2009-40: Bruce Sterling: The Caryatids

Bruce Sterlings senaste bok heter The Caryatids och utspelar sig i ett 2060 där miljön förfallit nästan helt. Det talas mycket om miljön och vad som går att göra åt den, men man ser egentligen väldigt lite av den i boken. På det hela taget är det ett återkommande problem: det pratas mycket och händer lite.

Hela konceptet med nationalstater är i princip borta. Kvar finns Kina som kämpar för att överleva. Istället finns något slags löst sammanhållna organisationer som tagit över nationernas roll. Skillnaden är att de baserar sig på personer snarare än områden. Dispensation stammar naturligtvis från Los Angeles och ägnar sig åt underhållning och kapitalism. Som motpol finns de gröna Acquis som har en mera kollektivistisk organisation och som styr sina maskiner med direkta neurala interface (något som Dispensation inte befattar sig med).

Konflikten mellan dessa tre ligger i huvudsak i bakgrunden. De karyatider som nämns i titeln är kloner (sju från början, varav fyra lever) av ett kvinnligt geni som dragit sig tillbaka till en rymdstation.

Som av en kosmisk slump (eller, troligare, en narrativ nödvändighet) så tillhör en klon Dispensation, en Acquis, en Kina och en är fristående. Det ger naturligtvis Sterling möjlighet att presentera saker från insidan av alla tre samhällsalternativen, men jag tycker inte att det fungerar. Det är inte det att han skriver illa, men boken lyfter aldrig. Den är uppdelad i avdelningar som vart och ett utspelas i ett samhälle. Samhällena i sig är intressanta och egentligen skulle jag vilja se mer av dem. Problemet är att man i första hand får se personerna prata med varandra, istället för att interagera med världen. Det är också väldigt mäktiga människor vi har att göra med, så de slipper undan många av de problem normala människor skulle drabbats av i samma situationer. Det gör att boken känns lite opersonlig och tyvärr aldrig engagerar. Sterling är bra på att förutsäga framtiden så att den känns rimlig, men här har han misslyckats med att få mig att bry mig om handlingen och personerna i den här framtiden. Tyvärr räcker det inte med bara en bra framtid.

Bruce Sterling: The Caryatids
Del Rey, 2009
304 sidor
ISBN: 978-0-345-46062-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, science fiction, sf, bruce sterling, the caryatids
Technorati tags: böcker, läsning, science fiction, sf, bruce sterling, the caryatids
intressant.se

2009-39: Mons Kallentoft: Höstoffer

Höstoffer är den tredje delen i Mons Kallentofts serie om polisen Malin Fors i Linköping. Precis som de två tidigare så har boken en årstid som tema. Den här gången är det hösten som anger tonen, och det är mycket i boken som är precis så tröstlöst och deprimerande som en typisk höst.

Boken kretsar kring den gamla adelsmannen Axel Fågelsjö som tvingas sälja familjens slott, och som om det inte vore nog så var det inte så länge sedan han förlorade sin fru. Malin Fors har trasslat till det med sin exman Janne igen, trots att de verkade försonas i den förra boken, och som en effekt av det dricker hon ännu mer än hon gjort förut. Hennes kollega Zeke känner att han nästan förlorat sin son som spelar hockey i NHL; han har knappt sett sitt barnbarn. Malins chef Karims fru lämnar honom för en annan man och tar deras son med sig till södra Sverige. Så här håller det i princip på, vem det än är som står i fokus. Människorna i den här boken mår inte bra och de har inte roligt. Det är å andra sidan en bok om mord och död, så att den innehåller människor i pressade lägen är inget oväntat. Det har inte varit så kompakt deppigt i Kallentofts deckare förut, och jag är inte heller säker på att det kommer att vara det framöver. Malins bana har visserligen varit fallande allt eftersom hon börjat dricka allt mer, men mitt intryck är trots allt att Kallentoft låter sina personer utvecklas relativt mycket från bok till bok, och just nu passade det att alla råkade ha det dåligt på en gång.

Precis som i tidigare böcker så är språket mycket mer framträdande än man är van vid i svenska deckare. De kommentarer jag haft till Midvinterblod och Sommardöden är fortfarande i princip relevanta, men i den här boken tycker jag att det fungerar bättre. Jag tycker att den här åtminstone lika bra som den första delen (efter den andra delens svacka), även om jag fortfarande tycker att det språkliga också har en del brister. Texten innehåller fortfarande alldeles för många stycken som bara består av en enda mening, och det är allt för gott om meningar som inte är kompletta. Att bryta mot språkliga regler är tillåtet, men man ska göra det för att uppnå en effekt. Att göra det hela tiden är vanskligt, för det riskerar att mest uppnå avtrubbning. Jag gillade Ett öga rött som bryter mot språkliga regler i var och varannan mening, men där finns det en anledning inom boken att det är så. Här är det inte så, utan språkets effekter ligger på det litterära planet. Jag ser att Kallentoft försöker skapa en egen stil som avviker en hel del från det normala deckarspråket och jag tycker att han drar det lite för långt, men jag ger honom trots allt poäng för att han alls försöker.

Det finns också problem som är av en mer redaktionell karaktär. Det förekommer åtskilliga gånger att tempus byter från en mening till en annan och tillbaka igen. I huvudsak är boken berättad i första person presens och det är en aning ovant, och det verkar som om både Kallentoft själv och hans redaktör helt enkelt missat lite här och där.

En annan sak som Kallentoft gjort till ett signum är de partier där de döda i boken berättar för läsarna (men normalt inte för karaktärerna). Det är som om de svävar över handlingen och kommenterar det de ser. Deras utläggningar fungerar ger oftast läsaren några av de pusselbitar som saknas för att få ordning på bakgrunden till varför personerna i boken gör som de gör, men som egentligen inte behöver dras fram i utredningen av poliserna. Att presentera informationen på det sättet skulle sakta ner berättandet en del och egentligen inte tillföra något. I princip är de här avsnitten infodumpar förklädda till ett litterärt grepp, och jag tycker att det fungerar rätt bra.

Till att börja med kändes det som att slutet skulle bli "boven berättar sina onda planer för sitt offer" vilket dels känns lite B och dels skulle bli en upprepning av den förra boken, men vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen. Historien är bra, ordentligt grundad i personernas bakgrund tillbaka till deras barndom på 1970- och 1980-talet, vilket som av en händelse sammanfaller med Kallentofts (och för den delen min) uppväxt. Att både tidsmarkörer och miljön i den här serien stämmer för mig gör att jag känner mig väldigt hemma i den.

Från början sade Kallentoft att det här skulle bli en trilogi, men senare har jag hört honom tala om att det nog blir 4-5 delar. Med tanke på att han använt årstider som tema vore det underligt om det inte blev åtminstone en bok till. Jag var lite orolig efter den förra boken, men med den här tycker jag att han är på banan igen. Jag ser fram emot nästa del.

(Släkten Fågelsjö bor på det uttalat fiktiva slottet Skogså som sägs ligga sydväst om Linköping. Själv tycker jag att det känns som att Ekenäs varit en förebild (speciellt som det vid något tillfälle i boken tycks ligga i närheten av Bankekind). På samma sätt tycks skojaren Jochen Goldman som figurerar i handlingen vara rätt tydligt kalkerad på Joachim Posener.)

Mons Kallentoft: Höstoffer
Natur och Kultur, 2009
428 sidor
ISBN: 978-91-27-11844-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, mons kallentoft, höstoffer, malin fors
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, mons kallentoft, höstoffer, malin fors
intressant.se

2009-38: Robert Louis Stevenson: The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde and Other Tales of Terror

The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde tillhör tillhör samma skara böcker som exempelvis Frankenstein; böcker som nästan alla känner till huvuddragen hos även om de inte faktiskt läst dem. Det är böcker vars personer och miljöer blivit en del av den moderna mytologin så till den grad att man mycket väl kan referera till dem som koncept snarare än litterära berättelser.

Historien om Jekyll och Hyde handlar om en läkare (Jekyll) som kommer på ett sätt att dela upp sin personlighet i två, den goda sidan och den onda sidan (Hyde). Hans plan med detta är att slippa ifrån en mörk sida av sin personlighet som han länge haft men blir allt mer trött på, och till en början blir det också som han tänkt. Han själv lever ett gott liv medan Hyde lever ut den mörka sidan av hans lustar. Ganska snart inser han dock att han inte har processen under så mycket kontroll som han först trodde.

Jekyll och Hyde är samma person så till vida att bara en av dem finns i taget. Genom kemiska preparat kan Jekyll förvandla sig till Hyde, och efter ett tag går förvandligen tillbaka igen. Det är dock stor skillnad på Jekyll och Hyde, även rent fysiskt. Hyde är kortare och fulare, och han framkallar en nästan lovecraftiansk reaktion hos dem som ser honom. Han beskrivs som allmänt otrevlig och ful, men det mest återkommande är att de som ser honom inte finner ord för hur han egentligen ser ut.

Berättelsen är konstruerat på ett typiskt gotiskt sätt med ett antal berättelser från olika berättare inlindade i varandra för att kunna visa varje händelse beskriven av en berättare som vet lagom lite för att inte avslöja någonting i onödan.

Trots att det här är en kort text (historien om Jekyll & Hyde är inte mer än 65 sidor) så har den inga problem att hinna med att beskriva både personer och handling på ett bra sätt. Förutom Jekyll och Hyde och ett par noveller till innehåller boken också ett rejält förord och en artikel som sätter in historien i en historisk kontext visavi den då aktuella medicinska litteraturen. Mycket intressant läsning.

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, robert louis stevenson, the strange case of dr. jekyll and mr. hyde
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, robert louis stevenson, the strange case of dr. jekyll and mr. hyde
intressant.se

Robert Louis Stevenson: The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde and Other Tales of Terror
Penguin Classics, 2003 (originalet 1886)
221 sidor
ISBN: 978-0-14-143973-0

2009-37: Jim Davis & Dan Walsh: Garfield Minus Garfield

Garfield Minus Garfield är precis vad det låter som: strippar från serien Gustaf där katten Gustaf tagits bort. Från början publicerades de här stripparna på webben, men de har nu även kommit ut i bokform. Dan Walsh råkade upptäcka att om man plockade bort Gustaf från serien så fungerade den ofta ändå, fast serien blev mycket mörkare. Istället för att vara en komediserie blir serien utan Gustaf ofta en mediation om existensiell ångest hos den nu helt ensamme Jon.

På webben kan man kontinuerligt läsa nya rensade strippar. I bokversionen kan man även se hur stripparna ser ut i original, med Gustaf kvar i dem.



Jim Davis & Dan Walsh: Garfield Minus Garfield
Ballantine Books, 2008
128 sidor
ISBN: 978-0-345-51387-8

Andra bloggar om: böcker, serier, jim davis, dan walsh, garfield minus garfield
Technorati tags: böcker, serier, jim davis, dan walsh, garfield minus garfield
intressant.se

Sveriges bästa deckarförfattare någonsin?

Cosy Crime håller på med en omröstning om vem som är Sveriges bästa deckarförfattare någonsin. De nominerade är

Sjöwall & Wahlöö
Åsa Larsson
Ramona Fransson
Håkan Nesser
Arne Dahl
Stieg Larsson
Stieg Trenter
Inger Frimansson
Roslund & Hellström
Johan Theorin

Här kan noteras att de författare som gått vidare till slutomröstningen är rätt nya. Stieg Trenter var verksam från 1940-tal till 1960-tal. Sjöwall & Wahlöö skrev från 1965 till 1975. Med undantag av dessa två är alla författarna på listan aktuella och (med undantag för Stieg Larsson) produktiva just nu.

Ramona Fransson är en författare som jag hört namnet på men inte vet något om och inte läst något av. Lite snabbt surfande upplyser om att hon uppenbarligen själv driver förlaget som publicerar hennes böcker.

Av de övriga finns det tre (Stieg Larsson, Roslund & Hellström & Johan Theorin) av vilka jag läst allt, vilket väl får räcka som förklaring av vad jag tycker om dem. Sjöwall & Wahlöö hör nästan till den här skaran, men jag har fortfarande två av deras tio böcker om Martin Beck som det inte blivit av att läsa.

Övriga författare på listan har jag läst någon eller några böcker av. I fallet Inger Frimansson kanske inte så signifikant eftersom den jag läst snarare verkar självbiografisk; någon deckare är den i alla fall inte. Jag tycker att alla författarna jag läst på listan är bra, så jag har inga problem med att någon av dem är med.

Om jag själv ska välja en vinnare så står Roslund & Hellström och Johan Theorin i en klass för sig. Min vinnare här blir Roslund & Hellström, i första hand för att de inte bara skriver bra, de skriver bra deckare och det är det den här omröstningen handlar om. Johan Theorin skriver minst lika bra, men hans böcker är inte lika utpräglade deckare. Det betyder inte att de är mindre bra, men de passar mindre bra in i den här omröstningen. Men läs dem i alla fall.

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, tävling, cosy crime, anders roslund, börge hellström, johan theorin,
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, tävling, cosy crime, anders roslund, börge hellström, johan theorin,
intressant.se

Skräcktidningen Alena

Av en slump hittade jag Skräcktidningen Alena på Facebook, men tyvärr finns det inte mycket information. En första nollnummer ska ges ut den 14:e september, och den riktiga utgivningen börjar vid nyår. Det verkar som om nollnumret kommer att innehålla serier, men om man bara tänker publicera serier eller om det blir vanlig litteratur också framgår inte.

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, skräck, tidskrifter, alena
Technorati tags: böcker, läsning, serier, skräck, tidskrifter, alena
intressant.se

Svensk Bokhandel, hösten 2009

Nu har Svensk Bokhandels höstnummer kommit, och därmed kan man gräva ner sig i drivorna av höstens bokutgivning och se om man hittar något kul. Naturligtvis gör man det:

Chris Anderson: Gratis (Modernista)
Alla digitala tjänster kommer förr eller senare att tvingas att konkurrera med gratisalternativ -- hur hanterar man det?

Ulla Wagner: Det drömda Japan (Carlsson)
Fotobok med bilder från Japan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Björn Höglund: Alla spelar spel (Historiska media)
Spelens historia, men också nostalgi och historian om folkhemmet.

Bodil Jönsson: Tio tankar om tid: Tio år senare (Brombergs)
Hur påverkar nåbarheten vårt liv? Hur ser man förändring när man befinner sig mitt i den?

Art Spiegelman: Maus (Brombergs)
En av de bästa serieromaner jag läst: Art Spiegelmans berättelse om hur hans far genomlever förintelsen, berättad med judarna som möss och nazisterna som katter. Lysande.

Dmitrij Gluchovskij: Metro 2033 (Ersatz)
Moskva ligger i ruiner efter ett kärnvapenkrig och folket flyr ner i tunnelbanan för att komma undan mutanter och monster. Det låter som en riktigt saftig dystopi, och är även första delen av tre.

Joakim Pirinen: Kvarteret Loket (Galago)
Samlade serier 1979-2009.

Junji Ito: Uzumaki (Galago)
Japansk skräckmanga låter intressant. Jag har läst en del om den tydligen rätt annorlunda japanska skräcktraditionen men inte hunnit prova den än.

Joyce Carol Oates: Älskade syster (Albert Bonniers)
Oates baserar sig på ett mord i en dysfunktionell familj ur verkligheten men ger den ett eget tänkbart slut.

Dan Brown: Den förlorade symbolen (Albert Bonniers)
Uppföljaren till Da Vinci-koden, så det här är boken som du inte kommer att kunna undå att höra talas om med mindre än att du tillbringar de närmaste fem åren under en sten.

Camilla Läckberg: Fyrvaktaren (Forum)
Nästa del i den pågående serien om poliserna i Fjällbacka, som vanligt med saker som dyker upp ur historiens dimmor.

Fredrik Sträng: K2 - på liv och död (Forum)
Ett klätteräventyr som går snett. Jag kommer aldrig att bestiga världens näst högsta berg, men det är kul att läsa om dem som gör det.

Lars Svensson, Dan Zetterström & Killian Mullarney: Fågelguiden (Bonnier Fakta)
Om du bara ska ha en fågelbok så är det denna. Det är tveklöst den bästa fältguide jag sett hittills, nu i reviderad upplaga.

Åsa Schwarz: Nefilim (Schibsted)
En thriller med miljöaktivister, mord och hackers? Jag är på!

Andrew Taylor: Böcker som förändrade världen: De 50 viktigaste böckerna genom tiderna (Ordalaget)
Böcker om böcker är ett säkert kort för att intressera mig.

Kazumi Yumoto: Vänner (Tranan)
Tre unga pojkar börjar spionera på en gammal gubbe i hopp om att han ska dö eftersom de aldrig sett någon död person. Istället blir det början på en ovanlig vänskap.

Andreas Roman: Någon i din säng (Natur och Kultur)
Hon är en framgångsrik författare, men i verkligheten är hon förskräckligt ensam. En natt vaknar hon av att det ligger någon i hennes säng.

Taichi Yamada: Främlingar (Natur och Kultur)
En man möter personer som ser ut som kopior av hans föräldrar som är döda sedan länge, och även andra han träffar verkar vara spöken.

Stephen King: Det mörka tornet (Bra böcker)
Den sjunde och avslutande delen i Kings monumentala boksvit om det mörka tornet. Jag har faktiskt inte hunnit läsa hela serien än, men snart ska det bli av.

H. P. Lovecraft: Fasansfulla händelser i Dunwich (Bakhåll)
Floden av Lovecraftböcker på svenska fortsätter, här med efterord av kännaren Mattias Fyhr.

Stephenie Meyer: Genom dina ögon
Det ska bli intressant att se om horderna av Twilight-fans kommer att förvandlas till sciencefictionläsare av den här boken, för den handlar om utomjordingar.

Bokhora, red: Album (Norstedts)
En boktidskrift, gästredigerad av bokhororna.

Anders Kaliff: Dracula och hans arv (Efron och dotter)
En djupdykning i Draculamyten, både i fiktion och i verkligheten.

C. J. Håkansson: Köttets undergång (Vertigo)
Jag måste erkänna att jag inte hunnit läsa hans första roman än, men däremot några av hans kortare texter i Eskapix. Jag får se till att komma ikapp, för nu är det dags för en uppföljare.

David Benedictus: Tillbaka till Sjumilaskogen (Bonnier Carlsen)
Jag har skrivit om den här auktoriserade uppföljaren till Nalle Puh förut, men frågan är om det verkligen är en bok som borde finnas? Å andra sidan måste jag nog titta lite i den för att se om man lyckas behålla känslan från de ursprungliga böckerna (jag tror inte det, men man vet ju aldrig).

Scott Westerfeld: De rätta (Bonnier Carlsen)
Det här är den avslutande delen i trilogin som började med Ful och Ful eller snygg?. Mer utseendefixering och mer dubbelspel i framtiden. Jag gillar de första två, så jag kommer att läsa även denna.

Andra bloggar om: böcker, läsning
Technorati tags: böcker, läsning
intressant.se

Bokens dag i Linköping: Magdalena Ribbing

Så sent som i går berättade Corren att Jan Guillou skulle vara en av gästerna men att de andra tre författarna inte var klara än. I dag berättade de att en av de andra var Magdalena Ribbing.

Det verkar kunna bli ett rätt tillbakablickande program. Först Jan Guillou som inte direkt ligger i framkant av något, och nu Magdalena Ribbing. Hon har uppenbarligen skrivit böcker, men för mig är hon känd för sin etikettspalt i DN där hon ger råd som om Lennart Hyland var ung och hipp och bilhjälmen var högsta mode. Jag har aldrig riktigt lyckats frigöra mig från känslan att hon egentligen är drypande ironisk och sitter bakom kulisserna och fnissar åt dem som tar hennes galenskaper på allvar. I så fall är det väl genomfört; ett slags Kapten Stofil i praktiken.

Andra bloggar om: böcker, läsning, bokens dag, magdalena ribbing
Technorati tags: böcker, läsning, bokens dag, magdalena ribbing
intressant.se

J. D. Salinger okynnesstämmer svensk författare

Den amerikanske författaren J. D. Salinger lämnade nyligen in en stämning mot författaren J. D. California och förlaget Nicotext. Anledningen är att han tycker att de håller på att ge ut boken 60 Years Later: Coming Through the Rye som han påstår snyltar på hans eget namn och på hans kultroman The Catcher in the Rye. Det finns naturligtvis spår av likheter i författarnamn och titlar, och de 60 åren i den nya bokens titel stämmer med när den förra boken gavs ut.

Den nya bokens huvudperson kallas för Mr. C, vilket på intet sätt motsäger att han skulle vara samma person som Holden Caulfield som är huvudperson i The Catcher in the Rye.

Det har nu avslöjats att den som står bakom pseudonymen J. D. California är Fredrik Colting som även ligger bakom förlaget Nicotext.

Jag har inte läst den nya boken så jag kan inte uttala mig om likheterna med The Catcher in the Rye, men av det jag läst om den så låter det som om den ansträngt sig för att det ska vara lätt att dra paralleller mellan verken utan att för den delen uttryckligen säga att de är relaterade. Boken säger sig inte själv vara någon uppföljare till The Catcher in the Rye men däremot har ett otal bloggkommentatörer kallat den för det.

Nu tror jag att den här boken kommer att klara sig genom att kallas för satir eller parodi eller så, men det här är intressant i alla fall. Den här soppan illustrerar tydligt en av anledningarna till varför det inte är hållbart med en upphovsrätt som ser ut som den gör i dag. Konst har alltid skapats genom att konstnärer har byggt vidare på tidigare verk. Remixande och omskrivning av tidigare verk är inget nytt. För att ta ett exempel i högen så baseras William Shakespeares Romeo och Julia (1597) på en italienk berättelse som översattes i diktform av Arthur Brooke som The Tragical History of Romeus and Juliet (1562) och som senare berättades om i prosaform som Palace of Pleasure (1582) av William Painter.

Den springande punkten är att konstnärer kommenterar sin samtid, och tidigare publicerade verk är en del av samtiden. Det är varken realistiskt eller önskvärt att försöka rensa bort alla populärkulturella referenser. En liberalare upphovsrätt som klargör att den här sortens inspiration från tidigare verk är inte bara önskvärd, den är oundviklig.

Andra bloggar om: böcker, läsning, j. d. salinger, j. d. california, the catcher in the rye, upphovsrätt, fredrik colting
Technorati tags: böcker, läsning, j. d. salinger, j. d. california, the catcher in the rye, upphovsrätt, fredrik colting
intressant.se

Science fiction i verkligheten: Project Natal

För ett per år sedan fick Microsoft se sig ställda på efterkälken med sin Xbox med sina traditioniella handkontroller med sladd. Med Nintendos Wii kunde man spela utan sladd, och utan att lära sig en massa krångliga knappar och sånt; bara att slå en tennissving med handkontrollen så gör gubben på skärmen en likadan sving.

Även om inget har synts på marknaden så har Microsoft tydligen inte legat på latsidan. På en mässa häromdagen presenterade de Project Natal, ett system där man ska kunna använda en Xbox helt utan kontroller. Systemet har kameror och känner av vad användaren gör, och kopplar det till spelen. Som synes på filmen så är det inte heller bara spel som kan dra nytta av det här; även mediaspelaren kan styras via gester.

Det här ser jätteball ut, men jag undrar hur tillrättalagt det är och hur mycket av det som faktiskt fungerar i verkligheten. För spel kan jag tänka mig att det fungerar, men för att styra mediaspelaren är det inte lika uppenbart bra. Jag styr ofta vår stereo från rummet intill genom att sikta rätt med fjärrkontrollen (vilket ibland innebär att sikta på väggen mitt emot stereon). Om stereon måste se mig blir det svårare.

Nintendo passar på att lansera en uppdatering av handkontrollerna till Wii för att få bättre precision, men det är bara en liten förbättring jämfört med Project Natals revolution. Förra gången var det å andra sidan Wii:t som stod för revolutionen genom att ge oss de första rörelsestyrda spelen. Det ska bli spännande att se vad nästa steg blir från Nintendo. Jag tror knappast att de suttit och rullat tummarna sedan Wii:t släpptes, och förbättringen de släpper nu känns mest som en framstressad sak för att ha något att kontra Natal med än som någon seriös förbättring.

Det är också intressant att se att vi verkar gå allt mer mot spel som kräver att den som spelar rör sig en massa. Tiden så man kunde beskylla spelarna för att sitta i soffan och slappa är nog förbi. Om man spelat skateboardspelet som visas på filmen ovan några timmar lär man med god marginal klarat av dagens motionskrav. Detsamma gäller för den delen dansmattespel som funnits ett tag, men där är kontrollerna inte alls så generella som de som Project Natal erbjuder.

Det verkar som om William Gibson får rätt i att vi snart kommer att manipulera objekt i den virtuella världen precis lika naturligt som objekt i den fysiska världen. Däremot ser det ut att (åtminstone till en början) handla om kameror och inte direkt anslutning via nervsystemet. Men vem vet vart utvecklingen tar oss om några år?

Andra bloggar om: spel, tv-spel, nintendo, wii, microsoft, project natal, xbox, science fiction, sf
Technorati tags: spel, tv-spel, nintendo, wii, microsoft, project natal, xbox, science fiction, sf
intressant.se

Ny mp3-spelare till slut: Sandisk Sansa Clip

Min mp3-spelare gick sönder för ett par veckor sedan, så jag har inte kunnat lyssna på ljudböcker eller podcast på ett tag. Nu har jag till slut kommit mig för att skaffa en ny (Sandisk Sansa Clip), och provade den på väg till jobbet i dag. Jag kan inte komma med något genomtänkt uttalande om den än, men så här långt är jag nöjd.

Den låter vettigt, den håller reda på var i en timslång podcast jag slutade lyssna och den är liten och smidig (som namnet antyder har den en klämma för att sätta fast den i ärmen eller så). Min förra hade ett vanligt AA-batteri, så jag kunde ha med mig ett extra (även om batteriet räckte väldigt länge). Den här har inbyggt batteri och laddas via USB så det räcker att koppla in den till datorn när man kommer till jobbet för att den ska hålla sig laddad. Återstår att se om jag kommer ihåg att göra det...

Andra bloggar om: ljudböcker, sandisk sansa clip, podcast
Technorati tags: ljudböcker, sandisk sansa clip, podcast
intressant.se

Jan Guillou till Bokens dag i Linköping

I dagens Corren berättas det att Jan Guillou kommer att vara gäst på årets Bokens dag i Linköping. Årets arrangemang är uppenbarligen det tjugonde, och Guillou kommer nu att reprisera sitt besök från det första året.

Det är kul att se att man faktiskt gör något slags väsen av sig så här pass långt i förväg (Bokens dag brukar vara i november). Tidigare år har informationen varit svår att hitta och sent spridd. Vi får väl se om man rent av vågar sig på att skaffa en hemsida i år. Å andra sidan kan det vara så att man helt enkelt inte vill få mer uppmärksamhet än man redan har. Det var tämligen fullsatt på Teatern förra året, och om mer publicitet skulle ge mer besökare så finns det helt enkelt ingenstans för dem att ta vägen. Å andra sidan finns det större lokaler att få tag i för den som vågar satsa. Jag hade några förslag till förnyelse efter förra årets arrangemang. Det ska bli spännande att se om årets jubileum leder till någon utveckling.

Andra bloggar om: böcker, läsning, jan guillou, bokens dag
Technorati tags: böcker, läsning, jan guillou, bokens dag
intressant.se

2009-36: Mattias Johnsson: Vilddjuret vaknar

Mattias Johnssons Vilddjuret vaknar är den senaste boken från Järnringen, och den här gången ger man sig på att ge ut en ungdomsbok.

Vilddjuret vaknar är den första delen i en planerad serie som heter "Agata Wäderby och hamnskiftarna" och det sammanfattar handlingen rätt bra. Agata Wäderby är elva år och åker på semester med sin familj. Hon hamnar snabbt i problem med diverse till synes oförklarliga fenomen som hon på något sätt måste hantera, samtidigt som hon försöker dölja allt detta för familjen.

Som man kan vänta sig av en ungdomsbok är den här boken inte speciellt tillkrånglad, men om man inte har något emot en rak handling så är den fullt njutbar även för vuxna läsare (bara de inte blir för rädda av trollen). Boken är också befriande fri från de flesta klassiska fantasyelement som svärd och riddare. Handlingen utspelas i vad som till en början verkar vara vår värld, fast här finns övernaturliga element. De passar dock väl in i miljön och känns mycket mer anpassade till nordisk natur och mytologi än vad som är vanligt. Jag tycker att det här var en trevlig bok och kommer säkert att läsa även nästa del i serien.

Mattias Johnsson: Vilddjuret vaknar
Järnringen, 2009
325 sidor
ISBN: 978-91-976968-6-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, mattias johnsson, vilddjuret vaknar
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, mattias johnsson, vilddjuret vaknar

Arnold terminerar pappersböcker i Kaliforniska skolor

Att ungdomar är de som först tar till sig nya tekniker på internet är ingen direkt nyhet. Nu tänker Arnold Schwarzenegger dra nytta av det för att spara i Kaliforniens ansträngda budget genom att låta skolorna gå över från tryckta läroböcker till elektroniska. Om jag förstår planen rätt så är det tänkt att man ska använda böckerna online, men även om lärare skriver ut en del av materialet så kommer det att bli billigare än att hela tiden köpa nya böcker på papper.

Det som framhålls som den största fördelen är dock att de elektroniska böckerna lättare kan hållas uppdaterade än pappersböckerna, så man slipper inaktuella läroböcker. Det här projektet börjar med matematik och vetenskap, men jag antar att det är tänkt att gälla alla böcker så småningom.

Just nu sägs det inget om hur det är tänkt att böckerna ska användas, så jag antar att det handlar om att man läser böckerna på datorer i klassrummen. För att ett sådant här projekt ska bli riktigt intressant skulle varje elev behöva ha en smidig läsplatta för sina elektroniska läroböcker, eller åtminstone en bärbar dator att läsa dem på. Och om skolorna vill spara pengar på allvar så bör de inte bara gå över till elektroniska läromedel utan också se till att de är fria att kopiera hur som helst, exempelvis via Creative Commons.

Andra bloggar om: böcker, läsning, skola, undervisning, utbildning, creative commons, eböcker
Technorati tags: böcker, läsning, skola, undervisning, utbildning, creative commons, eböcker
intressant.se

Vingmästarens dotter som ebok

Bertil Mårtensson har nyligen publicerat Vingmästarens dotter (1992) i en elektronisk utgåva som går att köpa via Elib. Det är inte så länge sedan jag läste den, annars skulle jag passa på att prova. Jag får hoppas på att nästa elektroniska titel blir Det gyllene språnget, för det är den enda av Bertils böcker jag inte redan har i hyllan.

Andra bloggar om: eböcker, böcker, läsning, bertil mårtensson, vingmästarens dotter, fantasy, elib
Technorati tags: eböcker, böcker, läsning, bertil mårtensson, vingmästarens dotter, fantasy, elib
intressant.se

Vetsagas essätävling går mot sitt slut

Vetsaga arrangerar en essätävling om science fiction och fantasy. Den som skriver den bästa artikeln vinner 5000 kronor, och det finns också ett ungdomspris på 1000 kronor som delas ut i samarbete med Catahya. Tävlingen håller på att ta slut, men du har fortfarande en vecka på dig att delta. Sätt igång och skriv något intressant!

Andra bloggar om: vetsaga, science fiction, sf, fantasy, kritik, tävling
Technorati tags: vetsaga, science fiction, sf, fantasy, kritik, tävling
intressant.se

2009-35: Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder

Tre sekunder är Roslund & Hellströms femte deckare om den vresige polisen Ewert Grens. För att klara av de tråkiga delarna först så är den nästan 600 sidor tjock, och det tycker jag är för mycket för en deckare. Det ska inte behövas mycket mer än hälften av det sidantalet, och mycket riktigt går det ibland lite på tomgång.

Tempot är dock inget jätteproblem, utan större delen av tiden rullar boken på bra. Boken kretsar kring en person som lever ett dubbelliv. Han är kriminell men efter avtjänat straff har han fått jobb på ett vaktbolag. Det är dock ett rätt ljusskyggt vaktbolag, för de fungerar i första hand som en front för maffian. Det är dock inte nog med det, för han har också uppdrag från polisen för att infiltrera maffian. Förutom det har han ett till synes normalt svenssonliv med fru och barn som inte vet något om detta.

Det är alltså en bok om dubbelspel och vilka följder det kan få. Att olika kriminella organisationer jobbar mot varandra och mot polisen är inte så konstigt, men det visar sig också att vissa inom polisen arbetar mot andra poliser. För att inte avslöja att det finns infiltratörer så måste man se till att en del brott de här infiltratörerna begår inte utreds fullt ut, och det innebär att man leder andra poliser på villospår. Den här gången hamnar naturligtvis Ewert Grens på fel sida i en sådan här utredning, men han är som bekant en polis som inte ger sig så lätt...

Jag tycker att Roslund & Hellström även den här gången har fått ihop en tät deckare som både har en intressant historia och ett samhällskritiskt innehåll. Som jag sade tycker jag att den är lite för lång, men den är utan tvekan läsvärd trots det och även bättre än det mesta övrigt som produceras av svenska deckarförfattare.

Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder
Piratförlaget, 2009
590 sidor
ISBN: 978-91-642-0294-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, anders roslund, börge hellström, tre sekunder
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, anders roslund, börge hellström, tre sekunder

Hugonominerade långnoveller, 2009

På det förra LSFF-mötet diskuterade vi årets Hugonominerade noveller, så nu har turen kommit till långnovellerna.

Alla de nominerade långnovellerna går att ladda ner från nätet.

De nominerade är

• "Alastair Baffle's Emporium of Wonders" av Mike Resnick.
  
• "The Gambler" av Paolo Bacigalupi.
  
• "Pride and Prometheus" av John Kessel.
  
• "The Ray-Gun: A Love Story" av James Alan Gardner.
  
• "Shoggoths in Bloom" av Elizabeth Bear.

Alastair Baffle's Emporium of Wonders är ytterligare en Mike Resnick-historia. Det känns mer typisk än den i novellklassen (exempelvis genom att vara mer sentimental), men trots det är det faktiskt inget större fel på den. Så som historien är konstruerad är det inget problem om den är sådan; det fungerar. Två män har känt varandra hela livet och sitter nu på ett ålderdomshem och gnabbas och pratar om livet förr när de träffade varandra på en affär som sålde trolleritrick. De får för sig att smita från hemmet för att se om affären finns kvar, trots att det är 70 år eller så sedan de var där senast. En nostalgisk, bitvis lite rolig och faktiskt rätt trevlig historia. Det hade inte gjort något om den varit lite kortare, dock.

The Gambler handlar om en man som jobbar på en nyhetsredaktion där han försöker skriva vad han tycker är viktiga historier. De har dock ingen större framgång hos publiken. Sciencefictionelementet i historien är att man kan följa väldigt tydligt hur artiklarna läses och sprids på nätet. För den som håller till på internet dagligdags är det här en novell som riskerar att nästan kännas lite alldaglig, för det är egentligen inte så mycket som skiljer från dagens situation. Huvudpersonen får chansen att göra en högprofilintervju för att bättra på sina läsarsiffror, men han väljer att följa sin övertygelse och göra vad som känns bäst istället. Det var intressant att notera att alla personer i den här novellen faktiskt känns som trevliga människor, men ändå finns det en fungerande konflikt.

Pride and Prometheus är metafiktion när den är som bäst. John Kessel har tagit några personer ur Jane Austens Pride and Prejudice och låter dem möta några personer ur Mary Shelleys Frankenstein, och gör det med en berättarstil som känns som Jane Austen. Det riktigt intressanta med texten tycker jag är att han lyckas få till en trovärdig historia utan att egentligen göra våld på någon av historierna; det är inte så mycket som händer som inte passar in i romanförlagorna, utan novellen smyger sig in in de passager som inte berättas så tydligt. Jag hade förväntat mig att det skulle komma en klimax där texterna på ett tydligare sätt flätas ihop, men istället rör de sig mer kontrollerat ifrån varandra igen. Det är dock inget problem; med den här texten är det i allra högsta grad resan som är målet.

The Ray-Gun: A Love Story är en berättelse om en pojke som hittar en strålpistol och vilken effekt den får på hans liv. Han vet inte varifrån den kommer, men att den fungerar är uppenbart. Han håller den hemlig och tränar för att kunna använda den på ett vettigt sätt. Hans resonemang är att om strålpistolen hamnat hos just honom så är det upp till honom att kunna leva upp till de förväntningar man kan ha på en hjälte med strålpistol. Väl skrivet och underhållande, samtidigt som texten inte tar sig själv på allt för stort allvar.

Shoggoths in Bloom är på sätt och vis en lite underlig historia. Den som vet något om H. P. Lovecraft känner antagligen igen varelsen shoggoth och kommer att läsa detta som metafiktion. På sätt och vis är det också det, för man kan hitta ytterligare några Lovecraftreferenser förutom de shoggothar som berättelsen centreras runt. Det är dock så att de här referenserna egentligen inte spelar någon roll. Novellen fungerar utmärkt även om man inte vet något alls om Lovecraft och aldrig hört talas om en shoggoth (vilket på motsvarande sätt antagligen inte är sant för "Pride and Prometheus"). Den som tyckte sämst om den här texten på LSFF-mötet var han som insåg att det fanns en Lovecraftkoppling men inte hade läst Lovecraft och därmed trodde sig missa saker under läsningen, när det i själva verket inte fanns just något väsentligt att missa. I första hand handlar texten om problemet med att bestämma över någon annan, och skulle fungerat lika bra med något slags underliga varelser påhittade endast för den här texten.

Min rankning av texterna:

• "Pride and Prometheus" av John Kessel.
  
• "The Ray-Gun: A Love Story" av James Alan Gardner.
  
• "Shoggoths in Bloom" av Elizabeth Bear.
  
• "The Gambler" av Paolo Bacigalupi.
  
• "Alastair Baffle's Emporium of Wonders" av Mike Resnick.

Omröstningen på LSFF-mötet kom fram till att "The Ray-Gun: A Love Story" var den bästa texten.

Andra bloggar om: noveller, hugo-priset, science fiction, sf, fantasy, lsff
Technorati tags: noveller, hugo-priset, science fiction, sf, fantasy, lsff
intressant.se

Ridley Scott gör fri Blade Runner-inspirerad webbserie

Ridley Scott ska producera en serie korta filmer inspirerade av Blade Runner. De kommer att släppas på webben med en senare visning på teve tänkbar. Klippen kommer att vara licenserade under Creative Commons BY-SA-licensen, vilket innebär att man inte bara får kopiera dem som man vill, man får också göra egna remixer av dem så länge man tillåter distribution av dem på samma sätt som originalen.

Det här låter ovanligt bra, så vad är haken? Till att börja med så kan Blade Runner-fans notera att man inte har några rättigheter från Dicks dödsbo för de här filmerna, vilket innebär att man inte kommer att hålla sig borta från direkta lån från filmen även om man återanvänder teman:

the series won’t be hewing too closely to the specific characters or situations in “Blade Runner.” Some of that material stemmed from the Philip K. Dick novel “Do Androids Dream of Electric Sheep?” which the “Purefold” creators do not have rights to.

“We don’t take any of the canon or copyrighted assets from the movie,” said David Bausola, founding partner of Ag8, who said he hoped the series would debut later this summer and that the first episodes would depict events about two years into the future. “It’s actually based on the same themes as ‘Blade Runner.’ It’s the search for what it means to be human and understanding the notion of empathy. We are inspired by ‘Blade Runner.’”

I praktiken innebär det att vi exempelvis inte kommer att få se några replikanter och att det naturligtvis inte heller blir fråga om någon "Young Deckard" eller något sådant. Det är nog lika bra.

Det jag funderade på om det här projektet var hur det var tänkt att finansieras. Det verkar handla om någon variant av produktplacering, och med det i bakhuvudet är det naturligtvis en lysande ide att släppa filmerna för fri distribution och tillåta modifierade versioner. Det återstår att se om man lyckas göra filmerna på ett sätt så att varumärkena i dem överlever en ommixning av filmerna utan att försvinna, samtidigt som de inte är så påträngande att de stöter bort tittarna.

Andra bloggar om: film, blade runner, science fiction, sf, ridley scott, creative commons, philip k. dick, pkd
Technorati tags: film, blade runner, science fiction, sf, ridley scott, creative commons, philip k. dick, pkd
intressant.se

2009-34: Joyce Carol Oates: Djur

Joyce Carol Oates skriver ofta rätt svarta böcker. (åtminstone utifrån min än så länge något inkompletta läsning), och den här är inte något undantag. Huvudpersonen Gillian stöter på ett konstföremål som tar henne tillbaka till sin collegetid. Resten av boken går hon tillbaka och återberättar historien om varför det här konstverket påverkar henne.

Efter det första kapitlet som utspelar sig i 2001 är vi tillbaka i 1976. Nästa kapitel tar ytterligare ett kliv bakåt till 1975, men efter det vänder berättandet och rör sig framåt i tiden. Gillian går på college och läser kreativt skrivande och bor i ett studenthem med en handfull andra flickor i samma ålder. Hon och de andra har visserligen många lärare, men det är en lärare som drar åt sig all deras uppmärksamhet: Andre Harrow. På hans lektioner kritiserar man till att börja med varandras dikter, men han uppmuntrar hela tiden flickorna att gå längre. Han vill att de ska skriva sannare, verkligare, intensivare. Han uppmanar dem hela tiden att gräva i sitt självliv, att skriva dagbok, och naturligtvis att läsa upp vad de skriver på nästa seminarium.

Flickorna dras till Andre, och de ställer mangrant upp på hans krav på att hela tiden gå längre. I själva verket är de villiga att gå väldigt långt; längre än de nog borde. Jag ska inte avslöja vad som händer, men historien fortsätter på det mörka spår den redan befinner sig på.

Oates är skoningslös, men hon är det på ett bra sätt. Den här historien kan vara näst intill plågsam att läsa, men man vill inte sluta. Oates frammanar de har flickornas naivitet och desperata försök att vara till lags på ett mycket övertygande sätt.

Joyce Carol Oates: Djur (Beasts)
Bonnier Pocket, 2007 (originalet 2002)
Översättning: Kerstin Gustafsson
159 sidor
ISBN: 978-91-0-011566-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, joyce carol oates, djur
Technorati tags: böcker, läsning, joyce carol oates, djur

Jonas Gardell, Stasis bäste vän

Det har blivit diskussion om Jonas Gardells artikel om nätanonymitet i kommentarerna till min recension av Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Jag började skriva en kommentar om det, men det blev så långt så jag gjorde det till ett nytt inlägg istället:

Det Gardell skriver om men undviker att nämna vid sitt rätta namn är ett övervakningssamhälle med åsiktsregistrering. Han kallar det demokrati. Han vill ha rätten att "öppet kunna uttrycka sina åsikter utan att riskera att trakasseras" men det han argumenterar för är att man inte ska få säga något utan att identifiera sig.

Tänk nu efter vad det innebär. Varje gång du vill säga eller skriva något måste du identifiera dig. Det innebär legitimationskontroll vid brevlådan, exempelvis. Posthemligheten kan man glömma. Nu kan man hävda att Gardell pratar om internet och inte om brevlådor, och det är sant. Det är just det som visar hur farligt oinsatt han är. Internet är inte en leksak som vi kan sätta skilda regler för. Internet är en del av verkligheten, och det måste fungera som resten av verkligheten. Vi är vana vid att det är OK att skicka anonyma brev på papper och det måste vara självklart att detsamma gäller på nätet. Alternativet är total övervakning, och det innebär att staten kommer att ha tillgång till ofantliga mängder information om var och en som staten inte bör ha. Varje gång du skickar mejl kommer det att sparas inte bara vem du skickar det till utan vad du skrev. Vilka webbsidor du tittar på kartläggs. Alla saker du köper på nätet bokförs. Summan av den här informationen blir en mycket detaljerad bild av ditt privatliv, och den kommer staten att ha tillgång till.

Ju mer information det finns desto troligare är det att allt eller delar av den kommer att komma på villovägar. En databas med så detaljerad information om privatpersoner kommer att vara värd stora pengar som underlag för reklam eller för den delen utpressning (vet din man om att du tittar på de här webbsidorna?), och ju värdefullare informationen blir, desto större är också risken att någon kommer att använda den till saker den inte var tänkt att användas till.

Detta kallar Gardell demokrati. Jag kallar det Stasi.

Jag noterar också att Gardell som hastigast försöker sig på att dra växlar på historien med Arbogafallet. Jag vet inte om han är oinsatt som tror att det hände som han säger, eller cynisk som drar historien trots att han vet att den är felaktig. Det spelar mindre roll. Fakta är att bilderna det handlade om publicerades av en domstol genom att de skickade hela förundersökningen till en privatperson som begärde ut informationen, eftersom den var allmän handling. Privatpersonen lade upp förundersökningen på The Pirate Bay. Några få personer laddade ner informationen under någon månads tid. Sedan fick gammalmedia nys om historien och basunerade ut det över landet, och informationen laddades raskt ner av tusentals personer. Man skulle kunna tycka att det vore intressant att klandra någon av de aktiva parterna här: domstolen, privatpersonen eller gammalmedia. Men nej.

Istället går mediadrevet mot The Pirate Bay. Så vad har de gjort? Det som gjorts är att privatpersonen gjort förundersökningen tillgänglig på sin dator, och sedan talat om det för The Pirate Bay. När sedan någon söker efter förundersökningen på The Pirate Bay så berättar de att den finns på privatpersonens dator, och så kan den som sökte hämta informationen därifrån. The Pirate Bay fungerar alltså som en telefonkatalog. Förundersökningen har aldrig lagrats hos dem, och de har alltså ingen som helst makt att ta bort den från nätet. Och ändå är det dem som mediadrevet går mot.

Detta är naturligtvis känt sedan länge, men den som vill försöka ta en billig poäng i en debatt kan försöka låtsas som om det inte vore det. Sådana billiga trick fungerar inte, för nätet glömmer aldrig.

Gardells problem är att han är kontroversiell. Han är både bög och kristen och rätt högljudd om både och. Han är inte direkt den som drar sig för att häckla folk i sina framträdanden, men jag antar att han inte tycker att han tillhör pöbeln eftersom han är ensam. Samtidigt vill han ha ett privatliv. Jag förstår att det inte är lätt, men Gardell har valt att trampa på rätt många tår för att komma dit han är idag. Jag förstår om det finns de som gärna trampar tillbaka på hans tår. Det betyder inte att jag tycker att det är OK att mordhota honom, men sådant finns det redan lagar mot. Att det inte alltid går att lagföra den som gör det via nätet är inget konstigt. Det går inte att lagföra alla som mordhotar någon via anonyma pappersbrev heller.

Egentligen kokar det hela ner till Voltaires berömda uttalande: "Jag avskyr dina åsikter men jag skulle kunna ge mitt liv för att du skall få ha dem." Yttrandefrihet är svårt. Det svider. Folk kommer att säga saker som sårar, som vilseleder, som är totalkorkat. Lev med det. Det kallas frihet.

Andra bloggar om: yttrandefrihet, demokrati, jonas gardell, internet, the pirate bay, personlig integritet
Technorati tags: yttrandefrihet, demokrati, jonas gardell, internet, the pirate bay, personlig integritet
intressant.se

2009-33: Unni Drougge: Boken i mitt drama kallas kärlek

Unni Drougges senaste bok Boven i mitt drama kallas kärlek kan laddas ner från The Pirate Bay. Det som är lite ovanligt är att det är Unni själv som har lagt upp den.

I ett tidigare inlägg (skrivet innan jag lyssnat ut boken) skrev jag

Ett förlag kan naturligtvis göra samma sak som Unni, och rent tekniskt kan de göra det bättre. Hennes bok är producerad så billigt som det går, och visst märks det. Ljudkvaliten i sig är det inget fel på (jag har hört sämre ljud i professionellt utgivna böcker), men redigeringen är lite slarvig. Vid något tillfälle har man missat att klippa bort omtagningar, vilket definitivt förstör illusionen. Man hör också när läsarna vänder blad, men det tycker jag inte stör utan tillför snarast en känsla av en riktig uppläsning istället för något helt sterilt.

och det gäller fortfarande. Det märks att det här är en produktion som är gjord på en minimal budget. De flesta podcast jag lyssnar på (producerade av amatörer) låter proffsigare än så här, men det handlar om program på max en timme medan detta är en hel roman på över femton timmar.

Det känns som om Unni är ovan att läsa på det här sättet (eller så är det bara det att de flesta andra jag lyssnar på är hårdare redigerade), men om vi bortser från de rent redigeringsmässiga bristerna så tycker jag att läsningen oftast är bra. Förutom Unni själv (som läser de delar av boken som hon själv presenterar) så finns avsnitt ur hennes son Gogges perspektiv. Dessa läses av Linus Raudsepp som dels känns mer varm i kläderna som uppläsare och som också har en röst och en arrogant attityd som passar bra till texten.

Själva boken beskriver en period i Unnis liv där hon träffar en ny man, blir kär i honom trots att varningsklockor borde ringa. Hon har sedan tidigare erfarenhet av misshandlade män och lever på att föreläsa om sådant, och ändå misslyckas hon uppenbarligen att se varningstecknen när det gäller sin egen relation. Hon går mot bättre vetande med på både det ena och det andra som hennes nya pojkvän vill, och sjunker allt djupare i något slags känslomässig misär.

Eftersom hon skriver den här boken så reser hon sig också till slut ur eländet. Det som framför allt slår mig om innehållet (där jag naturligtvis inte kan veta vad som är sant och inte) är hur fantastiskt naiv Unni tycks vara.

Tyvärr finns det även en annan sak som slår en, och det är att språket inte alltid håller. Unnis prosa är oftast rätt blommig; det är gott om ord och ibland får hon till formuleringar som är riktigt bra. Problemet är att hon verkar skriva ungefär med samma precision som ett hagelgevär. För varje hagel som träffar precis mitt i prick så finns det ett stort gäng som visserligen träffar men inte är exakt där de borde vara och ytterligare några som är fullständigt på fel ställe. Med tanke på att det här (som redan nämnts) är en ljudbok med redigeringsproblem så är det möjligen lite vanskligt att säga vad som är problem med prosan och vad som är rena felläsningar, men det finns en del kreativa fall av blandade metaforer och felanvända ord. Ett exempel som jag råkar komma ihåg är "jag svalde det med hullingar och hår". Det ledde visserligen till en del smärta efteråt, men det var den känslomässiga sorten och inte den med direkt man skulle kunna förvänta sig av uttrycket.

Jag misstänkte att Unni Drougge inte riktigt skulle vara min påse, men eftersom jag inte hade någon annan ljudbok till hands så tyckte jag att det var ett bra tillfälle att prova den här som så lägligt dök upp.

Unni Drougge: Boken i mitt drama kallas kärlek
Uppläsare: Unni Drougge & Linus Raudsepp
15h 16m 11s
mp3-filer

Andra bloggar om: böcker, läsning, ljudböcker, unni drougge, boven i mitt drama kallas kärlek
Technorati tags: böcker, läsning, ljudböcker, unni drougge, boven i mitt drama kallas kärlek
intressant.se

Hugonominerade noveller, 2009

Under några av LSFFs bokmöten brukar vi läsa de texter som är nominerade till Hugo-priset. Under det senaste mötet klarade vi av de fem texterna som var nominerade i novellkategorin.

Alla de nominerade novellerna går att ladda ner härifrån.

De nominerade är

• "26 Monkeys, Also the Abyss" av Kij Johnson.
  
• "Article of Faith" av Mike Resnick.
  
• "Evil Robot Monkey" av Mary Robinette Kowal.
  
• "Exhalation" av Ted Chiang.
  
• "From Babel's Fall'n Glory We Fled" av Michael Swanwick.

26 Monkeys, Also the Abyss handlar om en kvinna som plötsligen får för sig att köpa ett cirkusnummer bestående av 26 apor som gör diverse trick och sedan hoppar ner i ett badkar och försvinner spårlöst. Hon vet inte själv hur det hela fungerar, men så länge det fungerar spelar det ingen större roll. Den här novellen är bra på beskrivningar och kort om förklaringar. Apornas försvinnande presenteras som ett mysterium och vi får egentligen inga ledtrådar till vad som verkligen händer, men jag tycker att det är helt okej så. Apcirkusen sätter igång en process i henne, och det verkar inte vara första gången det händer. Jag gillar den här; ett kul mysterium som är väl berättat.

Article of Faith är den näst intill obligatoriska novellen av Mike Resnick, och en ovanligt bra sådan. Den är som vanligt sentimental, men den här gången går det inte (som ofta annars) överstyr. Handlingen är inget speciellt revolutionerande i sig (det handlar om en robot som jobbar hos en präst och försöker komma underfund med konceptet "religion") men jag tycker att det behandlas rätt väl. Det finns ett par moment av religionskritik, men jag misstänker att det inte riktigt är meningen så. Oväntat bra från Resnick som jag inte hade så höga förväntningar på.

Evil Robot Monkey är mycket kortare än de övriga novellerna; bara tre sidor. Den är i och för sig välskriven och lyckas presentera förvånansvärt mycket på det lilla utrymmet, men den känns fortfarande för avhuggen för att ha en chans i tävlingen. Novellen handlar om en apa (igen!) som fått någon form av implantat och blivit smartare, och därmed varken platsar som apa eller som människa.

Exhalation är den andra novellen jag läser av den haussade Ted Chiang, men tyvärr måste jag säga att även den här blev en besvikelse. Den utspelar sig i en värld där allting drivs av komprimerad luft, inklusive människorna. Det låter jätteknepigt, men det fungerar faktiskt inom novellens premisser. Problemet är att novellen inte är mycket mer än den skojigt uttänkta världen. Den ger iofs sense of wonder, men jag tycker att det inte hade varit fel med lite karaktärer, känslor eller drama också. Just nu är novellen väldigt kall.

From Babel's Fall'n Glory We Fled går ut hårt med att göra en maffig beskrivning av Babels torn och sedan placera huvudpersonen i tornet, när det faller. Här finns varelser av olika slag, och en av dem kommunicerar genom ett "språk" som i novellen presenteras som ett slags träd av ord. Det är väldigt svårt att beskriva, men det fungerar förvånansvärt bra. Man får en känsla för vad det är som ska framföras, men det känns samtidigt väldigt annorlunda. Trots de här styrkorna tyckte jag inte att novellen var helt övertygande, och den engagerade mig inte riktigt.

Min rankning av novellerna:

• "26 Monkeys, Also the Abyss" av Kij Johnson.
  
• "Article of Faith" av Mike Resnick.
  
• "From Babel's Fall'n Glory We Fled" av Michael Swanwick.
  
• "Exhalation" av Ted Chiang.
  
• "Evil Robot Monkey" av Mary Robinette Kowal.

Vi gjorde även en omröstning på bokmötet enligt samma regler som används vid det riktiga Hugo-omröstningen, och om vi åtta som var på mötet skulle bestämma så är det "From Babel’s Fall’n Glory We Fled" som ska få hugon.

Andra bloggar om: noveller, hugo-priset, science fiction, sf, fantasy, lsff
Technorati tags: noveller, hugo-priset, science fiction, sf, fantasy, lsff
intressant.se

2009-32: Fritz Leiber: Conjure Wife

Conjure Wife handlar om en universitetsprofessor i en liten amerikansk småstad, och till en början verkar den som en helt normal samtidsroman. Det går dock rätt fort över när professorn upptäcker att hans fru och många andra kvinnor kan trolla.

Från början var det hela en upptäckt han gjorde mer eller mindre av misstag. Så här femtio år efter att boken skrevs måste jag säga att omständigheterna runt det hela känns lite styltade eftersom det presenteras som uppseendeväckande att mannen överhuvud taget befinner sig i sin frus privata rum i deras gemensamma hus, men jag vet inte vad som var normalt för amerikanska akademiker på 50-talet. Efter det blir det snabbt mer dramatiskt när professorn blir tvungen att omsätta informationen han snubblat över i praktisk handling.

Jag gillar sättet som den här boken kombinerar det väldigt alldagliga i professorns liv (studentmöten, föreläsningar, intern politik på institutionen) med magi och diaboliska konspirationer bland de trolldomskunniga kvinnorna. De två olika miljöerna är väldigt annorlunda, men kombinationen av dem fungerar.

Fritz Leiber: Conjure Wife
Ace, 1981 (originalet 1953)
210 sidor
ISBN: 0-441-11712-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, fritz leiber, conjure wife
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, fritz leiber, conjure wife
intressant.se

2009-31: Jens Lapidus & Peter Bergting: Gängkrig 145

Gängkrig 145 är Jens Lapidus tredje bok i den serie han kallar "Stockholm noir". Den är alltså besläktad med Snabba cash och Aldrig fucka upp. Det är samma mörka miljöer med gäng, droger och våld, och en del av de personer som förekommer är bekanta för dem som läst de tidigare böckerna.

Det som särskiljer den här boken från de tidigare böckerna är att den inte är en vanlig roman utan ett seriealbum. Historien är helt klart Lapidus, men Peter Bergting har gjort ett mycket bra jobb med att skapa bilder som passar bra till historien och som stämmer bra med stilen. Lapidus berättande brukar vara korthugget, nästan upphackat i sina formuleringar. När historien presenteras i bilder så framgår inte detta riktigt lika tydligt eftersom de berättande bitarna ofta presenteras i bild istället och den mesta texten är repliker. Detta gör att den här historien kan kännas lite mer tillbakalutad jämfört med de tidigare, trots att det här egentligen är en kortare historia.

Vad man också kan notera jämfört med de tidigare böckerna är att det i den här finns en person som framstår som mer renodlat på den goda sidan än vad någon huvudperson i romanerna gjort. Där är alla personer mer eller mindre korrumperade, men alla har också bra sidor. Flera av personerna här är också sådana, men inte alla. Möjligen är det också en effekt av att det här är en kortare historia; det finns helt enkelt mindre plats att utveckla alla personerna.

Jag tyckte mycket bra om Snabba cash. Uppföljaren Aldrig fucka upp kändes inte lika intressant eftersom den i princip kändes som samma bok igen. Det är möjligt att den är lika bra som den första om man läser dem i omvänd ordning, men för mig var det lite för lika. Gängkrig 145 förnyar konceptet, men jag tror att det hela skulle vinna på att historien var lite längre. Det här är inte någon dålig bok, men den känns en smula kortfattad.

Jens Lapidus & Peter Bergting: Gängkrig 145
Wahlström & Widstrand, 2009
opaginerad
ISBN: 978-91-46-21955-2
Artikel i DN

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, deckare, thriller, jens lapidus, peter bergting, gängkrig 145
Technorati tags: böcker, läsning, serier, deckare, thriller, jens lapidus, peter bergting, gängkrig 145
intressant.se

Uppsagd

I dag har jag fått reda på att jag kommer att bli uppsagd under hösten eftersom kontoret jag jobbar på ska flytta till Stockholm (och det har jag inte lust med), så det är dags att se sig om efter något annat att göra. Exakt vad det kommer att bli har jag ingen aning om, men det löser sig säkert. Jag kan nätverk, IP-telefoni och diverse annat relaterat om det är någon i Linköping som är intresserad.

Å andra sidan kunde det vara kul att prova på något helt annat. Undrar vad, bara...

Andra bloggar om: jobb
Technorati tags: jobb
intressant.se

Ett antal svenska ljudboksförlag var först ut att få missfostret IPRED provat i domstol i hopp om att bevara sin affärsmodell med tvångsmedel. Eftersom det (oavsett domstolens utslag) naturligtvis är dömt att misslyckas på sikt så är det trevligt att se att man även funderar lite kring alternativa affärsmodeller i stil med Spotify för ljudböcker.

Tanken på att få sina ljudböcker streamade och inte behöva hantera någon fysisk produkt alls är först lockande eftersom det är ljudet som är det intressanta, inte förpackningen. Problemet är att jag (och gissningsvis många med mig) läser ljudböcker i första hand när vi är på språng. Själv läser jag en stor del av de ljudböcker jag konsumerar medan jag cyklar till och från jobbet. I den situationen är en dator med internetuppkoppling inte tillgänglig, vilket så klart är ett problem. Man kan tänka sig att streama till en telefon istället, men då uppstår problemet att det skapar trafikkostnader istället. Ljudböcker är dyrt redan som det är. Jag tror att man måste inse att en stor andel av lyssnarna är ute efter mp3-filer som kan laddas in på vilken spelare som helst. Som det också konstateras i artikeln måste även en Spotify-liknande lösning finansieras, och det är nog inte många ljudboksläsare som skulle acceptera regelbunden reklam i boken. Jag skulle inte göra det.

Tyvärr så finns det inte så mycket nytänkande i artikeln som man kunde hoppats på. Shadi Bitar, VD på ljudboksförlaget Earbooks, presenterar samma trötta felslut som vanligt:

Författare som inte vill tillgängliggöra sina verk gratis ska ha rätt att få betalt.

Så är det naturligtvis inte. Det står alla författare fritt att inte göra sina verk tillgängliga gratis. Det finns däremot ingen rättighet för någon författare att få betalt för sina verk. Om de har tur finns det läsare som är beredda att betala, men det är ingen rättighet. Det är en fri marknad, och den som inte är attraktiv får inga pengar.

Helena Gustafsson, VD på Storyside, spekulerar lite över om allt behöver kosta pengar:

Numera finns det äldre ljudböcker som inte köps i speciellt stor utsträckning och en idé är att de titlarna är gratis eller billigare medan nyheterna har ett annat pris. Då kan ju kunden välja.

Riktigt gamla böcker börjar redan gratis från exempelvis Librivox och det är ju trevligt om förlagen själva börjar släppa ut äldre titlar av sina författare gratis. Då börjar vi närma oss den modell med ljudboken som reklam för författarskapet som Unni Drougge talade om när hon släppte ljudboken för sin senaste roman gratis via The Pirate Bay.

Ett förlag kan naturligtvis göra samma sak som Unni, och rent tekniskt kan de göra det bättre. Hennes bok är producerad så billigt som det går, och visst märks det. Ljudkvaliten i sig är det inget fel på (jag har hört sämre ljud i professionellt utgivna böcker), men redigeringen är lite slarvig. Vid något tillfälle har man missat att klippa bort omtagningar, vilket definitivt förstör illusionen. Man hör också när läsarna vänder blad, men det tycker jag inte stör utan tillför snarast en känsla av en riktig uppläsning istället för något helt sterilt.

Själv tror jag att knäckfrågan är kostnaden:

En ljudbok i MP3-format kostar oftast mellan 150-180 kronor, medan en CD ligger på 200-350. Helena Gustafsson vill även betona att en ljudboksproduktion kostar pengar och för att klara sig måste branschen också ha intäkt.

I dag köper man lätt böcker i pocket för en femtiolapp, ofta billigare än så. Detta gäller även för böcker översatta för andra språk. Jag har svårt att tänka mig att processen att läsa in en text (med efterföljande redigering) tar längre tid än vad översättningsprocessen (med efterarbete) gör. Det som skulle få upp omsättningen för ljudböcker tror jag är att man slutar att försöka tjäna så väldigt mycket pengar på varje sålt exemplar och satsar på att sälja i volym istället. En bok för 200:- funderar de flesta en extra gång innan de köper, men en för 50:- är inte så mycket att tjafsa över. Produktionsmässigt finns också vinster att göra. De flesta ljudböcker levereras idag i en låda med en hel trave ljud-CD som inte går att använda utan att man konverterar dem till mp3-filer först. Varför inte skippa lådan och sälja ljudboken som en mp3-CD i ett vanligt CD-fodral? Produktionskostnaden för det kan knappast vara högre än för att trycka en pocketbok. Ljudboksförlagen måste så klart få in pengar för att kunna leva, men det är inget som säger att de ska kunna göra det på att sälja exemplar till slutkunder. Det är fullt möjligt att deras framtida roll är att producera ljudböcker åt de vanliga förlagen, och att dessa sedan ges bort som reklam för pappersböcker.

Andra bloggar om: böcker, läsning, ljudböcker
Technorati tags: böcker, läsning, ljudböcker
intressant.se

2009-30: Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Polismördaren

Polismördaren är den näst sista i Sjöwall/Wahlöös serie romaner om Martin Beck och hans poliskollegor. Det är faktiskt även den näst sista jag inte hade läst, men jag har absolut inte läst dem i ordning, och det behöver man inte heller göra. Kopplingen mellan dem är normalt sett obefintlig förutom att det är samma personer. I den här fanns för ovanlighetens skull faktiskt en uttrycklig koppling till en tidigare bok: mordet i Roseanna (den första boken i serien) nämns vid flera tillfällen, och personen som utförde det förekommer i boken.

Till skillnad från de flesta böckerna i serien så utspelar sig den här boken inte heller i Stockholm mer än undantagsvis: det mesta av handlingen rör sig kring orten Anderslöv i Skåne. En kvinna har försvunnit och Martin Beck kallas in för att ta reda på vad som hänt. Det jag tycker är trevligt med den här boken är att den inte totalt gräver ner sig i ett brott, utan det är flera olika händelser som bildar en väv av händelser som ibland har med varandra att göra, ibland bara råkar ske på samma ställe.

Jag reagerade på att inte bara Martin Beck och de flesta andra poliser (med ett lysande jovialiskt skånskt undantag), bovarna, övriga misstänkta och rent av berättarrösten har ett påfallande negativt, för att inte säga nihilistiskt, perspektiv på tillvaron. Boken är stundtals väldigt mörk, inte minst när det gäller polisernas roll i samhället. Oavsett det så är det dock -- precis som övriga Sjöwall/Wahlöö-titlar -- en bra bok.

Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Polismördaren
Uppläsare: Torsten Wahlund
Pirat Audio, 2009
7 CD

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, martin beck, per wahlöö, maj sjöwall, polismördaren
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, martin beck, per wahlöö, maj sjöwall, polismördaren
intressant.se