Häromdagen skrev
DN om manga som fortfarande är en framgångssaga i den svenska förlagsvärlden. Japanska är sedan ett tag det språk som det översätts näst mest böcker från (efter engelska, naturligtvis) och det verkar alltså som om trenden håller i sig.
Enligt artikeln ska förlagen nu satsa på långa serier vilket exemplifieras med att
Oh My Goddess (50 delar) ska översättas, men det har jag svårt att se som någon nyhet. Den serie som bröt isen för manga i Sverige var den 42 delar långa
Dragonball, så långa serier har vi sett förut. Det ska väl noteras att detta inte är några av de längsta serier som ges ut i Japan, me med svenska mått är det hyfsat långt. Om man tittar på annat som getts ut så känns det som om förlagen ofta sonderat terrängen lite genom att ge ut serier som inte är allt för långa (
Chobits (8 delar),
Emma (7 delar),
Tokyo Mew Mew (7 delar), etc). Vid det här laget känner man sig väl säkra på att det finns ett underlag, och vågar alltså återigen ge sig på längre serier.
Det finns uppenbarligen också ett växande intresse bland tjejer att läsa manga. Till skillnad från de serier som produceras i många andra länder så finns det faktiskt gott om manga som är skriven av tjejer för tjejer. Redan tidigare har en del sådant översatts till svenska, och den satsningen ska nu intensifieras (här finns ju en till stora delar tidigare oexploaterad målgrupp). Det har tidigare talats om att det ska ges ut en mangatidning enbart med shojoserier, och nu är det uppenbarligen dags:
Shojo Stars.
Samtidigt som det går bra för manga i allmänhet så har uppenbarligen förlaget Mangismo ställt in betalningarna nyligen, och det förvånar mig egentligen inte. Jag håller inte lika mycket koll nu, men i början av mangavågen försökte jag titta lite på det mesta som kom ut och det var inte mycket av det Mangismo gav ut som jag tyckte var läsvärt. Av deras
utgivning har jag provat
Chrono Chrusade,
Hellsing,
I. N. V. U.,
Samurai Deeper Kyo,
Vampire Game,
Demon Diary,
The Devil Ororon och
Princess Ai, och den sistnämnda är den enda serien som jag haft lust att läsa till slutet (och då var den bara tre delar). Den är dessutom lite speciell eftersom den inte är heljapanska utan producerad utifrån en idé från sångerskan Courtney Love. Över lag har Mangismos utgivning (det jag sett av den) visat klara drag av att sikta på tonårsgrabbar med våld, (antydningar om) sex och allmän fanservice. Litterära kvaliteter och intressant handling har det verkat sämre med. Det ska erkännas att jag inte läst mer än enstaka volymer av serierna ovan, men de har inte heller gett mersmak. Ungefär samma kritik kan för den delen riktas mot mycket av B. Wahlströms mangautgivning.
Psykbryt anknyter till detta med att
tycka att mer serier borde synas i bokhandeln när nu manga går så bra. Jag tror att det är som hen säger; det översätts visserligen enstaka intressanta serier från exempelvis engelska (som de nämnda
V for vendetta och
Watchmen), men de ges ut inbundna och dyra och dessutom (i åtminstone dessa fallen) långt efter originalen. Som om det inte skulle räcka så är engelska ett språk som alla kan, så det är inget problem att beställa originalutgåvorna och läsa dem istället för att vänta på en möjlig dyrare svensk utgåva framöver. Jag misstänker att det är detta som gjort att vi inte fått någon svensk utgåva av
Sandman: de intresserade har redan läst den på engelska.
Det är däremot inte så många som läser japanska obehindrat, så här är majoriteten av läsarna hänvisade till att vänta på översättningar. Dessutom har manga på svenska getts ut som billiga pocket för 50-60:-, inte inbundna volymer för 200:-. Visserligen är en typisk manga många delar, men varje del är inte dyr. Psykologi är viktigt.
Kulturekonomi berättar slutligen om hur
Emmas son smält problemfritt in i Kina tack vare att ha läst en massa manga och funderar
I min generation växte vi, till vissa föräldrars fasa, upp med amerikansk kultur; nästa generation växer upp med asiatisk. Frågan är vad det kommer att göra med världsbilden. Kommer centrum att förflyttas? Är Asien det nya Amerika?
Jag tror själv att det ligger mycket i detta. Jag tror inte att vi kommer att ta in speciellt mycket nya influenser från USA framöver. Till en del beror det på att vi sedan andra världskriget anammat stora mängder kultur därifrån, och det vi inte redan tagit till oss kommer vi nog inte att ta till oss senare heller, men jag tycker också att det verkar som om siktet håller på att vändas österut. Det är i Asien det händer intressanta saker, snarare än i USA. Manga är bara en av dessa saker; TV-spel är en annan industri som är stor i exempelvis Japan och där det händer saker idag. Jag tror att det är rätt ofarligt att säga att dagens ungdom kommer att influeras mycket mer från Asien än vad tidigare generationer gjort. Det är bara att konstatera att William Gibson hade rätt när han skrev sin
Neuromancer-svit på 1980-talet; Japan kommer att ta över.
Andra bloggar om: manga, serier, böcker, läsning, japan, asien, tv-spel, william gibson, översättning, shojo, mangismo
Technorati tags: manga, serier, böcker, läsning, japan, asien, tv-spel, william gibson, översättning, shojo, mangismo
Inlägg
Mannen som dog som en lax börjar som en deckare med att en gammal man, Martin Udde, hittas mördad på ett brutalt sätt i sitt hem i Pajala. Stockholmspolisen Therese Fossnes från Rikskrim skickas upp för att leda undersökningarna. Man hittar snabbt en huvudmisstänkt som erkänner sig ha tyckt mycket illa om Udde, även om han inte erkänner något brott.
Technorati tags: 
