Inlägg
Många upphovsrättskritiker har fått för sig att verk skyddas i all evighet. Men skyddet varar i 70 år efter upphovsmannens död. Längre än så bör det knappast bli, där håller jag med kritikerna.
Samtidigt är 70 år en rätt kort tid jämfört med hur länge materiell egendom kan gå i arv. Förklaringen är förstås att materiell egendom sällan har samma betydelse för samhällets kunskapsutbyte.
Det finns problem med detta, minst sagt. Att jämföra upphovsrätt för (exempelvis) en bok med hur länge ett fysiskt föremål kan gå i arv missar poängen. Om jag publicerar en bok så är det troliga att den kommer att finnas tillgänglig i några år och sedan falla ur tryck. Efter det kommer den i vilket fall att vara upphovsrättsskyddad tills jag har varit död i 70 år. Ingen kan få tag i boken (mer än på antikvariat) och ingen får använda innehållet i den utan att kontakta mig, oavsett om jag går att få tag i eller inte. En sak som jag äger är inte heller tillgänglig för någon annan att använda hur som helst, så så långt stämmer liknelsen. Det som är skillnaden är naturligtvis att om någon vill använda min text så kommer de att skapa en kopia av den som är ekvivalent med originalet, utan att påverka originalet. Mina exemplar av boken finns kvar, och jag kan använda dem som tidigare. Om någon däremot vill använda mitt exemplar av ett fysiskt föremål så måste de först ta föremålet från mig, och därmed blir jag av med det.
Information går att kopiera utan att den försvinner från ursprungsplatsen. Det är inte lika lätt med fysiska föremål, och det är det som Karl-Erik Tallmo missar.
Jag är naturligtvis medveten om att det finns kommersiella hänsyn att ta här. Om jag skrivit en text och fått den publicerad så kan jag vid ett senare tillfälle sälja den till ett annat förlag och få den publicerad igen. För den överväldigande majoriteten av texter som publiceras så händer dock inte det. När något en gång fallit ur tryck så är det borta. Men visst, det finns enstaka undantag.
Om nu någon skulle vilja återanvända en bit av det jag skrev så måste de idag lägga massor av tid på att få tag på mig, förhandla om pris med mig och slutligen betala pengar till mig för att få återtrycka min text. Att det kostar pengar är en sak, men att det kostar massor av tid är antagligen i många fall ett större problem. Om det istället vore tillåtet att återanvända äldre texter efter en rimlig tid (5-10 år, kanske) så skulle det göra att informationsutbytet blev större och kulturutbytet rikare.
Och de som faktiskt får sina texter återtryckta, då? Vad ska de göra? Ett sätt att se på saken är att de är de som redan som det är antagligen tjänar mest pengar på sin text under den första perioden den är i tryck, och därmed rimligen kan klara sig utan de sista kronorna från det sista omtrycket. Ett annat förslag skulle kunna vara att definiera någon form av schablonkostnad för att återtrycka texter som uppnått en viss ålder. På det sättet skulle man slippa förhanda om rättigheter för gamla texter; det vore bara att återtrycka och betala en viss summa per mängd återtryckt text. Det skulle göra det lättare att veta i förväg vad det skulle kosta att återtrycka något som har några år på nacken, men å andra sidan riskerar det att faktiskt höja kostnaden för en del texter om man är tvungen att betala för allting, vare sig upphovsmannen faktiskt kräver det eller inte.
För att återgå till det som Tallmo skriver så har jag svårt att se ett upphovsrättsskydd som sträcker sig 70 år efter upphovsmannens död som "en rätt kort tid". Att sätta tiden till upphovsmannens livstid skulle vara rimligare. Det är generöst, men åtminstone enkelt att hantera. Att utsträcka tiden längre än så tycker jag är vansinne, och ett stort hinder för ett större kulturutbyte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar