2011-65: Jens Lapidus: Livet Deluxe

Livet deluxe är den senaste delen i Jens Lapidus serie böcker om Stockholms undre värld som sedan tidigare består av Snabba cash, Aldrig fucka upp och den tecknade Gängkrig 145. Den låter oss återknyta bekantskapen med en del personer som vi känner sedan tidigare böcker. Det handlar om JW som suttit i fängelse ett tag för sitt kokainlangande i Snabba cash och nu är på väg ut i frihet, Jorge som försökt leva hederligt ett tag och juggebossen Radovan Kranjic och framför allt hans dotter Natalie.

I grytan finns även polisen Hägerström som får i uppdrag att infiltrera framför allt JW för att försöka få slut på hans skumma affärer som han fortsatt med även när han suttit i fängelset.

Som alltid i Lapidus böcker ser det till en början enkelt och glassigt ut, men allt eftersom staplas komplikationerna på varandra och det står klart att brott sällan är en motorväg till lycka och rikedom. Det går att lyckas, men även för den som ser ut att ha lyckats finns det ett pris och man vet inte förrän efteråt om det var värt det - och då är det för sent att ändra sig.

De tidigare böckerna har handlat mycket om kokainhandel. Det är nedtonat i den här boken som handlar mer om maktkamp mellan olika kriminella fraktioner (Natalie), rån (Jorge) och ekonomisk brottslighet (JW).

Jag har ingen som helst erfarenhet av Stockholms undre värld, men Lapidus är bra på att presentera en trovärdig bild både av den och av de rester av överklassmiljö som finns kvar och som i miljöer som Stureplan krockar med den kriminella. Det är inte lätt att bli accepterad som undercoverpolis i en kriminell miljö, men det visar sig vara precis lika svårt för den som har nya pengar att bli accepterad i en överklassmiljö där det inte räcker med att ha råd, man måste vara känd och dina föräldrar måste vara kända för alla andras föräldrar, och så vidare. Står man inte i adelskalendern så finns man inte på riktigt.

Lapidus är som vanligt bra på att skriva så att man vill läsa "bara ett kapitel till" med den klassiska thrillermetoden att regelbundet byta huvudperson. Hans mycket speciella språk med korta meningar och ofta ogrammatiska formuleringar, uppblandat med mycket slang gör att man sugs in i berättelsen.

Jag vet inte om Lapidus planerar att skriva fler böcker i den här serien, men om han gör det så läser jag dem gärna!

Jens Lapidus: Livet Deluxe
Wahlström & Widstrand, 2011
495 sidor
ISBN: 978-91-46-22029-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, jens lapidus, deckare, thriller, livet deluxe
Technorati tags: böcker, läsning, jens lapidus, deckare, thriller, livet deluxe
intressant.se

Avbruten: Kate Mosse: Kryptan

Jag började läsa den här boken för ett antal månader sedan och sedan kom det något annat imellan, och sedan något annat och så vidare. Efter ett tag tittade jag på den här boken igen och konstaterade att jag inte brydde mig ett skvatt om vad som hände vidare i den, för antagligen skulle det vara samma sak som hittills (dvs inte så mycket).

Det här ska föreställa något slags thriller av samma typ som Da Vinci-koden och liknande, förutom att den utspelar sig i Frankrike 2007 och 1891. Till skillnad från de flesta andra thrillers så händer det inte så mycket här. Författaren bluddrar på, men det tar tid att komma någon vart. Efter de knappt 200 sidor jag orkade med hade jag kommit så långt med att knypta ihop handlingarna i nutid och dåtid som att det har något med Claude Debussy att göra och att det nog ska hända i södra Frankrike, men det är också allt. I övrigt så är det två separata handlingar.

Författaren är också väldigt pigg på franska. Det är ofta som repliker är på franska istället för svenska, och som om inte det var nog så får man ideligen enstaka ord i texten på franska, och sedan direkt på svenska också så att man inte ska misslyckas med att förstå det i alla fall. Jag har svårt att se någon poäng med det här, förutom att visa hur bra på franska hon är.

Kate Mosse: Kryptan (Sepulchre)
Översättning: Ingar Gadd
Norstedts, 2009 (originalet 2007)
659 sidor (jag gav upp efter 185)
ISBN: 978-91-1-301896-6

Andra bloggar om: böcker, läsning, kate mosse, kryptan
Technorati tags: böcker, läsning, kate mosse, kryptan
intressant.se

2011-64: Yoko Tawada: Facing the Bridge

Facing the Bridge är en liten novellsamling (bara tre noveller) av den för mig tidigare okända författaren Yoko Tawada, född i Japan men sedan länge bosatt i Tyskland.

Den första novellen "The Shadow Man" handlar om Amo som rövas bort från Afrika för några hundra år sedan och om Tamao som är japansk student. Båda kommer så småningom att studera filosofi på samma ort om än på olika platser i tiden, och Amo förekommer även i Tamaos berättelse. Det luriga är att berättandet flyter fram mellan Amo och Tamao utan att det ges några tydliga signaler om när det byts; plötsligt upptäcker man bara att det talas om ett annat namn än man väntade sig. Jag hade trevligt medan jag läste den här historien (om än lite frustrerande när man ibland får backa för att kolla exakt när berättandet bytte århundrade), men jag tycker att den egentligen inte ledde någon vart.

"In Front of Trang Tien Bridge" är en rätt lång historia om en kvinna som reser runt som något slags ständig turist, utan att känna sig hemma någonstans.

Den sista historien, "Saint George and the Translator", var den jag tyckte bäst om, även om den samtidigt också var väldigt svår att få grepp om. Den handlar som man kan ana om en översättare. Hon har rest till Kanarieöarna för att göra en översättning, men texten hon ska översätta är långt från det enda hon behöver kämpa mot. Personer i hennes omgivning förstår inte riktigt vad hon sysslar med, och hon får tillfälle att försöka förklara vad det egentligen ska vara bra för. Så långt är det rätt normalt (och tidvis intressant som diskussion om översättning som fenomen).

Vad som är lite mer udda är att hon regelbundet träffar på olika Saint George som hon på något sätt behöver konfrontera. Det här framstår som helt normalt inom berättelsen, men vad det egentligen beror på misslyckades jag att inse. En annan skum sak är att hon när hon tittar ut tycker hon sig se att en bananträdslund kommer närmare, på samma sätt som MacBeth trängs av Birnam wood. Inte heller detta förklaras på något sätt, och jag lyckas inte heller inse om det hela verkligen är en referens till MacBeth och i så fall varför.

Den här historien är som kan anas av det ovanstående lite mystisk. Samtidigt gillar jag den, kanske rent av på grund av dess oklarheter.

Yoko Tawada: Facing the Bridge
Översättning: Margaret Mitsutani
New Directions, 2007 (novellerna skrivna 1993, 1998 och 2000)
192 sidor
ISBN:

Andra bloggar om: böcker, läsning, yoko tawada, facing the bridge
Technorati tags: böcker, läsning, yoko tawada, facing the bridge
intressant.se

2011-63: Åsa Ekström: Sayonara september

Sayonara september börjar med att Alex kommer till sin nya skola där hon ska studera till mangatecknare. Hon flyttar in i ett kollektiv tillsammans med två klasskamrater som hon inte känner sedan tidigare. Det hela utvecklas som väntat snabbt till en viss såpakaraktär med ingredienser som att flytta hemifrån, att försöka bo tillsammans med okända människor utan att vara tillsammans med dem (eller?), att skapa, att umgås med andra kreativa människor både som klasskamrater och som konkurrenter i serietävlingar och så vidare.

Teckningarna är välgjorda och fungerar bra, men jag kan inte säga att de sticker ut och har någon tydlig personlig stil. Det ser väldigt mycket ut som typisk manga 1A. Eftersom det hela handlar om serietecknande så får man här och där korta sekvenser i helt andra stilar som är bitar av de serier som personer i serien tecknar. Det här är ett bra grepp, för det ger möjlighet att se hur personerna i serien tänker och skapar istället för att bara få det beskrivet, och det ger en mer direkt kontakt med dem.

Åsa Ekström: Sayonara september
Illustrerad av Åsa Ekström.
Kartago, 2009
189 sidor
ISBN: 978-91-86003-34-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, manga, åsa ekström, sayonara september
Technorati tags: böcker, läsning, serier, manga, åsa ekström, sayonara september
intressant.se

2011-62: Tahar Ben Jelloun: Den tjugosjunde natten

En natt i ramadan dör Ahmeds far, och på sin dödsbädd erkänner han för Ahmed att han i tjugo år uppfostrat honom till att bli någonting han inte är: den son han länge önskat sig men aldrig lyckats få (Ahmed har en hel skock storasystrar). Ahmed kan nu återta sin rätt identitet och blir Zarah istället. Det är lite oklart exakt hur klar över sin identitet han/hon egentligen varit tidigare, men hon kan nu sluta linda sina bröst för att de inte ska synas, men måste i gengäld nu leva efter kvinnliga regler istället för manliga, efter en uppväxt så att säga på andra sidan.

Jag gillar konceptet och det ger en del intressanta inblickar i det spänningsfält som Ahmed/Zarah nu hamnar i, men jag tycker också att boken inte gör så mycket av det som man hade kunnat hoppas. Det känns som att texten ibland flummar iväg planlöst. Zarahs liv efter faderns död är visserligen tämligen planlöst; hon lämnar hemmet och ger sig av ut i världen utan något uppenbart mål och har diverse äventyr men de leder inte till något signifikant. Tiden är rätt töjbar; det kan utan vidare gå tio år mellan ett par kapitel lika gärna som en timme.

Jag vet ytterst lite om hur det normala livet ser ut i muslimska länder, så för mig är det här även något slags guidad tur men man ser egentligen rätt lite av miljöer vilket jag tycker är lite synd, men egentligen inte ett problem med boken. Vad man däremot får ibland är drömska utvikningar där man till en början inte har klart för sig om det som händer är verklighet eller inte. Jag har inte bestämt mig riktigt för om jag gillar det greppet eller inte, men det förekommer i alla fall några gånger i texten.

Tahar Ben Jelloun: Den tjugosjunde natten (La nuit sacrée)
Översättning: Mats Löfgren
Alfabeta, 1989 (originalet 1987)
230 sidor
ISBN: 91-7712-174-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, tahar ben jelloun, den tjugosjunde natten
Technorati tags: böcker, läsning, tahar ben jelloun, den tjugosjunde natten
intressant.se

2011-61: Christine Falkenland: Sfinx

Christine Falkenland brukar producera böcker med ett vackert språk, ofta rent poetiskt, och generellt är den här inget undantag. Några gånger under läsningen studsade jag dock på satsradningar och liknande som jag i början trodde skulle vara en artefakt av att texten jag läste just då var ett brev skrivet av bokens huvudperson och inte något anonymt författaralterego i form av en allseende berättare eller så, men när jag sedan insåg att hela boken består endast av brev från huvudpersonen verkar det inte som en rimlig teori. Med ett så bra språk som Falkenland generellt producerar hade det varit bra med lite bättre korrekturläsning.

Bokens namnlösa huvudperson refererar till sig själv som den första hustrun, och alla hennes brev som utgör boken är ställda till Claire, den andra hustrun, hon som numer är gift med huvudpersonens exman Felix. Huvudpersonen är avundsjuk på Claire som inte bara har fått hennes Felix utan även är rik och vacker och på det hela taget en lyckad person. Själv är hon en om inte svältande så i alla fall inte speciellt välbärgad konstnär som lever ensam med dottern Ma.

Huvudpersonen fokuserar intill besatthet dock på Claire och Felix och skriver brev på brev till Claire där hon ömsom berättar om sig själv, ömsom mindre smickrande saker om Felix och öppenhjärtligt talar om hur hon spionerar på familjen och så småningom går ännu längre. Jag ska inte avslöja exakt vad hon gör, men här ligger också en del av problematiken: det enda vi som läsare har är huvudpersonens egen berättelse om vad hon gör. Det finns ingenting som antyder att hon skulle vara något annat än en synnerligen opålitlig berättare (hon beskriver till och med själv hur hennes föräldrar verkar tycka att hon inte längre ens är speciellt lämplig som mor till Ma), så här finns all anledning att tro att allt vi får läsa nog inte är sant.

Hennes beteende går rätt tidigt över gränsen till stalkerbeteende, men det finns inga indikationer i berättelsen om att Claire skulle ha vidtagit några som helst åtgärder på grund av det. Min teori är att huvudpersonen skriver breven och säger sig skicka dem till Claire men i själva verket skickar hon dem inte. En episod precis i slutet av boken när huvudpersonen och Claire träffas och Claire reagerar med förvåning men inte ilska eller äckel antyder att åtminstone rätt många av breven aldrig har nått henne.

Hur det än är med den saken så är huvudpersonen, för att att uttrycka det milt, inte riktigt rätt monterad i skallen längre. Oavsett om hennes brev är skickade eller inte så är hon knappast riktigt frisk som skriver dem och framför allt inte om hon gör det hon beskriver i dem. Falkenland är däremot fantastiskt bra på att krypa under skinnet på huvudpersonen och låta oss se in i hennes vridna verklighet via hennes egna texter. Det här är en mörk bok, men den är väl värd att läsa.

Christine Falkenland: Sfinx
Wahlström & Widstrand, 2011
222 sidor
ISBN: 978-91-46-22103-6

Andra bloggar om: böcker, läsning, christine falkenland, sfinx
Technorati tags: böcker, läsning, christine falkenland, sfinx
intressant.se

2011-60: Joe Hill: Keys to the Kingdom

Jag har gillat både berättarstilen och teckningarna på Locke & Key från början, och med den här delen blir det bara ännu tydligare. Det första avsnittet är en hommage till Bill Wattersons Kalle och Hobbe. Här får vi (bitvis) se prov både på en teckningsstil väldigt lik Wattersons och en berättarteknik som drar stor nytta av Kalles förmåga att uppleva en sak samtidigt som de runt honom ser något helt annat. Den här berättelsen är mycket mer våldsam och blodig än något som Kalle någonsin drabbats av, men att återanvända stilen känns fortfarande passande.

De händelser från förr i tiden som ligger till grund för problemen nu har fortfarande inte i sin helhet blivit klara för huvudpersonerna, och bitvis vet vi mer än vad någon enskild person i handlingen gör och kan se när de gör dumma val. I andra fall vet vare sig de eller vi som läsare vad det är som ligger bakom händelserna.

I ett av de inför framtiden intressantaste avsnitten ser vi Bode och den utvecklingsstörde Rufus leka med soldatactionfigurer och leva sig in i strider, men deras repliker blir ibland snyggt dubbeltydiga så att man kan se dem både som en del av leken och som en kommentar till det som händer kring dem. I den här sekvensen träffar Rufus också på ett spöke som tar honom avsides och förklarar en del av vad som händer för honom. Problemet är att Rufus nog inte förstår allt han får höra, och om han berättar det för andra senare så lär de antagligen ta det som en del av hans fantasier kring hans soldatfigurer, speciellt om han berättar att han fått reda på historien om demonerna i källaren av ett spöke.

Om jag förstår planeringen rätt så ska det bli två album till i den här serien förutom de fyra som nu är publicerade och jag ser mycket fram emot dem!

Joe Hill: Keys to the Kingdom
Illustrerad av Gabriel Rodriguez
IDW, 2011
147 sidor
ISBN: 978-1-60010-886-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, joe hill, gabriel rodriguez, locke and key, keys to the kingdom
Technorati tags: böcker, läsning, serier, joe hill, gabriel rodriguez, locke and key, keys to the kingdom
intressant.se

2011-59: Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga

Vindens skugga är en bok som till rätt stor del känns som en film. Jag som inte brukar se böckers händelser framför mig får här ovanligt ofta visioner av hur olika scener ser ut, och när jag tittar på baksidan framgår det att Zafón jobbar som manusförfattare i Hollywood, så det känns som en mycket rimlig effekt.

Bokens huvudperson Daniel är tio år när hans pappa tar med honom till de bortglömda böckernas gravkammare, ett hemligt bibliotek där böcker bevaras för eftervärlden. Som alla andra som invigs i hemligheten får han ta med sig en bok därifrån och förväntas bevaka den med sitt liv. Boken han tar med sig är Vindens skugga och är skriven av den för de flesta helt okände författaren Julián Carax. När han läser den blir han helt betagen av den och börjar leta efter mer information om bokens mystiske författare Julián Carax.

Så småningom kommer han underfund med att någon mystisk person verkar anstränga sig för att inte bara sopa igen spåren efter Carax utan även bränna alla exemplar av hans böcker. Han stöter också på den otrevlige kommissarie Fumero som verkar bevaka vad han själv sysslar med.

Den här berättelsen utspelas omväxlande i nutid (eller ja, bokens nutid, som 1950-tal i Barcelona) och tidigare perioder allt eftersom olika personer tänker tillbaka på eller återberättar vad som hände då. Det kommer hela tiden fram nya pusselbitar till mystieriet om vad som hänt med Carax, men det slutgiltiga avslöjandet var i alla fall inte vad jag väntat mig. Jag ska medge att det var så många kast och vändningar i berättelsen att jag inte är 100% säker på att jag har koll på allt som hände, men det känns inte som något väsentligt problem. Trots att den här boken har en handling som är både spännande och välgjord så lyckas den fortfarande också få mig att tycka att det är vägen som är målet, snarare än målet i sig. Att handlingen är intressant är inte bokens raison d'etre utan bara en trevlig bonus.

Det här är en sån där bok som man väldigt lätt fastnar i och läser längre än man hade tänkt sig, utan att man märker att man sitter länge och läser. En bok att sjunka ner i en sommardag och bara drömma sig bort!

Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga (La Sombra del Viento)
Översättning: Yvonne Blank
Pan/Norstedt, 2005 (originalet 2001)
479 sidor
ISBN: 91-7263-716-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, carlos ruiz zafón, vindens skugga, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, carlos ruiz zafón, vindens skugga, bokcirkel
intressant.se

Vem får årets nobelpris i litteratur?

Det är över en månad kvar tills årets nobelprisvinnare i litteratur tillkännages (gissningsvis, eftersom datumet för tillkännagivandet inte är känt än utan brukar annonseras en vecka i förväg, men en torsdag i början av oktober är en trolig gissning) men redan nu har spelbolagen börjat vadslagningen om vem som kommer att vinna.

De tio författare som får bäst odds (och även alla med kombinerade odds under tio) är

Cormac McCarthy (7)
Haruki Murakami (7.16)
Ko Un (7.5)
Ngugi wa Thiong'o (7.5)
Tahar ben Jelloun (8)
Vijaydan Detha (8)
Assia Djebar (8.5)
Adonis (9.5)
Joyce Carol Oates (9.5)
Tomas Transtromer (9.5)

Titta även på den längre listan med odds (uppdateras varje natt).

Detta är naturligtvis odds för vadslagning och inte något shortlist eller så, men jag noterar i alla fall att det inte i huvudsak är "svåra" och/eller okända författare. Åtminstone tre av namnen hittar man regelbundet på bästsäljarlistorna redan nu (McCarthy, Murakami, Oates).

Under de senaste åren när jag hållit ett öga på den här listan har vinnaren funnits med, om än kanske inte allra högst upp på listan. På sista listan från 2010 ligger det årets vinnare Mario Vargas Llosa på 18:e plats med oddset 23.

Jag har läst böcker av rätt många på listan, men det är få av dem där jag läst mer än någon enstaka titel så det är vanskligt att säga vem som är bäst. Några som jag gillar starkt av det jag läst är Cormac McCarthy, Haruki Murakami och Les Murray. Om någon av dem får priset återstår naturligtvis att se. Många proffstyckare verkar tycka att det är dags för en amerikan och pekar på de stora namnen Cormac McCarthy, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Don DeLillo och Thomas Pynchon. Det senaste priset till en amerikan gick till Toni Morrison 1993. Andra tycker att det är dags för en poet. Den senaste var Wislawa Szymborska 1996.

Ta en titt på den kompletta listan över litteraturprisvinnare och försök genomskåda vilket slags författare som borde få priset i år (om man nu tror att Svenska Akademien är trendkänslig).

Vem tror du kommer att få priset i år?

Andra bloggar om: böcker, läsning, nobelpris, priser, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, nobelpris, priser, nobelpristagare
intressant.se

2011-58: Lars Östling: Tornet

Tornet känns som en fantasybok i början, men ganska snart blir det tydligt att världen det hela utspelar sig i innehåller diverse teknologiska artefakter. Människorna i boken vet inte hur sakerna fungerar eller varifrån de kommer men använder sakerna ändå.

Handlingen är uppdelad på två spår. Det ena följer ynglingen Garm som precis håller på att bli en duktig jägare för sin klan och drömmer om att få bli stammens kämpe i den kommande tävlingen. Med långa mellanrum, så långa att de det hela mest lever som sagor, anordnas en tävling mellan alla klaners främsta kämpar. Alla klaner samlas då kring det mytomspunna Tornet som sträcker sig mot himlen, och den som vinner ska klättra upp mot dess topp. Vad som händer med honom där vet man inte för han kommer aldrig tillbaka, men det betraktas i vilket fall som en stor ära både för klanen och för den enskilde vinnaren. För klanen har det även en annan innebörd, för den vinnande klanen får bo i staden till nästa tävling. Den klan som bott där fram till nu får istället återgå till ett nomadliv fram till nästa tävling.

Den andra handlingen kretsar kring flickan Heli som går i tempelskola intill Tornet för att lära sig om klanernas heliga skrifter. Hon är dock inte någon mönsterstudent. Istället för att lyssna på sina lärare drömmer hon sig igenom dagarna, och smiter sedan ner i de förbjudna källarsalarna under tornet för att se vad som finns där. De heliga skrifterna finns på väggarna i källaren, men det är tabu att läsa dem; istället förs de vidare muntligt mellan prästinnorna. Heli bryr sig inte om tabut, och upptäcker att det finns mer skrifter i källaren än vad som lärs ut i tempelskolan.

På ett plan kan man säga att boken är förutsägbar, för naturligtvis träffas Heli och Garm och fattar tycke för varandra, och naturligtvis handlar det mycket om att lista ut vad Tornet är och vad skrifterna döljer. Samtidigt tycker jag inte att det är något problem, för det hela är väl beskrivet och berättat med inlevelse. Egentligen handlar boken lika mycket om Heli och Garms inre resor som exakt vilka avslöjanden skrifterna i källaren ska ge.

Jag brukar vara lite försiktigt skeptisk mot böcker som ges ut på egna förlag, men Tornet är en utmärkt ungdomsbok i gränslandet mellan fantasy och science fiction. Jag ser fram emot nästa bok från En söt robot, för jag hoppas det blir fler.

Lars Östling: Tornet
En söt robot, 2011
232 sidor
ISBN: 978-91-979713-0-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, lars östling, tornet
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, lars östling, tornet
intressant.se

2011-57: Mons Kallentoft: Den femte årstiden

Den femte årstiden är den femte boken i Mons Kallentofts serie om polisen Malin Fors, och som både titeln och ordningsnumret antyder har Kallentoft här fått frångå sitt tidigare grepp att låta varje del i serien vara tydligt anknuten till en årstid. Här är det nu inte smällkall vinter, kompakt tryckande sommarvärme eller något sådant utan en mer neutral årstid.

En annan sak som gått som en röd tråd genom den här serien är den mystiska kvinnan Maria Murvall som som stum och okontaktbar tillbringar sina dagar på ett vårdhem i Vadstena efter att ha hittats vandrande planlöst i skogen, naken och grovt misshandlad. När det hittas en till naken och misshandlad kvinna i skogen börjar kopplingarna till Marias fall bli tydliga, och den här boken blir hennes historia.

Genom den har serien så har jag vacklat om jag gillar Kallentofts prosa eller inte. Den är fragmenterad och rätt annorlunda mot det mesta annat man hittar i deckargenren, men också rätt väl försedd med grammatiska tveksamheter för den som är känslig för sådant. Det är dock ingen tvekan om att det är ett medvetet grepp snarare än mannerismer. När jag läste just den här delen tyckte jag att det fungerade och gav driv åt prosan.

En annan sak som är typiskt för den här serien (förutom de kursiverade avsnittet där mordoffren berättar, snarare än som hos många andra, mördaren) är att det finns ett par ställen där berättandet gör en överflygning och tittar vad alla huvudpersonerna gör precis nu: hur de känner och har det. Det här greppet tycker jag känns rätt onödigt och tillför väldigt lite. Jag tror att boken skulle klara sig bra utan det.

När det gäller handlingen så har den i allmänhet bra fart framåt men ibland känns det som att det frossas lite onödigt mycket i detaljer om hur misshandeln går till. Nästa sekund växlar boken till ett brinnande patos mot misshandel mot kvinnor och misshandel i allmänhet som det är svårt att uppfatta som bara Malin Fors uppfattning; det känns mer som om Kallentofts engagemang lyser igenom.

Jag trodde när Maria Murvalls fall togs upp i berättelsen att den här boken skulle knyta ihop hela Malin Fors-serien och föra den till handlingarna, men så tycker jag inte att det känns. Även om det här fallet som följt med länge nu slutligen avslutas och Malins besatthet av det kan släppa så får jag intrycket att det är tänkt att serien kommer att fortsätta. Och inte mig emot; jag läser gärna fler delar.

Mons Kallentoft: Den femte årstiden
Natur och Kultur, 2011
456 sidor
ISBN: 978-91-27-11903-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, mons kallentoft, deckare, malin fors, den femte årstiden
Technorati tags: böcker, läsning, mons kallentoft, deckare, malin fors, den femte årstiden
intressant.se

2011-56: Jonas Gardell: Oskuld

Oskuld är en samling med blandade texter av Jonas Gardell: reseberättelser, essäer och allmänna anekdoter. Blandningen känns rätt mycket som en typisk föreställning av Jonas Gardell med sina kast från högt till lågt, humor till allvar.

Här finns allt från utbildande artiklar om kulturhistoria till inkännande reportage on människorna som är fast i sexhandeln i Asien och mycket där imellan. Om man inte skulle gilla en text så är det bara att fortsätta till nästa, för man kan vara helt säker på att den kommer att handla om något helt annat, om än framförd med sedvanlig Gardellsk stil och finess.


Jonas Gardell: Oskuld
Pan/Norstedt, 2000
229 sidor
ISBN: 91-7263-080-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, jonas gardell, oskuld
Technorati tags: böcker, läsning, jonas gardell, oskuld
intressant.se

2011-40: Åsa Schwarz: En död ängel

En död ängel är en rak fortsättning på Åsa Schwarz förra bok, Nefilim, men jag tycker att det finns en väsentlig skillnad. Medan man i Nefilim kunde fundera på om det verkligen var fråga om fantasy eller inte -- som läsare fick man bara andrahandsuppgifter om de mystiska saker som skedde -- så står det i En död ängel klart att något övernaturligt är inblandat. De flesta läsare kommer däremot inte att märka någon skillnad för stilen är densamma.

På normalt thrillermanér berättas handlingen alternerande från ett antal personers synvinkel, vilket gör att det är lätt och fastna och läsa vidare eftersom man vill veta hur det går för den man just släppte. Detta är som jag sade andra boken i en serie, men jag kan inte se några problem med att läsa den utan att ha läst den föregående delen. Det finns en del bakgrundsinformation man behöver ha för att förstå vad som händer, men den får man serverad i småbitar där det behövs så att nytillkomna läsare ska kunna hänga med (eller de av oss som glömmer detaljer i tidigare lästa böcker ska få en repetition).

När boken börjar så är Nova Barakel på uppdrag med Greenpeace i Turkiet för att skapa opinion om den globala uppvärmningen genom att bygga en modern replika av Noaks ark långt upp på Ararat. Tillsammans med den nyfunne lokale pojkvännen Benjamin besöker hon även en närbelägen ruinstad där det sägs att man en gång dyrkade änglar, men det besöket blir ödesdigert eftersom hon blir brutalt nedslagen. Hon vaknar upp på Karolinska en vecka senare och får då reda på att ingen har sett Benjamin sedan hon blev nedslagen. Trots protester från både läkarna och sin vän Arvid sätter Nova genast igång att planera för att resa tillbaka till Turkiet så fort som möjligt för att ta reda på vem som försöker hindra henne från att få reda på saker om sitt ursprung.

En intressant sak med den här serien är att alla egentligen arbetar mot samma mål. Både Nova och hennes vänner (som alla är Greenpeaceaktivister) och huvudskurken Peter Dagon är övertygade om att miljön är i fara och att omedelbara åtgärder måste till för att rädda den. De har däremot väldigt olika uppfattningar om vad som är rimliga åtgärder, men trots att de motarbetar varandra så drar de på sätt och vis åt samma håll.

Jag gillar också att Nova i den här boken blir en mer komplex karaktär. Hon slits mellan lojaliten till sina gamla vänner och kärleken till sin nya pojkvän. Hon har inte betraktat Arvid och Stocken som partners utan bara vänner, men när det visar sig att Arvid hyser känslor för henne (och därmed har en helt annan syn på Benjamin än Nova själv har) så blir situationen komplicerad. Det förekommer även andra situationer som gör att Nova tvingas tänka igenom sina motivationer noga och det gör att vi som läsare kommer henne närmare.

Jag ska inte berätta vad som händer på slutet, men jag kan säga att det inte blir som man lätt kan tro utan ställer mycket av det som hänt tidigare på huvudet. Det står helt klart när man läst slutet att det ska bli fler böcker i serien om Nova Barakel, men samtidigt har Åsa Schwarz lyckats få till ett slut på den här delen som känns tillfredsställande. Det ska bli spännande att se hur den här serien utvecklas.

Åsa Schwarz: En död ängel
Telegram, 2011
262 sidor
ISBN: 978-91-86183-57-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, åsa schwarz, en död ängel, fantasy
Technorati tags: böcker, läsning, åsa schwarz, en död ängel, fantasy
intressant.se

2011-55: China Miéville: Embassytown

Efter att ha läst China Miévilles senaste roman Embassytown börjar jag misstänka att han håller på med något slags tematisk serie. Hans förra roman Kraken handlar mycket om skrivande på olika sätt, allt ifrån bläckfiskens bläck till ett monster gjort av bokstäver. I Embassytown handlar väldigt mycket om språk, men här i dess talade form.

Staden Embassytown är en liten mänsklig utpost på kanten av det kända universum. Här har människorna träffat på de underliga arieka som är en ras varelser som inte kan ljuga. De har en direkt koppling mellan verklighet, språk och tanke. Människorna har fortfarande svårt att kommunicera med dem, men det verkar som om de inte kan tala om saker som inte finns. Det är för den delen inte lätt att tala med dem alls, eftersom deras språk är så speciellt. De enda som kan kommunicera med dem är ett fåtal mänskliga Ambassadörer. Boken handlar om hur en ny Ambassadör anländer till Embassytown och bara genom att börja tala ställer allt på ände.

China Miéville är som vanligt mästerlig när det gäller att hitta på en ny värld som är mystisk, fascinerande och samtidigt verkar fullständigt naturlig. Även om mycket verkar väldigt underligt så känns det också helt sammanhängande och logiskt inom bokens ramar.

Även om bokens miljöer är intressanta så är det som verkligen fångar mig hur Miéville lyckas integrera en diskussion om språk i nästan varenda aspekt av boken. Förutom det uppenbara att språk är viktigt när människor ska kommunicera med utomjordingar, exots, så är som sagt språk något helt annat för Ariekei än vad det är för människor. Dessutom är Miéville en mycket medveten författare som inte bara använder språket för att berätta sin historia, han använder även språket för att få oss att inse att det här är en helt annan värld än den vi befinner oss i. Det förekommer ett flertal neologismer och ... öh... neogrammatismer? som till en början känns underliga men när man förstår vad de är och varför de ser ut som de gör ger ett extra djup åt berättelsen. Som bara ett exempel i mängden av hur mycket språk det finns överallt kan jag notera att Ariekei har gjort huvudpersonen Avice till en liknelse. Genom en av dem iscensatt händelse har hon blivit ett begrepp som de behöver för att referera till vissa företeelser.

Även själva handlingen är djupt rotad i språk, men jag tänker inte berätta exakt hur för det förstör faktiskt lite av det roliga med berättelsen.

Några av China Miévilles böcker har jag ibland tyckt varit lite jobbiga medan jag läst dem och sedan insett att jag uppskattat dem mer efter att jag läst ut dem och kunnat se hela berättelsen. Med Embassytown hade jag trevligt från början och gillade den bara mer allt eftersom jag läste. Det är inte någon direkt lättläst bok, men man får garanterat valuta för den ansträngning man lägger på den. Så här ska science fiction vara!

China Miéville: Embassytown
Macmillan, 2011
405 sidor
ISBN: 978-0-230-75431-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, china miéville, embassytown
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, china miéville, embassytown
intressant.se

2011-54: Johannes Heldén: Science fiction

Jag kan lika gärna börja den här recensionen med att säga att jag läser tämligen lite poesi, kanske en diktsamling om året eller så, och normalt sett håller jag mig till poesi av hyfsat klassiskt snitt. Jag har ingen koll på modern experimentell dikt, och det verkar vara vad det här är.

Här finns inga rim och ingen struktur (eller i alla fall ingen sådan som är uppenbar för mig). Syntaxen är även den ofta uppbruten. När jag läser känns det ofta som om jag famlar mot de bilder Heldén försöker visa mig men att jag oftast inte når ända fram till dem utan bara ser fragment av dem. Ibland skiner en vision igenom, men de flesta gånger ser jag bara brottstycken.

Som det är nu är det för vagt för att jag ska kunna uppskatta det helt. Enstaka glimrande formuleringar räcker inte för att bära upp stora stycken där jag känner att ord mest staplas på varandra. Det vore intressant att höra tankarna bakom den här konstruktionen, men jag gissar att jag skulle behöva tugga i mig en hel del mer poesi för att verkligen förstå hur det är tänkt.

Jag uppskattade bitar av texten, men på det stora hela kände jag mig rätt vilse. Till en stor del beror det antagligen på att jag är så ovan att läsa den här typen av texter, så det känns irrelevant att försöka säga om det är bra eller dålig, för det är helt uppenbart att jag inte förstår mig på den här sortens texter tillräckligt.

Johannes Heldén: Science fiction
Albert Bonniers, 2010
79 sidor
ISBN: 978-91-0-011968-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, dikter, poesi, johannes heldén
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, dikter, poesi, johannes heldén
intressant.se

2011-53: Natsuo Kirino: Real World

Det normala i en thriller är att perspektivet alternerar mellan ett antal olika personer, och även Real World är konstruerad på det sättet, men till skillnad från normalfallet så får varje bara ett eller två avsnitt som instället är rätt långt.

Personerna är fyra unga japanskor som är goda vänner även om de inbördes är rätt olika. De tillbringar dagarna med "cram school" under sommarlovet för att bättra på sina möjligheter i nästa årskurs istället för att ta ledigt från pluggandet ens under sommaren.

Dessutom förekommer grannen till en av dem, en pojke som de kallar Worm. En dag hittas hans mor mördad och de misstänker att han är skyldig. När han försvinner går de inte till polisen eller undviker honom utan börjar istället kommunicera med honom, främst via sms men även i verkligheten. Han ber en av dem att skriva ett manifest om mordet. Han har inga specifika åsikter om vad det ska innehålla, bara det verkar kreativt. Han framstår som tämligen vilsen och ute efter att revoltera mot något, men inte så noga med vad han revolterar mot. Flickorna i sin tur ser något spännande i den här rebellen och hjälper honom på olika sätt.

Jag får erkänna att jag ibland hade lite svårt att hålla reda på vilken av de fyra flickorna som var vilken, men jag tyckte i alla fall att boken var bra.

Natsuo Kirino: Real World (Riaru warudo)
Översättning: Philip Gabriel
Alfred A. Knopf, 2008 (originalet 2006)
208 sidor
ISBN: 978-0-307-26757-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, natsuo kirino, real world
Technorati tags: böcker, läsning, natsuo kirino, real world
intressant.se

2011-52: John Kovalic: Dork Covenant

Dork Tower är kanske egentligen mer känd som webbserie, men den publiceras även på papper. Det här är den första samlingsvolymen, och den som inte omedelbart inser från omslaget vad det handlar om kommer antagligen inte heller att uppskatta mycket av humorn i albumet. Dork Tower är nog (med undantag för xkcd) den nördigaste serie jag stött på. På ett bra sätt, naturligtvis, för det här handlar om precis den sortens nördar som jag själv är, öh, var, äh, känner många av.

Den som tycker att teckningarna ser bekanta ut har antagligen stött på Munchkin, även det förtjänstfullt illustrerat av John Kovalic (men som spel betraktat inte speciellt lyckat).

John Kovalic: Dork Covenant
Dork Storm Press, 2005
157 sidor
ISBN: 1-930964-40-4

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, dork tower, dork covenant, john kovalic
Technorati tags: böcker, läsning, serier, dork tower, dork covenant, john kovalic
intressant.se

2011-51: Yoko Ogawa: Hotel Iris

Någonstans i en avkrok i Japan ligger det lilla familjehotellet Iris. Det drivs av sjuttonåriga Mari och hennes mor samt en inhyrd husa. Mari (som också är bokens berättare) har hoppat av skolan för att jobba på hotellet, men börjar känna sig instängd av moderns ständiga krav att hon ska vara på plats. Hotellet har sett bättre dagar och man får intrycket att det även gäller den kuststad där det ligger.

En kväll uppstår ett visst tumult på hotellet när en prostituerad skäller ut en äldre herre för något, utan att han tycks reagera alls mer än att kasta ut hennes saker ur sitt rum. Det hela slutar med attde båda avvisas från hotellet. Det hade kunnat sluta där, men när Mari senare ser mannen på stan kan hon inte låta bli att följa efter honom för att få reda på vem han är. Han visar sig vara en enstörig översättare och de inleder en hemlig relation där han leder henne till både njutning och smärta.

Deras relation är i grunden obalanserad och på sikt farlig, men Mari tycks gå in i den med öppna ögon, för att inte säga längtan. För hennes del tycks det vara tillräckligt att någon ser henne, som kontrast till moderns ständiga förutsättande att hon ska vara på plats och sköta allsköns saker med hotellet. Yoko Ogawa gör ett bra jobb med att presentera Maris syn på båda sidorna av den här situationen; hotellets tristess och ofrånkomlighet och översättarens lockelse trots (eller kanske rent av på grund av) hans farlighet.

Det här är en rätt annorlunda bok jämfört med En gåtfull vänskap som är vad jag tidigare läst av Ogawa, men de är båda mycket bra.

Yoko Ogawa: Hotel Iris (Hotel Iris)
Översättning: Stephen Snyder
Harvill Secker, 2010 (originalet 1996)
164 sidor
ISBN: 978-1-846-55403-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, yoko ogawa, hotel iris
Technorati tags: böcker, läsning, yoko ogawa, hotel iris
intressant.se

2011-50: Helena Östlund: Flykten från Nova

Flykten från Nova är en sf-berättelse för ungdomar och man får väl säga att det märks. Det finns gott om ungdomsböcker som är fullt njutbara av både en ung och en vuxen publik, men det är tyvärr rätt tveksamt om man kan räkna Flykten från Nova till dem. Handlingen är tämligen enkel och har en del pekpinnar.

Att språket är enkelt har jag inga invändningar mot; det är en rimlig effekt av målgruppen. Att det bitvis är rätt stolpigt har jag svårare att överse med. Man skulle kunna hävda att det beror på att boken är berättad av bokens huvudperson som inte är speciellt gammal, men det känns inte som ett tillräckligt genomfört grepp för att det ska verka troligt.

Berättaren Stella sitter instängd för en psykos, men hon själv hävdar att hon är jagad av Zorach, mänsklighetens onda kraft. Motkraften Aisla, den goda kraften, finns inom henne. Varken hennes familj eller någon annan i den rätt sterila och utilitaristiska miljön på rymdstationen Nova tror på henne, förutom den hemlöse och mystiske Boi. Det låter som en aningen fantasifull teori, och det är precis vad alla andra behandlar det som. Stella tar så klart situationen i egna händer och får en del äventyr, men jag måste säga att utifrån hennes beskrivningar så har jag en viss förståelse för hennes omvärlds skepsis, oavsett om det senare visade sig att hon hade rätt eller inte.

Helena Östlund: Flykten från Nova
Wela Förlag, 2010
124 sidor
ISBN: 978-91-86061-12-6

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, helena östlund, flykten från nova
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, helena östlund, flykten från nova
intressant.se

2011-49: Ian McEwan: Cementträdgården

Cementträdgården är Ian McEwans första bok, men verkar inte ha varit översatt till svenska förrän nu. Den handlar om fyra barn som bor i ett gammalt hus i ett område alla flyttar ifrån för att det snart ska byggas en väg där. Fadern dör redan i inledningen, och rätt snart förstår man att även modern är sjukare än hon vill medge. Eftersom barnen inte har någon övrig familj så uppstår problem när modern dör, för barnen tror att de kommer att hamna i olika fosterhem om någon får reda på att deras föräldrar dött.

Det sista fadern gjorde innan han dog var att beställa hem en massa cement för att täcka trädgården med så att han skulle slippa ta hand om den. Barnen använder nu denna för att gjuta in modern i en kista de hittar i källaren.

Historien berättas av Jack som är femton. Hans två systrar Julie och Sue är sjutton och tretton och lillebror Tom är sex år. De tre äldre barnen klarar hjälpligt att ta hand om sig (även om huset snabbt förfaller mer än tidigare), men de måste också hålla ordning på Tom. Han är den som först visar tecken på att saker inte står rätt till genom att periodvis återfalla till bebisstadiet (om än påhejad av Julie). De övriga barnen har redan tidigare "lekt doktor" med Sue som patient, men efter föräldrarnas frånfälle tycks en erotisk underton löpa genom mycket av deras liv. Det hela ställs på sin spets när Julie skaffar sig en pojkvän som råkar få reda på vad barnen gömmer i källaren, och konfronterar dem med det.

Det här är en skruvad historia, men jag gillade den. Personteckningen är bra och det lilla man ser av miljöer är levande beskrivet (som Jack uppfattar det, vilket säkert påverkar beskrivningarna). Jag har tänkt läsa McEwan länge och den här boken gav mersmak så jag ska se till att leta upp någon mer.

Ian McEwan: Cementträdgården (The Cement Garden)
Översättning: Annika Preis
Brombergs, 2010 (originalet 1978)
168 sidor
ISBN: 978-91-7337-274-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, ian mcewan, cementträdgården
Technorati tags: böcker, läsning, ian mcewan, cementträdgården
intressant.se

2011-48: Charles Stross: Rule 34

Rule 34 är uppföljaren till Stross tidigare Halting State som jag tycker är en av hans bättre, så jag har sett fram emot denna. Som tur var kan jag säga att Stross också levererar; det här är ytterligare en bra bok om de skotska poliserna. Den här gången utspelar sig däremot brottet inte i en virtuell verklighet utan i den vanliga, men det betyder inte att det är frikopplat från nätet - det är ju trots allt Stross vi talar om.

Titeln refererar till den polisenhet som står i centrum: den sysslar med brott som har med internet att göra, och en väsentlig del av dess verksamhet sysslar med att övervaka nätet. Som man kan vänta sig innebär det att de ägnar en hel del av sin tid åt att bevaka den allt mer kreativa porr som finns i nätets mörkare hörn.

Boken inleds med att en för polisen väl känd person hittas död i sitt hem i något som möjligen kan tolkas som en olycka under något slags exotiskt sex, men det verkar inte otroligt att någon tagit livet av honom och försökt få det att se ut som en olycka. Möjligen kan man tycka att det finns diskretare sätt att kamouflera ett brott än med Nicolau Ceaucescos lavemangsmaskin. Problemen stannar inte heller här utan ganska snart blir dödsfallen både fler och internationellt spridda. De fortsätter dock att vara väldigt underliga, om än på olika sätt.

Precis som sin föregångare är Rule 34 skriven i andra person. Det fungerar även här, men det känns inte riktigt lika naturligt när boken inte handlar om spel. Stross nöjer sig inte med att hitta på exotiska sätt att ha ihjäl folk, han målar över lag upp en bild av polisarbete om drygt tio år som är rätt skild från hur det ser ut idag, men som samtidigt inte känns otrolig. Det finns ett element av samtidssatir i beskrivningarna av framtiden, men Stross använder i första hand nutiden som ett verktyg för att titta på framtiden snarare än framtiden som en lins för att kommentera nutiden, och han gör det bra.

Charles Stross: Rule 34
Ace, 2011
358 sidor
ISBN: 978-0-441-02034-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, charles stross, rule 34
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, charles stross, rule 34
intressant.se

2011-47: Charlie Christensen: Voodoo vid vatten

Den nionde volymen av Arne Anka följer i stort sett samma spår som de föregående dragit upp. Arne och hans kompanjoner satiriserar det samtida Sverige, stundtals väldigt nära i tiden. Charlie Christensen är inte bara en utmärkt satiriker, han är också en fin tecknare. Man kan ha olika åsikter om de rätt extrema figurerna som står i seriens förgrund är snygga eller inte men det är ingen tvekan om att Christensen har full kontroll över vad han gör. Men framför allt: kolla in bakgrunderna i rutorna! Här finns lysande panoramor över både Stockholm och andra ställen.

Just detta med andra ställen är något som blir vanligare, för övrigt. I de tidiga albumen med Arne Anka så kretsade allt kring Zekes krog. Nu kan handlingen utan vidare avvika till andra tider och/eller platser, och även när den befinner sig i Stockholm är det inte alls säkert att den är på krogen. Det är nästan så att man kan ana att Christensen börjar känna sig lite fast i sin egen skapelses berömmelse och försöker stöpa om den till något nytt utan att börja om från scratch. Med tanke på att den sentida Arne Anka är väl så vass som i sin ungdom så ser jag inga problem med de tendenserna.

Charlie Christensen: Voodoo vid vatten (Arne Anka 9)
Kartago, 2011
143 sidor
ISBN: 978-91-86003-81-4

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, arne anka, charlie christensen, voodoo vid vatten
Technorati tags: böcker, läsning, serier, arne anka, charlie christensen, voodoo vid vatten
intressant.se

2011-46: James Wood: How Fiction Works

Jag har läst en hel del litteraturvetenskapliga texter, men när jag började läsa How Fiction Works insåg jag att det mesta jag läst tidigare i första hand koncentrerat sig på innehållet i texterna, intertextualitet, spekulationer om författarens intentioner och annat liknande. En stor del av den här boken diskuterar istället vilken effekt enstaka ord kan ha genom att plockar isär meningar och fundera på vad de olika orden får för effekt och varför.

Det var inte riktigt vad jag väntat mig när jag började läsa, och det var en trevlig omväxling. Här finns de andra typerna av diskussioner också, men diskussionen om hela verket kommer logiskt efter diskussionen om vad enstaka ord får för funktion.

Det här är en ganska tunn och lättläst volym som inte går allt för mycket på djupet utan snarare ger en överblick över litteraturvetenskapens olika sidor, men jag tycker att den var riktigt intressant. Det valda perspektivet borde innebära att jag inte skulle hitta så mycket nytt i den, men jag tyckte att den kändes fräsch.

James Wood: How Fiction Works
Vintage, 2009
194 sidor
ISBN: 978-1-845-95093-4

Andra bloggar om: böcker, läsning, litteraturvetenskap, facklitteratur, james wood, how fiction works
Technorati tags: böcker, läsning, litteraturvetenskap, facklitteratur, james wood, how fiction works
intressant.se

Elektrubadur: Ny novellpodcast

Elektrubadur är en ny svensk podcast för noveller som är "fantastiska, rysliga, mystiska, förunderliga, och kanske lite roliga". Det kan gärna betyda science fiction eller fantasy, men det måste inte vara så. Det första avsnittet har just publicerats och innehåller dels novellen "Norrlandsproblematiken" av Lennart Svensson, dels drapan "Bimba fukkar reklamen" av Erik Granström (en drapa är en novell på exakt 100 ord).

Om man lyssnar ända till slutet av eftertexterna så märker man att jag är inblandad i Elektrubadur, vilket hittills mest har inneburit att komma med goda råd och glada tillrop. I framtiden (vilket ska tolkas som efter Eurocon) så ska jag även hjälpa till med novellurvalet.

Elektrubadur kommer att hålla en programpunkt på Eurocon, närmare bestämt klockan 14 på lördagen. Vi kommer då att göra en inspelning av hedersgästen Elizabeth Bears hugovinnande novell "Tidvattenlinje" inför publik.

Andra bloggar om: noveller, science fiction, sf, fantasy, podcast, creative commons, elektrubadur
Technorati tags: noveller, science fiction, sf, fantasy, podcast, creative commons, elektrubadur
intressant.se

2011-45: Fredrik Härén: De icke synliga

I De icke synliga postulerar Fredrik Härén att det finns osynliga människor som lever mitt ibland oss vanliga människor, och de är förklaringen till en del fenomen i vår värld även om vi inte kan se dem. Exempelvis kan barn se dem, och det förklarar varför många barn har "låtsasvänner" när de är små. När de blir äldre tappar de förmågan att se de ickesynliga, men när de är små ser de verkligen människor (eller, för att använda bokens termer, yangyang) som vuxna inte kan se.

Alexandra studerar för att bli journalist (efter att ha misslyckats med sina medicinstudier till föräldrarnas besvikelse; fadern är en världskänd läkare). Som ett uppsatsämne väljer hon att skriva om barns föreställningar om låtsasvänner, och intervjuar ett antal barn. Det visar sig att deras uppgifter är mystiskt samstämmiga, och dessutom rent av hotfulla. Av en av dem får hon en teckning som visar hur låtsasvännerna ser ut. Alexandra jobbar också extra på ett mentalsjukhus, och där träffar hon på en man som ritar bilder av ett folk som ser precis likadant ut som på flickans bild. Hon blir naturligtvis intresserad och börjar gräva mer i frågan.

Boken följer i huvudsak Alexandra, men hennes kapitel alternerar med kortare kapitel skrivna från de ickesynligas sida. För ovanlighetens skull finns det ingen som helst risk att missa vilken sorts kapitel man just för stunden läser, för de ickesynligas kapitel är tryckta på grå sidor medan Alexandras kapitel är på vanliga vita sidor.

Jag ska inte avslöja hur allt hänger ihop, men jag kan i alla fall säga att de ickesynliga håller de synliga under noggrann bevakning. Då och då får en synlig (en yinyin, med yangyangs termer) reda på att yangyang finns och inte sällan leder det till att de börjar berätta för alla och envar om dem, och det uppskattar yangyang inte alls. De håller uppsikt över alla yinyin som vet att de existerar (som Alexandra) och gör sitt bästa för att misskreditera dem eller rent av sätta dem ur spel helt.

Jag måste säga att den här boken var en positiv överraskning. Jag visste ingenting om den när jag började läsa men drogs snabbt in i berättelsen. Den är flyhänt skriven och lyckas presentera en hel del bakgrundsinformation utan allt för mycket infodumpande, och alternerandet mellan Alexandras berättelse och småbitar om yangyang gör att man inte så lätt fastnar i en läsning som gör yangyang till onda; här finns två sidor som må vara oförenliga, men ingen är uppenbart fel.

Fredrik Härén: De icke synliga
Forum, 2011
316 sidor
ISBN: 978-91-37-13596-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, fredrik härén, de icke synliga, fantasy, science fiction, sf
Technorati tags: böcker, läsning, fredrik härén, de icke synliga, fantasy, science fiction, sf
intressant.se

2011-44: John Ajvide Lindqvist: Tjärven

Till skillnad från alla hans tidigare verk så finns John Ajvide Lindqvists senaste bok Tjärven inte att köpa i pappersformat. Den går bara att få tag i som ebok (vilket är den variant jag läst) eller som mp3-bok inläst av honom själv.

Tjärven är en liten ö i ålands hav som inte innehåller just så mycket mer än en fyr. Dit kommer sju personer på tjugofemårig återträff efter gymnasiet för att träffas, festa och minnas gamla dagar. De kommer snart underfund med att mycket har ändrat sig sedan de slutade gymnasiet, men samtidigt är vissa saker precis som de var då - på gott och ont. Gamla känslor behöver inte alls ha svalnat för att det har gått ett kvartssekel.

Detta är ramhandlingen, men naturligtvis finns det ett skräckelement också, och ett ovanligt finesslöst sådant. Finesslöst på ett mycket medvetet sätt. Det här är nämligen en zombiehistoria i bästa George Romero-stil. Stephen King har en gång skrivit

I recognize terror as the finest emotion and so I will try to terrorize the reader. But if I find that I cannot terrify, I will try to horrify, and if I find that I cannot horrify, I'll go for the gross-out. I'm not proud.

och här handlar det verkligen om skräck som tar till alla medel för att påverka läsaren. Man får inte vara vare sig finkänslig eller kräsmagad när man läser. Detta är nämligen dagen när alla drunknade går igen, som zombies. Riktiga klassiska zombies som äter hjärnor. BRAAAAAAAINS...

Samtidigt är det också John Ajvide Lindqvist, så man kan se fram emot utmärkta personskildringar av människor som står under hård press, och även ett mästerligt sätt att med hjälp av detaljer och väl valda referenser måla upp tydliga bilder både av den nutid vi befinner oss i och det 1980-tal huvudpersonerna gemensamt minns. Efter att ha läst den här boken får man lite annorlunda associationer till Modern Talking än man antagligen hade innan.



John Ajvide Lindqvist har även gjort en trailer för Tjärven:



John Ajvide Lindqvist: Tjärven
Rigmondo, 2011
Opaginerad ebok
ISBN: 978-91-978192-2-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, john ajvide lindqvist, tjärven, ebok
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, john ajvide lindqvist, tjärven, ebok
intressant.se