kåserihållet) rätt skoj.

Andra bloggar om: böcker, jugoslavien, europa

Burkletare är vi allihopa...

Idag har vi träffat ett gäng andra geocacheare på träffen Mossigt möte (som vi själva arrangerade). Alla väderleksrapporter under veckan hade sett rätt hotande ut med skurar och hopp om uppehåll som det bästa man kunde hoppas på, men vi fick skinande sol och näst intill klarblå himmel hela tiden. Inte mig emot...

Andra bloggar om: geocaching

Sommar!

Nu är det officiellt sommar, för jag har sett årets första tornseglare!

Hittills har jag tyckt att våren kommit senare än vanligt, men den här tornseglaren är faktiskt här nästan en vecka tidigare än de förstanoteringar jag har för tidigare år (2000: 15/5, 2001: 13/5, 2002: 18/5, 2003: 17/5, 2004: 21/5, 2005: 15/5).

Andra bloggar om: sommar, tornseglare, fåglar

Spelkväll

I kväll cyklade Henrik och jag iväg till Dragon's Dens spelkväll på Herrgår'n för att spela lite spel. Först blev det ett parti Pirate's Cove där jag kom sist och Henrik någonstans i mitten. En person vann stort och vi övriga fyra var någorlunda samlade en bra bit efter. Trots denna fadäs tycker jag att Pirate's Cove är ett rätt trevligt spel, och liksom alla spel jag sett från Days of Wonder så är det väldigt snyggt producerat. Efter detta spelade vi också några snabba partier Fluxx. Det är inte ett spel man vill spela några längre perioder, men några snabba partier tycker jag är kul. Det är ju minst sagt ombytligt, eftersom hela spelet går ut på att ändra reglerna på ett sätt som gör att man själv kan vinna.

Andra bloggar om: spel, piratescove, fluxx

Dagens bokinköp

Idag åkte jag och några andra LSFF-medlemmar från Linköping till SFSFs bokbasar där man sålde av en massa böcker och film som man fått i donation av ett dödsbo. När vi handlat färdigt där passade vi på att ta en sväng förbi SF-Bokhandeln och köpa några böcker där också.

Dagens inköp:

• John Bauer: En konstnär och hans sagovärld
  
• Jean-Claude Forest: Barbarella
  
• Horst Schröder: Framtiden i serierutor
  
• Leo Falk: Okänd planet
  
• Barbara Strachey: Journeys of Frodo: An Atlas of J. R. R. Tolkien's The Lord of the Rings
  
• Ambrose Bierce: The Devil's Dictionary
  
• Sheridan Le Fanu: The Diabolical Genius
  
• Ann Radcliffe: The Mysteries of Udolpho
  
• Ray Bradbury: The Wonderful Ice Cream Suit and other plays
  
• Italo Calvino: T Zero
  
• Harlan Ellison: The Beast that Shouted Love at the Heart of the World
  
• Harlan Ellison, ed.: Dangerous Visions #1
  
• Y. G. Ovsiyenko: Russian for Beginners
  
• Matthew G. Lewis: Munken
  
• Bernhard Karlgren: Kina i tal och skrift
  
• Gellert Tamas: Lasermannen
  
• Några videoband med Akira Kurosawa-filmer
  
• Andreas Roman: Vigilante
  
• Mattias Fyhr: Död men drömmande: H. P. Lovecraft och den magiska modernismen
  
• Niklas Krog: Loophole: Magiväktare och sköldpaddspirater
  
• Prinsessan Ai 2
  
• Mästerdetektiven Conan 20
  

Andra bloggar om: böcker

Simon Winchester: The Meaning of Everything

Varje år på bokrean brukar det gå att hitta någon liten godbit som man inte såg i katalogen (eller som rent av inte ens fanns med i katalogen) men som man måste ha. Det här är årets sådan bok.

Boken handlar om hur en språkförening började vilja bygga en ordbok som skulle täcka in inte bara svåra ord utan alla ord, och dessutom förklara deras etymologier och lista exempel på användningar. Utbudet på ordböcker hittills var begränsat, så fältet låg i viss mån öppet. Websters ordbok fanns, och blev måttstocken man jämförde sig med. Det stod klart att OED skulle bli större, men av ekonomiska skäl försökte man hålla sig till en "Webster-kvot" på omkring åtta, det vill säga att man skulle inte producera mer än åtta gånger så många sidor som Webster hade gjort.

Det tog ett bra tag från att projektet inleddes tills det blev klart. 1857 framfördes tanken i ett tal, och 1860 började man arbeta på projektet som man från början trodde skulle ta några år, kanske så många som tio. Den sista delen av ordboken publicerades slutligen 1928. När detta monumentala arbete var färdigställt började redaktionen producera det första supplementet. Språk är ju inte något som står still, så när man är färdig med en ordbok är det bara att börja om. Nu pågår arbetet med den tredje upplagan.

Tidigare ordböcker hade producerats av personer eller grupper av personer som helt sonika arbetat sig igenom språket från A till Z. För OED bestämde man sig från början att det inte skulle räcka, så man bestämde sig för en annan väg. Man spred ut ett upprop bland läsare om att man behövde hjälp att hitta citat som visade ord i typiska användningar i litteratur. Citat ur gamla och nya verk, för alla betydelser av orden. Ganska snart började lappar med citat att strömma in till redaktionen och man började bygga "duvslag", hyllor med massor av fack för att sortera alla dessa lappar i ordning så att man kunde hitta de lappar som var relevanta för det ord man arbetade med för stunden. Man började med att bygga ett par bokhyllor med sådana fack, men det visade sig inte räcka långt. Under projektets gång sände tusentals frivilliga in tonvis med citatlappar. Redaktionen satt sedan och jämförde ordens användning på alla dessa lappar för att vaska fram alla olika betydelsenyanser orden uppvisade i dessa olika användningar och skrev definitioner för dessa olika betydelser. Förutom detta producerade man även etymologier samt valde ut illustrativa citat bland alla de man hade tillgång till.

Man kan ju tycka att 71 år är en ganska lång tid för att producera en ordbok, men samtidigt så håller redaktionen för Svenska Akademiens Ordbok just nu på att arbeta med bokstaven T, och den första volymen av SAOB kom ut 1898 (så arbetet med verket bör ha påbörjats ytterligare några år tidigare).

Simon Winchester: The Meaning of Everything: The Story of the Oxford English Dictionary
Oxford University Press, 2003
260 sidor.
ISBN: 0192805762

Andra bloggar om: böcker, ord, ordböcker, oed, saob

Det tar sig

Idag har jag...

• Hört grönsångare och göktyta sjunga för första gången i år.
  
• Suttit i solen på lastkajen på jobbet och fikat och känt doften av nyklippt gräs (lätt uppblandad med avgaser från gräsklipparen -- man kan inte få allt...).
  
• Cyklat hem från jobbet i tshirt utan att frysa.
  
• Tagit årets första joggingtur. Det gick förvånansvärt bra; jag lyckades springa hela mina 3km utan uppehåll vilket var mer än jag hade väntat mig av första försöket i år.
  

Andra bloggar om: sommar

Läst i april

Detta blev utläst under april:

Vanliga böcker

• J. G. Ballard: The Venus Hunters
  
• Stéphane Bruckfeld & Paul A. Levine: ... om detta må ni berätta ...: En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945
  
• J. Viktor Johansson: Försvar för boksamlaren
  
• Eva-Marie Liffner: Imago
  
• Karin Fossum: Svarta sekunder
  
• Fredrik Lindström: Vad gör alla superokända människor hela dagarna?
  
• Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Terroristerna

Serier

• Alan Moore & David Lloyd: V for vendetta
  
• Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 18
  
• Myung-Jin Lee: Ragnarök 2
  
• Yun-Hee Lee: Demon Diary 2
  
• Yun-Hee Lee: Demon Diary 3
  
• Mia Ikumi & Reiko Yoshida: Tokyo Mew Mew 6
  
• Mia Ikumi & Reiko Yoshida: Tokyo Mew Mew 7

14 titlar totalt, varav 7 är serier. Tillsammans med övriga lästa böcker i år blir det 65 titlar (varav 36 är vanliga böcker och resten serier), eller 195 på ett år.

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier

... men hemma

När jag kom hem visade det sig däremot att Martin råkat bryta benet när han hoppat studsmatta, så nu är han gipsad från foten till knät. De skulle titta närmare på röntgenbilderna till imorgon, men med lite tur så slipper han åka på återbesök och få gipset förlängt upp till ljumsken. Men i vilket fall ska ha ha gipset på i fem veckor...

[Uppdatering: korrigerat rubriken; David har naturligtvis rätt]

Inga problem borta...

Nu är jag tillbaka hemma igen efter att ha varit i Stockholm sedan i måndags och hållit kurs. Vi hade en del strul med labbutrustningen men själva övningarna fungerade bra när vi väl lyckades få ihop en uppsättning datorer som fungerade som de skulle.

På tågen på hemvägen lyckades jag, helt utan planering från någon av oss, hamna i stolen intill Camillas bror. Snyggt jobbat, SJ.

Städning? Glöm det!

Samtidigt som vi fick vår Squeezebox fick vi en teknisk pryl till som jag inte hunnit skriva om än, nämligen en Roomba. Det är en dammsugare som man inte behöver hålla på att dra runt. I själva verket är det en liten robot.

Den kör runt på golvet själv och suger upp skräp den hittar. Visserligen ser den inte så smart ut när den åker kors och tvärs, men å andra sidan kan man låta den hållas en timme eller så i ett rum medan man gör något annat. Den har en liten roterande borste i kanten som puttar fram skräp som ligger längs väggarna, så tanken är att den ska kunna komma åt överallt utom precis längst in i hörnen. Roomban är lite bredare än ett vanligt dammsugarmunstycke så det finns säkert något enstaka prång den inte kommer in i (bakom skrivbordet, exempelvis). Å andra sidan är den inte så många centimeter hög, så den smiter med lätthet in under soffan och städar. Vi har bara kört den några gånger än så det är svårt att bedöma hur rent den håller, men att döma av hur mycket damm den samlar upp på en körning så gör den helt klart nytta.

En trevlig sak med Roomban är att den inte har någon påse som ska bytas ideligen. Istället samlar den dammet i en löstagbar bunke baktill som man bara snäpper av och tömmer efter varje körning. Det fungerar utmärkt, och som en extra bonus har man chansen att se om den råkat suga upp något som inte är skräp.

Den mörka bananformade saken överst på bilden är tryckkänslig, så den känner av när den åker emot något och styr åt ett annat håll. Jag skulle tro att den är försiktigare mot möblerna än vad jag är när jag dammsuger. Den har även något slags sensorer på undersidan, så man kan låta den dammsuga på övervåningen utan att den åker ner för trappen.

Den kan inte ta hand om allt städjobb (själva trappen klarar den inte, exempelvis), men om man låter den städa regelbundet (medan man är på jobbet, så slipper man höra den) så kan man nog vänta rätt länge med att göra något manuellt. Som om vi nu inte gjorde det redan...

Andra bloggar om: roomba, städning, dammsugare

Squeezebox

Idag har vi fått vår Squeezebox! Nu kan vi lyssna på musik i vardagsrummet igen, och mycket smidigare än förut. Bara genom att klicka på fjärrkontrollen kan vi nu välja mellan all musik vi har, utan att behöva leta fram rätt CD eller så. Mycket trevligt!

Nästa steg blir att gå igenom alla CD vi har och se till att allt finns rippat och sparat på datorn, och sedan packa ner skivorna i en låda i källaren.

Andra bloggar om: musik, squeezebox

Lurad

Förutom japanskakursen jag går så har jag även lyssnat en del på japanska medan jag cyklat till och från jobbet, och det har fungerat jättebra. I praktiken har jag fått ungefär en halvtimme gratis pluggande varje dag.

För några dagar sedan började det bli rimligt att cykla till jobbet utan mössa, och då upptäckte jag att det inte alls fungerade att lyssna längre, för vindbruset överröstade talet på alla rimliga ljudnivåer.

Idag har jag köpt ett par nya lurar med kåpor som förhoppningsvis ska vara vindsäkra, så nu borde jag kunna plugga på cykel igen.

Först försökte jag titta på lurar på Expert. De hade några modeller varav en verkade vettig. De ville dock inte packa upp den så att jag kunde titta på den. Jag fortsatte till Teknikmagasinet som visade sig ha exakt samma lurar och packade gärna upp dem så att jag kunde prova. Tack vare det fick de sälja dem till mig istället för Expert. Att de sedan var 100:- billigare var ju inte fel det heller.

Fortfarande lite vinter

Idag var vi ute vid Svartåmynningen och tittade på fåglar. Det ligger fortfarande is på stora delar av Roxen, även om det även finns öppet vatten. Änderna börjar komma tillbaka nu (gräsand, bläsand, kricka, vigg, knipa, storskrake, en ensam skedand) och gäss finns det också en del (till och med ett par vitkindade gäss).

Vadarna verkar inte riktigt ha kommit än, däremot. Vi såg tofsvipor, en strandskata och en rödbena.

Rovfåglar fanns det fler av. Vi såg åtminstone två bruna kärrhökar, en fiskgjuse, en sparvhök och två havsörnar (en utfärgad och en ungfågel).

Andra bloggar om: fåglar, fågelskådning, svartåmynningen

Runstenar

Idag tog jag en cykeltur i vårsolen och passade på att lägga ut två geocachear (som inte har blivit godkända än, så jag kan inte länka till dem). Jag åkte hemifrån och bort till Vikingstad, och passade också på att titta till två runstenar på vägen: Östergötlands runinskrifter 105 och Östergötlands runinskrifter 238.

Andra bloggar om: geocaching, runstenar, historia