2011-54: Johannes Heldén: Science fiction

Jag kan lika gärna börja den här recensionen med att säga att jag läser tämligen lite poesi, kanske en diktsamling om året eller så, och normalt sett håller jag mig till poesi av hyfsat klassiskt snitt. Jag har ingen koll på modern experimentell dikt, och det verkar vara vad det här är.

Här finns inga rim och ingen struktur (eller i alla fall ingen sådan som är uppenbar för mig). Syntaxen är även den ofta uppbruten. När jag läser känns det ofta som om jag famlar mot de bilder Heldén försöker visa mig men att jag oftast inte når ända fram till dem utan bara ser fragment av dem. Ibland skiner en vision igenom, men de flesta gånger ser jag bara brottstycken.

Som det är nu är det för vagt för att jag ska kunna uppskatta det helt. Enstaka glimrande formuleringar räcker inte för att bära upp stora stycken där jag känner att ord mest staplas på varandra. Det vore intressant att höra tankarna bakom den här konstruktionen, men jag gissar att jag skulle behöva tugga i mig en hel del mer poesi för att verkligen förstå hur det är tänkt.

Jag uppskattade bitar av texten, men på det stora hela kände jag mig rätt vilse. Till en stor del beror det antagligen på att jag är så ovan att läsa den här typen av texter, så det känns irrelevant att försöka säga om det är bra eller dålig, för det är helt uppenbart att jag inte förstår mig på den här sortens texter tillräckligt.

Johannes Heldén: Science fiction
Albert Bonniers, 2010
79 sidor
ISBN: 978-91-0-011968-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, dikter, poesi, johannes heldén
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, dikter, poesi, johannes heldén
intressant.se