2009-94: Kristina Ohlsson: Askungar

En mamma och hennes dotter åker tåg mot Stockholm, men när mamman lämnar sin plats ett par minuter försvinner dotter utan att lämna några som helst spår efter sig. Polisen börjar naturligtvis utreda men har väldigt lite att gå på. I brist på bättre följer de det mest uppenbara spåret: att leta efter kidnapparen i flickans närmaste omgivning. Efter ett tag står det dock klart att det inte handlar om någon vanlig kidnappning utan något mycket värre. Det finns en djävulsk plan bakom försvinnandet. Frågan är om polisen ska hinna stoppa den.

Askungar är Kristina Ohlssons debutroman, och det är inte utan att det märks lite här och där. Språkligt tycker jag att den håller i jämförelse med de flesta av sina konkurrenter, men det finns en del brister i genomförandet. Till att börja med ska jag säga att jag tycker att handlingen i stort är bra. Det är en intressant historia och den verkar väl genomtänkt. Problemen med den här boken ligger på det berättartekniska planet.

Framför allt är Ohlsson rätt ofta övertydlig. När nya personer introduceras får man ofta flera sidor med bakgrund om dem upprapat på raken utan några ansatser till att dramatisera eller låta deras bakgrund växa fram under bokens gång. Flera av personerna presenteras på ett ganska endimensionellt sätt: här finns kräket, här finns den lidande hustrun, här finns den fullständigt lojala modern, och så vidare. Många av de här stereotyperna presenteras tydligt (med infodumpar enligt ovan), för att sedan ofta få sina egenskaper förtydligade åtskilliga gånger. Jag kan exempelvis köpa personligheten hos kräket, men jag tycker att det är onödigt att berättandet så tydligt poängterar den; det räcker med vad han (för naturligtvis är det en han) gör för att läsaren ska bli fullt på det klara med att den här killen inte är något charmtroll. På slutet är det likadant: efter att brottet är utrett och den skyldige avslöjad så får vi hela vederbörandes bakgrund i form av en lång infodump utan dramatisering att tala om. Det ska föreställa att en av poliserna läser rapporteringen av fallet efteråt. Det hade varit bättre att dra det hela fullt ut och presentera hela tidningsartikeln i boken.

Vid ett tillfälle så presenteras den lojala modern i en scen (med onödigt mycket bakgrund, men låt oss bortse från det). Hon förhörs av en polis som tycker att det verkar som hon ljuger, och det intrycket får man också som läsare. Den typen av osäkerhet gör läsandet intressantare, för man vet inte som läsare om man kan lita på vad som sägs. Tyvärr dröjer det inte speciellt många sidor innan samma moder avslöjar att hon faktiskt ljugit för polisen. Förr eller senare måste sådant naturligtvis avslöjas, men jag ser inte vitsen med att göra det helt utan anledning när det hade gått utmärkt att hålla läsaren ovetande (för det är bara läsaren som får reda på det, inte polisen som träffade henne). Effekten blir att ett spänningsmoment för läsaren försvinner utan att det gör någon som helst nytta för boken.

Det förekommer flera brott i boken, och det tar lång tid innan poliserna lyckas lista ut vad det är som är den gemensamma nämnaren mellan dem. Tyvärr är det inte lika svårt för läsaren att inse vad länken är. Åtminstone jag satt i 150 sidor eller så och undrade varför ingen polis såg den i mitt tycke uppenbara kopplingen.

En annan sak jag tänkte på är att det verkar som om samtliga personer i boken har något slags kärleksbekymmer. Nästan varenda person i boken är otrogen eller kär i någon som är det. På något mystiskt sätt lyckas dock alla få till detta utan större praktiska problem; den andra parten har alltid tid trots en andra familj. På det känslomässiga planet är det också förvånande okomplicerat. Undantaget är för kräket, men i hans fall framgår det med mer än önskvärd tydlighet att relationsproblemen han får bara är vad han förtjänar.

Det var ganska mycket klagomål, men jag ångrar trots allt inte att jag läste boken. Handlingen är som jag sade intressant, även om presentationen inte riktigt håller. Det hade inte skadat med en sväng till i redigeringen, men intrigen i sig är bra. Med lite mer författarrutin blir det säkert bättre nästa gång. DN skriver om författaren och bokens utseende men undviker att kommentera själva boken.

Jag har läst den här boken för en bokcirkel i Google Wave.

Kristina Ohlsson: Askungar
Piratförlaget, 2009
401 sidor
ISBN: 978-91-642-0297-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, kristina ohlsson, askungar
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, kristina ohlsson, askungar
intressant.se