Inlägg
[Jag kommer att skriva en första version av en reseberättelse från vår Italienresa här. Framöver kommer det förhoppningsvis en mer putsad version med bilder och så också, men det kan ta ett tag. Det blev rätt mycket bilder tagna så jag orkar inte vänta med att skriva tills alla är genomgångna.]
Vi kom iväg till en tidig start i den färdigpackade bilen och åt frukost på väg mot Skavsta. Martin tyckte att flygplanet vi åkte med skulle loopa, för det hade han sett Gripen göra häromdagen över Malmen. (Han fick nöja sig med vanlig flygning framåt.)
Vi kom fram utan problem och hämtade ut vår hyrbil och åkte en bit söderut mot Neapel på motorvägen innan vi svängde österut mot kusten. Det var ganska trassligt att hitta rätt när man lämnat motorvägen. Kartan vi fått av Avis var inte så detaljerad och italienarna är inget vidare på att skylta vägar. Avfarter kommer plötsligt med dålig eller ingen förvarning och kan ha 10-15 skyltar med massvis av olika typsnitt och utformningar som man ska läsa när man ska svänga. Det ser ut som om varje stad skyltar sina egna infarter. Dessutom får man ofta olika skyltar beroende på vilket håll man kommer ifrån. Om man missar en avfart och vänder så kan den vara skyltad med något helt annat (eller inte alls) från andra hållet.
Vi stannade vid vad vi trodde var en pizzeria men det blev istället varma ciabatta med diverse ost och skinka eller salami i. Barnen var inte så väldigt förtjusta, men jag tyckte det var gott.
En bit senare svängde vi in i den lilla staden Sabaudia. Det visade sig vara en stad i monumentalarkitektur som kommenderats fram av Mussolini, efter att man dränerat ett träsk intill kusten. Anledningen till att vi svängde av just här var att det låg en geocache här, men staden i sig visade sig sevärd. Cachen ledde oss runt på en liten rundvandring i centrum med avslutning vid en liten kyrka precis utanför staden (vi gick inte in, för det verkade stängt).
Vi satte kurs mot nästa cacheplats som såg lovande ut. Den var ett gammalt romerskt tempel på toppen av ett berg. Här kunde man se en lysande utsikt. Eller man skulle i alla fall ha kunnat göra det om det inte varit så disigt. Som det var nu kunde vi se att utsikten kunde vara väldigt vacker, men vi såg inte speciellt långt. Att faktiskt hitta upp på toppen var lite av en gissningslek, för även här var skyltningen dålig. Först hittade vi en brun skylt som pekade mot templet. I nästa korsning fanns det en gul. I korsningen efter fanns ingen alls, följt av en blå. Ett tag senare kom en ny brun skylt, men med en annan design än den första. Så höll det på. Som tur var kunde man i alla fall lita på att den rätta vägen var den som gick uppåt, så vi hittade rätt bra även utan skyltarna. Inget av de här två ställena hade vi hittat till om det inte hade legat geocachear här.
Nu var det dags att åka mot det bed & breakfast-ställe vi bokat in oss på, strax utanför Neapel. Vi körde längs kusten ett tag till, men det gick rätt sakta eftersom vägen oftast gick genom bebyggelse och vi började också bli lite hungriga så vi bestämde oss för att ta motorvägen sista biten. Först tog det ett bra tag att köra ut till motorvägen, sedan var det kö på den rätt ofta och sedan körde vi fel. Till slut såg vi i alla fall Vesuvius, men det var rätt mycket trafikstockning kvar och klockan gick.
Till slut kom vi så långt att vi kunde börja använda B&B:ets vägbeskrivning. Den var dock rätt förvirrande, och med bara den hade vi aldrig hittat rätt. Camilla frågade ett par tjejer på en rastplats och de pekade ut nästa ort vi skulle till, men kunde inte många ord engelska.
När vi kört dit och en bit till hittade jag en polis att fråga. Han kunde ingen engelska, men efter att ha involverat två personer till fick jag en kartskiss och en beskrivning (om än lite vag ibland när vi inte riktigt förstod varandra). Vi körde tills den tog slut och hittade sedan till slut rätt efter att ha frågat ytterligare tre personer om vägen och fått en bit beskrivning till av varje.
På ett ställe på den slingriga vägen (det gick konstant uppför) mötte vi en buss i en krök på en smal gata full med parkerade bilar. Det var besvärligt nog att ta sig fram med bil. Hur de lyckas komma fram med buss fattar jag inte. Det verkar över lag som om stoppskyltar, hastighetsbegränsningar och annat är att betrakta som riktlinjer här, om ens det. Folk kör glatt överallt där det ser ut att finnas plats och ibland när det ser ut att inte göra det.
Framåt klockan 22 kom vi till slut fram till B&B;et, bar in våra väskor och åkte tillbaka en bit för en kvällspizza.
Andra bloggar om: resor, italien, neapel, trafik
fredag, juni 23, 2006
torsdag, juni 22, 2006
På väg mot Rom
Det var inte bara jag som skulle till Forex
Idag åkte jag ner på stan på lunchen innan jag åt för att ta en snabb sväng till Forex och växla till mig euro till Italienresan. Eller så hade jag tänkt mig, åtminstone. När jag kom fram till Forex var det fullt på trottoaren utanför och min nummerlapp låg 26 nummer framåt i tiden, så mitt planerade femminutersbesök tog över en halvtimme. :-(
Jag passade på igår att titta igenom burken på skrivbordet där jag brukar lägga överblivna pengar efter utlandsresor och tog med mig det som borde vara värt något. Mina euro är sålunda inköpta för japanska yen, brittiska pund, danska kronor, singaporedollar, amerikanska dollar och svenska kronor. Bottenskrapet i växelburken räckte inte till hela reskassan, men det var i alla fall värt mer över 1200:-.
Andra bloggar om: resor, italien, växling, forex, valuta
Jag passade på igår att titta igenom burken på skrivbordet där jag brukar lägga överblivna pengar efter utlandsresor och tog med mig det som borde vara värt något. Mina euro är sålunda inköpta för japanska yen, brittiska pund, danska kronor, singaporedollar, amerikanska dollar och svenska kronor. Bottenskrapet i växelburken räckte inte till hela reskassan, men det var i alla fall värt mer över 1200:-.
Andra bloggar om: resor, italien, växling, forex, valuta
tisdag, juni 20, 2006
söndag, juni 18, 2006
En svensk berättelse
Jag har precis sett det första avsnittet av utbildningsradions nya serie "En svensk berättelse" som beskriver sig som "nya perspektiv i svensk litteratur". I detta första program (av åtta) pratar en programledare (som jag missade namnet på) med författarna Mustafa Can och Claudia Marcks. Den gemensamma nämnaren för dem och även temat i programmet är att byta språk. Mustafa Can är från Kurdistan men uppvuxen i Sverige; Claudia Marcks är tysk och har lärt sig svenska som vuxen.
Hur det påverkar ett författarskap att byta språk är en intressant fråga, men det blev ett ganska rörigt program. Programledaren hade naturligtvis ett antal förberedda frågor som varierade från banala men behövliga saker som "berätta om din senaste bok" till frågor om hur man påverkas av att skriva på ett språk som inte är ens modersmål.
Alla de här frågorna var intressanta (eller åtminstone nödvändiga som bakgrund) var för sig. Problemet var att programledaren inte hade någon som helst känsla för att spinna vidare på intressanta trådar som kom upp i ett svar utan bara klampade vidare till nästa fråga som inte sällan saknade koppling till det som sades precis innan. Programmet gjorde på grund av detta ett väldigt sönderhackat intryck eftersom många intressanta frågeställningar lämnades vind för våg till förmån för att hinna med alla de i förväg förberedda frågorna. Det hade varit mycket mer intressant om programledaren vågat använda sina förberedda frågor som inspiration att ta till om diskussionen avstannade och valt att spinna vidare med följdfrågor där det passade istället. Det fanns massor av tillfällen till det som inte utnyttjades, så till den grad att man fick intrycket att programledaren bara läste upp sina frågor och väntade tills den tillfrågade slutat prata och sedan läste upp nästa fråga. Det verkade ofta som att han inte alls lyssnade på svaret.
Detta är naturligtvis synd, eftersom det gör att den fördjupning i diskussionen som hade kunnat komma till stånd aldrig inträffar, och det hela blir en ganska blir istället en ganska blek föreställning. Ibland kommenterar gästerna varandra och kommer på det sättet lite längre, men de hinner aldrig speciellt långt innan de avbryts av en ny fråga.
Andra bloggar om: språk, tv, ur, en svensk berättelse, mustafa can, claudia marcks
Hur det påverkar ett författarskap att byta språk är en intressant fråga, men det blev ett ganska rörigt program. Programledaren hade naturligtvis ett antal förberedda frågor som varierade från banala men behövliga saker som "berätta om din senaste bok" till frågor om hur man påverkas av att skriva på ett språk som inte är ens modersmål.
Alla de här frågorna var intressanta (eller åtminstone nödvändiga som bakgrund) var för sig. Problemet var att programledaren inte hade någon som helst känsla för att spinna vidare på intressanta trådar som kom upp i ett svar utan bara klampade vidare till nästa fråga som inte sällan saknade koppling till det som sades precis innan. Programmet gjorde på grund av detta ett väldigt sönderhackat intryck eftersom många intressanta frågeställningar lämnades vind för våg till förmån för att hinna med alla de i förväg förberedda frågorna. Det hade varit mycket mer intressant om programledaren vågat använda sina förberedda frågor som inspiration att ta till om diskussionen avstannade och valt att spinna vidare med följdfrågor där det passade istället. Det fanns massor av tillfällen till det som inte utnyttjades, så till den grad att man fick intrycket att programledaren bara läste upp sina frågor och väntade tills den tillfrågade slutat prata och sedan läste upp nästa fråga. Det verkade ofta som att han inte alls lyssnade på svaret.
Detta är naturligtvis synd, eftersom det gör att den fördjupning i diskussionen som hade kunnat komma till stånd aldrig inträffar, och det hela blir en ganska blir istället en ganska blek föreställning. Ibland kommenterar gästerna varandra och kommer på det sättet lite längre, men de hinner aldrig speciellt långt innan de avbryts av en ny fråga.
Andra bloggar om: språk, tv, ur, en svensk berättelse, mustafa can, claudia marcks
Camilla Läckberg: Stenhuggaren
Camilla Läckbergs tredje deckare om polisen Patrik och hans sambo Erica, Stenhuggaren, är i mångt och mycket rätt lik de två föregående: Isprinsessan och Predikanten. Den utspelar sig i Fjällbacka, och någon har dött. Så långt finns ingen anledning att bli förvånad över likheterna eftersom det ska handla om samma poliser och det är en deckare.
Boken börjar med att en hummerfiskare får upp liket av en ung flicka när han vittjar sina burar. Till att börja med ser det ut som en olycka, men ganska snart står det klart att det handlar om mord. När man läst en bit märker man också att mordet inte kan förstås om man inte tittar bakåt i tiden och börjar nysta upp trassliga familjehändelser från förr. Detta verkar också vara en stående ingrediens i Camilla Läckbergs böcker och jag kan egentligen inte säga att jag har någonting emot det. Böcker som handlar om att nysta upp ett mysterium från förr brukar ofta vara intressanta, oavsett om det handlar om att göra det för att få ordning på ett mordfall som här eller bara om någon som vill förstå sin familj eller något i den stilen. Det ger ofta en naturlig struktur för personer att åka runt och undersöka saker och få fram information på ett lagom dramatiskt sätt utan att det verkar onaturligt.
Det är rätt vanligt i deckare att författaren leder läsaren att tro att än den ena, än den andre är mördaren utan att de är det. Så sker naturligtvis här också, med skillnaden att en del av de personer som efter ett tag avförs från mordutredningen trots allt visar sig vara intressanta för polisen, om än av andra anledningar än man ursprungligen trodde.
Ericas insats i den här boken är rätt begränsad, eftersom hon är hemma och tar hand om hennes och Patriks rätt nyfödda barn. Det är inte lätt att delta aktivt i en polisutredning med ett spädbarn på armen. Erica tillhör ju inte polisen, men i de tidigare böckerna kunde man ibland tro det eftersom hon visade sig vara bra på att snoka fram intressanta uppgifter som poliserna inte hittat. I sin roll som biografiförfattare var det naturligt att hon gick och letade information, så steget till att undersöka ett mordfall var inte så stort.
Som i de flesta moderna deckare tar vardagsrelaterade händelser kring poliserna upp en väsentlig del av bokens text, men inte sällan visar det sig att vad som först verkat oväsentligt för handlingen trots allt har relevans längre fram. I vilket fall tycker jag att det är välskrivet, så det känns inte i vägen. Det finns dock ett undantag till detta, och det är uppdateringarna om Ericas syster Anna. Hon sitter sedan tidigare fast med sina två barn hos en allt mer otrevlig och tokig man som misshandlar henne. Vi vet att hon försöker komma ifrån honom, men att hon har svårt att lyckas med det. Annas problem fortsätter att finnas med i bakgrunden även i Stenhuggaren, men tyvärr så käns det som om Camilla Läckberg mest känt sig tvungen att ha med detta inslag eftersom det vore underligt om vi plötsligen inte hörde något om Anna, inte för att hon egentligen bryr sig om Anna. Allting annat är skrivet med inlevelse, så det var lite trist med de här bitarna som inte kändes som om de var det. Å andra sidan är de rätt korta, så det är inget gigantiskt problem.
Precis som i de tidigare böckerna så finns det avsnitt instuckna här och där som utspelar sig i en annat tid och från en annan synvinkel. I det här fallet får vi se saker som hände i Fjällbacka 1928. Det är i de här sekvenserna som stenhuggaren i titeln kommer in, men det tar ett bra tag innan man får en chans att inse hur dessa händelser ska hänga ihop med handlingen i nutid. När man väl inser hur det hänger ihop så är dessa scener en utmärkt sammanfattning av motivet till mordet. Jämfört med de tidigare böckerna så är sekvenserna i dåtid både fler och längre. Man kan inte riktigt säga att boken har en parallellhandling i dåtid, men den tråden i handlingen är mycket matigare än den varit i de föregående böckerna. Jag vet inte om hennes senaste bok, Olycksfågeln, är konstruerad på samma sätt men enligt Camilla Läckbergs blogg så kommer åtminstone nästkommande bok att ha sina rötter ett bra tag tillbaka i tiden.
Camilla Läckberg: Stenhuggaren
Månpocket, 2006
405 sidor.
ISBN: 9170013691
Andra bloggar om: böcker, deckare, camilla läckberg, stenhuggaren
Asterix: Åter till Gallien
Igår var Henrik och jag inne en sväng på Presstop och snubblade över ett nytt Asterix-album. Det var ju inte länge sedan det kom ett nytt album förra gången, så jag hade inte väntat mig att det skulle komma något nytt på länge, om ens någonsin. Så var det uppenbarligen inte. I hopp om att det förra albumet var ett olycksfall i arbetet köpte jag även detta utan att titta så noga på vad det egentligen innehöll.
Det nya albumet heter Asterix: Åter till Gallien och är egentligen inte nytt. Eller åtminstone inte helt nytt. I själva verket är det fjorton korthistorier ritade allt från 1962 till 2003. När jag börjar läsa inser jag att jag känner igen en del av dem, och en kontroll visar att alla de historier som ingår i den obskyra utgåvan Asterix: Sju galliska äventyr (1990) ingår även i den här boken. Jag tycker att de är värda att få vara med i en utgåva som ingår i den vanliga Asterix-serien.
De flesta av äventyren är "normala" Asterix-historier, men en del av dem är lite mer udda. Ett par av dem har med Goscinny och Uderzo själva. En historia handlar om när Asterix och Obelix föddes (utan att visa hur Obelix föll ner i trolldrycken, dock!). En historia handlar om bytuppen som (med stöd av Idefix) besegrar en örn. En historia är ritad med anledning av att Paris försökte få olympiska spelen 1992, och handlar om hur Lutetia försöker få arrangera olympiska spel istället för Rom. En slutligen består av ett antal korta strippar där Uderzo ritat Asterix och Obelix som om andra skulle ha gjort det.Med fjorton historier i ett album tjockt som ett vanligt Asterix-album blir det inte många sidor till varje (och dessutom finns det en sida förord till de flesta), så det är inga långa detaljerade historier det handlar om här. Jag tycker dock att de flesta av dem är väl värda att läsa, så till skillnad från det förra Asterix-albumet är det här värt att köpa.
Det här albumet är ursprungligen utgivet 2003, men inte översatt förrän i år. Det förra albumet kom antagligen ut senare i original, för numreringen är lite underlig. De svenska albumen är numrerade 32 för Åter till Gallien och 33 för Himlen faller ner över hans huvud, trots att de kom ut i omvänd ordning.
René Goscinny & Albert Uderzo: Asterix: Åter till Gallien
Egmont Kärnan, 2006
Original: Astérix et la rentrée gauloise, 2003
Översättning: Ingrid Emond
56 sidor.
ISBN: 917134361X
Andra bloggar om: serier, asterix, åter till gallien
fredag, juni 16, 2006
Sjön ligger spegelblank
Nu har jag nyss kommit hem efter att ha blivit bjuden på en liten segeltur av chefen, tillsammans med några till på jobbet. Vi startade från segelbåtshamnen i Linköping och åkte tvärs över Roxen fram till Sandvik, svängde bort mot Berg och runt den nya statyn "Dubbelgångaren" (som jag inte sett tidigare) och åkte sedan i sakta mak tillbaka till hamnen. Avkopplande, lugnt och stilla. Av någon anledning var det inte alls många båtar ute, trots det vackra vädret. Det är gissningsvis 20-25 år sedan jag senast satte min fot på en segelbåt.
onsdag, juni 14, 2006
fredag, juni 09, 2006
Hemåt igen
På morgonen idag vräkte det ner regn medan jag åt frukost, men när jag var klar hade det nästan slutat. Trots det tog jag en taxi dit jag hade tänkt börja dagen, för taxi är nästan löjligt billigt. Man kommer tvärs över staden för 20:-. Jag hade tittat ut en ungefärlig promenadrutt som passerade både en del sevärdheter och affärer och en del geocachear. Det var inte så många av de cachear jag tittade efter som jag faktiskt hittade, och det blev för den delen inte så mycket shoppat heller. Trots det (och trots att det duggregnade större delen av tiden) var det skönt att promenera runt ett tag. På sätt och vis var det kanske tur att det inte var skinande sol, för då hade det blivit alldeles för varmt.
Även om det var mulet så var jag rätt svettig när jag till slut kom fram till flygplatsen, så jag började med att leta upp en dusch där. Nu har jag även ätit en massa sushi från ett sånt där ställe där det kommer färdiga sushi åkande på ett rullband som passerar där man sitter, så det är bara att plocka åt sig det man vill ha. När man är färdig betalar man för hur många tallrikar man har hos sig, och vilka färger det är på dem.
Det var också trevligt att se att Singapores flygplats har insett hur man ska hantera internet. Mitt emot restaurangerna finns ett område med en massa datorer som det är helt gratis att använda, och ytterligare ett antal platser där det går bra att koppla in sin bärbara dator. Än så länge är det vanliga att flygplatserna gör som snål-Kastrup och många andra och tar 100:-/timme eller så för internettillgång. Vi kommer att skratta åt att folk betalade sådana faktasipriser om några år.
Andra bloggar om: singapore, internet
Även om det var mulet så var jag rätt svettig när jag till slut kom fram till flygplatsen, så jag började med att leta upp en dusch där. Nu har jag även ätit en massa sushi från ett sånt där ställe där det kommer färdiga sushi åkande på ett rullband som passerar där man sitter, så det är bara att plocka åt sig det man vill ha. När man är färdig betalar man för hur många tallrikar man har hos sig, och vilka färger det är på dem.
Det var också trevligt att se att Singapores flygplats har insett hur man ska hantera internet. Mitt emot restaurangerna finns ett område med en massa datorer som det är helt gratis att använda, och ytterligare ett antal platser där det går bra att koppla in sin bärbara dator. Än så länge är det vanliga att flygplatserna gör som snål-Kastrup och många andra och tar 100:-/timme eller så för internettillgång. Vi kommer att skratta åt att folk betalade sådana faktasipriser om några år.
Andra bloggar om: singapore, internet
Shop till you drop
Igår körde ett par kursdeltagare iväg mig till Sim Lim Square för att titta på elektronik. Jag har inte jättekoll på priserna hemma, men det kändes som om det mesta var billigt. Efter det fortsatte jag till Orchard Road. Tänk dig Skänninge Marken. Tänk dig att alla stånd ersätts av varuhus i NK-klass. Tänk dig julrush i detta. Välkommen till Orchard Road. Det verkar gå att köpa ungefär vad som helst, och på många olika ställen, bara man inte har något krav på att det ska vara tyst och lugnt runt omkring när man handlar.
Dagens underligaste sak var en affär som hade en massa text på svenska i sitt skyltfönster. Jag blev inte klok på varför; det verkade vara en vanlig radioaffär. Jag hittade en spelaffär och en serieaffär, men båda de var faktiskt mindre än vad jag hade väntat mig, speciellt med tanke på hur stora alla andra affärer här i trakten var.
Andra bloggar om: singapore, shopping, sim lim square, orchard road
Dagens underligaste sak var en affär som hade en massa text på svenska i sitt skyltfönster. Jag blev inte klok på varför; det verkade vara en vanlig radioaffär. Jag hittade en spelaffär och en serieaffär, men båda de var faktiskt mindre än vad jag hade väntat mig, speciellt med tanke på hur stora alla andra affärer här i trakten var.
Andra bloggar om: singapore, shopping, sim lim square, orchard road
onsdag, juni 07, 2006
Vad för sorts glass sade ni?
I kväll blev jag utbjuden på restaurang. På varje bord stod en brännare med en stor gasoltub under bordet. På den stod en bytta med buljong i och runt den fanns en järnring. Maten fick man hämta rå i diverse byttor längs väggarna, och sedan kokte eller stekte man den efter behag. Som avslutning på det hela fick vi varsin glasspinne. Det fanns två sorter att välja på: bönor och majs. Inte vad jag hade väntat mig, men majsglass var faktiskt inte så dumt.
Andra bloggar om: singapore, mat, glass
Andra bloggar om: singapore, mat, glass
tisdag, juni 06, 2006
Spelkväll i Singapore
Efter jobbet promenerade jag in mot stan och tittade på cachen Bridges to Bangkok. Här lämnade jag ett geocoin som en bekant plockade med sig från Bangkok nyligen, och sedan upptöckte att det hade som mål att komma till Singapore. Sverige är inte riktigt på vägen då, men nu lyckades det i alla fall komma till rätt ställe.
Via boardgamegeek.com pratade jag med ett par personer från Singapore innan jag åkte för att få reda på vad det fanns för typiska spel här. Det slutade med att jag blev inbjuden till en spelkväll på Settler's Café som är ett fik/servering som har massor av tyska spel som man kan låna medan man sitter där. På övervåningen ordnas det ofta träffar där stora grupper spelar spel, och en sådan lyckades jag alltså pricka in. Jag betalade tio singaporedollar (knappt 50:-) i inträde, och för det fick jag en tallrik spagetti med köttbullar, fri dricka, och en hel kväll med spel. Inte illa.
Jag spelade i tur och ordning Fluxx, Ticket to Ride, 6 Nimmt, Cartagena, and Rumis. De sista två hade jag inte spelat tidigare men kommer gärna att spela igen. Cartagena är ett spel om en massa pirater som ska rymma med en båt. Längs golvet i gången de går genom finns en massa markeringar, och man har kort med motsvarande markeringar. När man spelar ett kort går en av ens pirater (man har sex stycken) fram till nästa lediga sådan markering. Genom att backa sin pirat tillbaka till nästa bakomvarande ruta där det finns pirater får man nya kort, ett eller två beroende på hur många pirater som redan fanns på rutan. Rumis går ut på att man ska placera ut tredimensionella pusselbitar så att man får stor yta som möjligt i sin färg, sett uppifrån. Bitarna ser ut som tetrisbitar i 3D. Spelplanen består av ett antal rutor som man måste hålla sig inom, och dessutom fanns det begränsningar på hur högt man fick bygga på varje ställe på planen. Dessutom måste alla bitar man lägger ut gränsa till någon tidigare bit man lagt ut.
Andra bloggar om: singapore, geocaching, spel, fluxx, ticket to ride, 6 nimmt, cartagena, rumis, settler's cafe
Via boardgamegeek.com pratade jag med ett par personer från Singapore innan jag åkte för att få reda på vad det fanns för typiska spel här. Det slutade med att jag blev inbjuden till en spelkväll på Settler's Café som är ett fik/servering som har massor av tyska spel som man kan låna medan man sitter där. På övervåningen ordnas det ofta träffar där stora grupper spelar spel, och en sådan lyckades jag alltså pricka in. Jag betalade tio singaporedollar (knappt 50:-) i inträde, och för det fick jag en tallrik spagetti med köttbullar, fri dricka, och en hel kväll med spel. Inte illa.
Jag spelade i tur och ordning Fluxx, Ticket to Ride, 6 Nimmt, Cartagena, and Rumis. De sista två hade jag inte spelat tidigare men kommer gärna att spela igen. Cartagena är ett spel om en massa pirater som ska rymma med en båt. Längs golvet i gången de går genom finns en massa markeringar, och man har kort med motsvarande markeringar. När man spelar ett kort går en av ens pirater (man har sex stycken) fram till nästa lediga sådan markering. Genom att backa sin pirat tillbaka till nästa bakomvarande ruta där det finns pirater får man nya kort, ett eller två beroende på hur många pirater som redan fanns på rutan. Rumis går ut på att man ska placera ut tredimensionella pusselbitar så att man får stor yta som möjligt i sin färg, sett uppifrån. Bitarna ser ut som tetrisbitar i 3D. Spelplanen består av ett antal rutor som man måste hålla sig inom, och dessutom fanns det begränsningar på hur högt man fick bygga på varje ställe på planen. Dessutom måste alla bitar man lägger ut gränsa till någon tidigare bit man lagt ut.
Andra bloggar om: singapore, geocaching, spel, fluxx, ticket to ride, 6 nimmt, cartagena, rumis, settler's cafe
Riktig frukost
Nu är jag färdig med dagens kurshållande. Några på kontoret tyckte att jag skulle följa med dem och äta riktig kinesisk frukost tvärs över gatan från mitt hotell imorgon istället för den tråkiga hotellet hade (som inte var dålig, även om den inte på något sätt avslöjade att den serverades i Asien). De tyckte dock att jag skulle äta lite frukost på hotellet först, om jag inte skulle gilla den kinesiska. Jag har svårt att tro att det skulle kunna vara så underligt att jag inte blir mätt på det, men det återstår naturligtvis att se. Jag tänker chansa, i alla fall.
Andra bloggar om: frukost, singapore
Andra bloggar om: frukost, singapore
måndag, juni 05, 2006
En kväll i Singapore
I Bangkok är det varmt. Som tur är har de luftkonditionering. Flygplatsen bjuder på en av de längsta bussturer jag varit med om på en flygplats. Väl inne i terminalen är det rörigt; jag lyckades hamna vid säkerhetskontrollen utan att ha checkat in för mitt anslutningsflyg. Vid säkerhetskontrollen blir jag stoppad av en kille som vill se mitt boardingkort. Hans enda kommentar till min biljett som uppenbarligen är oincheckad är "checkin". Jag frågar "where?" och får "checkin" som svar. Detta repeteras några gånger, innan han tycker att nästa person är intressantare eftersom jag uppenbarligen ställer komplicerade frågor som han inte har lust att svara på. Han viftar i alla fall vagt med handen i den riktning jag kom från. En bit tillbaka hittar jag städpersonal som har lite bättre koll och kan upplysa mig om att flygplatsen lömskt gömt undan transitcheckindisken i källaren.
Singapores flygplats tar inte många minuter på sig att få fram mina väskor, så det tar nog inte mycket mer än en kvart från landning tills jag sitter i en taxi (tullarna var som tur var inte intresserade av min väska med 34kg brandväggar).
Efter att ha ställt av väskorna på hotellet tog jag en kombineras slumppromenad och cacherunda. Jag hittade inga av de tre cachear jag försökte mig på, men promenerade runt ett tag i chinatown och handlade lite. Där finns massor av affärer och stånd som har öppet åtminstone till tio. Det är nästan lite synd att jag redan har ett schackspel, för jag hittade ett ursnyggt sådant där figurerna såg ut som soldater ur den kinesiska terracottaarmén som grävdes upp för ett tag sedan.
Klimatet är varmt och fuktigt även i Singapore. Och varmt. Sade jag att det är fuktigt också? De flesta affärer har luftkonditionering, men när man går därifrån är det som att gå in i en vägg.
Kvällen avslutades på ett kinamatssnabbhak som gör reklam för delikatesser som "braised pig's trotters", "pig's kidney" och "porridge". Något sådant vågade jag mig inte på (jag kan skylla på att jag inte var hungrig), men däremot kinesiskt te med mjölk. Eller i alla fall sade han att det var mjölk han slevade i. Konsistensen såg mer ut som kokosmjölk, och resultatet blev väldigt sött. Det smakar inte illa, dock.
Andra bloggar om: resor, singapore
Singapores flygplats tar inte många minuter på sig att få fram mina väskor, så det tar nog inte mycket mer än en kvart från landning tills jag sitter i en taxi (tullarna var som tur var inte intresserade av min väska med 34kg brandväggar).
Efter att ha ställt av väskorna på hotellet tog jag en kombineras slumppromenad och cacherunda. Jag hittade inga av de tre cachear jag försökte mig på, men promenerade runt ett tag i chinatown och handlade lite. Där finns massor av affärer och stånd som har öppet åtminstone till tio. Det är nästan lite synd att jag redan har ett schackspel, för jag hittade ett ursnyggt sådant där figurerna såg ut som soldater ur den kinesiska terracottaarmén som grävdes upp för ett tag sedan.
Klimatet är varmt och fuktigt även i Singapore. Och varmt. Sade jag att det är fuktigt också? De flesta affärer har luftkonditionering, men när man går därifrån är det som att gå in i en vägg.
Kvällen avslutades på ett kinamatssnabbhak som gör reklam för delikatesser som "braised pig's trotters", "pig's kidney" och "porridge". Något sådant vågade jag mig inte på (jag kan skylla på att jag inte var hungrig), men däremot kinesiskt te med mjölk. Eller i alla fall sade han att det var mjölk han slevade i. Konsistensen såg mer ut som kokosmjölk, och resultatet blev väldigt sött. Det smakar inte illa, dock.
Andra bloggar om: resor, singapore
Mot Singapore!
Idag har jag startat mot Singapore för att hålla kurs om våra produkter för en distributör. Jag startade hemifrån en timme innan flyget startade vilket ska vara gott om tid, åtminstone så länge man flyger från Linköping. Det dog dock ett bra tag att checka in då jag hade en alldeles för tung väska som jag skulle betala övervikt för. Efter diverse velande fram och tillbaka bestämde hon sig för att släppa igenom den i alla fall trots att den var 14kg över gränsen (och då får jag i alla fall ha 30kg med mig istället för de vanliga 20kg, tack vare SAS-bonus). När jag ändå stod i kassan på flygplatsen passade jag på att köpa Camilla Läckbergs Stenhuggaren som råkade finnas i bokstället där.
Att ta sig genom säkerhetskontrollen var inget problem, men när jag skulle stoppa på mig mina saker igen kom jag på att det nog inte var så bra att ha med sig en Leatherman i fickan, även om den var liten. Det gick dock bra att få lägga ner den i mitt redan incheckade bagage som visade sig stå på en vagn en dörr och fem meter bort. Det var inte ens någon som kollade att det var min egen väska jag lade ner saker i.
Flighten till Köpenhamn var lite skumpigare än den brukar vara (utan att vädret för den sakens skull var dåligt). Jag tillbringade tiden med att läsa Kafka (Förvandlingen). Planet var ovanligt stort för rutten, men hade ovanligt få passagerare.
Väl på Kastrup botaniserade jag i bokhandeln (utan att köpa något), växlade till mig singaporedollar och åt en lasagna. När jag satt och åt och skulle kolla vad klockan var upptäckte jag att min telefon inte hade någon laddning och insåg att jag inte heller hade packat ner någon laddare till den. Dessutom hade jag sönder draghandtaget till min kabinväska när jag klev ur bussen för att gå in i terminalen (det hänger fortfarande kvar och går att använda, men det sitter numera bara fast i en av de två pinnarna så det är väl en tidsfråga innan det går sönder helt). Jag hoppas att detta inte är en trend som tänker fortsätta in på själva kursen.
Laddarproblemet löstes strax efteråt när jag hittade en universal-USB-laddare för telefoner i en affär på Kastrup. Nu kan jag ladda vilken telefon som helst, både från en dator och från cigarettändaren på en bil. Smart pryl, faktiskt.
När jag checkade in i Linköping frågade jag om uppgradering eftersom jag har SAS-bonuspoäng som går ut i slutet av månaden. Det kunde de inte lösa, men han gjorde en notering i min bokning som skulle få gejten på Kastrup att reagera. Det gjorde den inte, men jag kunde i alla fall få dem att uppgradera min Economy-biljett till Economy Extra. Dessutom fick jag främsta platsen utan något säte framför, så det fanns hur mycket benutrymme som helst. Detta innebär att jag har tillräckligt mycket utgående poäng kvar att jag kan resa hem i business class.
Andra bloggar om: resor
Att ta sig genom säkerhetskontrollen var inget problem, men när jag skulle stoppa på mig mina saker igen kom jag på att det nog inte var så bra att ha med sig en Leatherman i fickan, även om den var liten. Det gick dock bra att få lägga ner den i mitt redan incheckade bagage som visade sig stå på en vagn en dörr och fem meter bort. Det var inte ens någon som kollade att det var min egen väska jag lade ner saker i.
Flighten till Köpenhamn var lite skumpigare än den brukar vara (utan att vädret för den sakens skull var dåligt). Jag tillbringade tiden med att läsa Kafka (Förvandlingen). Planet var ovanligt stort för rutten, men hade ovanligt få passagerare.
Väl på Kastrup botaniserade jag i bokhandeln (utan att köpa något), växlade till mig singaporedollar och åt en lasagna. När jag satt och åt och skulle kolla vad klockan var upptäckte jag att min telefon inte hade någon laddning och insåg att jag inte heller hade packat ner någon laddare till den. Dessutom hade jag sönder draghandtaget till min kabinväska när jag klev ur bussen för att gå in i terminalen (det hänger fortfarande kvar och går att använda, men det sitter numera bara fast i en av de två pinnarna så det är väl en tidsfråga innan det går sönder helt). Jag hoppas att detta inte är en trend som tänker fortsätta in på själva kursen.
Laddarproblemet löstes strax efteråt när jag hittade en universal-USB-laddare för telefoner i en affär på Kastrup. Nu kan jag ladda vilken telefon som helst, både från en dator och från cigarettändaren på en bil. Smart pryl, faktiskt.
När jag checkade in i Linköping frågade jag om uppgradering eftersom jag har SAS-bonuspoäng som går ut i slutet av månaden. Det kunde de inte lösa, men han gjorde en notering i min bokning som skulle få gejten på Kastrup att reagera. Det gjorde den inte, men jag kunde i alla fall få dem att uppgradera min Economy-biljett till Economy Extra. Dessutom fick jag främsta platsen utan något säte framför, så det fanns hur mycket benutrymme som helst. Detta innebär att jag har tillräckligt mycket utgående poäng kvar att jag kan resa hem i business class.
Andra bloggar om: resor
lördag, juni 03, 2006
Årets Lincon avklarat
Nu har Henrik, Cecilia och jag kommit hem igen från årets Linconbesök. Camilla och Martin var också där på ett kort studiebesök, men de åkte ganska snart vidare. Tyvärr blir det bara besöket idag (och en snabbvisit igår kväll) i år eftersom jag åker till Singapore imorgon.
Vi provade som vanligt lite nya spel och köpte även några:
Andra bloggar om: lincon, spel, aquarius, fluxx, yatzy, icehouse, ostia, schweingalopp, rage, spank the monkey, magic
Vi provade som vanligt lite nya spel och köpte även några:
- Aquarius, kortspel med en viss Domino-släktskap. Jätteenkelt.
- Fluxx, kortspel där reglerna ändras hela tiden. Skoj om man är på rätt humör.
- En Yatzy-pilkastningshybrid där tavlan bestod av sex överlappande cirklar där varje cirkel motsvarade ett tal på tärningen (så att ibland kunde man välja vilket tal en pil skulle räknas som). Vi köpte ett efter att ha provat det.
- Ett Icehouse-spel som jag inte vet vad det hette. Enkelt, men trots det rätt intressant.
- Ostia, någon form av handels- och resursplaneringsspel som vi köpte men inte har provat.
- Schweingalopp, ett kortspel vi köpte men inte har provat.
- Rage, ett begagnat kortspel som var så billigt att det inte gärna kan vara annat än värt pengarna.
- Spank the Monkey, kortspel som vi har men passade på att spela några partier av i alla fall.
- Magic: the Gathering spelade Henrik och jag ett par partier av och köpte lite kort.
Andra bloggar om: lincon, spel, aquarius, fluxx, yatzy, icehouse, ostia, schweingalopp, rage, spank the monkey, magic
torsdag, juni 01, 2006
Bodil Jönsson: Tio tankar om tid
Det här är en bok som jag funderat på att läsa länge, men det har inte blivit av. Häromdagen stod jag vid mammas bokhylla och pratade böcker och då råkade den stå mitt fram och blev medlånad hem, så nu har jag läst den. Det är en lättläst betraktelse om tid som koncept, hur tid uppfattas olika av olika människor och olika kulturer, hur man kan behandla tid på olika sätt och andra närliggande frågeställningar.
Jag tycker att många av kapitlen var tänkvärda, men ett av dem passar speciellt bra in på min vardag. Kapitel tre handlar om "ställtid":
På jobbet så har jag normalt två supportpass varje dag. Detta innebär att jag ska svara i telefon och lösa problem på begäran två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Dessutom kommer det in ärenden via epost. Förutom det så ringer säljarna och vill ha hjälp med tekniska frågor de fått från kunder, och folk kommer in personligen på rummet och ställer frågor eller talar om att något jag inte sysslar med är mycket viktigare än det jag sysslar med, så att jag borde göra något annat. Sådana ändringar kan ske flera gånger varje dag, förutom alla prioriteringsändringar som sker som en effekt av att telefonen ringer och avbryter mitt tänkande på ett epostärende eller så.
När problem kommer in via epost så kan jag ta hand om dem när det passar mig (inom rimliga gränser). När telefonen ringer så måste jag svara i den med en gång. Detta att telefonen ringer då och då och avbryter det jag egentligen håller på med gör att jag, i Bodil Jönssons termer, får min dag i styckad tid. Som om det inte räckte med det så förbrukar jag också massor av ställtid. Varje gång någon ringer måste jag ställa in mig för att förstå deras problem och förhoppningsvis lösa det. När jag är klar måste jag ställa om huvudet till det problem jag höll på med när det ringde. Om jag har tur hinner jag färdigt med det, men ganska ofta ringer telefonen igen, och då måste jag ställa om till den igen och sedan tillbaka till det andra igen. Vissa dagar känns det som om jag inte gör något annat än att ställa om tankarna från en sak till en annan och sedan tillbaka igen, utan att få speciellt mycket gjort därimellan...
Bodil Jönsson: Tio tankar om tid
Brombergs, 1999
132 sidor.
ISBN: 917608776X
Andra bloggar om: böcker, tid, bodil jönsson, ställtid
Jag tycker att många av kapitlen var tänkvärda, men ett av dem passar speciellt bra in på min vardag. Kapitel tre handlar om "ställtid":
Somligt blir mycket bättre gjort om man gör det inte bara ostört utan också efter en viss ställtid. Ställtid -- det är den tid det tar att ställa i ordning, ställa till rätta så att man sedan kan börja göra något. För skogsarbetaren var det förr den tid som gick åt innan hästen var selad framför timmerforan. I verkstäderna är ställtiden den tid det tar att ställa om maskinerna. I köket är det kockens tid att göra »mis-en-place«, det vill säga ställa i ordning innan maten skall lagas. Även i modern projektplanering finns begreppet som summan av alla den tid det tar för att komma igång.
På jobbet så har jag normalt två supportpass varje dag. Detta innebär att jag ska svara i telefon och lösa problem på begäran två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Dessutom kommer det in ärenden via epost. Förutom det så ringer säljarna och vill ha hjälp med tekniska frågor de fått från kunder, och folk kommer in personligen på rummet och ställer frågor eller talar om att något jag inte sysslar med är mycket viktigare än det jag sysslar med, så att jag borde göra något annat. Sådana ändringar kan ske flera gånger varje dag, förutom alla prioriteringsändringar som sker som en effekt av att telefonen ringer och avbryter mitt tänkande på ett epostärende eller så.
När problem kommer in via epost så kan jag ta hand om dem när det passar mig (inom rimliga gränser). När telefonen ringer så måste jag svara i den med en gång. Detta att telefonen ringer då och då och avbryter det jag egentligen håller på med gör att jag, i Bodil Jönssons termer, får min dag i styckad tid. Som om det inte räckte med det så förbrukar jag också massor av ställtid. Varje gång någon ringer måste jag ställa in mig för att förstå deras problem och förhoppningsvis lösa det. När jag är klar måste jag ställa om huvudet till det problem jag höll på med när det ringde. Om jag har tur hinner jag färdigt med det, men ganska ofta ringer telefonen igen, och då måste jag ställa om till den igen och sedan tillbaka till det andra igen. Vissa dagar känns det som om jag inte gör något annat än att ställa om tankarna från en sak till en annan och sedan tillbaka igen, utan att få speciellt mycket gjort därimellan...
Bodil Jönsson: Tio tankar om tid
Brombergs, 1999
132 sidor.
ISBN: 917608776X
Andra bloggar om: böcker, tid, bodil jönsson, ställtid
Bodström, en fara för Sverige
Om det var någon som tyckte att gårdagens nyhet om tillslaget mot The Pirate Bay luktade lite illa så blir det inte direkt trevligare med dagens utveckling.
Rapport i kväll berättar hur beslutsgången i det här ärendet sett ut. MPAA (den amerikanska filmbranschens samarbetsorganisation) har pratat med vita huset som pratat med Justitiedepartementet. Polisen säger att rättsläget är oklart. Justitieministerns statssekreterare pratar med riksåklagaren och rikspolischefen som till sist skickar ut femtio poliser för att gripa tre personer, allt mot bättre vetande.
Detta är inte riktigt den beslutsgång jag skulle vilja se i en rättsstat, och mycket riktigt har också Bodström blivit KU-anmäld snabbare än man kan säga "ministerstyre".
Andra bloggar om: the pirate bay, piratkopiering, upphovsrätt, copyright, mpaa, justitiedepartementet, bodström, antipiratbyrån
Rapport i kväll berättar hur beslutsgången i det här ärendet sett ut. MPAA (den amerikanska filmbranschens samarbetsorganisation) har pratat med vita huset som pratat med Justitiedepartementet. Polisen säger att rättsläget är oklart. Justitieministerns statssekreterare pratar med riksåklagaren och rikspolischefen som till sist skickar ut femtio poliser för att gripa tre personer, allt mot bättre vetande.
Detta är inte riktigt den beslutsgång jag skulle vilja se i en rättsstat, och mycket riktigt har också Bodström blivit KU-anmäld snabbare än man kan säga "ministerstyre".
Andra bloggar om: the pirate bay, piratkopiering, upphovsrätt, copyright, mpaa, justitiedepartementet, bodström, antipiratbyrån
I Raffles fotspår
På söndag åker jag till Singapore för att hålla kurs. Förhoppningsvis hinner jag även turista lite. På jobbet håller jag som bäst på att packa ner brandväggar, översätta övningsuppgifter, skriva ut kursmaterial, fundera på vad jag glömt att ta med och så vidare.
Här hemma har jag just stått en stund framför hyllorna med olästa böcker och funderat på vad jag ska ägna restiden åt. Jag lyfter 17 från Linköping och landar 18 i Singapore, så det blir en hel del restid. Jag har inte kollat exakt vilken tidszon Singapore ligger i, men det borde innebära 16-18 timmars restid. Och så lika mycket tillbaka, då...
Följande böcker får följa med:
Andra bloggar om: böcker, resor, singapore
Här hemma har jag just stått en stund framför hyllorna med olästa böcker och funderat på vad jag ska ägna restiden åt. Jag lyfter 17 från Linköping och landar 18 i Singapore, så det blir en hel del restid. Jag har inte kollat exakt vilken tidszon Singapore ligger i, men det borde innebära 16-18 timmars restid. Och så lika mycket tillbaka, då...
Följande böcker får följa med:
- Iain M. Banks: Inversions
- Per Petterson: Ut och stjäla hästar
- John Fowles: The Magus
- Vladimir Nabokov: Lolita
- Franz Kafka: Förvandlingen / Den sanningssökande hunden
- Henning Mankell: Steget efter
Andra bloggar om: böcker, resor, singapore
Månadsskifte igen, mer utlästa böcker
En ny månad har börjat, så det är dags att titta på vad som har blivit utläst igen.
Vanliga böcker
Serier
Totalt 13 titlar, varav 5 serier. Tillsammans med övriga böcker i år blir det 78 titlar (varav 44 är vanliga böcker och 34 är serier av något slag), eller 187 på ett år.
Andra bloggar om: böcker, läsning, serier
Vanliga böcker
- Simon Winchester: The Meaning of Everything: The Story of the Oxford English Dictionary
- Slavenka Drakulic: Café Europa
- William Gibson: Idoru
- Andreas Roman: Vigilante
- Sam J. Lundwall: Bernhards magiska sommar
- Ernest Hemingway: A Farewell to Arms
- Camilla Läckberg: Isprinsessan
- Arundhati Roy: Den oändliga rättvisans matematik
Serier
- Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 19
- Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 20
- CLAMP: Chobits 4
- Rumiko Takahashi: Ranma 1/2 19
- Spaß mit Mickey und Minni
Totalt 13 titlar, varav 5 serier. Tillsammans med övriga böcker i år blir det 78 titlar (varav 44 är vanliga böcker och 34 är serier av något slag), eller 187 på ett år.
Andra bloggar om: böcker, läsning, serier
Monty Python's Flying Circus: the Gathering
Igår provade jag och Dominik ett nytt spel som vi spelat i över tio år tidigare. Magic: the Gathering har vi båda spelat sedan 1994 eller så när vi brukade använda det för att fylla ut lunchrasterna. För ett litet tag sedan hittade vi en Monty Python-expansion till Magic. Den fungerar precis på samma sätt som alla andra expansioner till Magic gör, förutom att alla korten har Monty Python-tema.
Någon har lagt ner ett jättearbete på att designa nästan 150 nya snygga kort och se till att de faktiskt fungerar att spela med. Det som finns är monster och trollformler i alla färger (och flerfärgade). Det finns tyvärr inga artefakter eller länder, men det går ju att komplettera med vanliga om man vill. Eller så får man hitta på egna och komplettera med. ;-)
Dominik hade skrivit ut alla korten i ett par upplagor när jag kom, så vi började med att klippa isär dem och stoppa ner i plastfickor med vanliga Magic-kort som baksidor. Sedan tog vi lika många land var i alla fem färger och delade alla MPFC-korten mellan oss och körde. Det blev rätt kul redan det, men det var för mycket slumpat för att det skulle fungera riktigt bra. När vi plockat bort några färger var blev det bättre. Det ska bli intressant att se hur det fungerar när man bygger en lek med lite planering också.
Andra bloggar om: spel, magic, monty python
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)