tisdag, oktober 23, 2007

Översättningskrig om Krig och fred

Amerikanska bokhandlar säljer just nu nyöversättningar av Leo Tolstojs Krig och fred. Det förvånande är att det inte bara är en nyöversättning utan två, och den ena är nästan dubbelt så tjock som den andra.

Den tjockare av dem (översatt av Richard Pevear och Larissa Volokhonsky) är den version som vi normalt sett hittar i bokhandlar. Den andra versionen (översatt av Andrew Bromfield) kallas för den ursprungliga versionen och saknar en hel del utvikningar som den längre versionen har. Dessutom har den ett lyckligt slut.

Den kortare versionen bygger på kapitel som Tolstoj publicerade i en rysk tidskrift 1865 och 1866 och som låg till grund till ett utkast av romanen som Tolstoj färdigställde i slutet av 1866. Han ägnade sedan tre år åt att revidera och utöka den versionen för att till slut komma till den version som normalt läses idag.

Den kortare versionen har mödosamt pusslats ihop av en rysk akademiker under 50 års forskning. Den publicerades ursprungligen på ryska 2000, och tidigare i år på engelska.

Om jag nu skulle få för mig att läsa Krig och fred, vilket jag ännu inte gjort, vilken version ska man då ta sig an? Den klassiska eller lightversionen?

[Ur The Guardian via SR.]

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

5 kommentarer:

Anonym sa...

båda kanske? för att jämföra.

Hans Persson sa...

Det vore ju idealiskt, men tyvärr är mängden tid begränsad.

Anonym sa...

Jag läste den på engelska för ett år sen och tror mig minnas att den i sin tur var en översättning från franska, men det kan vara fel. Lång eller kort -- hur som helst var de cirka tusen sidorna en riktig läsupplevelse. /pappa

Anonym sa...

Ser nu att det faktiskt var 1.645 sidor. Så mycket bättre... /pappa igen

Anonym sa...

Jag skulle satsa på den längre. Dels för att det verkar som att Leo själv var mest nöjd med den, men också för att det är den som är kanoniserad. (Tänkt dig själv hur det skulle se ut när du ska skryta över hur beläst du är och någon säger "Passagen med isbjörnarna hör till mina favoriter" och du blir mållös för att du inte minns några isbjörnar över huvud taget - de var helt enkelt inte med i din version.)

En tredje anledning skulle vara för att undvika det lyckliga slutet. Det vet alla, att för riktigt fiin litteratur krävs det lite offer, gärna tårar och många sidor.

För övrigt tycker jag det är schysst att man börjat lyfta fram översättningar och översättare mer och mer. Dels för att översättarna förtjänar det och dels för att diskussionen kring vad en översättning egentligen gör med en text och tolkning av den är oerhört intressant.