William Gibson: Idoru

Jag blir inte riktigt klok på William Gibson. Medan jag läser hans böcker så tycker jag att handlingen brukar fungera, men om man stannar upp och försöker beskriva den så blir det i allmänhet svårare. Man brukar kunna sammanfatta det hela med att någon jagar efter något. Och trots detta så blir det inte ointressant.

Det som är Gibsons styrka är å andra sidan inte handlingen. Hans starka sida är att titta på hur samhället ser ut nu och sedan spola fram trender och sådant ett par decennier och få det att verka rimligt. Idoru som jag just läst ut är tio år gammal, men den känns fortfarande fullt rimlig som en nära-framtids-vision.

Det är inte ovanligt att Gibson har diverse referenser till Japan i sina böcker, men här är det mer än vanligt i och med att nästan hela boken faktiskt utspelar sig i Tokyo. Huvudpersonen är dock amerikan och dessutom inte speciellt gammal, så det finns alla möjligheter för henne att titta på saker och inte förstå vad de är eller hur de fungerar, så att andra kan förklara eller visa. Samtidigt så är hon bra på andra saker som hon ibland får demonstrera, så det känns aldrig som att hon är ett fånigt bihang som bara är där för att Gibson ska få någon att visa upp Japan för.

Ett av de stora nöjena med att läsa Gibson är att titta på hans miljöer och se hur han har utvecklat nutiden. I det här fallet tycker jag att det var lite extra kul eftersom jag faktiskt varit i Tokyo och sett saker som han skriver om. Jag kan på ett sätt känna mig mer hemma i den här än i en del av hans andra romaner, eftersom när han skriver om USA så tar han det för givet på ett helt annat sätt: både han och hans läsare vet hur det ser ut där. Nu skriver han om Japan som varken han eller de flesta av hans läsare känner till, så det behövs mer jobb för att få till en fungerande känsla för hur världen ser ut för läsaren. Så långt som jag har möjlighet att bedöma tycker jag att han fått till det bra.

Men OK, det finns faktiskt en handling. I korta drag består den i att Rez, ena halvan av Lo/Rez (ett välkänt band), av någon anledning bestämt sig för att han vill gifta sig med Rei Torei. Att en artist vill gifta sig kan generera en del oreda i sig, men Rei Torei är inte vem som helst. Eller inte ens vad som helst; hon är en idoru -- japanskengelska för idol, och i det här fallet en beteckning på en helt virtuell personlighet som endast lever på nätet. Två popstjärnor, men bokstavligen från olika världar.

Så här tio år efter att boken skrevs kan man hitta detaljer som ser lite föråldrade ut. Det mest uppenbara är att en virtuell värld vid flera tillfällen beskrivs som ett MUD. Det var säkert den bästa beskrivning som gick att åstakomma på några få bokstäver 1996 som man kunde hoppas på att någon skulle förstå. Idag hade MMORPG varit rimligare, men det var ju inte lätt att veta 1996. Visserligen fanns Doom, men det var nog inte så känt. Över lag tycker jag dock att Idoru klarat sitt första årtionde bra och fortfarande känns fräsch.

Andra bloggar om: sf, science fiction, japan, idoru, william gibson