måndag, september 05, 2011

2011-61: Christine Falkenland: Sfinx

Christine Falkenland brukar producera böcker med ett vackert språk, ofta rent poetiskt, och generellt är den här inget undantag. Några gånger under läsningen studsade jag dock på satsradningar och liknande som jag i början trodde skulle vara en artefakt av att texten jag läste just då var ett brev skrivet av bokens huvudperson och inte något anonymt författaralterego i form av en allseende berättare eller så, men när jag sedan insåg att hela boken består endast av brev från huvudpersonen verkar det inte som en rimlig teori. Med ett så bra språk som Falkenland generellt producerar hade det varit bra med lite bättre korrekturläsning.

Bokens namnlösa huvudperson refererar till sig själv som den första hustrun, och alla hennes brev som utgör boken är ställda till Claire, den andra hustrun, hon som numer är gift med huvudpersonens exman Felix. Huvudpersonen är avundsjuk på Claire som inte bara har fått hennes Felix utan även är rik och vacker och på det hela taget en lyckad person. Själv är hon en om inte svältande så i alla fall inte speciellt välbärgad konstnär som lever ensam med dottern Ma.

Huvudpersonen fokuserar intill besatthet dock på Claire och Felix och skriver brev på brev till Claire där hon ömsom berättar om sig själv, ömsom mindre smickrande saker om Felix och öppenhjärtligt talar om hur hon spionerar på familjen och så småningom går ännu längre. Jag ska inte avslöja exakt vad hon gör, men här ligger också en del av problematiken: det enda vi som läsare har är huvudpersonens egen berättelse om vad hon gör. Det finns ingenting som antyder att hon skulle vara något annat än en synnerligen opålitlig berättare (hon beskriver till och med själv hur hennes föräldrar verkar tycka att hon inte längre ens är speciellt lämplig som mor till Ma), så här finns all anledning att tro att allt vi får läsa nog inte är sant.

Hennes beteende går rätt tidigt över gränsen till stalkerbeteende, men det finns inga indikationer i berättelsen om att Claire skulle ha vidtagit några som helst åtgärder på grund av det. Min teori är att huvudpersonen skriver breven och säger sig skicka dem till Claire men i själva verket skickar hon dem inte. En episod precis i slutet av boken när huvudpersonen och Claire träffas och Claire reagerar med förvåning men inte ilska eller äckel antyder att åtminstone rätt många av breven aldrig har nått henne.

Hur det än är med den saken så är huvudpersonen, för att att uttrycka det milt, inte riktigt rätt monterad i skallen längre. Oavsett om hennes brev är skickade eller inte så är hon knappast riktigt frisk som skriver dem och framför allt inte om hon gör det hon beskriver i dem. Falkenland är däremot fantastiskt bra på att krypa under skinnet på huvudpersonen och låta oss se in i hennes vridna verklighet via hennes egna texter. Det här är en mörk bok, men den är väl värd att läsa.

Christine Falkenland: Sfinx
Wahlström & Widstrand, 2011
222 sidor
ISBN: 978-91-46-22103-6

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

1 kommentar:

Nattens bibliotek sa...

Jag har precis lånat Sfinx och ska börja läsa den ikväll:)