söndag, februari 10, 2008

Varför är deckare så ofta serier?

SvD skriver att Stieg Larssons bokserie om Lisbet Salander och Mikael Blomkvist har gjort det lättare för debutanter att få kontrakt på en hel serie böcker på en gång. Jag måste säga att jag är lite skeptisk. Lite längre ner i texten noterar man
Den uppmärksamme kan konstatera att det i princip bara är spänningsromaner som blir följetonger, troligtvis för att dramaturgin lämpar sig för det. Alltså: Minskar det stora deckarintresset minskar antagligen också antalet uppföljarlöften.
och jag tror att det är en väsentlig punkt.

Bland deckare har det varit legio med bokserier långt innan Stieg Larsson. Snarare får man leta en hel del för att hitta deckare som inte hör till en serie. Jag tror att det till stor del beror på att deckargenrens grundläggande koncept helt enkelt passar väldigt bra för serier. Den väsentliga personen i en deckare är normalt sett den som löser brottet (även om undantag finnes), medan det handlar om nya brott hela tiden. Om man tittar på verkligheten så handlar polisyrket om att en och samma polis löser (förhoppningsvis) brott efter brott.

Andra genrer handlar om vad som på något sätt är exceptionella händelser, om det sedan är för den enskilda personen eller för hela världen. Världen räddas inte från säker undergång varje vecka, och samma person drabbas inte av vare sig livskris eller sitt livs kärlek om och om igen. Det betyder inte att det är omöjligt att skriva bokserier utan att skriva deckare, men jag tror att det helt klart är lättare för en deckarförfattare att göra det utan att det känns onaturligt. Så har det också varit länge: det är bara att titta bakåt på klassiska deckare så ser man att de ofta är delar i långa serier. Till artikelns försvar ska väl sägas att jag talar om att producera en bokserie medan artikeln handlar om att få kontrakt på en bokserie, men jag tror att det till stor del också hänger samman med att deckargenren faktiskt nästan förväntas producera serier istället för enstaka böcker.

Den enda genre som på samma sätt verkar ha lätt för att producera serier är fantasy, men jag tror att anledningen är en annan. En stor del av det som i dag publiceras som fantasy är till stor del producerat i J. R. R. Tolkiens efterföljd, och det har lett till att många (allt för många) av de nya författare som ger sig in i fantasygenren känner sig tvingade att skriva trilogier eftersom Ringarnas herre är en trilogi. Med tiden har trilogivanan dessutom utvecklats till fyra, fem, tio böcker i en och samma serie.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

5 kommentarer:

A.R.Yngve sa...

Så sant.

Fast jag undrar ibland varför deckarfans inte oftare blir lite less på upprepningarna i dessa serier. Låt gå för att monotoni och upprepning är ett faktum i den verklige polisens jobb... men riktiga poliser lyckas inte lösa varje fall, och inte lika fort varje gång.
:-S

Martin sa...

BEEP. Sådär kan man inte använda ordet "legio". Det betyder "väldigt många", inte "vedertaget" eller "regel".

De schyssta inläggen på Hans blogg är legio. Men Hans vana att skriva om böcker på sin blogg kan inte vara legio.

Anonym sa...

Det finns en väsentlig skillnad mellan deckarserierna och fantasyserierna: deckarserierna är i allmänhet en serie av berättelser med samma person i huvudrollen (enligt det recept Hans beskriver i bloggposten), medan fantasyserierna är en berättelse uppdelat i flera volymer. I en deckarserie är varje bok en egen och avslutad berättelse, och ibland är det inte ens nödvändigt att läsa böckerna i strikt ordning. Volymerna i en fantasyserie, däremot, är sällan självständiga berättelser; det går inte att läsa bara en bok ur Robin Hobbs "The Farseers" för att ta ett exempel, utan man måste läsa alla tre.

Någonstans här har för övrigt en begreppsförvirring uppstått beträffande användningen av ordet trilogi. I motsats till hur ordet ofta används är Tolkiens "Ringarnas herre" inte en trilogi. En trilogi är en serie om tre sammankopplade, men var för sig avslutade, berättelser. "Ringarnas herre" är en enda berättelse, en enda bok, som råkar vara uppdelad i tre volymer.

När fantasyförfattare skriver verkliga serier brukar det röra sig om berättelser som har sagovärlden som gemensamt tema. Här finns t.ex. Terry Pratchetts alla skivvärldsböcker. Ett extra roligt exempel är Robin Hobbs tre berättelser "The Farseers", "The Liveship Traders" och "The Tawny Man", som alla utspelar sig i samma värld (och med delvis samma personer). Var och en av berättelserna är uppdelade i tre volymer (men är alltså inte trilogier i egentlig mening), men tillsammans utgör de tre berättelserna en trilogi (om sammanlagt nio volymer).

Hans Persson sa...

Magnus: Du har helt rätt om fantasyserierna. Och om vi ska vara noga så är Ringarnas herre inte bara inte en trilogi, utan det är en enda lång berättelse uppdelad i sex böcker, inte tre. Normalt publiceras den dock i tre volymer, men internt är den uppdelad i sex böcker.

Anonym sa...

Ja, det är riktigt att Ringarnas herre egentligen är sex böcker i tre volymer. Jag tyckte dock att det fick vara någon måtta på petigheten i min förra kommentar. ;-)

... och ska vi nu vara riktigt petiga så bör vi kanske dessutom inkludera appendix, vilka finns i en sjunde bok. Jag har hört berättas (men jag kan inte gå i god för att det är sant) att Tolkien själv, när det visade sig inte vara görligt att ge ut hela materialet i en volym, helst hade velat se sju separata volymer. De tre volymerna vi är vana vid är då resultatet av en kompromisslösning.

Nåväl, även om jag ägnade åtskilligt utrymme därtill var inte Ringarnas Herre och definitionen av trilogi mit huvudsakliga ämne för kommentaren, utan det att jag inte anser att man riktigt kan jämföra trenderna att skriva serier i deckar- och fantasygenrerna. I det senare fallet är det snarast utslag av en närmast patologisk strävan efter episk storslagenhet. Deckare är jag för dåligt bekant med för att våga uttala mig om varför de tenderar att bli serier, men jag gissar att det där handlar om berättelsen blir underordnad karaktärerna, och att läsarna ofta vill ha mer av sina favoritkaraktärer: nya berättelser i en invand litterär miljö.