Språkliga fängelser

Johan Jönsson skriver på Månskensdans om språkliga fängelser och hur man genom varje nytt språk man lär sig också får tillträde till en helt ny föreställningsvärld.

Jag tycker att språk är skoj och brukar reta mig på att jag inte kan fler. Framför allt är det synd att jag inte lärde mig mer när jag läste tyska i skolan, och att jag inte använt den tyska jag trots allt lärde mig under de nästan tjugo år som gått sedan dess.

Att jag kan svenska är inte så konstigt, eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige. Sedan jag började skriva upp vilka böcker jag läst så har jag exempelvis läst 652 böcker på svenska. Som boende i Sverige så använder jag naturligtvis svenska dagligen och har inget problem med det.

Jag betraktar mig också som rätt bra på engelska. Jag började lära mig engelska i årskurs tre utan att kunna någonting sedan tidigare. På den tiden (nu låter det som om jag var åttio år eller så) stötte man inte på engelska speciellt ofta. En del program på TV var visserligen på engelska och textade (då som nu), men jag tror inte att det var lika vanligt med engelska i exempelvis reklam då. Den stora skillnaden är dock internet som gör att man som regelbunden surfare träffar på massor med engelsk text. Även om man kanske inte talar eller skriver engelska regelbundet så exponeras man regelbundet för engelska. Jag tror att även en sådan sak som att man hör talad engelska när man ser på TV (även om man läser textremsan) gör att man förbättrar sina engelskkunskaper, för man lär sig omedvetet hur satsmelodier och uttal ska låta. Genom åren har jag naturligtvis läst en massa böcker på engelska också. Faktiskt fler än på svenska, totalt 682. En lång period från gymnasiet och framåt vägrade jag att läsa översättningar om jag kunde undvika det, så nästan allt jag läste var på engelska. Detta var naturligtvis nyttigt, men nuförtiden har jag inget emot översättningar. Även om det inte känns så när jag sitter och läser så går det fortare att läsa svensk text än engelsk (jag har klockat), så en given tid läsning blir värd fler utlästa böcker om jag läser på svenska än om jag läser på engelska. Med tre barn och ett heltidsjobb är det inget dumt argument.

Så långt språk jag kan säga att jag kan. Jag har även provat att läsa böcker på norska och danska. En på vardera språket, för att vara exakt. Det gick lite trögt i början, men ganska snart kom man underfund med de vanligaste underliga orden och sedan gick det bra. Jag kommer väl knappast att bli någon stor läsare av norska och danska, men jag kan tänka mig att prova igen (jag köpte exempelvis en Karin Fossum-deckare på norska i Oslo i somras). Norska och danska är däremot ingenting som jag någonsin pluggat, och jag har inte heller några planer på att göra det. De är tillräckligt lika svenska för att vara begripliga i alla fall.

Som jag nämnt ovan har jag läst tyska i skolan. I totalt fem år, faktiskt. Jag kan tyvärr inte säga att det lämnat speciellt mycket spår. Jag borde kunna hanka mig fram som turist (begripligt, men utan elegans eller grammatisk korrekthet). Jag har dock aldrig någon anledning att vare sig läsa eller lyssna på tyska, så det lilla jag kan faller långsamt i glömska. För några år sedan fick jag nys om Ulrike Noltes doktorsavhandling Schwedische 'Social Fiction': Die Zukunftsphantasien moderner Klassiker der Literatur von Karin Boye bis Lars Gustafsson. Det är alltså en doktorsavhandling om svensk science fiction; precis en sådan bok som jag borde vilja läsa. Fast den är på tyska, då. Den var dock inte speciellt dyr, så jag skickade efter ett exemplar. Jag började läsa i den så smått och upptäckte att det faktiskt inte var så väldigt svårt. Jag har visserligen inte läst ut den än, men det är inget ovanligt att böcker är "under läsning" i flera år här, speciellt inte när det är fråga om facklitteratur. Och här upptäckte jag en intressant sak. Eftersom boken är på tyska som jag är dålig på så går det rätt långsamt när jag läser. Samtidigt så är detta en doktorsavhandling, så den är ganska tung i sig och kräver en viss eftertanke under läsandet. Det visade sig faktiskt att det nästan var en fördel att jag inte var så bra på tyska, för då läste jag automatiskt långsamt nog för att inte missa något. Jag har ibland noterat att jag på svenska eller engelska ibland kan råka läsa text för fort för att hinna reflektera över innehållet tillräckligt. Här var det inte möjligt, och det var en fördel. Jag håller så smått på att fräscha upp min tyska. Som ett första steg har jag köpt ett antal Kalle Anka-album på tyska, vilket r ungefär lagom nivå på språk och handling för att jag ska kunna läsa det med behållning utan att behöva läsa väldigt långsamt.

Strax efter gymnasiet fick jag för mig att jag skulle lära mig franska. Jag anmälde mig till en kvällskurs på något studieförbund och gick två terminer. Då kunde jag den grundläggande grammatiken, diverse prepositioner och sådant småknytt samt en del vanliga glosor så att jag kunde fråga om vägen och beställa mat eller så. Jag noterade också när jag läste franska att det blev lättare och lättare att lära sig orden ju svårare de verkade, för de längre orden var nästan alltid samma (med lätt justerad stavning) som motsvarande ord på engelska. Prepositioner och andra småord var däremot ett elände, för de var helt annorlunda. Idag kan jag tyvärr ingen franska längre, även om jag kommer ihåg en del glosor.

Nu till hösten har jag anmält mig till en nybörjarkurs i japanska. Jag har tjuvstartat så smått med att börja lära mig japanska tecken. Som om det inte vore komplicerat nog med en ny uppsättning tecken så har japanerna tre (eller fyra, om man räknar med våra bokstäver som de också använder): katakana, hiragana och kanji. De första två håller jag på att traggla med just nu. De är stavelsealfabet och har vardera ett femtiotal tecken. Kanji är samma skrivtecken som kineserna använder, och finns i tusental. Dem har jag inte börjat med än...