Camilla Läckberg: Isprinsessan

Isprinsessan är Camilla Läckbergs första roman, även om det inte är den första jag läser. Precis som i alla hennes hittills fyra böcker så handlar det om mord i den lilla västsvenska orten Fjällbacka.

Det är för den delen inte den enda likheten med hennes andra böcker. Precis som i (åtminstone) Predikanten så visar det sig att det som från början är ett mord i själva verket har kopplingar bakåt i tiden till händelser som ligger långt före nutid. Det som händer nu är egentligen bara toppen på ett isberg, både i Isprinsessan och i Predikanten.

Alexandra Wijkner hittas död i ett badkar med handlederna uppskurna. Vid en första anblick ser det naturligtvis ut som självmord, men den teorin faller snart. Hon hittas av en äldre man som hon anlitat för att tittat till bostaden medan hon är borta. Han rusar ut från sin upptäckt och drar med sig den första person han hittar utanför. Den han får tag i är Erika som en gång var Alex' bästa kompis, även om det var många år sedan de hade kontakt. Numer är hon författare och jobbar på en biografi om Selma Lagerlöf, men hon dras in i utredningen av vad som hänt Alex. Eftersom hon kände Alex och även är författare så frågar Alex föräldrar om hon kan tänka sig att skriva en dödsruna, och själv blir hon intresserad av att skriva en bok om fallet, bara hon kan komma underfund med hur allt hänger ihop. Hon och Alex tappade kontakten plötsligt när de var tolv, strax innan Alex flyttade bort från Fjällbacka och hon har aldrig fått klart för sig vad det egentligen var som hände. Nu, i takt med att hon samlar material för att skriva en dödsruna, blir hon allt mer nyfiken på vad det egentligen var som hände som gjorde att Alex och hon gled isär, så hennes efterforskningar fortsätter långt efter att dödsrunan är klar.

Även om Erika nog ska klassas som bokens huvudperson så är det inte hon som utreder fallet. Tekniskt sett är det väl den dryge och inkompetente polischefen Mellberg som leder utredningen, men i praktiken är det polisen Patrik Hedström som gör det mesta av polisarbetet. Alex familj ber Erika följa med dem till polisen när de ska förhöras, och hon upptäcker att hon och Patrik känner varandra sedan skoltiden. Rätt snart kommer de på att de gillar varandra, och en synnerligen snabb och okomplicerad kärlekshistoria tillstöter (i Predikanten som är en senare bok så har de barn ihop). Ganska tidigt i utredningen står det klart att Patriks starkaste utredare inte är någon av hans kollegor utan Erika. Hon har naturligtvis ingen officiell roll i utredningen, men eftersom hon kände Alex som barn så har hon lätt att prata med många av de inblandade.

Det som hänt nu ser till en början väldigt svårförståeligt ut, men ju mer Erika och Patrik på var sitt håll gräver i vad som hände för 25 år sedan så lyckas de allt mer pussla ihop en bild av sammanhangen. Det här med kopplingarna bakåt verkar vara ett genomgående tema i Camilla Läckbergs böcker. Jag har inte läst mer än två, men baksidestexten på Stenhuggaren antyder att det gäller även den. Själv tycker jag att det ofta blir en bra historia på det här sättet. Det ger mer möjlighet att skapa en handling som drar nytta av gamla oförrätter som letat och pyrt i decennier, vilket i sin tur ger utrymme att skapa en känslomässig tyngd som bakgrund till dåden. I Isprinsessan har detta lyckats utmärkt; den bakgrund till mordet som till slut rullas upp visar sig vara långt värre än man först anar. Det är inte bara Alex som är offer, och en del av de drabbade är inte bara offer utan även i varierande grad otrevliga människor själva. Och så är det ju; människor är sällan onda eller goda, utan någonstans mitt imellan.

Camilla Läckberg är bra på att presentera människor så att man kan bilda sig en bild av inte så mycket hur de ser ut utan hur de är. Oftast får man en känsla för hur en ny person kommer att uppträda redan när de träder in i handlingen. En del av personerna har jag skapat mig mentala bilder av, men dessa är oftare uppbyggda utifrån beskrivningarna av hur de är än från några beskrivningar av deras utseende (jag tycker att det är väldigt svårt att bilda mig en uppfattning om hur någon ser ut utifrån en beskrivning).

Till skillnad från många andra deckare så får man inte datum och klockslag utsatta på varje kapitel så att man ska kunna hänga med i detalj i hur handlingen fortlöper. Jag har inget emot att slippa det, för jag brukar aldrig orka hänga med på den nivån i alla fall.

Som i de flesta deckare så alternerar berättandet mellan att följa olika personer. Det är normalt Erika eller Patrik som är den som är huvudpersoner, men några gånger finns även kortare textbitar inskjutna där en person som är direkt inblandad i dådet följs. Detta grepp förekommer även i Predikanten, men jag tycker att det var mer effektfullt där då det passade bättre med vad den berättelsen handlade om (jag kan inte säga att det stör här, men det tillför inte heller så mycket -- i Predikanten gav det möjlighet till en extra känslomässig fördjupning).

Tyvärr så har förlaget missat att sätta ut någon form av markering när handlingen går från en person till en annan, så om det råkar vara en sidbrytning just där så blir det lätt lite förvirrat innan man inser att man nu följer någon annan än nyss. En annan tråkig sak med just den Månpocketutgåva jag läst är att texten går väldigt långt ut i marginalerna så sidorna ser tråkiga och tunglästa ut. Det påverkar naturligtvis inte innehållet i sig, men det gör att boken känns tungläst innan man ens börjat läsa i den. När man väl börjat läsa är den allt annat än tungläst, men det visuella intrycket av en text är viktigare än man kan tro.

Camilla Läckberg: Isprinsessan
Månpocket, 2006 (ursprungligen Forum, 2004)
320 sidor.
ISBN: 9170011559

Andra bloggar om: böcker, deckare, camilla läckberg, isprinsessan