fredag, juli 10, 2009

Stiga Multiclip 50 El Svan, sämre än föregångaren

Vi skaffade just en ny gräsklippare eftersom den gamla gått sönder, och valde att köpa så nära samma modell det gick eftersom den gamla skött sig bra (tills den gick sönder).

Den gamla var en Stiga Multiclip 46 Electric:


Den nya är en Stiga Multiclip 50 El Svan:


I grova drag är specifikationerna de samma. De har samma grundkonstruktion, samma bredd och samma tillverkare. Till den nya modellen har man gjort ett antal ändringar i konstruktionen, dock, men tyvärr är alla jag upptäckt försämringar:

  • För att starta klipparen ska man först trycka in en knapp och sedan hålla in ett dödmansgrepp, och så var det även på den gamla modellen. Själva dödmansgreppet på den gamla bestod av två handtag som stack ut från ett centralt fäste. Det räckte att hålla in det ena. Den nya konstruktionen består av ett enda långt handtag som sträcker sig längs hela handtaget, men som bara verkar ha någon sensor på höger sida (där knappen sitter). Problemet är att det långa handtaget dels är för sladdrigt, dels inte har riktigt rätt passform. Om man kör klipparen med bara ena handen (vilket man ofta gör, eftersom man håller reda på sladden med den andra) så stannar klipparen ideligen eftersom man måste hålla på exakt rätt ställe på det långa handtaget för att den verkligen ska hålla igång. Om man håller för långt till vänster så stannar klipparen. Dödmansgreppet borde allra minst ha varit gjort av metall och inte mjukplast. En annan konstruktion (exempelvis den gamla) hade varit bättre.
  • Det finns reglage vid hjulen så att man kan justera klipphöjden. På den gamla klipparen flyttade man helt enkelt fram- eller bakaxeln mellan några olika hack så att den hamnade olika högt relativt resten av klipparen. På den nya klipparen finns en spak vid varje hjul för att justera höjden. Jag kan gå med på att det är lite (men bara lite) lättare att justera höjden, men den sammantagna effekten är negativ i vilket fall. Dels betyder omkonstruktionen att klipparen nu har en vinklad spak i varje hörn, och de är utmärkta att trassla in sladden i. Jag misstänker att den här konstruktionen är ärvd från bensinklippare, och där är den säkert bättre eftersom man inte har någon sladd att ta hänsyn till. Ett annat problem är att det nu finns en plåt med ett antal hack i vid varje hjul, och det fastnar gärna långt gräs och annat där. Det var inget problem med den gamla konstruktionen. Att justera höjden på klipparen är något man gör ganska sällan, så att det blir marginellt lättare är inte värt speciellt mycket. Att hålla ordning på sladden på en elektrisk gräsklippare är däremot något man gör hela tiden man klipper, så att införa fyra spakar som direkt hindrar detta är klart dumt.
  • På den nya klipparen finns ett handtag i fronten för att det ska bli lättare att bära klipparen. Det är konstruerat genom att det ena röret från körhandtaget fortsätter framåt längs klipparen och sticker upp en bit framtill. Att ha ett handtag är en bra tanke, men konstruktionen är vansinnig. Det fungerar som en utmärkt krok där sladden fastnar ideligen. Genom att låta bli att snåla med 30 cm rör hade man kunnat låta röret gå hela vägen runt och därigenom få alla fördelarna utan någon nackdel.
  • Ett liknande problem finns i klipparens allmänna design. Den gamla modellen var väldigt ren och "strömlinjeformad". Det fanns ingenstans för en sladd att fastna. Det nya modellens motorskydd slutar en bit ovanför själva klipparkåpan och skapar därmed ytterligare ett ställe där sladden lätt fastnar.
  • Sladdfästet har flyttat från mitten på handtaget till höger sida. Jag trodde inte att det skulle göra någon skillnad alls, men det innebär att istället för att sladden alltid är lite ivägen (men bara lite) så är den nu antingen lite ivägen (om sladden är på rätt sida) eller katastrofalt mycket ivägen (om sladden är på fel sida). Jag misstänker att konstruktören tänkt sig att man ska se till att ha sladden på rätt sida, men eftersom man normalt sett går fram och tillbaka med en gräsklippare så har man den omväxlanden på höger och vänster sida.
  • Som säkerhetsfiness (antar jag) så stannar klipparen om det går för tungt, och det gjorde den förra också. Man har dock justerat gränsen, så den stannar nu alldeles för lätt. Jag vill att en gräsklippare ska vara farlig även för en rejäl tistel, inte storkna och kräva omstart.


Den gamla modellen av den här gräsklipparen har fungerat utmärkt, men den nya kan jag inte rekommendera. Om ens gräsmatta ser ut som en fotbollsplan utan några komplikationer att köra runt kanske den inte är så mycket sämre, men så fort man behöver trixa lite med sladden för att komma runt saker så envisas den med att fastna i någon av alla de sladdfällor som den nya modellen försetts med. Man får lätt intrycket att ingen på Stigas designavdelning faktiskt provat den elektriska modellen, utan bara förutsatt att en konstruktion som är bra på en bensinklippare även är bra på en elektrisk.

Andra bloggar om: , ,
Technorati Technorati tags: , ,
intressant.se

onsdag, juli 08, 2009

2009-46: Etgar Keret: Åtta procent av ingenting

Åtta procent av ingenting är en novellsamling där de allra flesta novellerna är väldigt korta, ibland inte mer än en dryg sida. Här blandas hejvilt mellan helt realistiska historier och absurda skrönor som den om pojken som upptäcker att hans föräldrar krymper i takt med att han själv växer, tills han kan ha dem i en ficka.

Den här samlingen är både uppfriskande, omskakande och roande - väl värd att läsa! Eftersom texterna är så korta är det en bok man lätt fastnar länge i eftersom det är så lätt att läsa en till. Och en till. Och en till. Och...

Etgar Keret: Åtta procent av ingenting
Bastion, 2008
Översättning: Kristian Wikström
195 sidor
ISBN: 978-91-976744-0-9

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, juli 06, 2009

2009-45: Ulf Staflund: Karnevalens tid

Karnevalens tid är en surrealistisk, nästan hallucinatorisk bok. Det hela börjar med att polisen gör ett tillslag mot Rotterdam, ett industriområde där diverse subversiva element håller till. Av någon anledning går det inte alls som de tänks sig, utan slutar med att polisstyrkan misshandlar sig själv.

I Rotterdam frodas diverse konstnärliga yttringar som staten inte gillar vilket på den grundläggande nivån förklarar varför polisen intresserar sig, men det finns fler nivåer än så i boken. Det tycks som om en del (eller allt?) är iscensatt av någon eller något i stil med ett lajv, men hur eller varför är oklart.

Den här boken är besläktad med Deltagarkultur och uttrycker i någon mening liknande tankar, men på ett mer handgripligt och subversivt sätt. Skoj läsning, även om boken ibland är lite svår att få grepp om. Eller kanske just därför.

Ulf Staflund: Karnevalens tid
Interacting Arts, 2007
89 sidor
ISBN: 978-91-977140-0-6

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

lördag, juli 04, 2009

Kvartalsrapport 2, 2009

Även under andra kvartalet 2009 har jag läst relativt lite, fast nu har min semester börjat så att jag kan hämta ikapp lite av alla olästa böcker som står och väntar.

Den bästa bok jag läst det här kvartalet var en omläsning, Alan Moores och Dave Gibbons magnifika superhjälteroman Watchmen. Bra var även Alan Warners Morvern Callar, Roslund & Hellströms Tre sekunder och Stephen Kings Everything's Eventual.

Hela listan det här kvartalet:

25: Morvern Callar
26: Jenny Downham: Innan jag dör
27: Henry James: The Turn of the Screw
28: Alan Moore & Dave Gibbons: Watchmen
29: Kristina Hård: Alba
30: Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Polismördaren
31: Jens Lapidus & Peter Bergting: Gängkrig 145
32: Fritz Leiber: Conjure Wife
33: Unni Drougge: Boven i mitt drama kallas kärlek
34: Joyce Carol Oates: Djur
35: Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder
36: Mattias Johnsson: Vilddjuret vaknar
37: Jim Davis & Dan Walsh: Garfield Minus Garfield
38: Robert Louis Stevenson: The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde and Other Stories
39: Mons Kallentoft: Höstoffer
40: Bruce Sterling: The Caryatids
41: Stephen King: Everything's Eventual
42: Björn Lomborg: Cool it
43: Emma Söderhjelm & Olle Sahlberg: Dö och låta leva

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, juli 03, 2009

2009-44: Mikkel Birkegaard: Skuggbiblioteket

Skuggbiblioteket handlar om en framgångsrik advokat som plötsligt får besked om att hans far (som han inte haft någon kontakt med sedan länge) har dött. Han finner sig nu inte bara vara ägare till ett antikvariat utan även indragen i en mystisk historia. Många av antikvariatets kunder är i själva verket också medlemmar i ett hemligt sällskap av läsare i vilket hans far varit central.

Hela boken kretsar kring böcker och läsande. Även om det finns goda och onda så är de alla läsare, och kärleken till det skrivna ordet genomsyrar hela boken. Det var länge sedan jag såg den, men det känns som om den här boken inspirerats en del av filmen Dumasklubben. Det var en film som jag tyckte mycket om både för dess mycket bokliga tema och för dess mystik, så att det finns likheter är absolut inget problem. Det här är en bok som jag tror att de flesta bokälskare kommer att uppskatta. Personligen gillar jag även det konspiratoriska upplägget med ett hemligt sällskap á la Illuminati.

Mikkel Birkegaard: Skuggbiblioteket (Libri di Luca)
Wahlström & Widstrand, 2009 (originalet 2009)
Översättning: Thomas Andersson
416 sidor
ISBN: 978-91-46-21905-7

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

onsdag, juli 01, 2009

2009-43: Emma Söderhjelm & Olle Sahlberg: Dö och låta leva

Dö eller låta leva ligger i gränslandet mellan deckare och science fiction. Den är konstruerad som en vanlig deckare men premissen för hela handlingen är science fiction: två personer drabbas av olyckor, och ett läkarteam bestämmer sig för att transplantera den enes hjärna till den endres kropp.

Det leder till att en 63-årings hjärna och minnen hamnar i en 23-årings kropp. Hans erfarenheter är naturligtvis användbara, men han får problem med att hans kropps tidigare kriminella förflutna förföljer honom. Läkarteamet som gjort operationen har inte heller helt rent mjöl i påsen. De är i själva verket doktorander som ska jobba med möss av andra anledningar, men de experimenterar med lite egna idéer också, och när de får chansen att prova sina metoder på människor tvekar de inte. Problemet är att de inte kan berätta vad de gjort utan måste hitta på en historia som förklarar patientens återhämtning trots hjärnskadorna.

Det här är väl egentligen bokens problem i ett nötskal. Den försöker att vara en deckare, fast med en sf-idé. Det är inget grundläggande fel med det, men man måste vara medveten om vad man håller på med och vart man vill komma. Här används idén med hjärntransplantationen bara som ett verktyg för att få till deckarhandlingen. Det man vill åt är att skapa en person som gömt en smuggellast med knark men som inte vet var den finns (eftersom han fått en hjärntransplantation efter att han gömde knarket). Det finns just ingen diskussion om identitet: definieras man som person av sin kropp, sin hjärna eller både och? Hjärnan bestämmer sig för att agera som om den verkligen hörde hemma i kroppen den nu befinner sig i och låta sitt gamla liv dö, precis som hans tidigare familj också tror är fallet. Tyvärr finns det väldigt lite problematisering av detta, mer än de rent dramatiska som deckarhandlingen skapar.

Rent hantverksmässigt är boken lite udda. Det som ovana författare brukar ha svårt med är dialog, men den tycker jag fungerar rätt bra. En del av det övriga språket håller däremot inte riktigt. Ibland känns språket lite grand som en skoluppsats med massor av korta meningar med rak ordföljd staplade på varandra. Det skulle behövas mer variation i strukturen.

Boken har sina brister men det är en kul premiss och boken går fort att läsa, så jag tycker att den var värd att läsa trots en del skavanker.

Emma Söderhjelm & Olle Sahlberg: Dö och låta leva
Isaberg förlag, 2008
262 sidor
978-91-7694-774-6

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

tisdag, juni 30, 2009

Hugonominerade kortromaner, 2009

På tidigare LSFF-möten har vi gått igenom de noveller och långnoveller som är nominerade till Hugopriset i år, så nu är det dags för kortromanerna.

Alla de nominerade kortromanerna utom en går att ladda ner från nätet. Det innebär antagligen att man kan vara rätt säker på vilken text som inte kommer att vinna, helt enkelt eftersom mycket färre människor kommer att ha läst den.

De nominerade är:
  • "The Erdmann Nexus" av Nancy Kress.
  • "The Political Prisoner" av Charles Coleman Finlay.
  • "The Tear" av Ian McDonald (ej på nätet).
  • "True Names" av Benjamin Rosenbaum & Cory Doctorow.
  • "Truth" av Robert Reed.


The Erdmann Nexus är den andra hugonominerade texten jag läser det här året som handlar om folk som bor på ålderdomshem. Den här är dock klart bättre än Mike Resnicks försök. Nancy Kress berättar både om underliga medicinska händelser på ålderdomshemmet och om ett mystiskt skepp som rör sig långt ut i rymden, och på något sätt hänger de här till synes väldigt olika företeelserna ihop. Den här texten är både väl skriven och välkonstruerad. Premissen är intressant och lämnar även utrymme för diskussioner både om vad som verkligen hände och vad som kommer att hända, utan att novellen känns oavslutad.

The Political Prisoner handlar om ett samhälle som har en del likheter med kända oroshärdar i vår värld som exempelvis Israel/Palestina, och det blir inte direkt mindre uppenbart av att staden det hela handlar om heter Jesusalem. Handlingen utspelar sig på en främmande planet som håller på att terraformas, men till skillnad från många andra historier där sånt sker med maskiner så görs grovjobbet här av politiska fångar. Poängen med historien tycks vara att mänskligheten ställer till ungefär samma problem var den än befinner sig, men för mig så kändes den mest som En dag i Ivan Denisovichs liv i rymden. Men visst, det finns mycket sämre saker att härma än den.

The Tear är en text som innehåller mycket intressant, men som är alldeles för kompakt och komplicerad för sitt eget bästa. Alla personer i den har åtta olika aspekter, vilket gör att det är som en rysk roman där alla är schizoida; de har massor både med namn och personligheter. Den innehåller skoj idéer, men jag tycker inte att den fungerar i sitt nuvarande format.

True Names är på sätt och vis lite otypisk för Cory Doctorow i och med att den utspelar sig långt in i en obestämd framtid, men högteknologin är bekant. Rosenbaum har jag inte läst tidigare, så jag vet inte hur han brukar skriva. Den här texten handlar om ett antal artificiella intelligenser som befinner sig på en komet, i en simulerad verklighet. För att ytterligare förvirra det hela så är de inte helt säkra på om de är simulerade i flera steg eller inte; det är möjligt för en av dem att innehålla en simulering av en annan. På sätt och vis är det här en historia med hög gosh-wow-potential, men tyvärr blev den mest tråkig. Det finns inte en människa (eller ens någon organisk livsform) i hela texten, och det gör att den känns främmande.

Truth handlar om ett antal personer som sköter förhöret av en fånge som hålls under förhållanden som får Guantanamo att se ut som en öppen anstalt, men han behandlas inte illa. Däremot får vare sig han eller hans fångvaktare någon direktkontakt med omvärlden. Det verkar för den delen inte vara någon förlust, för de rapporter som kommer igenom talar om kärnvapenterrorism med miljontals döda. Den här berättelsen kretsar nästan helt runt förhören med fången, och det är bara som bieffekt man då och då får reda på lite information om världen runt omkring. Jag tycker att det är både välgjort och intressant; en av de bättre historierna i år.

Min rankning av texterna:
  • "The Erdmann Nexus" av Nancy Kress.
  • "Truth" av Robert Reed.
  • "The Political Prisoner" av Charles Coleman Finlay.
  • "The Tear" av Ian McDonald (ej på nätet).
  • "True Names" av Benjamin Rosenbaum & Cory Doctorow.


Omröstningen på LSFF-mötet kom fram till att "The Erdmann Nexus" var den bästa texten.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, juni 29, 2009

2009-42: Björn Lomborg: Cool it

I sin förra bok Verdens sande tillstand försökte Björn Lomborg påvisa att det inte finns några problem med miljön -- alla kurvor pekar åt rätt håll. Den som inte tittar noga på hans statistikvridningar blir lätt lurad om man exempelvis inte noterar att han ena minuten talar om skog och nästa om urskog, men aldrig noterar att det är skillnad på dem.

I Cool it har han gjort en kovändning och är nu helt med på att det faktiskt finns problem och skjuter istället in sig på att kyotoprotokollet är dyrt för att uppnå en viss grad av resultat. En varmare jord skulle ge färre döda av köld och fler av hetta (fast färre än minskningen av köld), och är alltså en vinst. Det finns ett antal liknande exempel.

Översvämning kan bekämpas med metoder specifika för det istället för med klimatmetoder, och på det sättet uppnå samma resultat eller mer till en lägre kostnad. Han tittar hela tiden på vinster i form av sparade människoliv eller kronor.

Det finns däremot ingen diskussion (ens i ekonomiska termer) om exempelvis förlorade levnadsmiljöer för djur och växter (eller ens något om djur och växter i allmänhet). Han nämner inte heller något om att alla hans föreslagna mirakelmediciner är punktinsatser och att deras kostnader därmed måste summeras för att uppnå någonting som på ett vettigt sätt kan jämföras med kyotoprotokollets kostnader eftersom det påverkar hela miljön och inte bara (exempelvis) översvämningar.

Det finns nog en del vettigt i det Lomborg säger, men om man tänker efter lite när man läser så hittar man oftast fler frågor än svar och allt för ofta känns det som att frågorna är sådana om Lomborg hoppas att du inte ska ställa eftersom de kommer att slå hål på hans argument.

Björn Lomborg: Cool it (Cool it)
Översättning: Claes-Göran Jönsson
SNS Förlag, 2007 (originalet 2007)
223 sidor
ISBN: 978-91-85695-29-4

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

fredag, juni 26, 2009

2009-41: Stephen King: Everything's Eventual

Everything's Eventual är Stephen Kings näst senaste novellsamling. Precis som hans förra så innehåller den här ett antal texter som antingen saknar fantastiska element helt, eller där de icke-realistiska elementen åtminstone har en tillbakadragen roll.

Det betyder inte att de här novellerna är sämre än några andra King-noveller, men det är helt klart att King breddar sitt register från rena skräcknoveller till en massa annat också. Det har visserligen varit tydligt även från hans romanproduktion tidigare, men i den här samlingen känns det som om de mer litterära texterna spelar huvudrollen. Den här samlingen håller en hög lägstanivå. Det finns ingen text som jag tycker är speciellt svag, och det är ovanligt med novellsamlingar.

Fjorton King-noveller är en godisask så god som någon att slappna av med i skuggan under ett träd så här i sommarvärmen.

Stephen King: Everything's Eventual
Hodder & Stoughton, 2002
416 sidor
ISBN: 0-340-77073-2

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, juni 24, 2009

2009-40: Bruce Sterling: The Caryatids

Bruce Sterlings senaste bok heter The Caryatids och utspelar sig i ett 2060 där miljön förfallit nästan helt. Det talas mycket om miljön och vad som går att göra åt den, men man ser egentligen väldigt lite av den i boken. På det hela taget är det ett återkommande problem: det pratas mycket och händer lite.

Hela konceptet med nationalstater är i princip borta. Kvar finns Kina som kämpar för att överleva. Istället finns något slags löst sammanhållna organisationer som tagit över nationernas roll. Skillnaden är att de baserar sig på personer snarare än områden. Dispensation stammar naturligtvis från Los Angeles och ägnar sig åt underhållning och kapitalism. Som motpol finns de gröna Acquis som har en mera kollektivistisk organisation och som styr sina maskiner med direkta neurala interface (något som Dispensation inte befattar sig med).

Konflikten mellan dessa tre ligger i huvudsak i bakgrunden. De karyatider som nämns i titeln är kloner (sju från början, varav fyra lever) av ett kvinnligt geni som dragit sig tillbaka till en rymdstation.

Som av en kosmisk slump (eller, troligare, en narrativ nödvändighet) så tillhör en klon Dispensation, en Acquis, en Kina och en är fristående. Det ger naturligtvis Sterling möjlighet att presentera saker från insidan av alla tre samhällsalternativen, men jag tycker inte att det fungerar. Det är inte det att han skriver illa, men boken lyfter aldrig. Den är uppdelad i avdelningar som vart och ett utspelas i ett samhälle. Samhällena i sig är intressanta och egentligen skulle jag vilja se mer av dem. Problemet är att man i första hand får se personerna prata med varandra, istället för att interagera med världen. Det är också väldigt mäktiga människor vi har att göra med, så de slipper undan många av de problem normala människor skulle drabbats av i samma situationer. Det gör att boken känns lite opersonlig och tyvärr aldrig engagerar. Sterling är bra på att förutsäga framtiden så att den känns rimlig, men här har han misslyckats med att få mig att bry mig om handlingen och personerna i den här framtiden. Tyvärr räcker det inte med bara en bra framtid.

Bruce Sterling: The Caryatids
Del Rey, 2009
304 sidor
ISBN: 978-0-345-46062-2

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, juni 22, 2009

2009-39: Mons Kallentoft: Höstoffer

Höstoffer är den tredje delen i Mons Kallentofts serie om polisen Malin Fors i Linköping. Precis som de två tidigare så har boken en årstid som tema. Den här gången är det hösten som anger tonen, och det är mycket i boken som är precis så tröstlöst och deprimerande som en typisk höst.

Boken kretsar kring den gamla adelsmannen Axel Fågelsjö som tvingas sälja familjens slott, och som om det inte vore nog så var det inte så länge sedan han förlorade sin fru. Malin Fors har trasslat till det med sin exman Janne igen, trots att de verkade försonas i den förra boken, och som en effekt av det dricker hon ännu mer än hon gjort förut. Hennes kollega Zeke känner att han nästan förlorat sin son som spelar hockey i NHL; han har knappt sett sitt barnbarn. Malins chef Karims fru lämnar honom för en annan man och tar deras son med sig till södra Sverige. Så här håller det i princip på, vem det än är som står i fokus. Människorna i den här boken mår inte bra och de har inte roligt. Det är å andra sidan en bok om mord och död, så att den innehåller människor i pressade lägen är inget oväntat. Det har inte varit så kompakt deppigt i Kallentofts deckare förut, och jag är inte heller säker på att det kommer att vara det framöver. Malins bana har visserligen varit fallande allt eftersom hon börjat dricka allt mer, men mitt intryck är trots allt att Kallentoft låter sina personer utvecklas relativt mycket från bok till bok, och just nu passade det att alla råkade ha det dåligt på en gång.

Precis som i tidigare böcker så är språket mycket mer framträdande än man är van vid i svenska deckare. De kommentarer jag haft till Midvinterblod och Sommardöden är fortfarande i princip relevanta, men i den här boken tycker jag att det fungerar bättre. Jag tycker att den här åtminstone lika bra som den första delen (efter den andra delens svacka), även om jag fortfarande tycker att det språkliga också har en del brister. Texten innehåller fortfarande alldeles för många stycken som bara består av en enda mening, och det är allt för gott om meningar som inte är kompletta. Att bryta mot språkliga regler är tillåtet, men man ska göra det för att uppnå en effekt. Att göra det hela tiden är vanskligt, för det riskerar att mest uppnå avtrubbning. Jag gillade Ett öga rött som bryter mot språkliga regler i var och varannan mening, men där finns det en anledning inom boken att det är så. Här är det inte så, utan språkets effekter ligger på det litterära planet. Jag ser att Kallentoft försöker skapa en egen stil som avviker en hel del från det normala deckarspråket och jag tycker att han drar det lite för långt, men jag ger honom trots allt poäng för att han alls försöker.

Det finns också problem som är av en mer redaktionell karaktär. Det förekommer åtskilliga gånger att tempus byter från en mening till en annan och tillbaka igen. I huvudsak är boken berättad i första person presens och det är en aning ovant, och det verkar som om både Kallentoft själv och hans redaktör helt enkelt missat lite här och där.

En annan sak som Kallentoft gjort till ett signum är de partier där de döda i boken berättar för läsarna (men normalt inte för karaktärerna). Det är som om de svävar över handlingen och kommenterar det de ser. Deras utläggningar fungerar ger oftast läsaren några av de pusselbitar som saknas för att få ordning på bakgrunden till varför personerna i boken gör som de gör, men som egentligen inte behöver dras fram i utredningen av poliserna. Att presentera informationen på det sättet skulle sakta ner berättandet en del och egentligen inte tillföra något. I princip är de här avsnitten infodumpar förklädda till ett litterärt grepp, och jag tycker att det fungerar rätt bra.

Till att börja med kändes det som att slutet skulle bli "boven berättar sina onda planer för sitt offer" vilket dels känns lite B och dels skulle bli en upprepning av den förra boken, men vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen. Historien är bra, ordentligt grundad i personernas bakgrund tillbaka till deras barndom på 1970- och 1980-talet, vilket som av en händelse sammanfaller med Kallentofts (och för den delen min) uppväxt. Att både tidsmarkörer och miljön i den här serien stämmer för mig gör att jag känner mig väldigt hemma i den.

Från början sade Kallentoft att det här skulle bli en trilogi, men senare har jag hört honom tala om att det nog blir 4-5 delar. Med tanke på att han använt årstider som tema vore det underligt om det inte blev åtminstone en bok till. Jag var lite orolig efter den förra boken, men med den här tycker jag att han är på banan igen. Jag ser fram emot nästa del.

(Släkten Fågelsjö bor på det uttalat fiktiva slottet Skogså som sägs ligga sydväst om Linköping. Själv tycker jag att det känns som att Ekenäs varit en förebild (speciellt som det vid något tillfälle i boken tycks ligga i närheten av Bankekind). På samma sätt tycks skojaren Jochen Goldman som figurerar i handlingen vara rätt tydligt kalkerad på Joachim Posener.)

Mons Kallentoft: Höstoffer
Natur och Kultur, 2009
428 sidor
ISBN: 978-91-27-11844-7

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, juni 17, 2009

2009-38: Robert Louis Stevenson: The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde and Other Tales of Terror

The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde tillhör tillhör samma skara böcker som exempelvis Frankenstein; böcker som nästan alla känner till huvuddragen hos även om de inte faktiskt läst dem. Det är böcker vars personer och miljöer blivit en del av den moderna mytologin så till den grad att man mycket väl kan referera till dem som koncept snarare än litterära berättelser.

Historien om Jekyll och Hyde handlar om en läkare (Jekyll) som kommer på ett sätt att dela upp sin personlighet i två, den goda sidan och den onda sidan (Hyde). Hans plan med detta är att slippa ifrån en mörk sida av sin personlighet som han länge haft men blir allt mer trött på, och till en början blir det också som han tänkt. Han själv lever ett gott liv medan Hyde lever ut den mörka sidan av hans lustar. Ganska snart inser han dock att han inte har processen under så mycket kontroll som han först trodde.

Jekyll och Hyde är samma person så till vida att bara en av dem finns i taget. Genom kemiska preparat kan Jekyll förvandla sig till Hyde, och efter ett tag går förvandligen tillbaka igen. Det är dock stor skillnad på Jekyll och Hyde, även rent fysiskt. Hyde är kortare och fulare, och han framkallar en nästan lovecraftiansk reaktion hos dem som ser honom. Han beskrivs som allmänt otrevlig och ful, men det mest återkommande är att de som ser honom inte finner ord för hur han egentligen ser ut.

Berättelsen är konstruerat på ett typiskt gotiskt sätt med ett antal berättelser från olika berättare inlindade i varandra för att kunna visa varje händelse beskriven av en berättare som vet lagom lite för att inte avslöja någonting i onödan.

Trots att det här är en kort text (historien om Jekyll & Hyde är inte mer än 65 sidor) så har den inga problem att hinna med att beskriva både personer och handling på ett bra sätt. Förutom Jekyll och Hyde och ett par noveller till innehåller boken också ett rejält förord och en artikel som sätter in historien i en historisk kontext visavi den då aktuella medicinska litteraturen. Mycket intressant läsning.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se


Robert Louis Stevenson: The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde and Other Tales of Terror
Penguin Classics, 2003 (originalet 1886)
221 sidor
ISBN: 978-0-14-143973-0

måndag, juni 15, 2009

2009-37: Jim Davis & Dan Walsh: Garfield Minus Garfield

Garfield Minus Garfield är precis vad det låter som: strippar från serien Gustaf där katten Gustaf tagits bort. Från början publicerades de här stripparna på webben, men de har nu även kommit ut i bokform. Dan Walsh råkade upptäcka att om man plockade bort Gustaf från serien så fungerade den ofta ändå, fast serien blev mycket mörkare. Istället för att vara en komediserie blir serien utan Gustaf ofta en mediation om existensiell ångest hos den nu helt ensamme Jon.

På webben kan man kontinuerligt läsa nya rensade strippar. I bokversionen kan man även se hur stripparna ser ut i original, med Gustaf kvar i dem.



Jim Davis & Dan Walsh: Garfield Minus Garfield
Ballantine Books, 2008
128 sidor
ISBN: 978-0-345-51387-8

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

Sveriges bästa deckarförfattare någonsin?

Cosy Crime håller på med en omröstning om vem som är Sveriges bästa deckarförfattare någonsin. De nominerade är
Sjöwall & Wahlöö
Åsa Larsson
Ramona Fransson
Håkan Nesser
Arne Dahl
Stieg Larsson
Stieg Trenter
Inger Frimansson
Roslund & Hellström
Johan Theorin

Här kan noteras att de författare som gått vidare till slutomröstningen är rätt nya. Stieg Trenter var verksam från 1940-tal till 1960-tal. Sjöwall & Wahlöö skrev från 1965 till 1975. Med undantag av dessa två är alla författarna på listan aktuella och (med undantag för Stieg Larsson) produktiva just nu.

Ramona Fransson är en författare som jag hört namnet på men inte vet något om och inte läst något av. Lite snabbt surfande upplyser om att hon uppenbarligen själv driver förlaget som publicerar hennes böcker.

Av de övriga finns det tre (Stieg Larsson, Roslund & Hellström & Johan Theorin) av vilka jag läst allt, vilket väl får räcka som förklaring av vad jag tycker om dem. Sjöwall & Wahlöö hör nästan till den här skaran, men jag har fortfarande två av deras tio böcker om Martin Beck som det inte blivit av att läsa.

Övriga författare på listan har jag läst någon eller några böcker av. I fallet Inger Frimansson kanske inte så signifikant eftersom den jag läst snarare verkar självbiografisk; någon deckare är den i alla fall inte. Jag tycker att alla författarna jag läst på listan är bra, så jag har inga problem med att någon av dem är med.

Om jag själv ska välja en vinnare så står Roslund & Hellström och Johan Theorin i en klass för sig. Min vinnare här blir Roslund & Hellström, i första hand för att de inte bara skriver bra, de skriver bra deckare och det är det den här omröstningen handlar om. Johan Theorin skriver minst lika bra, men hans böcker är inte lika utpräglade deckare. Det betyder inte att de är mindre bra, men de passar mindre bra in i den här omröstningen. Men läs dem i alla fall.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,
intressant.se

söndag, juni 14, 2009

Skräcktidningen Alena

Av en slump hittade jag Skräcktidningen Alena på Facebook, men tyvärr finns det inte mycket information. En första nollnummer ska ges ut den 14:e september, och den riktiga utgivningen börjar vid nyår. Det verkar som om nollnumret kommer att innehålla serier, men om man bara tänker publicera serier eller om det blir vanlig litteratur också framgår inte.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

lördag, juni 13, 2009

Svensk Bokhandel, hösten 2009

Nu har Svensk Bokhandels höstnummer kommit, och därmed kan man gräva ner sig i drivorna av höstens bokutgivning och se om man hittar något kul. Naturligtvis gör man det:

Chris Anderson: Gratis (Modernista)
Alla digitala tjänster kommer förr eller senare att tvingas att konkurrera med gratisalternativ -- hur hanterar man det?

Ulla Wagner: Det drömda Japan (Carlsson)
Fotobok med bilder från Japan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Björn Höglund: Alla spelar spel (Historiska media)
Spelens historia, men också nostalgi och historian om folkhemmet.

Bodil Jönsson: Tio tankar om tid: Tio år senare (Brombergs)
Hur påverkar nåbarheten vårt liv? Hur ser man förändring när man befinner sig mitt i den?

Art Spiegelman: Maus (Brombergs)
En av de bästa serieromaner jag läst: Art Spiegelmans berättelse om hur hans far genomlever förintelsen, berättad med judarna som möss och nazisterna som katter. Lysande.

Dmitrij Gluchovskij: Metro 2033 (Ersatz)
Moskva ligger i ruiner efter ett kärnvapenkrig och folket flyr ner i tunnelbanan för att komma undan mutanter och monster. Det låter som en riktigt saftig dystopi, och är även första delen av tre.

Joakim Pirinen: Kvarteret Loket (Galago)
Samlade serier 1979-2009.

Junji Ito: Uzumaki (Galago)
Japansk skräckmanga låter intressant. Jag har läst en del om den tydligen rätt annorlunda japanska skräcktraditionen men inte hunnit prova den än.

Joyce Carol Oates: Älskade syster (Albert Bonniers)
Oates baserar sig på ett mord i en dysfunktionell familj ur verkligheten men ger den ett eget tänkbart slut.

Dan Brown: Den förlorade symbolen (Albert Bonniers)
Uppföljaren till Da Vinci-koden, så det här är boken som du inte kommer att kunna undå att höra talas om med mindre än att du tillbringar de närmaste fem åren under en sten.

Camilla Läckberg: Fyrvaktaren (Forum)
Nästa del i den pågående serien om poliserna i Fjällbacka, som vanligt med saker som dyker upp ur historiens dimmor.

Fredrik Sträng: K2 - på liv och död (Forum)
Ett klätteräventyr som går snett. Jag kommer aldrig att bestiga världens näst högsta berg, men det är kul att läsa om dem som gör det.

Lars Svensson, Dan Zetterström & Killian Mullarney: Fågelguiden (Bonnier Fakta)
Om du bara ska ha en fågelbok så är det denna. Det är tveklöst den bästa fältguide jag sett hittills, nu i reviderad upplaga.

Åsa Schwarz: Nefilim (Schibsted)
En thriller med miljöaktivister, mord och hackers? Jag är på!

Andrew Taylor: Böcker som förändrade världen: De 50 viktigaste böckerna genom tiderna (Ordalaget)
Böcker om böcker är ett säkert kort för att intressera mig.

Kazumi Yumoto: Vänner (Tranan)
Tre unga pojkar börjar spionera på en gammal gubbe i hopp om att han ska dö eftersom de aldrig sett någon död person. Istället blir det början på en ovanlig vänskap.

Andreas Roman: Någon i din säng (Natur och Kultur)
Hon är en framgångsrik författare, men i verkligheten är hon förskräckligt ensam. En natt vaknar hon av att det ligger någon i hennes säng.

Taichi Yamada: Främlingar (Natur och Kultur)
En man möter personer som ser ut som kopior av hans föräldrar som är döda sedan länge, och även andra han träffar verkar vara spöken.

Stephen King: Det mörka tornet (Bra böcker)
Den sjunde och avslutande delen i Kings monumentala boksvit om det mörka tornet. Jag har faktiskt inte hunnit läsa hela serien än, men snart ska det bli av.

H. P. Lovecraft: Fasansfulla händelser i Dunwich (Bakhåll)
Floden av Lovecraftböcker på svenska fortsätter, här med efterord av kännaren Mattias Fyhr.

Stephenie Meyer: Genom dina ögon
Det ska bli intressant att se om horderna av Twilight-fans kommer att förvandlas till sciencefictionläsare av den här boken, för den handlar om utomjordingar.

Bokhora, red: Album (Norstedts)
En boktidskrift, gästredigerad av bokhororna.

Anders Kaliff: Dracula och hans arv (Efron och dotter)
En djupdykning i Draculamyten, både i fiktion och i verkligheten.

C. J. Håkansson: Köttets undergång (Vertigo)
Jag måste erkänna att jag inte hunnit läsa hans första roman än, men däremot några av hans kortare texter i Eskapix. Jag får se till att komma ikapp, för nu är det dags för en uppföljare.

David Benedictus: Tillbaka till Sjumilaskogen (Bonnier Carlsen)
Jag har skrivit om den här auktoriserade uppföljaren till Nalle Puh förut, men frågan är om det verkligen är en bok som borde finnas? Å andra sidan måste jag nog titta lite i den för att se om man lyckas behålla känslan från de ursprungliga böckerna (jag tror inte det, men man vet ju aldrig).

Scott Westerfeld: De rätta (Bonnier Carlsen)
Det här är den avslutande delen i trilogin som började med Ful och Ful eller snygg?. Mer utseendefixering och mer dubbelspel i framtiden. Jag gillar de första två, så jag kommer att läsa även denna.

Andra bloggar om: ,
Technorati Technorati tags: ,
intressant.se

fredag, juni 12, 2009

Bokens dag i Linköping: Magdalena Ribbing

Så sent som i går berättade Corren att Jan Guillou skulle vara en av gästerna men att de andra tre författarna inte var klara än. I dag berättade de att en av de andra var Magdalena Ribbing.

Det verkar kunna bli ett rätt tillbakablickande program. Först Jan Guillou som inte direkt ligger i framkant av något, och nu Magdalena Ribbing. Hon har uppenbarligen skrivit böcker, men för mig är hon känd för sin etikettspalt i DN där hon ger råd som om Lennart Hyland var ung och hipp och bilhjälmen var högsta mode. Jag har aldrig riktigt lyckats frigöra mig från känslan att hon egentligen är drypande ironisk och sitter bakom kulisserna och fnissar åt dem som tar hennes galenskaper på allvar. I så fall är det väl genomfört; ett slags Kapten Stofil i praktiken.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

torsdag, juni 11, 2009

J. D. Salinger okynnesstämmer svensk författare

Den amerikanske författaren J. D. Salinger lämnade nyligen in en stämning mot författaren J. D. California och förlaget Nicotext. Anledningen är att han tycker att de håller på att ge ut boken 60 Years Later: Coming Through the Rye som han påstår snyltar på hans eget namn och på hans kultroman The Catcher in the Rye. Det finns naturligtvis spår av likheter i författarnamn och titlar, och de 60 åren i den nya bokens titel stämmer med när den förra boken gavs ut.

Den nya bokens huvudperson kallas för Mr. C, vilket på intet sätt motsäger att han skulle vara samma person som Holden Caulfield som är huvudperson i The Catcher in the Rye.

Det har nu avslöjats att den som står bakom pseudonymen J. D. California är Fredrik Colting som även ligger bakom förlaget Nicotext.

Jag har inte läst den nya boken så jag kan inte uttala mig om likheterna med The Catcher in the Rye, men av det jag läst om den så låter det som om den ansträngt sig för att det ska vara lätt att dra paralleller mellan verken utan att för den delen uttryckligen säga att de är relaterade. Boken säger sig inte själv vara någon uppföljare till The Catcher in the Rye men däremot har ett otal bloggkommentatörer kallat den för det.

Nu tror jag att den här boken kommer att klara sig genom att kallas för satir eller parodi eller så, men det här är intressant i alla fall. Den här soppan illustrerar tydligt en av anledningarna till varför det inte är hållbart med en upphovsrätt som ser ut som den gör i dag. Konst har alltid skapats genom att konstnärer har byggt vidare på tidigare verk. Remixande och omskrivning av tidigare verk är inget nytt. För att ta ett exempel i högen så baseras William Shakespeares Romeo och Julia (1597) på en italienk berättelse som översattes i diktform av Arthur Brooke som The Tragical History of Romeus and Juliet (1562) och som senare berättades om i prosaform som Palace of Pleasure (1582) av William Painter.

Den springande punkten är att konstnärer kommenterar sin samtid, och tidigare publicerade verk är en del av samtiden. Det är varken realistiskt eller önskvärt att försöka rensa bort alla populärkulturella referenser. En liberalare upphovsrätt som klargör att den här sortens inspiration från tidigare verk är inte bara önskvärd, den är oundviklig.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

Science fiction i verkligheten: Project Natal

För ett per år sedan fick Microsoft se sig ställda på efterkälken med sin Xbox med sina traditioniella handkontroller med sladd. Med Nintendos Wii kunde man spela utan sladd, och utan att lära sig en massa krångliga knappar och sånt; bara att slå en tennissving med handkontrollen så gör gubben på skärmen en likadan sving.

Även om inget har synts på marknaden så har Microsoft tydligen inte legat på latsidan. På en mässa häromdagen presenterade de Project Natal, ett system där man ska kunna använda en Xbox helt utan kontroller. Systemet har kameror och känner av vad användaren gör, och kopplar det till spelen. Som synes på filmen så är det inte heller bara spel som kan dra nytta av det här; även mediaspelaren kan styras via gester.

Det här ser jätteball ut, men jag undrar hur tillrättalagt det är och hur mycket av det som faktiskt fungerar i verkligheten. För spel kan jag tänka mig att det fungerar, men för att styra mediaspelaren är det inte lika uppenbart bra. Jag styr ofta vår stereo från rummet intill genom att sikta rätt med fjärrkontrollen (vilket ibland innebär att sikta på väggen mitt emot stereon). Om stereon måste se mig blir det svårare.

Nintendo passar på att lansera en uppdatering av handkontrollerna till Wii för att få bättre precision, men det är bara en liten förbättring jämfört med Project Natals revolution. Förra gången var det å andra sidan Wii:t som stod för revolutionen genom att ge oss de första rörelsestyrda spelen. Det ska bli spännande att se vad nästa steg blir från Nintendo. Jag tror knappast att de suttit och rullat tummarna sedan Wii:t släpptes, och förbättringen de släpper nu känns mest som en framstressad sak för att ha något att kontra Natal med än som någon seriös förbättring.

Det är också intressant att se att vi verkar gå allt mer mot spel som kräver att den som spelar rör sig en massa. Tiden så man kunde beskylla spelarna för att sitta i soffan och slappa är nog förbi. Om man spelat skateboardspelet som visas på filmen ovan några timmar lär man med god marginal klarat av dagens motionskrav. Detsamma gäller för den delen dansmattespel som funnits ett tag, men där är kontrollerna inte alls så generella som de som Project Natal erbjuder.

Det verkar som om William Gibson får rätt i att vi snart kommer att manipulera objekt i den virtuella världen precis lika naturligt som objekt i den fysiska världen. Däremot ser det ut att (åtminstone till en början) handla om kameror och inte direkt anslutning via nervsystemet. Men vem vet vart utvecklingen tar oss om några år?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,
intressant.se

Ny mp3-spelare till slut: Sandisk Sansa Clip

Min mp3-spelare gick sönder för ett par veckor sedan, så jag har inte kunnat lyssna på ljudböcker eller podcast på ett tag. Nu har jag till slut kommit mig för att skaffa en ny (Sandisk Sansa Clip), och provade den på väg till jobbet i dag. Jag kan inte komma med något genomtänkt uttalande om den än, men så här långt är jag nöjd.

Den låter vettigt, den håller reda på var i en timslång podcast jag slutade lyssna och den är liten och smidig (som namnet antyder har den en klämma för att sätta fast den i ärmen eller så). Min förra hade ett vanligt AA-batteri, så jag kunde ha med mig ett extra (även om batteriet räckte väldigt länge). Den här har inbyggt batteri och laddas via USB så det räcker att koppla in den till datorn när man kommer till jobbet för att den ska hålla sig laddad. Återstår att se om jag kommer ihåg att göra det...

Andra bloggar om: , ,
Technorati Technorati tags: , ,
intressant.se

Jan Guillou till Bokens dag i Linköping

I dagens Corren berättas det att Jan Guillou kommer att vara gäst på årets Bokens dag i Linköping. Årets arrangemang är uppenbarligen det tjugonde, och Guillou kommer nu att reprisera sitt besök från det första året.

Det är kul att se att man faktiskt gör något slags väsen av sig så här pass långt i förväg (Bokens dag brukar vara i november). Tidigare år har informationen varit svår att hitta och sent spridd. Vi får väl se om man rent av vågar sig på att skaffa en hemsida i år. Å andra sidan kan det vara så att man helt enkelt inte vill få mer uppmärksamhet än man redan har. Det var tämligen fullsatt på Teatern förra året, och om mer publicitet skulle ge mer besökare så finns det helt enkelt ingenstans för dem att ta vägen. Å andra sidan finns det större lokaler att få tag i för den som vågar satsa. Jag hade några förslag till förnyelse efter förra årets arrangemang. Det ska bli spännande att se om årets jubileum leder till någon utveckling.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

onsdag, juni 10, 2009

2009-36: Mattias Johnsson: Vilddjuret vaknar

Mattias Johnssons Vilddjuret vaknar är den senaste boken från Järnringen, och den här gången ger man sig på att ge ut en ungdomsbok.

Vilddjuret vaknar är den första delen i en planerad serie som heter "Agata Wäderby och hamnskiftarna" och det sammanfattar handlingen rätt bra. Agata Wäderby är elva år och åker på semester med sin familj. Hon hamnar snabbt i problem med diverse till synes oförklarliga fenomen som hon på något sätt måste hantera, samtidigt som hon försöker dölja allt detta för familjen.

Som man kan vänta sig av en ungdomsbok är den här boken inte speciellt tillkrånglad, men om man inte har något emot en rak handling så är den fullt njutbar även för vuxna läsare (bara de inte blir för rädda av trollen). Boken är också befriande fri från de flesta klassiska fantasyelement som svärd och riddare. Handlingen utspelas i vad som till en början verkar vara vår värld, fast här finns övernaturliga element. De passar dock väl in i miljön och känns mycket mer anpassade till nordisk natur och mytologi än vad som är vanligt. Jag tycker att det här var en trevlig bok och kommer säkert att läsa även nästa del i serien.

Mattias Johnsson: Vilddjuret vaknar
Järnringen, 2009
325 sidor
ISBN: 978-91-976968-6-9

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

Arnold terminerar pappersböcker i Kaliforniska skolor

Att ungdomar är de som först tar till sig nya tekniker på internet är ingen direkt nyhet. Nu tänker Arnold Schwarzenegger dra nytta av det för att spara i Kaliforniens ansträngda budget genom att låta skolorna gå över från tryckta läroböcker till elektroniska. Om jag förstår planen rätt så är det tänkt att man ska använda böckerna online, men även om lärare skriver ut en del av materialet så kommer det att bli billigare än att hela tiden köpa nya böcker på papper.

Det som framhålls som den största fördelen är dock att de elektroniska böckerna lättare kan hållas uppdaterade än pappersböckerna, så man slipper inaktuella läroböcker. Det här projektet börjar med matematik och vetenskap, men jag antar att det är tänkt att gälla alla böcker så småningom.

Just nu sägs det inget om hur det är tänkt att böckerna ska användas, så jag antar att det handlar om att man läser böckerna på datorer i klassrummen. För att ett sådant här projekt ska bli riktigt intressant skulle varje elev behöva ha en smidig läsplatta för sina elektroniska läroböcker, eller åtminstone en bärbar dator att läsa dem på. Och om skolorna vill spara pengar på allvar så bör de inte bara gå över till elektroniska läromedel utan också se till att de är fria att kopiera hur som helst, exempelvis via Creative Commons.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

tisdag, juni 09, 2009

Vingmästarens dotter som ebok

Bertil Mårtensson har nyligen publicerat Vingmästarens dotter (1992) i en elektronisk utgåva som går att köpa via Elib. Det är inte så länge sedan jag läste den, annars skulle jag passa på att prova. Jag får hoppas på att nästa elektroniska titel blir Det gyllene språnget, för det är den enda av Bertils böcker jag inte redan har i hyllan.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

måndag, juni 08, 2009

Vetsagas essätävling går mot sitt slut

Vetsaga arrangerar en essätävling om science fiction och fantasy. Den som skriver den bästa artikeln vinner 5000 kronor, och det finns också ett ungdomspris på 1000 kronor som delas ut i samarbete med Catahya. Tävlingen håller på att ta slut, men du har fortfarande en vecka på dig att delta. Sätt igång och skriv något intressant!

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

2009-35: Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder

Tre sekunder är Roslund & Hellströms femte deckare om den vresige polisen Ewert Grens. För att klara av de tråkiga delarna först så är den nästan 600 sidor tjock, och det tycker jag är för mycket för en deckare. Det ska inte behövas mycket mer än hälften av det sidantalet, och mycket riktigt går det ibland lite på tomgång.

Tempot är dock inget jätteproblem, utan större delen av tiden rullar boken på bra. Boken kretsar kring en person som lever ett dubbelliv. Han är kriminell men efter avtjänat straff har han fått jobb på ett vaktbolag. Det är dock ett rätt ljusskyggt vaktbolag, för de fungerar i första hand som en front för maffian. Det är dock inte nog med det, för han har också uppdrag från polisen för att infiltrera maffian. Förutom det har han ett till synes normalt svenssonliv med fru och barn som inte vet något om detta.

Det är alltså en bok om dubbelspel och vilka följder det kan få. Att olika kriminella organisationer jobbar mot varandra och mot polisen är inte så konstigt, men det visar sig också att vissa inom polisen arbetar mot andra poliser. För att inte avslöja att det finns infiltratörer så måste man se till att en del brott de här infiltratörerna begår inte utreds fullt ut, och det innebär att man leder andra poliser på villospår. Den här gången hamnar naturligtvis Ewert Grens på fel sida i en sådan här utredning, men han är som bekant en polis som inte ger sig så lätt...

Jag tycker att Roslund & Hellström även den här gången har fått ihop en tät deckare som både har en intressant historia och ett samhällskritiskt innehåll. Som jag sade tycker jag att den är lite för lång, men den är utan tvekan läsvärd trots det och även bättre än det mesta övrigt som produceras av svenska deckarförfattare.

Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder
Piratförlaget, 2009
590 sidor
ISBN: 978-91-642-0294-9

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

fredag, juni 05, 2009

Hugonominerade långnoveller, 2009

På det förra LSFF-mötet diskuterade vi årets Hugonominerade noveller, så nu har turen kommit till långnovellerna.

Alla de nominerade långnovellerna går att ladda ner från nätet.

De nominerade är
  • "Alastair Baffle's Emporium of Wonders" av Mike Resnick.
  • "The Gambler" av Paolo Bacigalupi.
  • "Pride and Prometheus" av John Kessel.
  • "The Ray-Gun: A Love Story" av James Alan Gardner.
  • "Shoggoths in Bloom" av Elizabeth Bear.


Alastair Baffle's Emporium of Wonders är ytterligare en Mike Resnick-historia. Det känns mer typisk än den i novellklassen (exempelvis genom att vara mer sentimental), men trots det är det faktiskt inget större fel på den. Så som historien är konstruerad är det inget problem om den är sådan; det fungerar. Två män har känt varandra hela livet och sitter nu på ett ålderdomshem och gnabbas och pratar om livet förr när de träffade varandra på en affär som sålde trolleritrick. De får för sig att smita från hemmet för att se om affären finns kvar, trots att det är 70 år eller så sedan de var där senast. En nostalgisk, bitvis lite rolig och faktiskt rätt trevlig historia. Det hade inte gjort något om den varit lite kortare, dock.

The Gambler handlar om en man som jobbar på en nyhetsredaktion där han försöker skriva vad han tycker är viktiga historier. De har dock ingen större framgång hos publiken. Sciencefictionelementet i historien är att man kan följa väldigt tydligt hur artiklarna läses och sprids på nätet. För den som håller till på internet dagligdags är det här en novell som riskerar att nästan kännas lite alldaglig, för det är egentligen inte så mycket som skiljer från dagens situation. Huvudpersonen får chansen att göra en högprofilintervju för att bättra på sina läsarsiffror, men han väljer att följa sin övertygelse och göra vad som känns bäst istället. Det var intressant att notera att alla personer i den här novellen faktiskt känns som trevliga människor, men ändå finns det en fungerande konflikt.

Pride and Prometheus är metafiktion när den är som bäst. John Kessel har tagit några personer ur Jane Austens Pride and Prejudice och låter dem möta några personer ur Mary Shelleys Frankenstein, och gör det med en berättarstil som känns som Jane Austen. Det riktigt intressanta med texten tycker jag är att han lyckas få till en trovärdig historia utan att egentligen göra våld på någon av historierna; det är inte så mycket som händer som inte passar in i romanförlagorna, utan novellen smyger sig in in de passager som inte berättas så tydligt. Jag hade förväntat mig att det skulle komma en klimax där texterna på ett tydligare sätt flätas ihop, men istället rör de sig mer kontrollerat ifrån varandra igen. Det är dock inget problem; med den här texten är det i allra högsta grad resan som är målet.

The Ray-Gun: A Love Story är en berättelse om en pojke som hittar en strålpistol och vilken effekt den får på hans liv. Han vet inte varifrån den kommer, men att den fungerar är uppenbart. Han håller den hemlig och tränar för att kunna använda den på ett vettigt sätt. Hans resonemang är att om strålpistolen hamnat hos just honom så är det upp till honom att kunna leva upp till de förväntningar man kan ha på en hjälte med strålpistol. Väl skrivet och underhållande, samtidigt som texten inte tar sig själv på allt för stort allvar.

Shoggoths in Bloom är på sätt och vis en lite underlig historia. Den som vet något om H. P. Lovecraft känner antagligen igen varelsen shoggoth och kommer att läsa detta som metafiktion. På sätt och vis är det också det, för man kan hitta ytterligare några Lovecraftreferenser förutom de shoggothar som berättelsen centreras runt. Det är dock så att de här referenserna egentligen inte spelar någon roll. Novellen fungerar utmärkt även om man inte vet något alls om Lovecraft och aldrig hört talas om en shoggoth (vilket på motsvarande sätt antagligen inte är sant för "Pride and Prometheus"). Den som tyckte sämst om den här texten på LSFF-mötet var han som insåg att det fanns en Lovecraftkoppling men inte hade läst Lovecraft och därmed trodde sig missa saker under läsningen, när det i själva verket inte fanns just något väsentligt att missa. I första hand handlar texten om problemet med att bestämma över någon annan, och skulle fungerat lika bra med något slags underliga varelser påhittade endast för den här texten.

Min rankning av texterna:
  • "Pride and Prometheus" av John Kessel.
  • "The Ray-Gun: A Love Story" av James Alan Gardner.
  • "Shoggoths in Bloom" av Elizabeth Bear.
  • "The Gambler" av Paolo Bacigalupi.
  • "Alastair Baffle's Emporium of Wonders" av Mike Resnick.


Omröstningen på LSFF-mötet kom fram till att "The Ray-Gun: A Love Story" var den bästa texten.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

Ridley Scott gör fri Blade Runner-inspirerad webbserie

Ridley Scott ska producera en serie korta filmer inspirerade av Blade Runner. De kommer att släppas på webben med en senare visning på teve tänkbar. Klippen kommer att vara licenserade under Creative Commons BY-SA-licensen, vilket innebär att man inte bara får kopiera dem som man vill, man får också göra egna remixer av dem så länge man tillåter distribution av dem på samma sätt som originalen.

Det här låter ovanligt bra, så vad är haken? Till att börja med så kan Blade Runner-fans notera att man inte har några rättigheter från Dicks dödsbo för de här filmerna, vilket innebär att man inte kommer att hålla sig borta från direkta lån från filmen även om man återanvänder teman:
the series won’t be hewing too closely to the specific characters or situations in “Blade Runner.” Some of that material stemmed from the Philip K. Dick novel “Do Androids Dream of Electric Sheep?” which the “Purefold” creators do not have rights to.

“We don’t take any of the canon or copyrighted assets from the movie,” said David Bausola, founding partner of Ag8, who said he hoped the series would debut later this summer and that the first episodes would depict events about two years into the future. “It’s actually based on the same themes as ‘Blade Runner.’ It’s the search for what it means to be human and understanding the notion of empathy. We are inspired by ‘Blade Runner.’”

I praktiken innebär det att vi exempelvis inte kommer att få se några replikanter och att det naturligtvis inte heller blir fråga om någon "Young Deckard" eller något sådant. Det är nog lika bra.

Det jag funderade på om det här projektet var hur det var tänkt att finansieras. Det verkar handla om någon variant av produktplacering, och med det i bakhuvudet är det naturligtvis en lysande ide att släppa filmerna för fri distribution och tillåta modifierade versioner. Det återstår att se om man lyckas göra filmerna på ett sätt så att varumärkena i dem överlever en ommixning av filmerna utan att försvinna, samtidigt som de inte är så påträngande att de stöter bort tittarna.

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

måndag, juni 01, 2009

2009-34: Joyce Carol Oates: Djur

Joyce Carol Oates skriver ofta rätt svarta böcker. (åtminstone utifrån min än så länge något inkompletta läsning), och den här är inte något undantag. Huvudpersonen Gillian stöter på ett konstföremål som tar henne tillbaka till sin collegetid. Resten av boken går hon tillbaka och återberättar historien om varför det här konstverket påverkar henne.

Efter det första kapitlet som utspelar sig i 2001 är vi tillbaka i 1976. Nästa kapitel tar ytterligare ett kliv bakåt till 1975, men efter det vänder berättandet och rör sig framåt i tiden. Gillian går på college och läser kreativt skrivande och bor i ett studenthem med en handfull andra flickor i samma ålder. Hon och de andra har visserligen många lärare, men det är en lärare som drar åt sig all deras uppmärksamhet: Andre Harrow. På hans lektioner kritiserar man till att börja med varandras dikter, men han uppmuntrar hela tiden flickorna att gå längre. Han vill att de ska skriva sannare, verkligare, intensivare. Han uppmanar dem hela tiden att gräva i sitt självliv, att skriva dagbok, och naturligtvis att läsa upp vad de skriver på nästa seminarium.

Flickorna dras till Andre, och de ställer mangrant upp på hans krav på att hela tiden gå längre. I själva verket är de villiga att gå väldigt långt; längre än de nog borde. Jag ska inte avslöja vad som händer, men historien fortsätter på det mörka spår den redan befinner sig på.

Oates är skoningslös, men hon är det på ett bra sätt. Den här historien kan vara näst intill plågsam att läsa, men man vill inte sluta. Oates frammanar de har flickornas naivitet och desperata försök att vara till lags på ett mycket övertygande sätt.

Joyce Carol Oates: Djur (Beasts)
Bonnier Pocket, 2007 (originalet 2002)
Översättning: Kerstin Gustafsson
159 sidor
ISBN: 978-91-0-011566-1

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,